Sommarläsning: Moneybrother

Joakim Almén  |  Publicerad 2009-07-16 16:43  |  Lästid: 10 minuter

Foto: Henrik Halvarsson

Ena dagen fyller han svenska konsertarenor, den andra festar han med gangsters i Centralamerika. Men Moneybrothers jakt på det perfekta popstjärnelivet har bara börjat. Café skuggar honom från Stockholm till London – för en diskussion om soul, groupies, kompromisslösa ambitioner och nya albumet Real control.




Av Andres Lokko Foto Henrik Halvarsson


Se alla Cafés bilder på Anders Wendin här!

Det har aldrig funnits någon tvekan om vad Anders Wendin skulle bli när han blev stor. Han skulle bli popstjärna. Han skulle bli Moneybrother. Det bara var så. Första gången jag träffade Wendin var han bara 16 år gammal. På fiket Tintarella di Luna på Drottninggatan i Stockholm intervjuade jag honom för den då nystartade musiktidningen Pop. Det här var 16, kanske till och med 17, år sedan. Han hade skickat en spektakulärt begåvad demo med sitt första band, indietrion Superwed, till redaktionen.
Exakt ett halvt liv senare tar Anders upp det mötet när vi ses.  
– Vet du att det var allra första gången jag drack färskpressad apelsinjuice?

Är det sant?

– Jag hade aldrig sett eller ens hört talas om det förut. Apelsinjuice var för mig något som inte hade ett dugg med färsk frukt att göra. Jag var faktiskt helt chockad. Men det säger också väldigt mycket om hur länge sedan det här var och vilken enorm skillnad det var mellan Ludvika och Stockholm.

Anders Wendin halvligger i en barfåtölj på Södermalm med en mellanöl i ena handen och vi pratar om hans uppväxt i Ludvika.
– En av de konstigaste upplevelserna jag hade där var en kväll när jag försökte komma in på puben i Ludvika och dörrvakten frågade mig om leg. Jag visade upp mitt riktiga leg. ”Men du är ju inte 18”, sa han barskt. ”Det där är ett gammalt leg”, svarade jag.
Anders Wendin kom in.

Åker du någonsin tillbaka dit i dag?

– Nej, säger han tvärsäkert.
– Ungefär på samma sätt som folk bara instinktivt vet att de är födda i fel kropp och måste byta kön var jag helt övertygad om att jag var född på fel plats. Det var så fruktansvärt tydligt den där dagen när jag flyttade från Ludvika till Falun. Den geografi ska skillnaden kanske inte låter så stor för någon här nere i Stockholm men där uppe? Herregud, det är två komplett olika världar. Under de två första dagarna i Falun började mitt liv. Innan det hade jag ofrivilligt tvingats leva någon annans liv. Det kändes verkligen så. Som om jag gick från svartvitt till fyrfärg över bara en natt.
Wendin fortsätter berätta.
– I det hem där jag hade bott.
Men han tystnar genast innan han fortsätter.
– Du vet, när man går på lägenhetsvisningar och man känner att något är fel? Att det har hänt något där. Man bara känner det i väggarna och man liksom vet. Jag är ledsen om jag låter som Peter Stormare nu, men så kändes faktiskt Ludvika för mig. När jag kom därifrån så svor jag inte någon ed om att aldrig åka tillbaka dit eller något sånt, men jag skulle nog ha kunnat göra det.

Så du har inte ens någon kontakt med gamla kompisar?

– Faktiskt inte. Inte av någon princip egentligen. Men du vet hur de flesta av ens vänner tycker att det är så otroligt jobbigt med Facebook när deras gamla klasskamrater från låg- och mellanstadiet ska bli polare med en? Inte en jävel av mina skolkamrater från Ludvika har tagit kontakt med mig.

Trots att de förstås mycket väl vet vad du gör i dag?

– Ja, det måste de faktiskt ha koll på vid det här laget.  

Men har du inte hamnat där under dina turnéer?

– Det är egentligen inga turnéer som hamnar i Ludvika. Men ibland händer det att man åker igenom Ludvika med bandet och lite motvilligt stannar man och äter lunch på Åhléns. Men that’s it. Det närmaste jag kommer Ludvika frivilligt i dag är genom en kompis som är vildmarksguide i närheten. Jag och två andra grabbar som också är från Dalarna brukar åka ut med honom, fiska och dricka whisky en helg om året ungefär. Men då är vi verkligen inte inne i stan. Tvärtom. De är småbarnsföräldrar båda två så de älskar ju att få ta sig en whisky med andra män. Själv kan jag ju förstås göra det lite när jag vill, men det är grymt att bara vara ute i en stor jävla skog vid en älv med snubbar som tycker att det är det bästa som finns.

Du är ändå fortfarande killen från landet? Om man lyssnar på dina skivor eller ser dig under konserter så framstår du som en ganska komplex person. Någon som är lika bekväm med en pint i handen som med en ros i munnen.

– Haha. Jo, det är nog sant. Men bara man ser båda sidorna hela tiden så tycker jag att det är coolt. Jag älskar ju hela den här stora zigenarromantiken som finns där i utkanterna mellan soulmusik och rock’n’roll från Spanish Harlem. Du vet, den som alltid har en stilett i bakfickan men också en ros i knapphålet på kavajslaget. Jag vet inte vad det bottnar i, men jag tycker bara att det är fruktansvärt vackert. Det är samma logik som att de hårdaste snubbarna alltid tycker mest om de smörigaste balladerna.

Du framstår som väldigt bekväm i din roll som Moneybrother: rockstjärnan och charmören.

– Det där går hela vägen tillbaka till Ludvika. Jag fick ju stryk i plugget för att jag ”var bög”. Jag var ju verkligen inte populär hos tjejerna när jag växte upp. Tvärtom. Därför är det fortfarande så förbannat skumt och nästan ogreppbart att läsa om sig själv som nån som skulle vara ”macho” eller som spelar ”bredbent” och ”grabbig” rock.

Ordet bredbent är inte en musikalisk beskrivning på något annat språk än svenska.

– Det är nog sant. Jag tror att det hade väldigt mycket att göra med en svensk jantelag. Som vanligt.  ”Det är klart att vi inte gillar det här för att de använder saxofon”. Tidsandan kring Pengabrorsan och andra Moneybrother-skivan tillät inte att man gillade vad jag gjorde. I alla fall inte offentligt i media.

Men varför tror du att just du fick bli en representant för det här?

– Jag är ju en av väldigt få hyfsat unga manliga artister i Sverige som inte sjunger med en barnslig röst utan med en vuxen basröst som jag dessutom har fräckheten att försöka använda på ett sexigt sätt. Ärligt talat bara för att jag gillar det och helt enkelt för att jag kan. Det är ju en oerhörd skillnad på att män ska få vara – eller låta som – män eller om män tar en kvinnas plats bara för att de kan. Det är en enorm skillnad på politik och artisteri här. Och det känns oerhört… fel att jag som ändå är välbevandrad i feminismens historia skulle tvingas bära något slags macho-hundhuvud.

Men du har inga planer på att börja skriva politiska texter?

– Jag kan egentligen inte skriva politiska låtar. På engelska har de dessutom en tendens att kännas väldigt slagordsaktiga. Fast på nya skivan blir det nog en låt som kan kategoriseras som politisk i och för sig. Men jag känner mig ändå väldigt mycket som en politisk person. Jag är stolt över att jag faktiskt är engagerad och att det bränner till på allvar i bröstet ibland.

Håkan Hellström, som startade sin solokarriär ungefär samtidigt som du, slapp den där ”stämpeln”.

– Jag vet! Trots att vi till och med delat väldigt broderligt på musiker genom åren. Alltså, han är ett fullblodsgeni som sparkar röv med mig på en tisdagsförmiddag. Men att framhäva sin manliga sida är inte riktigt hans grej.

Den där kombinationen av machostinn zigenarromantik, soulballader i falsett och en dokumenterad förståelse för feminismens historia är en svårpaketerad kombination?

– Uppenbarligen. Hur visar man allt det här samtidigt? Jag menar, jag skriver ju ibland låtar om hur kul det är att dra ner på stan bara för att få knulla. För, hej, det är ju sanningen. Alla killar och tjejer vet ju hur kul det är att cykla eller ta tunnelbanan in till stan och träffa någon som man tycker är grym och kanske till och med få ligga med den personen. Den essensen i livet vill jag också kunna beskriva.

Och just i det fallet är det kanske tur att du sjunger på engelska?

– Haha. Med min djupa röst så blir det lite väl tungt på svenska kanske. Men en dag ska jag våga göra det utan spärrar eller filter.

Vad är det bästa du har gjort?

– Det är i sådana här ögonblick jag önskar att jag hade barn så svaret alltid är kristallklart och kommer helt naturligt. Menar du artistiskt?

Du får tolka det som du vill.

– Det bästa var att flytta hemifrån och bort från Ludvika när jag var 15. De röda trådarna som jag kan dra tillbaka till det valet jag gjorde då är så många, så starka och viktiga att jag nog inte skulle vara den jag är om jag inte hade dragit just då. Utan den kompis som föreslog att jag skulle söka till den där skolan i Falun och sedan den tjejen jag träffade där som ringde mig när hon sökte folk till en teater i Stockholm och jag åkte ner på vinst och förlust så vet jag inte hur livet hade sett ut. Och det slutar inte där. Tråden fortsätter på teatern där jag träffade Viktor Brobacke (trombonist i Moneybrother och en av Anders närmaste vänner) som öppnade upp en helt ny värld av musik för mig med ska, soul och sådant jag aldrig hade hört talas om förut. Och först där började mitt liv på riktigt.

Musikaliskt då?

– Det är några väldigt speciella konserter. Jag vet att vem som helst – Mick Jagger, Rick Rubin eller vem du än vill – som hade råkat sitta i publiken just de kvällarna bara hade gått ner på knä. Några gånger har jag uppnått vad jag tycker har varit den perfekta kombinationen av show och konsert och det jag har sagt mellan låtarna har varit lika bra som det jag vill säga i låtarna så, ja, de gångerna går inte att slå. Jag önskar att jag hade dem inspelade, men det har jag förstås inte. Jag har tusen gig inspelade – du vet, Storsjöyran klockan ett på eftermiddagen – men inte just de här. Förstås. That’s life.

Känns det som om Stockholm är din slutdestination?

– Jag älskar verkligen att bo i Stockholm. Men varje år reser jag också så jävla mycket. Jag ser till att vara i Los Angeles minst tre veckor varje år och 2007 hann jag med att beta av Kuba och Jamaica. I vintras var jag i Bolivia, Panama och Vietnam innan dess. På det gör jag minst 75 spelningar så jag hinner aldrig riktigt börja tröttna på den här stan. Jag känner en enorm pepp för att till och med gå ut på, säg, Spy Bar. Men jag skulle bli fullkomligt galen av det strikta schema som de fl esta av mina kompisar har: ”Torsdag går vi på Riche, fredag och lördag är det Spy Bar, på måndag hyr vi en film, tisdag äter vi sushi.”

Vad är det som gör att du reser ensam till Bolivia?

–  Jag är väldigt förtjust i att bara se vad som händer. Det händer något i huvudet med en när man har varit helt ensam i bara tre-fyra dagar i ett annat land och nästan börjar prata med sig själv då man måste lära sig att använda hela ens sociala förmåga för att hitta en kompis, en annan människa, att bara hänga och prata med. Även om det är, jag vet inte, en full rörmokare från Skottland så får det liksom duga. Och sedan måste man acceptera den personens brister och egenheter för att slippa vara ensam.

Läser du mycket när du reser?

– När jag lämnar Stockholm packar jag alltid ner mängder med litteratur. Men då läser man ju hur mycket som helst, vilket förstås kan ha att göra med att man inte har något alternativ om man reser ensam. När man sitter helt själv i en restaurang borta i Bolivia så är det klart att man läser något.

Hur ser en vanlig tisdag ut i Anders Wendins liv?

– Jag vaknar oftast vid tio, svarar på mail, sedan går jag på rehabilitering för ett knä som jag pajade när jag spelade fotboll för länge sedan och sedan äter jag alltid lunch på samma fik där jag bor varje dag. Och sedan är väl klockan typ två och man får ta första biran. Haha. Nej, det gör jag inte varje dag. Men eftersom jag reser och turnerar så mycket har jag byggt upp ett nästan omedvetet motstånd till att lämna mina kvarter. Jag älskar verkligen att slösa bort hela dagar i mina hoods. Gå och fika, hänga på Mickes Skivor på Långholmsgatan och köpa asbilliga vinylskivor och gå hem och lyssna på dem. Det är otroligt skönt.

Du har hunnit fylla 34. Har du hamnat i den åldern än där du byter ut dina vänner för att de gamla har skaffat barn?

– Tills alldeles nyligen var jag alltid yngst, vem jag än träffade, vad jag än gjorde, så var jag yngst. Nu är jag plötsligt inte det längre. Jag vet inte ens när det hände. Men jag har verkligen märkt hur folk bara försvinner. De får barn eller så skaffar de en flickvän som beter sig som om de redan hade barn. Jag har oftast också haft en fl ickvän men jag har svårt att bete mig som om, du vet,  ”det är vi i 190”, vilket också är ett problem förstås. Men för mig har det alltid varit så viktigt att inte bli någon som har ”träffat en Elisabeth” som man har skakat hand med två gånger. De jag hänger med mest är absolut de som inte har barn eller är singlar.

Privat lever Wendin med skådespelerskan Linda Santiago. Men när det ämnet berörs sätter Anders, snarare än artisten Moneybrother, försiktigt och artigt ner foten.
– Jag har sluppit allt vad paparazzis och sånt innebär. Det är möjligt att jag bara inte är tillräckligt känd, men kan jag få behålla det så är det värt väldigt mycket.  

I din position som popstjärna får du säkert ganska skamlösa förslag?

– Jag vet inte hur mycket jag vill prata om det här egentligen, men svenska tjejer jag träffar tar ju verkligen för sig. Och det är ju en oerhörd kick att bli uppraggad på det skamlösa sättet som man bara blir som artist här. Det är en enorm egokick, det kan man inte sticka under stol med.

Linda blir inte svartsjuk?

– Nej, hon är den mest osvartjuka kvinna jag någonsin har träffat.
Anders bränner av sitt karakteristiska basdundrande skratt och tar ännu en klunk öl.
– Tänk om man hade vetat att det skulle bli så här när man var 14 och satt i ett klassrum i Ludvika och tittade ut över en långsamt växande granskog. ”Nu måste du bara stå ut, Anders. En vacker dag kommer det att bli precis som i dina drömmar”.

Känner du att du har ett stort ego?

– Jag fick en låda med gamla grejer från tonåren av mamma nyligen. Och där hittade jag brev från gamla klasskamrater som skrev typ ”du brukade vara så mysig men nu bryr du dig bara om dina popdrömmar” och då var jag nog 17. Så, ja. Jag var aldrig den där lilla tysta musen längst bak i klassrummet.

Vilka är mest outhärdliga, skådespelare eller popstjärnor?

– Haha. Skådespelare. Tveklöst.

Producenter eller regissörer?

– Regissörer. Rakt av. Jamen, alltså teatermänniskor är sådana barnrumpor. Oavsett om det är en jonglör i Gävle eller en skådespelare på Stadsteatern. Det är ett väldigt, eh, speciellt släkte och det finns verkligen vissa gränser för hur mycket drama man klarar av i sitt liv.

Vårt långa eftermiddagssamtal med öl övergår sakta i en middag några kvarter söderut. Jag har har slutat spela in vad vi säger och lagt ner anteckningsblocket i väskan när Anders tar med mig till en nattöppen bar på andra sidan gatan för ett sista glas vin som blir två som blir tre.
Anders är det perfekta sällskapet vid den här tiden på dygnet. Oavsett om han sitter här på Södermalm med mig denna iskallt sena måndag natt, dricker öl med sitt fotbollsgäng i Kensington eller hänger i ett skållhett Bolivia med sin nyfunne skotska rörmokarvän så är det här, vid den här tiden på dygnet när ingen annan är vaken, som Anders är i sitt rätta element.
Med sin djupa basröst tar han över rummet utan att man ens märker hur det går till. Det är nu han börjar berätta historier från desperata resor till en akutmottagning i Panama och från nyårsfesten med maffian i en centralamerikansk by.
– När jag åkte runt i Sydamerika i vintras så reste jag först helst själv och sedan mötte jag upp Linda. Vi skulle fira nyår i Panama och plötsligt på självaste nyårsafton föll Linda ihop och vi tog oss till första bästa akutmottagning. Problemet var att mitt kreditkort hade stoppats och de vägrade hjälpa henne om de inte fick cash i handen. Men till slut lade de in henne och det visade sig vara ett ganska våldsamt virus. Så på nyårsafton satt jag på en sängkant i en sjuksal i Panama med en så gott som medvetslös tjej.

Det låter sådär.

– Till slut åkte jag till hotellet och satt och stirrade ut över stan genom fönstret helt ensam. Framåt tolvslaget gick jag ner till baren och hälsade kontaktsökande på ett amerikanskt par. Den ena av dem visade sig vara manager för hiphopbandet Dead Prez, så jag följde med dem på nyårsfest.

Vad hände sen?

– I bilen dit varnade kvinnan mig och sa: ”Bara så du vet, alla på den här festen är ganska kriminellt belastade.” Det hade hon inte behövt säga.  Killarna var inga man ville jiddra med. Det var ett väldigt speciellt nyår.

Det är också här, när vi inte längre är på jobbet, som han berättar turnéhistorier som får en att rodna och stamma. Sådana som bör stanna i just den här baren. Och det är här, när han ber om den dyraste grappan på menyn, som Moneybrothers artistnamn framstår som så logiskt. Hur det under den världsvana rock’n’roll-ytan och hjärtat som bultar för soulmusik lurar en livsnjutare av rang. Som redan, vid sidan av sitt utmärkta nya album, försiktigt förbereder sig för en framtida karriär i matbranschen och tillsammans med en kockbekant lanserar en organisk tomatsoppa.
Det är här, sent på kvällen var han än befinner sig i världen, man får en första skymt av en Anders Wendin som sakta men säkert kommer att åldras som en klädsam hybrid av Sven-Bertil Taube, Joe Strummer och Steffo Törnqvist.

Se alla Cafés bilder på Anders Wendin här!


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-22 23:28