Det blev en del uppståndelse kring Robinhos presentation för Santosfansen då han flögs in på arenan i helikopter (!) tillsammans med Pele (!!).

En klassiker.

Endast överträffad av Björn Nords (11 säsonger i Djurgården, VM-spelare, The Smiths-fan) entré i Nürnberg.

Då Nord landade i Tyskland och kom ut med sin bagagevagn så sprang ordföranden fram, tvingade upp svensken högst upp på högen - och sprang sen runt med Björn framför förvånade och glada fotografer. Det var en tysk freakshow.

Vad Björn tyckte?

Sportbloggens exklusiva bild ger svaret: Han har anlagt ett skägg så yvigt att ingen ska känna igen honom efter det.

Sportbloggen hajade till över Bladet-rubriken: "Challe Berglund i ordkrig med Leif Boork".

Och sen läste jag texten.

- Synd att de får hålla på och hoppa in tacklingar på våra spelare utan att det renderar något, sa Berglund.

- Jag tycker inte att det är någon utvisning faktiskt, sa Boork.

Ordkrig?

Ordkrig???

Herrejävlar, är det där ett ordkrig så kommer facket jaga mig för våra dagliga diskussio-, jag menar ordkrig, här på office.

Okej, mode-Sthlm är irriterat på Sportbloggen efter gårdagens inlägg - det var bara att steka kvällens festligheter. Ni är verkligen överkänsliga.

- Sportnördar klär er så 90-tal, sa någon.

Men get a grip; jag skrev tidigt en krönika i Café och anser mig vara den första att försöka avliva myten om att det skulle vara idrottstjärnorna som säger runt som 2000-taltes nya trendsättare.

Jag får friska upp minnet, och samtidigt slå rekord i långt blogginlägg:

Hos folk i allmänhet har det under en period cementerats en slags sanning om att det är landets, och för all del världens, idrottsstjärnor som är med och sätter agendan för vad som ska visas på catwalken.
Allt bygger på en dramatisk missuppfattning mellan två skilda företeelser.

JA – det stämmer att idrottstjärnorna idag är de inom "showbiz" som har i särklass störst S-t-a-r Q-u-a-l-i-t-y. Där har det skett en dramatisk förändring.

På tidigt 50-tal kunde en värmlänning vid namn Gunnar Säffle Andersson bli Marseilles mest legendariska fotbollspelare då han slog målrekord efter målrekord, utan att svenska tidningarna brydde sig nämnvärt.

Idag får Martin Mutumba en helsida om han talar ut om att han har en fotvårta.

Efter att filmens och musikbranchens stora superstars hyllats som de största på jorden 50 år bak i tiden så svängde pendeln över på 2000-talet till idrottens fördel.
Det talas liksom mer om Zlatans mål än Colin Firths insats i Single man glasses.
Och den uppmärksamheten och respekten är högst välförtjänd. Sport is 4 real.

Men någonstans i denna generationsövergång så har det inträffat ett hemskt misstag.

Filmens och musikens Star Quality handlade lika mycket om kläderna och attityden.
Du älskade The Clash för hela konceptet; inte minst hur urbant fantastiskt de dressade sig. Och där har hundratals goda kollegor som skapat modetrender genom åren (Morrissey lyckades till och med göra Tulpaner till 80-talets fashionatteralj).

Även filmindustrin har genom sina gamla hjältar som Cary Grant fram till det sena 90-talets popup i Chloë Sevigny visat vägen för vad ultimat stil och bedårande klass är.

Det är där som idrottsprofilerna står som kejsaren utan kläder. När de utnämndes till de nya superstjärnorna så skulle de plötsligt prackas på modepaketet.

I Sverige känns det som att hypen började när J Lindeberg började klä upp Jesper Parnevik i rosa byxor och gul t-shirt. Det räckte för att Parnevik skulle bli titulerad "modelejon". Men jag är rädd för att om J Lindeberg hade slängt fram en elefantkostym så hade grabben spelat i den (endast överträffad av Tiger Woods oversizade serie för Nike, en miljardsuccé för feta amerikanska golfare men århundradets frågetecken för europeiska golfmotionärer som väger under 130 kilo).

David Beckham, anno tidigt 00-tal, och NBA-stjärnorna (alltid, a-l-l-t-i-d), är några av de mest effektiva undantagen i modeboken.
Men i ett regionalt perspektiv är det dags för en tydlig uppsträckning.

Och där ställer jag Sveriges tidnings- och magasinredaktörer till svars för dumheterna.
När de skulle sälja in den coola och privata sidan av idrottstjärnorna (långt bort utanför själva idrottsarenan) så gick alla vilse.

För något år sedan kunde vi tex i Expressen läsa om "Anja Pärsons nya fräcka stil", då hon utklädd i en alldels för tajt och hopplös kostym stod som någon slags lärare och spelade kaxig. Tom Ford hade legat i respirator om han sett de "mode-bilderna".

Och så där har det sett ut; till synes helt modeointresserade idrottsmän har klätts upp i kläder och påklistrats någon slags fashionstatus när de i själva verket inte vill något annat än att gå tillbaka till träningsoverallen och sandalerna.

Vissa har försökt att hänga i efteråt; men sorry – det krävs mer än en fet plånbok än för att kallas för trendsättande.

Vad är då lösningen?

Ja, ett borde väl vara att helt och hållet stryka ett streck över hela lögnen.

Annars får väl massorna kopiera en av Sveriges absolut största idrottsmän genom alla tider.

Efter en plåtning för Café skulle fotografen bära iväg kläderna som stjärnan haft på sig.
"Nänänä, jag har ställt upp för er och nu tar jag dem", sa vår Joachim von Anka-täta superstar, vägrade att lämna ifrån sig dem, rivstartade sportbilen - och körde iväg med hela kitet.

Och någonstans; är det enda sättet att stjäla modepaketet rakt av för att få en stil som håller i fashionkretsar så är ju det i alla fall ett bevis på att man vill något.

Men allra ärligast är det kanske att göra som Wayne Rooney...



...kamma till sig med purjolöken, haffa närmsta klubbhalsduk och ta en extra stor fish&chips till frukost, vara sig själv helt enkelt.

Tack för att ni tog er tid att läsa igenom det här.