Annons

11 countrylåtar du måste ha hört

Fortfarande inte upptäckt country? Kul! Då har du allt härligt framför dig! Cafés Emil Persson har satt ihop det ultimata nybörjarpaketet för en Nashvillenovis – inklusive 11 countryklassiker från de senaste 65 åren som du absolut inte, under några som helst omständigheter, får missa.

Text Emil Persson
Foto All over press
Dela (67)
Tweeta

Trots att vi är så USA-fixerade att människor övernattar i Täby Centrum inför en Dunkin’ Donuts-öppning har svensken ännu inte omfamnat det förlovade landets nationalgenre: country. Det är dumt. Ovärdigt. Just not right, y’all.

Kan bero på olika saker – kanske har vi haft det lite för bra för att kunna relatera till den riktiga arbetarklassens vedermödor, kanske har dansbanden fuckat upp de twangiga associationsbanorna – men det viktiga är nu inte varför det gått snett utan att misstaget rättas till.

Jag lever mitt liv som countryälskare och skulle verkligen rekommendera det. Det är till exempel bara i countryn man kan hedra bortgångna soldater och friterad kyckling i samma mening (Zac Brown Bands Chicken fried). Och det är bara i countryn växten honeysuckle (kaprifol) och fågeln whippoorwill (skrännattskärra) besjungs så ledigt. Och det är definitivt bara i countryn man hittar låttitlar som She’s actin’ single (I’m drinkin’ doubles), Thinkin’ problem och Rednecks, white socks and Blue Ribbon beer.

Genren är redan på framfart i Sverige: tv-programmet Jills veranda har rullat igång igen och prominenta countryartister bokas mer frekvent till våra konsertarenor. Det börjar allt mer likna en rörelse – och en rörelse du vill vara del av.

Så. Varför inte börja från början? Alltså med denna sammanställning av 11 countryklassiker du bara måste ha hört, komplett med spellista i artikelns nederkant.

 

Hank Williams – I’m so lonesome I could cry (1949)

hankwilliams

Elvis kallade det för den mest deprimerande låten genom alla tider – och då hade han ändå Always on my mind i sin egen repertoar. Men som vanligt finns det ingen anledning att ifrågasätta den konstiperade kungen. Allting med Hank Williams ballad, från det plågade midnattståget till den sucidala rödhaken, skriker efter psykofarmaka (och brunsprit). Har tolkats av Johnny Cash, Bob Dylan, Roy Orbison, Elvis Presley och samtliga som varit något någonsin.

 

Louvin Brothers – Satan is real (1959)

LouvinBrothers

De harmonierande bröderna Charlie och Ira Louvin växte upp på en bomullsfarm i Alabama – men påpekade ändå i sin musik att om man ville hävda guds existens, ja, då fick man minsann erkänna satans också. Ira Louvin gick så småningom ett countryklyschigt öde till mötes och kom att sälja sin själ till allt som är bra och dåligt här i världen. En kväll 1963 sköts han således med sex skott av sin tredje fru efter att ha försökt strypa henne med en telefonsladd. ”If that son of a bitch don’t die, I’ll shoot him again”, förklarade hon i efterföljande polisförhör.

 

Merle Haggard & The Strangers – Mama tried (1969)

Merlehaggard

Tillsammans med Kris Kristofferson, Willie Nelson, Johnny Cash och Waylon Jennings utgjorde Merle ”The Hag” Haggard kärnan inom outlawcountryn, en reaktion på Nashvilles mer tillrättalagda sound under 60-talet. Mama tried handlar om hur mamma Haggard försöker tygla sin son och uppfostra en god kristen – men förgäves: ”Despite all my Sunday learning, towards the bad I kept on turning”, skaldar Haggard från fängelsecellen.

 

Gram Parsons – Return of the grievous angel (1974)

gram-parsons

Country? Americana? Singer-songwriter? Kunde inte bry mig mindre. I det lite finare och mer kritikerrosade countryuniversumet – där bland andra Townes Van Zandt, Emmylou Harris och Lucinda Williams ingår – förblir Gram Parsons den himlakropp allt roterar kring. Return of the grievous angel är en tonsatt tripp över kontinenten och en av de vackraste sånger som någonsin spelats in, alldeles oavsett genretillhörighet.

 

George Jones – He stopped loving her today (1980)

georgejones

Sångarens djupa alkoholism var beryktad. Anekdoten om hur George Jones (fjärde) fru försökte hindra sin man från att ta den dagliga rundan förbi the liquor store genom att gömma bilnycklarna – varpå George genast gränslade åkgräsklipparen – är inte på något vis svag. Dylikt mörker är också hörnstenen i hans musik och det finns fortfarande inget som får ett PA-system att gråta som George Jones bourbonbaryton.

 

George Strait – All my ex’s live in Texas (1987)

georgestrait

Den farbroderlige Strait har blivit ett slags motvikt till outlawcountryn – kalla det gärna in-law-country – och en gudfaderfigur. Med hatt och artificiellt åldrande ser han ut som att tv-serien Dallas aldrig slutat sändasDet är svårt att välja en enda favorit ur George Straits övergödda diskografi, men All my ex’s live in Texas har det mesta: saloonsväng, tjejnamedropping och det perfekta titelnödrimmet.

 

Garth Brooks – Friends in low places (1990)

garthbrooks

Garth Brooks stora legacy är att han gjort countryn mer mainstream – karln har sålt 136 miljoner album bara i USA, efter Beatles men före Elvis Presley på topp–3-listan – och på så vis banat väg för dagens arenaartister, såsom Toby Keith, Kenny Chesney och Blake Shelton. Att Garth Brooks konservativt och samtidsskeptiskt vägrar att släppa sin musik till tjänster som Spotify komplicerar förvisso mitt liv, men får mig också att älska honom ännu mer.

 

Johnny Cash – Hurt (2003)

johnnycash

Efter biopicfilmen Walk the line hipsteradlades Johnny Cash och plötsligt älskade alla ”the man in black”, som de också älskade att kalla honom, även om känslan var att ganska få egentligen kunde nämna fler låtar än I walk the line och Ring of fire. Nåväl, hans karriär har förstås åtskilliga höjdpunkter – men inget toppar hudlösheten i Nine Inch Nails-tolkningen från 2003. Med bara månader kvar att leva sjöng Johnny Cash rakbladsballaden som om det vore hans allra sista inspelning. Vilket det också var.

 

Dixie Chicks – Not ready to make nice (2006)

dixiechicks

Du kan kanske historien: under en konsert i London 2003 uttryckte Dixie Chicks-sångaren Nathalie Maines skam över att härstamma från samma stat (Texas) som den krigförande presidenten George W Bush. Hatare skulle hata och snart brände kränkta fans sina Dixie Chicks-album öppet, likt skådespelare i ett slags ofrivillig redneckrevy. (Mer allvarliga protester, som dödshot, förekom också.) 2006 återvände trion med succéalbumet Taking the long way i allmänhet och succésingeln Not ready to make nice i synnerhet – den ultimata comebacken gentemot alla belackare. Det är snart tio år sedan nu och Dixie Chicks har fortfarande inte gett ut någon mer musik. Varför skulle de?

 

Kacey Musgraves – Follow your arrow (2012)

kaceymusgraves

Det senaste decenniet har allt fler kvinnliga artister tagit plats på countryscenen: Miranda Lambert, Brandy Clark, Ashley Monroe och, förstås, Taylor Swift. Kacey Musgraves är den liberala countryns ledstjärna och bevisar att klockorna snurrar medsols även i Tennessee; hennes genombrottsanthem Follow your arrow uppmuntrar fellow females till både trivselkilon och regnbågskärlek. Gör vad du vill, skit i andra, följ din pil.

 

Chris Stapleton – Traveller (2015)

chrisstapleton

Årets hittills bästa musikalbum är ett countryalbum. Jag upptäckte Chris Stapleton när han uppträdde hos Letterman någon gång i våras. Plötsligt stod han bara där: hatt, kagge, skägg, stämsjungande fru och en röst som måste ha drejats av de där honkytonkänglarna Kitty Wells sjunger om. Stapleton förblev dock en okänd obskyritet för den stora massan – fram till för en vecka sedan. Då kammande han nämligen hem tre tunga priser på Country Music Awards (genrens Oscarsgala) och framförde Tennessee whiskey med kompisen Justin Timberlake. Man kan säga att det gav eko: skivförsäljningen fick en ökning på 6 400 procent jämfört med veckan före, den 37-årige albumdebutanten fick en Billboardetta – och vi andra fick ett bevis på att rättvisa och godhet fortfarande existerar i en tid då allt bara blir mörkare och mörkare, faktiskt och politiskt.

Lyssna på alla låtar på Spotify!

Dela (67)
Tweeta


Laddar