Fredrik Reinfeldt

Luften känns plötsligt något torr i det pansarglasklädda besöksrummet på Rosenbad, för dagen förvandlat till fotostudio.

– Du ska se lite nöjd ut, säger Cafés fotograf Henrik Halvarsson till Fredrik Reinfeldt. Eller… inte nöjd, inte kaxig, men lite… självgod. Just det, självgod!

Statsministern väser in i kameran:

– Men du, självgodhet är ju en mycket dålig egenskap…

Halvarsson – för dagen iklädd hornbågade glasögon, urtvättad t-shirt och avklippta bruna manchesterbyxor – harklar sig:

– Eh, jag menar förstås själv… säker.

Vår utmätta fototimme hos Sveriges statsminister var tänkt att börja med jakten på ett leende, för att senare landa i fråge­ställningar om maktens härlighet och ledarskapets veder­mödor. Jag skämtar med statsministern om att foto­grafen är handplockad för att locka fram ett leende genom att ladda på oavbrutet med sina torra skämt.

Leendet vi söker är av den sällsynta art som syntes på valnatten för ett år sedan.

Mycket sällan fångat på bild, ett skratt som blottar den uppdragna vänstra hörntanden, ett mycket spontant leende, varmt och innerligt, på randen till ett lyckligt garv… och som sagt mycket sällsynt på Fredrik Reinfeldt numera.

När jag stod på moderaternas valvaka vid Nalens scen, strax intill Sveriges yngste statsminister i modern tid, blossade det där leendet upp igen och igen. Reinfeldt sträckte blomsterkvasten högt, som mot en basketkorg, och skrek till förre moderat­ledaren Ulf Adelsohn att han nu hade rekordet i moderat återhämtning.

Just det skrattet har knappt synts sen dess, i alla fall inte i offentlighetens starka ljus. Så har det också varit ett tufft första år på nya jobbet för Fredrik Reinfeldt.

Tv-licensfuskande ministrar har avgått. Carl Bildts optionsaffärer blev en politisk börda. Försvarsminister Mikael Odenberg förklarade krig mot finansminister Anders Borg och lämnade regeringen. Reinfeldts närmaste kvinna, statssekreterare Ulrica Schenström, avgick i förra månaden efter de famösa ”hångel­­bilderna” på henne och tv4:s politiska reporter Anders Pihlblad. Trots sjunkande arbetslöshetssiffror och högvarv i ekonomin har motgångarna i opinionsmätningar dessutom varit konstanta, skillnaden som mest tolv procent till vänsterblockets fördel.

Och just den här måndagen i juni, bara en timme efter Cafés fotografering, kommer skandalnyheten om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins fejkade mastersexamen från Fairfax University att brisera i medierna.

Kanske inte så konstigt då om mun­giporna slokar. Jag inleder ändå med att fråga Reinfeldt själv varför man ser hans segerleende så sällan.

– Förmodligen för att… nej, jag vet faktiskt inte. Men det är riktigt att jag var gladare där på valnatten än jag varit på mycket länge. Och konstigt vore väl annars, det var som ett livsprojekt som gick i hamn på något sätt. Alla var redo att kasta sig över mig om det inte skulle gå fantastiskt i valet, och om det var någon som hade rätt att vara glad just då så var det jag.

Reinfeldt säger att han i grunden är en ”både glad och spexig kille”.

– Så var jag som tonåring. Men politiken är en väldigt tuff miljö, och möjligen är det så att man omedvetet lägger band på sig. Mycket ansvar gör att den sprallige tonåringen blir mer allvarstyngd. Det är få som blir lika ifrågasatta som jag. Att då stå och se glad ut, det blir nästan som att: ”Hör han inte vad vi säger?”

– Så tar vi fram det stora garvet här, säger Henrik Halvarsson som inte verkar ha lyssnat särskilt noga på vår diskussion.

– Kan vi få se ditt största grosshandlar­leende nu, Fredrik?

Åter tystnad över Rosenbad.

– Okej, kan du torka dig i ansiktet i stället?

– Alla former av att torka sig i ansiktet på bild signalerar nederlag, svarar statsministern.

Mycket av kritiken mot regeringen Reinfeldt handlar om oproffsig mediehantering, en utveckling som flera pr-konsulter jag talar med förvånats över.

Relationen med pressen var en paradgren för moderaternas tidigare presschef Ulrica Schenström. Hon kallades de nya moderaternas ”spin doctor”, ett uttryck hon själv fnös åt. Schenström var dock hjärnan bakom den väloljade krishanteringsapparat som byggts upp sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare. Som ett bevis på deras nära band utsågs 34-åriga Schenström efter valsegern till statssekreterare under statsministern och blev därigenom Sveriges högsta politiska tjänsteman.

I samma stund stod presschefsrollen ledig. Den har ännu inte tillsatts, i stället delar tre pressekreterare på uppgiften. Vid regerings­förklaringen fick alla i Reinfeldts stab nya jobb på olika departement i ett vakuum där ingen hade övergripande koll på den mediala situationen.

Jag följde Ulrica Schenström för en annan artikel vid den här tiden, och hon verkade uppriktigt häpen över hur oerfarna de flesta i Reinfeldts närhet var, med en medel­ålder på 32 år i statsminister­staben.

– Vi har så stora skor att det låter ”klopp-klopp” när vi går. Tur att det är heltäckningsmatta i Rosenbad, sa Schenström och skrattade.

Ungt och fräscht i förhållande till Perssons gamla garde, priset var bristande erfarenhet.

Vilket skulle visa sig bara några dagar senare då Borelius/Stegö-Chilò-affären rullades upp och Reinfeldts två första ministrar tvingades bort efter ett massivt mediedrev.

Kanske hade också Ulrica Schenström själv varit betjänt av en ny Ulrica Schenström under den vecka av kaotisk mediehantering som följde efter vinkvällen med tv4:s Anders Pihlblad på krogen Judit & Bertil i Stockholm och som slutade med hennes avgång.

Jag frågar Fredrik Reinfeldt hur han tror att politikernas förhållande till medierna kommer att utvecklas framöver.

– Uppgiften att vara statsminister är väsenskild mot hur det var på 60-, 70- och kanske också 80-talet. Det som hände var att fram till 60-talet och en bit in på 70-talet så var medierna väldigt återspeglande. Tage Erlander sa ”bla bla bla”
och det återgavs precis så. Sen kom en ny tid där journalistiken skulle ifrågasätta, följt av en ytterligare period där journalistiken inte bara skulle ifrågasätta utan ta över också.

Och spruta vatten i ansiktet på stats­ministern?
– Nej, men mer så här: Folk får nästan inte chansen att höra vad jag själv säger längre. På det sättet har filtret förstärkts, journalisterna har tagit mer plats själva. Journalisterna tänker: ”Vi har våra egna ingångar, vi tänker inte vidareförmedla vad du har hållit på med, vi är självständiga.” Jag kan förstå det, men samtidigt kan man säga till svenska folket att möjligen blir det lite skevt. Här pågår en bra dialog inom viktiga samhällsförändrings­områden, som det sen till slut nästan inte handlar något om alls. Hur ska svenska folket till slut veta vad vi faktiskt håller på med om det inte är det som återspeglas i medierna?

Det låter ibland nästan som att du skulle vilja vara journalist själv.
– Jag tror på mina värderingar, jag tror på det jag gör. Jag har ett starkt folkligt stöd som jag har vunnit i valet. Och så gör jag en massa saker som kritiseras och vrids och vänds upp och ned på. Det vore ju märkligt om jag inte någon gång kände att journalisterna kanske har missat poängen. Och då tänker jag att det vore ju roligt att få beskriva vad som faktiskt var poängen.

Nu blir du lite ironisk.
– Jo, ja, jag tillhör ju den här ironiska generationen. Och återigen, jag har mer av det i det privata. Men vet du vad problemet med ironi är? Det kan bara förstås mellan två människor. Skrivet i text begriper ingen någonting. Det är väldigt ofta så med humor också, det kan lätt bli fel. Om du inte driver med dig själv så blir det lätt: ”Gud, där sitter han och gör sig rolig på andras bekostnad.”

Vad säger du till dem som hävdar att du inte syns tillräckligt, att du varit osynlig efter valsegern?
– Jag är Sveriges synligaste politiker, då kan man inte vara osynlig. Ändå förs hela debatten som om jag vore osynlig, som ett konstaterat faktum. Den debatten tycker jag är obegriplig, och eftersom hela utgångspunkten är fel så blir debatten konstig. Det är en ny upplevelse att man blir så hårt kritiserad och så hårt ifrågasatt, och den bilden når folk via filtret…

* * * *

När jag lyssnar igenom mitt intervjuband märker jag att många svar som börjar någon annanstans ändå slutar i en diskussion om medierna, som Fredrik Reinfeldt alltså kallar ”filtret”. I flera av höstens intervjuer klagar han över journalistkåren. Det verkar vara ett ämne som berör och bekymrar statsministern. Eftersom vardagen för en toppolitiker i dag på alla tänkbara sätt inkluderar medierna är det förstås en stor fördel att faktiskt gilla dem, inte bara stå ut med dem och se dem som ett nödvändigt ont.

Jag funderar på ett uttalande som fälls av Reinfeldts mamma Birgitta i journalisten Ulf Kristofferssons intervjubok Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen, och som möjligen kan förklara sonens spända förhållande till medierna:

– Det att hellre stå tillbaka än att ta strid när han känner att det här kan jag inte vinna, det finns nog i testerna. Testerna, ja. Fredrik Reinfeldts mamma har byggt upp ett företag som sysslar med ledarskapstester. Alla hennes tre söner har testats genom åren. Storebror Fredrik hade alltid bäst resultat.

Jag frågar statsministern hur det kändes att sitta i regeringsplanet första gången. En lösryckt fråga utan baktankar. Men han vill inte gärna gå in på det, verkar mån om att inte verka mätt och belåten med sina nya förmåner.

Vi förlorar oss i en diskussion om att ett sådant citat – att han eventuellt just skulle tyckt att det var riktigt kul att åka regeringsplan första gången, lite Air Force One och så vidare – skulle hamna på ett annat ställe där det skulle bli till en fet rubrik.

Jag nämner senare detta för en mycket erfaren riksdagsjournalist, som berättar om motsatsen – hur en hänförd Carl Bildt i början av 90-talet visade att han kunde allt om regeringsplanet och inte drog sig för att exponera det flashiga livet i kabinen med vit skinnklädsel, ständigt på väg mellan olika metropoler.

Men Reinfeldt håller en lägre profil.

Till Dagens Industri sa han i en intervju att allt han säger i dag kan användas mot honom i valen 2010, 2014, 2018…

Kan inte det där uppfattas som lite ängsligt? Man vill väl se dig rocka loss nån gång?
– Det tror jag inte alls. Det vill man bara till fem minuter efter att jag har rockat loss. Det finns en tvärtomlogik i hanteringen av ledare – allt han gör är vi sedan emot.

Vad baserar du den kunskapen på?
– 20 års erfarenhet.

Men du har bara varit statsminister i åtta månader.
– Självklart. Men det är inte bara en statsministerupplevelse. Det finns en medial tvärtomlogik.  Det du gör är vi emot – och ändrar du dig så är vi emot det också.

– Säg ”rabarber”, säger fotografen plötsligt.

– Rabarber, säger statsministern.

– Säg ”jag heter Fredrik”, säger fotografen.

– Jag heter Fredrik, säger statsministern rakt in i kameran utan att le.

Fredrik Reinfeldt har flera gånger beskrivit hur mycket hans mamma betytt för honom som förebild. Han blev tidigt delaktig i hennes firma, skötte bokföringen och såg till att städa undan efter det färg­kodade system som mamman skapat för de tre bröderna i hemmet i Näsby Park. Storebror Fredriks färg var röd.

Birgitta Reinfeldt beskriver sin drömbild av äldste sonen som hög chef i näringslivet, och syftar på Ericssons koncernchef.

– Ja, han är en Svanberg-typ, säger Birgitta i boken Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen.

– Definitivt. Det är opartiskt, för det har mina kollegor också sagt.

Jag frågar Reinfeldt hur han ser på sin mammas spådom att han kunde bli vad han ville.

– Är det inte alla mammors roll att säga så där? Jag vill inte göra mig till tolk för henne, jag tror jag ska vara lite försiktig där. Men jag tror nog att hon är rätt nöjd som det blev också.

Men seriöst: Skulle du med dina meriter – civilekonomexamen plus det nätverk du byggt upp i dag – kunna vara chef för Ericsson?
– Man präglas av vilka livsval man gör. Jag har blivit en erfaren person i min värld, och politiken är lite speciell. Det är en beslutsmiljö, det är en blandning av att vi mäts och hur det går i val. Det är inte alldeles lätt att översätta till näringslivsverksamhet.

Vilken annan bransch skulle vara mest intressant?
– Det vet jag inte. Men vi får komma ihåg att vi har haft några statsministrar som varit lite till åren, som har pensionerats efter många år i politiken eller till och med har avlidit på sin post. Vi kanske inte ska bli förvånade om vi nu kommer in i en annan tid där man efter oerhört hårda år på statsministerposten fortfarande är i ålder att kunna göra något annat. Det vore konstigt om vi inte skulle vara bejakande för att man söker sig vidare i livet.

Skulle du kunna göra som Persson, och bli pr-lobbyist?
– Det vet jag inte.

Vad tycker du om hans agerande?
– Det är det här vanliga – hur kan man först vara så hårt kritisk till något som man sedan själv hoppar på? Det finns en tendens till dubbelmoral, och det brukar vi inte gilla…

Kommentarerna på landets ledarsidor efter det senaste ministeravhoppet – försvarsminister Mikael Odenberg – har allvarligt ifrågasatt Fredrik Reinfeldts förmåga att hålla ihop regeringen och att leda landet. Jag frågar hur statsministern själv ser på sitt ledarskap.

– Jag tror att det finns två förhållningssätt till ledarskap. Antingen är man en ledare av det här slaget: ”Jag är fantastisk, och är det så att någon inte har fattat det så är jag ledsen, men det orkar jag inte bry mig om, för här är jag, och jag gör precis som jag vill…” Vi har ju haft en sån ledare ett tag i Sverige, vi testade den varianten. Eller så är man en lyssnande ledare som leder utifrån ett intresse för vad andra människor tycker, hur människor känner, vad de upp­lever. Det blir ett mer lyssnande ledarskap. Det är bra, tror jag, för många gillar den typen av lyssnande. Men det finns också en risk att det blir ett mer sökande ledarskap, eller åtminstone att det uppfattas så.

När började du komma på att det här var din metod?
– Tidigt. Jag var elevrådsordförande i fyran, femman, sexan, åttan, nian eller nåt sånt… Jag märkte väldigt tidigt att andra tyckte att: ”Du, det är nog rätt bra om du håller i klubban här.”

De andra eleverna utsåg dig till ledare?
– Ungefär så. Det märktes tidigt att det berodde på att jag hörde vad de sa. Det har nog funnits hos mig så länge jag kan minnas.

Hur mycket chef är man egentligen som statsminister?
– Jobbet innebär mer ledarskap än chefskap. Chef är ju oftast en formell position. Ledaren är någon vi följer. Det kan vara chefen, men det kan också vara någon som tack vare sitt djupa kunnande kan skapa förtroende hos andra och få människor med sig. Därför är ledarskapet mycket svårare och viktigare än chefskapet. Jag har ett chefskap, ett ansvar för att få en hel regering att fungera. Men det svåra är det politiska ledarskapet – för det handlar, med risk för att låta pretentiös, om att leda ett helt folk.

Så du ser dig själv mer som ledare än chef?
– Ja, jag uppfattar det nog så, men själv­utnämnda ledare är lite av en självmotsägelse. Det är många som inbillar sig att de är ledare, men sedan pratas det mycket skit om dem i kafferummet. Det finns också en böjlighet inför makten.

Man tror gärna att människor uttrycker uppskattning – men det är mer en återspegling av att du har väldigt mycket makt och att folk därför säger vad de tror att du vill höra. Har du upplevt det sen du blev stats­minister?
– Ja, jag märker en försiktighet inför mig som jag inte har upplevt tidigare.

Vem i regeringen är det svårast att vara chef för?
– Det har jag faktiskt inte funderat på.

Det känns som det är en given, han som varit statsminister förut – Carl Bildt.
– Det tycker jag inte alls. Han om någon är en person som vet vad mitt jobb innebär. Dessutom trycker han inte på som de som tycker att de i stället borde ha det jobb jag har. Det finns ju inslag av sånt ibland. Men inte hos honom. Det är snarare så att jag kan ha ett utbyte med honom som jag inte kan ha med någon annan.

På bilder från olika toppmöten, eller vid mötet med Bush, kan du ibland se osäker ut, lite blyg, nästan lite rädd. Stämmer den iakttagelsen?
– Näe, det tror jag inte… Men jag är väl lite eftertänksam även där. Funderar över: Okej, hur är det här sammanhanget? Hur ska detta nu te sig? Låt mig vända på det: Om jag såg jätteglad och jättenöjd ut skulle alla säga: ”Nu verkar han vara i den miljön där han är som allra lyckligast, det vill säga med andra toppolitiker…” Och då kan man ju också undra: ”Vad är lycka för den här mannen?” Jag känner mig inte osäker i de där sammanhangen, men det vore fel att beskriva det som att de är de största stunderna. Det är ett jobb som måste utföras, ett jobb som oftast är ganska svårt.

Är det inte lite skådespel över de här mötena? Har de någon verklig betydelse?
– Jag såg att Angela Merkel träffar europeiska ledare varje dag, och varje dag
gör hon mediekommentarer. Då blir det lite spel över det. Men jag tycker att de här mötena betyder mycket. Globaliseringen sköljer över oss, då måste de politiska svaren också bli internationella. Hur ska de kunna bli det om vi inte har en dialog över gränserna?

Tillbaka till din jobbsituation: Om du som statsminister vill löneförhandla, hur går det till?
– Det är jag numera väldigt förskonad ifrån, av det enkla skälet att statsråd och statssekreterare har givna löner. Efter höjningen har statsråden 101 000 kronor i månaden och jag har 126 000 kronor.

I ett storföretagsperspektiv är det en ganska medelmåttig lön.
– Jag tycker att jag har en väldigt bra lön, och för många som jag träffar så är det en fantasilön. Det ska man komma ihåg så att man inte tappar perspektiven här.

Perspektiven verkar vara annorlunda från toppcheferna i näringslivet?
– Ja, de brukar ju hänvisa till något slags internationellt löneläge, det är ett slags medial löneförhandling som pågår på det där sättet. Och det är klart att de redan har löner så att människor frågar sig: ”Men snälla du, räcker inte pengarna, vad ska du göra med alla dina pengar?”

Har du något karriärråd till en ung man som på allvar vill bli statsminister?
– Som ung kille är det väldigt mycket ”jag” och ”det här vill jag”. Då ska man komma ihåg att den som ska bli statsminister i grunden måste ha ett djupt människointresse. Det vill säga: Andra, då? Hur har andra det? Annars blir man ingen bra statsminister. Det här är ingen egobransch, det här är en människobransch.

Henrik Halvarsson är på väg att avsluta foto­graferingen.

– Hallå där, får man be den eftertänksamme titta ut genom fönstret här? Bra, ut där – mot regeringen!

– Du… det är riksdagen som ligger där, säger statsministern. Jag får nog hålla en kurs för dig.

– Det är nog bäst, säger Halvarsson. Jag väntar tills det kommer en mellanstadieklass på studiebesök…

Nu ler den eftertänksamme till slut, och skakar lätt på huvudet.

Jag undrar stilla vad fotografen använder för filter på sin kamera.

Sedan tackar Fredrik Reinfeldt för sig med en handskakning, stegar ut ur pansarglas­rummet i sina randiga Paul Smith-sneakers utan att vända sig om och lämnar Rosenbad för att ta tag i Littorin-skandalen och därefter hoppa på regeringsplanet till Finland och ett nordiskt statsministermöte.

En vanlig dag på jobbet har börjat.

Statsministern har samma skor på sig när jag träffar honom på Kvarnbackens äldreboende i Kramfors en vecka senare.

– Enligt min hustru var de ett starkt fall framåt: ”Äntligen ett par skor som inte är helt svarta…”

I övrigt är den beigea kostymen utbytt mot en vit, svagt rutig skjorta som är väl instoppad innanför de svarta jeansen.

Han påminner rätt mycket om natur­vetarnördarna när jag gick gymnasiet på 80-talet. Reinfeldt gick också natur – för att ha dörrarna öppna för att bli läkare, ett av hans tidiga drömyrken.

Nu sitter han här med kålpudding på lunchbrickan mitt emot vårdbiträdena på långvården i Kramfors, en klassisk röd bruksort i arbetarhistoriens Ådalen. Minnet av Ådalsskotten för snart 80 år är en del av bygdens historia, men statsministern hävdar bestämt att det inte finns någon strategi i valet av orter han besöker.

– Jag känner inte: ”Nu åker jag in i tunga röda orter, nu måste jag passa mig…” Jag tänker inte så – och mottas inte heller så, som du märker. Det är liksom inga problem.

Vid lunchbordet har en plats lämnats fri bredvid statsministern. Jag väntar till sist för att någon av de arbetande kvinnorna ska våga sätta sig där. Men det sker inte, så då slinker jag ner.

Jag önskar att jag vågat fråga vad den frostiga blicken jag nu får från statsministern betyder. ”Fan, är filtret här nu igen? Mitt i maten.”

Jag noterar också en annan ton i rösten mot de vårdanställda än den jag har på mitt intervjuband. Avsevärt mjukare och varmare – och den har sin omedelbara effekt.

Efteråt pratar kvinnorna om hur fantastiskt trevlig och naturlig ”Fredrik” var.

– Och tänk att stats­ministern kom till oss, Margot var ju här för något år sen, men hon gick bara runt med chefen…

Statsministern charmar dem alla.

Pratar på om hur jobbigt det var att vara personlig i sitt sommarprogram i radion härom­året, apropå att hustrun Filippa ska ha sitt program i augusti, och att hans högsta önskan på nämnda semester är att få lämna Sagerska palatset och gå barfota i gräset hemma i villaträdgården.

– Jag har inte direkt något behov av resa, om man säger så, men där har barnen och jag skilda uppfattningar.

Kvinnorna lyssnar och begrundar.

Frågestunden om arbetsvillkoren är avklarad, det tidigare utskickade formuläret från regeringskansliet om hur det står till på jobbet är noga ifyllt.

När statsministern går för att hämta kaffet säger en av kvinnorna flinande:

– Hörde ni Mark Levengoods sommar­program om penispastan som Jonas Gardell hade kastat ut från balkongen? Vilken historia!

Lagom till att Fredrik Reinfeldt har satt sig igen har skrattet lagt sig. Sen är det tack för maten och vidare till lokalvårdarna på en av ortens skolor. Säpovakterna, som också ätit kålpudding ett bord bort, täcker utgången. De skottsäkra västarna putar under sommarskjortorna och ett snabbt beslut tas om att statsministern ska få promenera till nästa programpunkt, ett par hundra meter in mot Kramfors centrala delar.

Du har sagt att du ”håller dig fräsch i för­hållande till maktens negativa sidor” genom att resa ut i landet. Vad menar du med det?
– Jag har makt att påverka beslut som ligger till grund för alla svenskar. Men all makt påverkar och all makt korrumperar. Det finns en enorm risk att man är nöjd
med sig själv. Jag är också människa och letar efter bekräftelse på att det jag gör är rätt. Det blir lätt självförstärkande. Om man tror på vad man gör och dessutom ofta är väldigt hårt utsatt för kritik, då förstärker det instinkten av att vilja rättfärdiga det man gör. Det finns en risk att den processen till slut blir så stark att man känner sig omringad av alla kritiker. I det läget måste man ta sig ut ur den miljön.

Men du möter väl kritik från folk ute i landet också?
– Ja, men när man träffar vanligt folk så är det mer: ”Det ni gör betyder det här för mig.” Vilket alltid gör att den kritik man får av vanligt folk är mer riktig. Bra politik föds ur riktig samhällskritik, den vanliga människans kritik. Det är politikens urmoder.

Är det jobbigt med allt resande?
– Javisst, så är det, man måste ha läggning för det här, man måste tycka det är kul. Det här upplägget gör också att det är flera som kan tänkas bli upprörda – landshövdingen undrar varför vi inte kommer, kommunal­rådet undrar varför vi inte
hör av oss. Men det är uppifrån och ner, och politiken byggs bäst när det är tvärtom – underifrån och upp.

Du sa någonstans att du besökte 6 000 människor före valet i fjol.
– Ja, i samtal alltså. Inte bara sladdat förbi på ett torg, utan suttit ned och pratat med.

Det låter väldigt mycket.
– Ja, men så är det.

Det låter som om du är en av dem med störst kännedom om det här landet?
– Ja, det skulle jag tro.

Det känns som att du försöker bygga dig någon slags lands­fadergrund med dina resor i Sverige. Utifrån sett så har du alltid tagit hand om andra – först dina bröder, sen dina klasskamrater, sen lumparkompisarna i jägarskolan som inte pallade trycket.
– Det finns säkert något slags storebrors­fenomen i detta att tidigt känna något slags ansvar för andra. Jag tror helt enkelt att jag är så lyckligt lottad att jag som människa är väldigt trygg och mår väldigt bra, och jag tror att såna människor har lättare att se och känna för andra. Jag har kraft och energi över för andra och så har det alltid känts, så det ligger något i din beskrivning.

På flyget tillbaka från Ådalen tänker jag på en av de få landsfäder som Sverige haft, Tage Erlander. Han var stats­minister i obruten följd mellan 1946 och 1969, i 23 år.
När han hade motvind i opinionen brukade han åka runt i landet, ut till ”småfolket”, och fiska röster. Men först efter lång tid blev han Erlander med hela svenska folket.
Det var för övrigt första gången han offentligt slappnade av och drog ett skämt.
I tv.

Hos Lennart Hyland på bästa sändningstid.

Filtret var inte ens påkommet.

Michael Tjelder