68 viktigaste sakerna som hänt i nöjesvärlden under 2016

Det är den tiden på året då självutnämnda popkulturförståsigpåare släpper allt för att sammanfatta ännu ett gregorianskt kalenderår. Without further ado, alltså: mina splittrade intryck från 2016.

Årets veligaste: Kanye West. Efter att först ha bytt albumnamn med frenetisk frekvens – So help me god blev SWISH blev Waves blev The life of Pablo – började han även jiddra med själva låtarna efter att de getts ut. Många musikjournalister jublade och konstaterade att framtiden var här, inget är konstant, allt är friflödande binär information. Ursäkta en reaktionär, men för min del får skivor gärna vara klara när de släpps – i någon mån måste det vara syftet med en release.

Årets svenska låt: Cherrie featuring Stormzy – Aldrig igen (må sådär).

Årets bästa kultur som delar namn med en sallad: Singer-songwritern Brent Cobb.

Årets sämsta kultur som delar namn med en sallad: Hail, Caesar!.

Årets eländigaste Instagramtrend: Yayoi Kusamas utställning på Moderna museet. Aldrig förr har så många instagrammat så mycket om någon de över huvud taget inte visste existerade en månad tidigare. Låt oss aldrig göra om det, tack.

Årets eländigaste konsertpubliktrend: Den satans vulkanen. När 65 000 människor, inför Bruce Springsteens tredje Ullevikonsert, gemensamt gjorde den isländska handklappningen hade jag inte nödvändigtvis bangat på en suicide machine.

Årets elände alla kategorier: Joe & The Juice.

Årets honkytonk: Jon Pardis ladugårdsbrännare Head over boots.

Årets bleckblåsjobb: Sturgill Simpsons Call to arms.

Årets rusning av finkulturellt blodtryck: Max Martin får Polarpriset.

Årets rusning av finkulturellt blodtryck 2: Bob Dylan får Nobelpriset.

Årets musikdokumentär: Oasis: Supersonic, två timmar rent mys. Tänk att han gick sådär, Liam! Att han kom undan med det! Att gångstilen gjorde honom ännu coolare! Tells you everything.

Årets publicist: Sven Melanders.

Årets publicist 2: Robert De Niros.

Årets meme: ”J Cole went platinum with no features.”

 Årets svanesång: Förlåtelsen. Jo, jag hör Den sista sången-lobbyn ända hit, men Förlåtelsen förblir enda tidlösa Kent-klassikern på Då som nu för alltid. Precis som man länge anat finns det inget ord som ligger bättre i Jocke Bergs mun än ”sekelskifteshus”.

Årets emoji: Citronen!

Årets Macaulay Culkin-varning: Samtliga barn i Stranger things.

Årets brödrost: Den i The lobster.

Årets tv: Better call Saul, S02E03, ”Amarillo”. Öppningsscenen: Bob Odenkirk, iklädd vit kostym och hatt, står lutad mot en husvägg målad som en stor Texasflagga samtidigt som Ernest Tubbs Waltz across Texas spelas. Det var inte rakt ner min gränd, det var det inte.

Årets trams: Låttitlar skrivna på rotvälska. Kendrick Lamar inledde med albumet untitled unmastered. där låtarna ”hette” saker som untitled 05 09.21.2014. Bon Iver fortsatte med rena tangentbordsklavertramp som 10 d E A T h b R E a s T        , 666 och ____45_____ på sin 22, a million. Vi fattar att ni vill vara konstnärer men man ska inte underskatta lyssnarens vilja att på ett enkelt och begripligt sätt kunna diskutera specifika låtar med sina musikintresserade vänner.

Årets ”åh fan”: Axl Roses våldsamt förbättrade sångröst.

Årets ”jaha”: Avalanches blev klara för Way Out West, placerades sedan som mer marginaliserad Stay Out West-artist och ställde till sist in helt och hållet.

Årets artist: Drake. Ändå. Var överallt. One dance blev världens mest streamade låt någonsin på Spotify. Över 900 000 000 strömmar. Det är många.

Årets smekning: Kiss it better-gitarrerna. Jävla ljuvlig, Rihanna.

Årets åldrade kulturman att bli adlad av Håkan Hellström: Omslagstecknaren Jan Lööf. Bland tidigare vinnare märks Taube x 2, Freddie Wadling och Tomas von Brömssen.

Årets dandy: David Lagercrantz.

Årets nyord: Pokémongym.

Årets ”bra svensk artist med rätt vänner”: Jonas Lundqvist.

Årets ”bra svensk artist med rätt -vänner” 2: Avantgardet.

Årets svenska 80-talspop: Niki & The Doves So much it hurts och Tove Los True disaster.

Årets gitarrock: Band Of Horses med Casual party.

Årets ayahuascaposör: Veronica Maggio.

Årets ayahuascaposör 2: Chelsea Handler.

Årets mest kongeniala låttitel: Courtney Barnetts Three packs a day och Little Jinders Vem har cigg? får vid dagens slut se sig besegrade av Håkan Hellströms Ingen oro, tjabo!.

Årets mest änglalika: Angel Olsens album My woman.

Årets nervigaste gitarrer: Hurulas Ont som jag.

Årets comeback: Pascal.

Årets Knowles: Beyoncé.

Årets Knowles 2: Solange.

Årets mest efterlängtade: Frank Oceans Blonde. Att lyssna på Franks musik är som att levitera. White Ferrari. Mmm. Tyngdlös.

Årets skrevrock: Viagra Boys.

Årets retrocountry: Margo Prices Midwest farmer’s daughter.

Årets prostatasoul: William Bells This is where I live.

Årets ”nya Nashville”: Stockholm! Dixie Chicks, Sam Outlaw, Eric Church, Nikki Lane, Banditos, Kris Kristofferson, Will Hoge, Sturgill Simpson, Daniel Romano, Lindi Ortega och säkert fler countryartister som jag glömmer hade vägarna förbi. Scandic Grand Ole Opry, förlåt, Scandic Grand Central är plötsligt det närmaste vi kommer Music Row här. Vem visste.

Årets bästa sorti: Erik Hamrén. Tillsammans var vi jävligt svaga.

Årets sämsta sorti: Emine Sander slutade på Café (men fortsätter lyckligtvis jobba för oss i egenskap av högt aktad frilansstylist). Emine är störst.

Årets ”Nya Zeeland är mer än Sagan om ringen och Lorde”: Broods i allmänhet och Heartlines i synnerhet.

Årets intervju: Yung Lean i Fader.

Årets outfit: Nicolas Cages azurblå kostym i TMZ-videon från Vince Neils slagsmål. Inte ens om Cage Ghostrider-tänt eld på sitt eget huvud hade han sett mer flamboyant ut.

Årets hår: Becky.

Inte årets hår: David Guetta på invigningen av fotbolls-EM.

Årets drama: Michael Kiwanukas Cold little heart.

Årets mest väntade klagomål: ”Jared Leto är inte lika bra på att spela jokern som Heath Ledger”.

Årets remix: Yo Gotti & Nicki Minaj – Down in the DM.

Årets bisonlever: The revenant.

Årets mest självbelåtna: Alla sekvenser i The big short där kända personer (exempelvis Margot Robbie, Selena Gomez och Anthony Bourdain) adresserade kameran för att förklara världsekonomin medelst käck metafor. Writer’s room-runk, som Fredrik Wikingsson kallade det.

Årets spöksuccé: Stranger things.

Årets spöksuccé 2: Ghosts Square hammer. Har sagt det tidigare, men det framstår som allt mer troligt att det är Max Martin som gömmer sig inuti påvedräkten.

Årets spökfail: Ghostbusters. Satan vad detta inte var roligt.

Årets bästa film men sämsta pr för
katolska kyrkan: Spotlight.

Årets viktigaste tv-åsikt: ”Stranger things är lite överskattat, se The night of i stället!” Oavsett vilket var detta de enda två (okej, Fallet OJ Simpson också) snackisarna under ett frapperande svagt tv-år. Frapperande.

Årets repeatballad: Låpsleys Hurt me.

Årtes rockballad: Rival Sons All that I want.

Årets realaste ballad: Brandy Clarks You can come over.

Årets rymdresa: Loney Dears Hulls.

Årets rymdresa 2: David Bowie.

Årets danskaste ögonblick: När Amy Schumers biografi The girl with the lower back tattoo fick titeln Pigen med røvgeviret.

Tack för i år! Stay hungry! Free Kyrkan!