Annons
Annons
ANNONSSAMARBETE MED STRYKTIPSET

Fotbollsfrisyrerna som förändrade Premier League

Avsparken för årets upplaga av Premier League innebär inte bara startskottet för världens galnaste, snabbaste och starkast lysande fotbollsliga. Den brittiska ligan samlar de största stjärnorna, mest megalomaniska egona, mest högljudda fansen – och de galnaste frisyrerna. Café gjorde en djupdykning i Premier Leagues frisyr-arkiv för att hitta frillorna som förändrade fotbollsvärlden.

Tom Cehlin Magnusson

När Premier League sparkas igång i augusti råder det inte brist på uppsnacksämnen.
Är Victor Nilsson-Lindelöf vårt hopp i superligan efter Zlatans avsked?
Hur länge klarar Mourinhos ego av att smyga omkring i de andra storklubbarnas bakvatten?
Hur lång tid tar det innan avgångsropen för Wenger börjar höras?
Men om det är något som vi lärt oss de senaste åren är att fotboll ju handlar om så mycket mer än bara spelet i sig.
Fotboll är politik, kultur, pengar, makt, historia och – frisyrer. Långa Offside-reportage och smäktande Erik Niva-krönikor i all ära, men när matcherna väl drar igång handlar oftast fotbollssnacket i soffan om spelets allra minsta och umbärliga detaljer.
Vem minns inte Arsenals vinstmaskin med Vicks-fläckar på bröstet, eller näsplåstrets regeringstid under EM 1996? Premier League-sändningstidens bakfyllekompatibilitet gör ju gärna att man inte gärna diskuterar taktiska formationer, wingbacks och ”two banks of four”. Istället fokuserar man gärna på Aston Villas Jack Grealish brådmoget nedhasade strumpor, det imbecilla i spelarnas grällt färgade fotbollsskor och vem som egentligen har galnast frisyr på planen.

För nog är det ändå så att fotbollen även post-Beckham ännu inte är den catwalk som det talades om i början på 2000-talet. Spelarnas fåfänga må accelerera i Theo Walcott-fart, men utrymmet för ett personligt stiluttryck på fotbollsplanen är fortfarande någorlunda litet. Borta är dagarna då din personlighet uttrycktes genom valet av färg på fotbollsskorna, idag skulle Kennet Anderssons ökänt gula skor betraktats som oraffinerade. När klubbarnas sponsorer vill synas vid varje givet tillfälle är håret den enda yta som är fri från logotyper, den enda yta där spelarnas personlighet får synas.

Beckham, ja. Det är svårt att prata om stil på fotbollsplanen utan att nämna den bildsköne britten. När David Beckham och resten av det engelska landslaget år 2003 befann sig i Johannesburg för en träningsmatch fick spelarna även möta landets nationalhelgon, den framlidne Nelson Mandela. Beckham var vid tillfället hyllad lagkapten i landslaget, Svennis gunstling och världens kanske hetaste kändis och modeikon. Mötet mellan de båda ikonerna var starkt, och inte blev det svagare av att den ena av dem nyligen hade skaffat cornrows. Nämligen David Beckham, den Leytonstone-bördige skarpskytten som inte med all välvilja i världen kan sägas vara cornrows-kompatibel. Trots att debatten om kulturell appropriering inte var lika brännhet som idag så har har mittfältsstjärnan i efterhand berättat att det är den enda av sina många vågade frisyrer som han ångrar.

Även om David Beckham ofta får representera skiftet när fotbollsspelare kunde bli modeidoler så har naturligtvis fotbollsfrillan länge varit stilbildande. George Best uppnådde inte bara legendstatus på grund av sina dribblingar och kvicka munläder, lika ikonisk är hans Beatles-lugg som tillsammans med ett par ordentliga polisonger fick fotbollstjärnan att ta steget över till rockstjärna. Smeknamnet ”the fifth Beatle” är det flera än George Best som har fått, men stil- och attitydmässigt låg George Best närmre den hederfyllda titeln än gentlemän som George Martin och Brian Epstein. Andra bad lads från samma era bar sina långa lockar med stolthet: i Arsenal smällde Charlie George till både boll och motståndare i en Bowie-inspirerad rågblond frilla medan den mytomspunna kultspelaren Robin Fridays målgörande och kaxigt långa hår i Reading och Cardiff fick britpop-bandet Super Furry Animals att placera honom på omslaget till sin klassiska singel The man don’t give a fuck från 1996.

Idag är spelarnas vilda frisyrer inte lika tätt förknippade med musikreferenser, istället tycks spelarnas frisyrer snarare vara inspirerade av dagens streetwear-mode. Några av dagens mest profilerade spelare är superstjärnan Paul Pogba och James Dean-lookaliken Héctor Bellerín som syns lika ofta på hippa modesajten Hypebeast som på sportsidorna. Båda spelarna är också symptomatiska för de senaste årens frisyrtrender vars ledord får sägas vara ”more is more”: Arsenals Bellerín spelade nyligen i flätor mer avancerade än Contes taktikgenomgångar medan Manchester Uniteds fixstjärna Pogba verkar ha tagit inspiration från hockeymålvakters bisarra fascination för löjliga målningar på sidorna av hjälmen. Sidorna på Pogbas har färgats och rakats i mönster och objekt som inkluderar bland annat Batman-loggor, leopardmönster och en smilie som gör Pogbas dab-målgest.

Och inte är det konstigt att fokus läggs på flätor, intrikata rakmönster och extremt skarpa benor. Med tanke på den uppskruvade nöjesindustri som den engelska fotbollsligan är idag är det bara en naturlig följd när stjärnorna gör sitt bästa för att sticka ut och synas. För att göra skäl för sina enorma löner och övergångssummor ska du inte bara göra mål, du ska sälja tröjor också. Många menar att Chelseas David Luiz skulle spela i en betydligt mindre klubb utan sin krulliga frisyr, samtidigt som Harry Kane öser in drömmål med en något beskedligare utstrålning. Hade hans karriär sett annorlunda ut om han hade varit lika utseendefixerad som tidigare Tottenham-kollegan Gareth Bale?
Idag kan därför Premier League liksom Hollywood livnära personer bakom kulisserna som underhåller stjärnornas extravaganta livsstil och stjärnattribut. Idag har materialare och chaufförer fått sällskap av stylister, tatueringskonstnärer och – naturligtvis – frisörer. Daniel Johnson är namnet på den man som fått status som kunglig hovleverantör av sidbenor, crewcuts och tuppkammar. I en intervju med The Telegraph från 2015 berättar han om att varje dag få borsta av frisörstolen från både hår och stjärnspelarglans.

– Självförtroende är enormt viktigt för alla idrottare och så fort en spelare är nyklippt så känner han sig mer uppåt, mer fräsch och skarp. Håret är den ultimata accessoaren. Det tar fram självförtroendet i en spelare. Efter en klippning står alla i spegeln och säger: ”kolla in min nya frisyr”. Det är som en tävling, säger Johnson som under EM 2012 även åkte med engelska landslaget för att klippa spelarna och staben under hela turneringen.
Daniel Johnson avslöjar att för många spelare är de ett måste med en ny klippning inför ett derby eller ett toppmöte, något som gör att frisören fått resa till både Manchester och Dubai med kort varsel.
– Nio gånger av tio träffar jag mina klienter kvällen före en match, säger Johnson och nämner att spelare som Bournemouths Jermain Defoe och Alex Oxlade-Chamberlain i Arsenal insisterar på att en fräsch klippning är en del av förberedelserna inför en match.

Och besattheten av spelarfrisyrerna har flera gånger drabbat spelarna vars Rogaine-intag är på en nivå som hade fått Lance Armstrong att rodna om det varit dopingklassat. Bobby Charlton-metoden där sockervaddstunt hår vispas runt huvudet är sedan länge borta, dagens spelare som har problem med ett undflyende hårfäste gör snarare samma sak som en annan (numera ex-) Manchester United-ikon.
Wayne Rooney har haft det tufft på fotbollsplanen mot slutet, men ännu jobbigare är kanske hans kamp mot sitt eget hårfästes jakt mot nollpunkten. Två hårtransplantationer och 50 000 pund senare så är hans frisyr fortfarande ett föremål för hån världen över: inbitne City-supportern och före detta Oasis-sångaren Liam Gallagher jämförde för några år sedan Rooneys utseende vid en ballong med en vetekaka ovanpå. Uppenbarligen är det en del som har hänt sedan Bobby Charltons glansdagar. Idag räcker det inte med egenskaperna på planen för att bli en legend: lika viktigt är hur du ser ut på planen.

När premiäromgången av världens bästa liga drar igång så kommer vi därför titta lika mycket på själva spelet som på Fellainis blonderade afro, Alexis Sanchez discokille-frisyr eller den sympatiske Leighton Banes senaste försök att se ut som Alex Turner i Arctic Monkeys. Uppenbarligen är utsmyckningen, showen och extravagansen lika viktigt för spelarna själva, som för klubbarna och sponsorerna, som för publiken. Beckhams kulörta mohikan, Ronaldos halvmåne, Zlatans samurajtofs, Djibril Cissés väteperoxid-look – ja, till och med Svennis mellanchefsfrisyr kopierades av tioårige Tom Sylvester när svenskens karriär stod i zenit.

Kanske är det just på tränarbänken vi hittar den riktiga frisyrinspirationen i årets Premier League-upplaga. När de allra största stjärnorna spelar i Barca, Real eller Bayern München har istället Premier League fått konkurrera med tuppfäktningen mellan världens mest profilerade tränare. Antonio Contes välbalsamerade hårtransplantation mår bra efter förra årets ligaseger medan Mourinhos snagg förra säsongen fick honom att se surare ut än någonsin – eller var allt bara en del av portugisens krigsföring mot Guardiola? Tidigare har Mourinho menat att han njuter av att snagga håret då han vet att det snart växer tillbaka, ett privilegium som inte alla har. Kanske är det till som ofta José Mourinho själv som bäst beskriver hårets betydelse för fotbollen:
– När du njuter av det du gör så tappar du inte håret, och Guardiola är flintskallig. Han njuter inte av fotboll.

När Arsenal tar emot Leicester i ligans första omgång den 11 augusti står kampen mellan Arsenals envetna bolltrillande och Leicesters uppoffrande kontringar. Arsene Wengers kostym och merinoullströja mot Craig Shakespeares träningsoverall. Alexis Sanchéz, Mesut Özil och Olivier Giroud slicka målgörarbenor mot Jamie Vardy, Danny Drinkwater och Kasper Schmeichels sparka och spring-rättframma frisyrer. Hämta pomadan eller spotta i näven, Premier League är tillbaka.

Artikeln är ett annonssamarbete med:

Annons

Dela (18)
Tweeta



Laddar