Jonas Cramby: Därför börjar vuxna festa som om de vore tonåringar igen

Jonas Cramby | Publicerad 2015-01-21 14:40 | Lästid: 5 minuter

Jag vaknade upp så bakfull att jag inte ens kunde böja armarna. Hur jag än försökte gick det inte. Jag kunde höja dem, sänka dem, snurra dem lite – men för mitt liv kunde jag inte vika dem i armvecket.

Hade jag brutit något?

Fått en hjärnblödning?!

Det var morgonen efter den första dagen (och framför allt natten) på Göteborgs bokmässa. Jag var där på tjänsteresa – som kokboksförfattare ingår det i jobbet att varje höst besöka bokmässan för att mingla med branschen, signera böcker och ta ett glas vin på någon trevlig förlagsfest.

Men nu låg jag alltså som en korsfäst ovanpå mitt hotelltäcke och försökte pussla ihop gårdagen.

Minnena var fragmentariska. Jag såg hur jag blindprovade vin med DN-skribenten Alf Tumble, skrålade Bittersweet symphony med Tommy Myllymäki och bondade med bagaren Sebastian Boudet över surdeg. Jag mindes hur jag dansade roboten till Boomfunk MC:s med en superpiffig 5:2-författare vars namn just nu undslipper mig och hur jag med ett löfte om ”glutenfria brownies” lockades till en efterfest av en före detta deltagare i Sveriges mästerkock.

Sedan bara några enstaka minnesbilder, som upplysta av ett stroboskop: Jag såg ett inbrott i en hotellbar. Sedan bytet, tre flaskor vin, varav en krossades i hissen. Jag såg mig själv ta en djup klunk och konstatera att det var ”fruktigt, nästan syltigt, antagligen nya världen” och sedan hur jag lätt panikslagen gick runt och letade efter min jacka.

Skammen sköljde över mig. Vad var det här?

Jag som på riktigt trodde att jag hade lämnat mina galna partydagar bakom mig.

Men konstigast av allt: Trots att jag uppenbarligen var delvis förlamad så ville jag inget hellre än att bara ta mig upp ur hotellsängen fort som fan för att kunna fortsätta festa.

Jag visste det inte då, men jag har nu förstått att det som hade drabbat mig var vad som ibland brukar kallas för ”den andra partyandningen”.

”Jag var så bakfull att jag inte ens kunde böja armarna. Hade jag brutit något? Fått en hjärnblödning?!”

Den andra partyandningen är vad som brukar hända en människa när hen anser sig vara alldeles för vuxen för att festa – men ändå plötsligt börjar gå ut tre dagar i veckan, hårdare än någonsin.

Detta kan bero på en livskris eller ett havererat förhållande – men det måste det absolut inte göra. Det har nog egentligen inte ens något med ålder att göra, även om de flesta som hamnar i andra partyandningen enligt mina personliga iakttagelser brukar ha barn som är ungefär mellan fyra och sju år gamla.

Stereotypa andra-andningen-festare är det åldrade tjejgänget som åker på Ålandskryssning i matchande t-shirts med texten ”Skild och vild” på eller den kontrollerade mellanchefen som plötsligt börjar spela luftgitarr på julfesten och inte kan sluta prata om hur han ”borde återförena bandet”.

Jag vet vad du tänker nu: Det där är ju de där mogenfestarna vi har lärt oss att blixtsnabbt identifiera – och håna – inte minst när det är julfest på jobbet och gubbarna efter några glas kör Gagnam style-dansen eller en något mindre förförisk version av Uma Thurmans twist i Pulp fiction.

Men tänk om de inte är så patetiska ändå?

Tänk om de till och med har roligare än du?

Som nybliven mogenfestare kan jag nämligen meddela att det finns klara fördelar med den andra partyandningen jämfört med den första. För det första är det så mycket enklare att ha kul när man inte behöver ragga. Som singel var det ett enormt misslyckande varje gång jag gick hem ensam (typ varje gång).

Men som stadgad familjefar är det tvärtom en enorm seger att inte vakna upp med en okänd människa – och så oerhört mycket enklare att lyckas med!

Att börja festa igen i vuxen ålder brukar också innebära att man har råd att dricka mycket bättre grejer. Även om den aktiva ingrediensen är densamma i 18 ljumma folköl som i en flaska Puligny-Montrachet så är det en helt annan upplevelse att bli pruttfull på den senare. Det är som att gå omkring i ett rosa, aromatiskt moln som viskar snälla saker i ens öra (18 folköl känns ju mer som att bli nedstänkt av 4:ans buss en kall novemberdag). Och när man vaknar morgonen efter smakar inte munnen hamsterbur – utan gula äpplen, nötter, brynt smör, löddriga hästar och Côte de Beaunes kalkiga terroir.

Att hamna i den andra partyandningen brukar också innebära att man regelbundet kan ägna sig åt en av de ljuvaste former av festande som finns – att bli dagtidsfull. Så här brukar det gå till: Du har ett seriöst lunchmöte, kanske med ett glas vin, men så är maten plötsligt uppäten och någon undrar om ni inte ska beställa in en flaska? I huvudet går du igenom alla saker som måste göras den eftermiddagen samtidigt som du hör hur din mun säger: ”Absolut!” Så ni dricker och pratar och du tittar ut genom fönstret och inser att det är en otroligt vacker dag och då är det som om din sliriga hjärna tar ett grepp om ögonblicket och håller fast det för att det inte ska försvinna.

* * *

På många sätt påminner det här antagligen om när du var tonåring. När jag började festa präglades i alla fall mitt liv av en enda känsla: Jag ville vara precis var som helst, förutom just här. Var som helst utom den här skolan, den här stan, den här kroppen.

Liknöjda människor kommer aldrig riktigt kunna förstå sprängkraften hos en riktigt bra tonårsfylla. Du kan sitta på en parkbänk vid en grusplan och vara så uttråkad att du bara vill gråta. Men så kommer någon med ett sexpack folköl och plötsligt är det exakt där du vill vara i det ögonblicket. Ingen annanstans i hela världen. Att festa är inte kul, det är nödvändigt, något man gör för att stå ut.

Men så en dag märker du att livet är bättre. Du får ett jobb du trivs med. Blir ihop med någon. Börjar ordna middagar hemma, blir intresserad av heminredning och plötsligt kan du ha en whiskyflaska stående i månader utan att du dricker upp den.

Att gå ut och festa är fortfarande en del av ditt liv, men du gör det inte med samma desperation som när du drack häxblandning på en pakethållare utanför simhallen. I stället handlar det om att dörrvakten ska känna igen dig så att du blir insläppt. En oro för att du kanske missar något om du stannar hemma. Du har blivit vuxen, men du vill fortfarande bli inbjuden, känna att ungdomen inte riktigt är över.

Sedan får du barn. Inser livets sanna värden och ser igenom det där ytliga utelivet som fram tills alldeles nyss verkade så viktigt. Du tänker att du hädanefter kommer nöja dig med att bli smålurig på trevliga middagar och att du aldrig mer kommer försöka släcka lyktstolpar med karatesparkar.

Men så en dag, efter ungefär fyra till sju år, så vaknar du alltså upp i en hotellsäng efter en branschfest och är så bakfull att du inte kan röra armarna.

Och är du nyskild trycker du kanske upp en ”Skild och vild”-t-shirt och är du en kontrollerad mellanchef kanske du börjar spela luftgitarr på julfesten utan att bry dig ett skit om vad dina yngre och hippare kollegor tycker.

”Livet är kort och den romerska retorikern Seneca sa: ’Döden är oundviklig, så låt oss bli fulla.’”

Morgonen efter den där första dagen på bokmässan var jag antagligen inte ensam om att vakna upp panikslagen.

Bokmässan är ett slags Hultsfredsfestival för socialt handikappade. Introverta ensamvargar dricker enorma mängder ljummet lådvin för att få mod nog att gå fram till Lena Andersson för att säga hur mycket Egenmäktigt förfarande har betytt för dem eller till Jan Guillou för att förklara att han suger.

Under de här dagarna drar Plaza Hotels lobby med nästan lika mytiska partyhistorier som Chateau Marmont i Los Angeles. Hur patetiskt det än kan låta så är bokmässan ett av de få tillfällen då vi introverta ensamvargar till författare kan få känna oss som rockstjärnor. ”Så det är kanske inte så konstigt att man tar sig ett par järn för mycket”, tänkte jag och hasade mig till slut upp ur sängen.

Jag ställde mig framför badrumsspegeln och såg att jag inte bara var fullt påklädd – jag hade två jackor på mig. Min egen och en som var minst tre storlekar mindre. När jag till slut krånglat mig ur den pyttelilla jackan fungerade armarna åter som de skulle.

Jag ringde genast några andra mogenfestare och bestämde träff i baren. Jag slog mig ner och beställde in ett glas Puligny-Montrachet.

Jag kom att tänka på att livet är kort och vad den romerska retorikern Seneca sa: ”Döden är oundviklig, så låt oss bli fulla.”

Jag tog en djup klunk och kände snart hur det rosa, aromatiska molnet långsamt sänkte sig ner över mitt huvud igen.

Och så tänkte jag: ”Jag älskar verkligen att vara vuxen.”

Jonas Cramby

Illustrationer: Graham Samuels