Annons

På världsturné med Alesso

Ett utsålt Globen, en fet reklamdeal och snart en halv miljard spelningar på Spotify. Hur hamnade 23-årige Alesso här? Café följer den brådmogne dj-stjärnan från Brasilien till Barcelona och ser en ny världsartist växa fram.

Text Emil Persson
Foto Andreas Kock
Dela (0)
Tweeta
Annons

Kristusstatyn låter sitt ansikte lysa över Alessandro Lindblad och vare honom nådig.

Den svenske dj:n, onekligen mer känd som Alesso, har precis gått igenom ett slags selfieskärseld bland alla väntande fans utanför sitt hotell i Rio de Janeiro och sitter nu i baksätet på en van. Bilen färdas längs med stranden Ipanema och är på väg mot en kött­restaurang.

Det är sent i februari och utöver Kristusstatyn skymtas även spillror av en karneval genom bilfönstret. Plastmuggar som i begynnelsen innehöll caipiroska ligger slängda på trottoaren. Musik dunkar i fjärran. Det är så många rätvinkliga triangelbikinis i omlopp att Pythagoras skulle dö av akut satsformel­overload i huvudet om han var här.

I framsätet sitter Herbert, en amerikan som relokaliserat till Brasilien. ”Herbert is helping us out with security”, förklarar Alesso, men det är överflödigt: Herberts uppsyn, en 50-50-grogg av lojalitet och humorlöshet, signalerar mycket tydligt att han var satt till denna jord för att livvakta.

I baksätet sitter Alesso med sin amerikanske vän Mike. De har känt varandra i 18 månader och länkades samman via Alessos storebrors flickvän, som jobbat en del i New York.

Mike får beskrivas som en klassisk hangaround: en vän som hänger med på turnén i egenskap av vän. Det var inte längesedan Alesso blev singel och Mike bidrar till att bedöva den ensamhet som ibland infinner sig hos en kringflackande soloartist.

Alesso har turnerat i Brasilien tidigare, men den här gången är det i större skala. Crewet flyger privat och landade i Rio de Janeiro för bara några timmar sedan. I går spelade han på berömda klubben Green Valley i Balneário Camboriú, det var första kvällen på Brasilien-turnén som gänget unnade sig lite fest.

Alessos dygnsrytm är vaskad sedan länge. Hans set synkar alltid med småtimmarna. I natt börjar han 02.30 och ska vara klar 04.00.

– Varje gång jag ser ordet ”curfew” (det klockslag då konserten måste sluta) på spelschemat tänker jag på en kompis till mig, säger Alesso. När jag gjorde ett gig i London sa han: ”Är det tre dj:s i kväll?” ”Nej, två.” ”Men vem är DJ Curfew då?” Gets me everytime.

Turnéledaren Carl Dreyer är den ende svensken i Alessos crew så turnémodersmålet blir engelska. Alesso pratar en slät, slangig amerikanska av god kvalitet.

– Men i går kväll hette ju din öppningsakt DJ Jetlag, skrattar Mike. Det hade varit en stark lineup: DJ Jetlag, Alesso, DJ Curfew.

Mike i sin tur har en oerhört basig röst, som gjord för att rabbla bieffekter i en amerikansk läkemedelsreklam.

– Mike visade en bild som DJ Jetlag hade lagt upp på mig och honom, fortsätter Alesso. Och det var väl okej att han gjorde det. Men sedan hade han citerat mig också: ”Your turn, bro! Kill it!”

Alesso skrattar högt.

– I didn’t say that! I barely know the guy! I was like: ”Nice to meet you, good luck.”

Alesso, 23, sovrar bland Rio de Janeiro-minnena. Visserligen stod folk och skrek hans namn när han checkade in på hotellet i dag, men vid sitt förra besök blev han övertrumfad i kändisskap. Han minns hur han vaknade mitt i natten av att hundratals brasilianare sjöng utanför fönstret.

– Jag frågade Carl: ”Vem checkade in?” ”Lady Gaga checkade in.” Och givetvis gick hon ut på balkongen och visade sig hundra gånger också. Jag kände: ”Don’t these kids have school or anything?!” För de stod där från åtta på morgonen till midnatt, tre dagar i rad. Jag fick sova med öronproppar.

– Well, you better stop putting out hit songs, inbryter Mike med sin Bet365-röst. ’Cause, you know, eventually that’s gonna be you.

Alesso, 23, blev tidigt upptäckt av Sebastian Ingrosso, signades till bolaget Refune och fick turnera som förband till Swedish House Mafia. Jacka, Acne Studios. T-shirt, J Lindeberg. Jeans, Acne Studios. Skor, Supreme x Nike. Klocka & armband, Privat.


När Alesso bokade Globen kändes det, mer än någonting annat, rimligt. Tiden hade kommit. Det så kallade svenska houseundret var redo för sin nästa arena-artist och hans namn var Alesso. Alla som följt det så kallade svenska houseundret i någon mån har fått vara med om en fascinerande resa som stegrat och stegrat och stegrat – men som snart, möjligen, är redo att motta sin allra första drop.

När Swedish House Mafia sålde ut tre spelningar på Friends Arena 2012 uppstod ett sådant kulturkaos att Sverige skakade i sina grundvalar. Ingen visste längre vad som var överklass eller medelklass, hippt eller ohippt, bra eller anus, kvalificerad fest eller själlöst dunk, dyr champagne eller ölburkssunk.

Café fick exklusivt följa SHM under de febriga Friendsdagarna och telefonerna gick glödheta hos redaktionen (i den mån telefoner går glödheta på redaktioner numera) från kvällstidningar som hade siktat den gode reportern Jan Gradvall i närheten av Steve Angello. Redaktörer gastade genom fasta linor: ”Har ni fått access? Vad har ni? Eller skit i vad ni har – kan vi köpa det?!” Househönsgård.

Första gången sedan 90-talets britpopboom i England fanns det en specifik musikgenre som växte så snabbt att gemene man kunde se den, inte olikt bambu, växa med blotta ögat. Festivalen Summerburst hade visserligen skapats redan 2011 men klonades nu till Göteborg. Proppen gick ur.

Att hitta positionering kring housen har sedan dess blivit en kuggfråga. Hipsters och tyckare med varierande inflytande famlar fortfarande efter något slags facit. Dubstep-Skrillex är lite quirky och eterisk så han är mer omhuldad än, säg, Tïesto. Och eftersom Tim ”Avicii” Berling verkar bottna i något slags musik-nörderi – han samarbetar trots allt med Nile Rodgers och tipsar om Smokey Robinson i Rolling Stone – har han blivit lite mer legit än några av sina kommersiella kollegor. Fast bara hos somliga, märk väl. Ängsligheten puttrar fortfarande innanför tullarna.

SHM och Avicii blev förgrundsfigurerna i Sverige och i kölvattnet har ett koppel nya dj-talanger flutit upp: Otto Knows, Albin Myers, Dada Life, John Dahlbäck. Men det har hela tiden känts som att platsen som Nästa Stora Grej varit vikt för just Alesso.

När han intar Globen den 25 april går spelningen inte nödvändigtvis ner i historieböckerna som en ny landvinning för EDM-vågen i Sverige – vilket i stor utsträckning ändå blev dramaturgin kring SHM:s spelningar på Friends och Aviciis gig på Tele2.

Den elektroniska dansmusiken är så pass etablerad nu. Att Alesso spelar i Globen är kanske fortfarande ett stort steg för EDM-vågen i Sverige, men framför allt ett gigantiskt steg för artisten Alesso. Det känns, mer än något annat, rimligt.

Alesso instruerar nogsamt hur det går till på churrascaria-restaurangen Fogo de Chão, en brasiliansk barbeque. Vid en stor buffé tar man sallader, kolhydrater, såser, bröd, tillbehör. Sedan slår man sig ner vid bordet. Vid bordet förses man med ett kort, ena sidan är grön, andra röd, grönt betyder ”mer kött”, rött betyder ”köttpaus”.

Så länge man lever på den gröna sidan forsar det fram servitörer med olika former av grillat kött. Köttet hänger på stålspett och trancheras direkt vid bordet, rakt ner på tallriken. När köttet landat säger man ”obrigado”, tack. Sedan äter man och pausar endast tuggandet för att berätta för varandra hur besinningslöst gott det är. Ungefär så.

Alesso älskar churrascaria. Han älskar det väldigt mycket. Det är rätt att säga att en svensk celebritet inte visat sådan oblyg köttpepp sedan prinsessan Madeleine stoppade korv i tv 1985. Alessos favorit är styckningsdetaljen picanha.

– Jag dör för det här köttet. Hur gott är det?! Mer kött!

Det enda molnet på hans köttbesmyckade himmel just nu är att han glömt sina vitaminer på hotellrummet. Herbert har åkt tillbaka för att hämta dem och ringer upp turnéledaren Carl för guidning.

– There’s a can of pills in the bag, säger Alesso till Carl. Tell him to only take one.

Han tar en klunk från sitt glas med rödvin, den enda alkohol han konsumerar på hela kvällen.

– Jag har anlitat en dietist som ger mig näringstillskott. Bara vitaminer och sånt, men jag mår så otroligt mycket bättre av det.

Det är svårt att hitta en större renlevnads-dj än Alesso. Han tränar regelbundet, dricker bara alkohol vid väl valda tillfällen och drar en våtservett snabbare än sin egen skugga. Han köper enbart ekologisk mat, även i Stockholm, och har som enda riderkrav att allt i logen ska vara organiskt odlat. Han börjar till och med meningar med saker som: ”Min dietist sa…”

– Jag mår så otroligt mycket bättre av det. Blir inte lika trött, är aldrig sjuk. Dessutom måste man tänka sig för. Jag spelar ju hela tiden och befinner mig ständigt i festmiljöer. De flesta dj:s – Steve Aoki, David Guetta, Calvin Harris – dricker inte.

Desto blötare var det i början av karriären. Alesso signades till Sebastian Ingrossos bolag Refune som 18-åring och började turnera över hela världen innan han ens kommit ur tonåren. Han minns bland annat första gången på Ultra Music Festival 2012 då han festade 24-7 (”tjugofyra-sju”) tio dagar i sträck. Eller när han drabbades av magkatarr i Guatemala och gjorde ett tappert försök att spela hukad över mixerbordet – men till slut fick DJ Quasimodo ställa in resten av spelningarna och åka hem.

– En gång gjorde jag en collegeturné i USA och Kanada. Folk var helt galna, det skvätte sprit på mixerbordet, jag fick trosor och bh:ar kastade på mig. När jag kom hem därifrån hade jag ett tryck mot pannan och tio dagar i rad vaknade jag och kände att jag inte orkade någonting. Min läkare sa: ”Du är 19 år och på väg att bli utbränd. Så som du känner nu” – jag minns hans ord så väl – ”kommer du inte bara att känna i tio dagar utan kanske i två år om du fortsätter som du gör.” Det blev en varning.

Kyparen kommer förbi, skär upp fräsande nygrillat kött, Alesso säger ”obrigado” och flippar tillfälligt kortet till rött.

– Shit vad gott det är. Ey, how good is this? Herbert?! And you live in this country! You got great women, great food… You must never leave.

Alesso ”föddes musikintresserad” och började tidigt spela piano, gitarr och trummor – samt dansa, som idolen Michael Jackson. Först i tonåren blev han intresserad av house och EDM. Tröja, Our Legacy. Byxor, COS.

Annons

Det är två månader till giget i Globen, men 70 procent av biljetterna har redan sålts. Vilket innebär att även biljettluckorna kommer att få flippa sina kort till rött. Utsålt.

Än så länge verkar utsålt vara ett slags defaultläge för en svensk EDM-artist som bokar arenaspelning på hemmaplan. Elektronisk dansmusik måste snart betraktas som den kulturrörelse som mer än något annat får symbolisera 2010-talet i framtiden. När Erik Haag gör Historieätarna 2032 kommer han troligen att sitta med en semmelwrap i ena handen och en glowstick i den andra.

Men man kan också, enligt klassisk marknadslogik, snart börja argumentera för att marknaden mättas. Att housen nu kannibaliserar på sig själv.

– Jag känner absolut att housevågen, dansmusikvågen, har coolat av. Folk kommer att fortsätta gå på festivaler, men när det kommer till hard ticket sales för en dj tror jag absolut att den är över. Jag vet att nattklubbsägare inte bokar så många mindre namn längre för det gör inget för klubben. De vågar bara satsa på etablerade namn.

Man kan bara önska DJ Jetlag lycka till.

– Precis. Förr, när jag kom fram, kunde de boka vad som helst och folk kom ändå. Det var verkligen som en explosion.

I och med att genren är så intimt förknippad med fest och eufori finns det också frågetecken kring huruvida EDM-fans kommer att åldras med sina artister på samma sätt som fans hos mer traditionella arenaband. Huruvida houseartister kan bli arenaunderhållning för hela familjen på samma sätt. Det är onekligen mindre fysiskt krävande att vaja händer till Waitin’ on a sunny day än att facka ur till Greyhound.

– Ja, jag hör dig. Det är svårt. Jag är glad att jag kom fram när jag gjorde det. Om man vill ha longevity nu tror jag det är väldigt viktigt att visa en tydlig identitet. Visa vem man är även framför spelarna.

Alesso föll själv offer för överexponeringen i vintras. När han skulle släppa Tove Lo-samarbetet Heroes (we could be) – som i dag är hans i särklass största hit med (i skrivande stund) 125 miljoner spelningar på Spotify – ville brittisk radio först inte spela låten. Efter att singeln exploderat ringde BBC upp Alessos brittiska bolag Virgin Records för att be om ursäkt och lova att de skulle satsa desto mer på dj:ns nästa släpp.

– Jag kan förstå att det är skitsvårt. Det är så mycket dansmusik nu! Det är 40 dansmusiklåtar på radion i England! Hur vet man vad som ska slå? Men bra musik talar för sig själv också. När vi väl fick in Heroes (we could be) på radion gick den ju topp-10 på en dag.

Alessandro ”Alesso” Lindblad, 23, plåtad för Café på W Hotel i Barcelona, mars 2015. Jacka, COS. Tröja, Acne Studios. Jeans, Acne Studios.

Alesso ramblar in på ett diskotek. Närmare bestämt Eclipse i Barcelona. Tre veckor efter det att karnevalsyran lagt sig i Rio de Janeiro plåtas dj:n för Café i den nattklubb som ligger längst upp på W Hotel Barcelona Det är en mäktig skrapa med en ännu mäktigare utsikt över citystranden Barceloneta.

Alesso är precis influgen från New York där han tillbringat tio dagar med att jobba på sitt debutalbum. Han gör en blixtvisit i Spanien för att bocka av ytterligare en punkt på dj-karriärstegen: att bli ansiktet utåt för ett stort brand i allmänhet och Carolina Herrera-parfymen 212 i synnerhet. Två dagars plåtning väntar.

Alesso är en moderiktig dj i en inte nödvändigtvis moderiktig bransch. Bland annat utsågs han till Svergies bäst klädda man av Elle i januari. Även i dag har han föredömligt smala jeans, en sidbena som faller likt en streckkod över tinningen och inte ett untz av spritfetma i kroppen.

– Om jag är fåfäng? Ja, det går inte att sticka under stol med.

Han tystnar.

– Varför låter det negativt, ”fåfäng”? Är det det? Jag skulle säga så här: jag är perfektionist. Mer perfektionist än fåfäng.

Det finns ingen överdriven musikalitet i Alessos släkt. Morbrodern har spelat i band och pappa har dj:at lite grann. Själv tror Alesso att han ”bara föddes musik-intresserad”.

I tidig ålder imiterade han sin idol Michael Jackson hemma i vardagsrummet. Han tog pianolektioner från sju års ålder, fuskade lite på gitarr och trummor och började dansa.

Så småningom kom andra intressen in i bilden och de tidiga tonåren ägnades bland annat åt fotboll och basket.

Intresset för just dansmusik började spira när han gick på hemmafester som spelade ”tuggummitechno”. Till slut hittade han fram till dj:s som Erick Morillo, Eric Prydz och Sebastian Ingrosso. Efter att ha youtubat ett klipp från Ingrossos och Axwells framträdande på australiska festivalen Stereosonic visste han att det var dj han ville bli.

Alesso började lägga upp egna mixar på communityt Playahead och lärde sig själv att dj:a hemma i källaren. Under sin gymnasietid uteblev han ofta från hemmafester han lovat att gå på för att han inte kunde slita sig från sina mixar i datorn.

Han började så småningom spela på studentfester och lyckades boka lite förbandsgig på olika klubbar i Stockholm. Därifrån har det, som det heter, snöbollat.

– Till alla dem som påstår att ”vem som helst kan dj:a, det är bara att trycka på en knapp” – glöm det. Visst, alla kan lära sig tekniken. Precis som typ alla kan lära sig att spela gitarr. Men man måste se det ur ett större perspektiv: hur man bygger en konsert, hur man läser av publiken och vårdar deras känslor för att behålla energin giget ut. Det är så frustrerande när folk säger så där: ”Vad är det ni gör? Varför älskar folk det?” För att det är underhållning på en helt annan nivå. Jag förmedlar en emotionell ”jag älskar livet”-upplevelse.

Tycker du att dj:s fortfarande får för lite respekt?

– Ja, jag tycker att människor som skriver om det här inte har någon aning om vad de pratar om. Vi jobbar så fruktansvärt hårt. Jag sitter inte bara framför datorn och typ: ”Nu gjorde jag ett beat här, skitbra, jättemode, okej, här är låten.” Alltså, jag krigar sönder. Jag sitter uppe på nätterna och pillar ständigt med mitt konsertintro. Jag ligger sömnlös över exakt när lamporna ska komma in, ackorden, buildupen, kicken… Inget är viktigare för mig än att leverera något jag står för.

Varför tror du den bilden fortfarande lever kvar?

– Jag tror att det är ett för gammalt tänk bakom den kritik som kommer fram: ”Men rockband brukar ju ha sång och piano?” Det är en ny era nu, ett nytt sätt att leverera en show i dag. Jag läste en artikel i Metro för två år sedan där det stod: ”Avicii, Alesso och SHM producerar själlös musik, det är bara för klubben, finns ingen tyngd, det är inte som Kurt Cobain, där var det minsann hjärtesorg och knark inblandat.” Jo, men måste det vara så? Kan vi inte få göra musik på vårt sätt? Och framföra det som vi vill?

Det finns bara en Alessandro Lindblad. Bokstavligen, alltså. Det finns ingen annan som heter Alessandro Lindblad i hela världen.

Lindblad har han fått från sin svenska pappa, det skyttekungsliknande förnamnet är en blinkning till mammas bakgrund: hon växte upp i Sverige men har italienska föräldrar som flyttade hit på 60-talet för att söka jobb.

Alesso levde de första 18 åren av sitt liv på Odenplan i Stockholm. Samma dag som han blev myndig flyttade han ut. Tonåren är definierande för vem som helst men var extra karaktärsdanande för Alesso – inte minst för att det var då han sögs in i dansmusikens förtrollade värld. Han uttrycker sig medvetet svepande kring sina tonår, men slår fast att de starkt bidrog till att dreja hans vuxna personlighet.

– Jag gillar inte när saker och ting ligger i andra människors händer, säger han. Jag älskar att vara min egen chef, att jag kan göra saker på det sätt jag vill. Om jag vore anställd någonstans tror jag att jag i slutändan skulle säga upp mig och göra något eget.

”Do it yourself”-mentaliteten har inte trillat långt från trädet. Alessos pappa växte upp i ett hem utan en särskilt närvarande fadersfigur och fick tidigt ta ett stort ansvar. Därför ville han inte själv göra samma misstag.

– Pappa krigade stenhårt för att upprätthålla ett bra hem när vi växte upp. Slet för mig och mina två syskon. Hans målmedvetenhet har inspirerat mig. Pappa är egen företagare och jobbar med reklam, mamma är butiksbiträde. Jag kommer inte från någon förmögen familj, men vi hade det bra. Jag hade lite otur med saker, bara. Inte med min familj, men otur med vänner, otur med situationer jag hamnade i. Det tvingade mig att växa upp fort. Jag känner mig inte som 23 i dag. Jag känner mig mycket äldre.

”Otur”?

– Jag har alltid varit mycket för rättvisa och att säga ifrån, även om det inte är min sak. Jag var bara nio år när en kille i klassen kallade en tjej för ”hora”. Då knuffade jag till honom och sa ”så där säger du inte” och så började vi slåss.

Så ”dåliga” situationer som i ”farliga” situationer?

– Njaaaåå… Alltså jag hamnade i slagsmål några gånger när jag var yngre, det gjorde jag. I dag tycker jag det är fruktansvärt barnsligt att slåss. En man löser det verbalt, inte fysiskt. Sedan förtjänar ju vissa människor en smäll.

Ett väldigt definierande datum i Alessos liv är den 6 oktober 2007. Det var då bäste vännen Riccardo Campogiani blev misshandlad till döds efter en urspårad fest i Stockholm. Tre 16-åringar dömdes för att ha utfört ett av de kanske mest brutala och uppmärksammade våldsdåden i Sverige på 2000-talet. Alesso var med Riccardo på festen den kvällen och såg hur sin bäste kompis sparkades ihjäl, men har ingen lust att snacka mer specifikt om händelsen.

Namnet ”Riccardo” är för alltid intatuerat på hans högerarm.

– Det var den enda vännen jag verkligen pratade med på djupet så att förlora honom som 16-åring… Det går inte att beskriva. Och samtidigt skilde sig mina föräldrar. Det var svårt att hantera allt på samma gång.

Hur hanterade du det?

– Jag tog en paus från skolan i några månader. Sedan insåg jag att ju snabbare man kommer tillbaka till rutiner, desto bättre mår man. Jag kan säga det här och bottna i det: musiken blev min räddning. Sysselsätter man sig med en passion blir det lättare att gå igenom vissa saker.

Är det jobbigt att Riccardo har blivit en del av berättelsen, dramaturgin, kring dig? Att såna som jag frågar?

– Jag förstår att folk frågar, för det är en stor händelse i mitt liv och det har format mig och min musik. Men jag känner att jag har berättat tillräckligt. Jag sörjer honom fortfarande hela tiden. Det är inte lika tufft längre, man lär sig hantera det bättre och bättre för varje dag. Nu har det gått sju år, men ibland kan jag fortfarande känna att det bara var en vecka sedan det hände.

Hur påverkade skilsmässan dig?

– De är tuffa, tonåren. Alla i mitt umgänge var måna om vad andra tyckte om en. Jag också. Man vill ju så gärna bli uppskattad, vara den coola killen. Mycket grupptryck. Och när mina föräldrar skilde sig ville jag ett tag inte vara med någon av dem. Jag visste inte vem som hade gjort rätt eller fel och blev inblandad – vilket inte var rätt. Mina föräldrar är verkligen världens bästa människor, men det var en tuff tid för oss. Jag träffade inte någon av dem på sex-sju månader och bodde hos min dåvarande flickvän. Musiken blev min bästa vän.

Hur är relationen till dina föräldrar i dag? Du verkar ha kontakt med dem hela tiden: Snapchat, Whatsapp, Facetime…

– Ja, i dag har vi en fantastisk relation! Jag älskar mina föräldrar. Tiden förändrar allt. De har förändrats, jag har förändrats. Båda mina föräldrar är mycket lyckligare i dag än vad de var förut.

Har du gått i terapi för allt det här?

– Gud, ja. Jag hoppade på det när allt med Riccardo hände och skilsmässan och allting. Jag går fortfarande då och då. Det är fantastiskt. Jag gillar raka puckar, raka beslut. Jag vill höra: ”Jag tror du känner så här.” Vissa kan vara rädda för att höra sanningen, men jag vill hellre höra hur det är. Jag har gått till honom i sju år. Det är så viktigt att prata om sina känslor. Så viktigt. Jag kan känna att många vänner, och människor från Sverige generellt, faktiskt, inte gör det. Jag har vänner som har jättesvårt att prata om sina känslor. Och det som händer då är att de fattar jättedumma beslut för att de inte får några råd.

Det finns inte mycket plats över för rockstjärnemyten i Alessos liv. I stället har han anlitat en egen dietist, tränar flitigt och äter bara ekologisk mat: “Jag mår så otroligt mycket bättre nu. Blir inte lika trött, är aldrig sjuk. Dessutom måste man tänka sig för när man ständigt rör sig i festmiljöer. T-shirt, Keeping NY Everywhere.

Annons

Mike rycker lite i sin bakochframvända keps och tittar förbluffat ut genom fönstret.

– Huh. I didn’t know it was Christmas Eve.

Alesso har precis stigit ur vanen vid spelstället Marina da Glória och fans som väntat vid backstageavspärrningen springer fram med presenter. I skörden finns bland annat brasilianska flip-flops, brev, tröjor. En tjej har tryckt upp en t-shirt med textraden ”If I lose myself tonight it will be by your side” och en bild på Alesso.

– You’re beautiful, you’re beautiful, skriker en tjej så oerhört många gånger att man till slut börjar misstänka att hon är James Blunt.

Alesso slår sig ner i logesoffan och sprättar ett av kuverten.

– Jättefint brev, säger han. Hon skriver att hon är mitt största fan och så. Många dj:s har mest manliga fans men jag har verkligen både och. Kul som fan.

Credit where credit’s due: till dietisten.

– Exakt.

Alessos person präglas av en stark gästvänlighet (som man ju gärna vill inbilla sig är italiensk) och checkar hela tiden in för att se om man är hungrig, vill ha något att dricka eller behöver en vårservett. Han går bort till logebuffén för att bjuda på kaffe men upptäcker att det bara finns två koppar. Som dessutom redan använts av ljudtekniker.

– Jag går och diskar, säger Carl.

– Äh, skit samma.

– Vadå?

– Du ska inte gå och diska åt mig.

– Det gör väl ingenting?

– Jo, för du ska sköta dina, mycket viktigare, arbetsuppgifter. Där ingår inte skitsysslor som att diska glas till mig.

Efter en stund upptäcks ett par fatölsglas i hårdplast som får duga.

– Jag tänker fan inte be ”Calle” gå och diska, muttrar Alesso. Han jobbar sönder, alltså. Han är världens bästa tour manager och har varit med mig nästan från dag ett.

Hela teamet – Carl, fotografen James, videoteknikern Josh och ljusteknikern Ben – är överlag väldigt jämlikt och ickehierarkiskt och Alesso är väldigt bekymrad över att Josh och Ben fått för lite sömn de senaste två dygnen. Men vid dagens slut är det förstås ändå Alesso själv som är verkställande dj-direktör.

Han är extremt delaktig i alla showens element och tar fram ”visualsen”, grafiken som visas på skärmarna under giget, tillsammans med sina tekniker. En stor del av de (stora) pengar han tjänar investeras också rakt ner i scenshowerna. Han har jobbat stenhårt för att ta steget från SHM:s påläggskalv till eget högtflygande dj-varumärke och nu lämnas inget åt slumpen.

Strax innan giget dyker Calle upp med två fans. Hon bär oljefärgade glasögon, han keps från festivalen Tomorrowland. De har kommit för att överlämna en hemgjord målning. Föreställande Alesso.

– Det här är ändå ingenting, säger Mike. Du skulle sett när jag var med honom i Mykonos, Grekland, förra sommaren. Fansen var crazy. Vi kom knappt därifrån levande. De omringade först bilen och när vi till slut kom loss började de köra efter. Och de var inte exakt nyktra. Chauffören sa: ”Don’t worry – I’ll lose them.” Som i en dålig actionfilm.

I Alessos loge finns också ett mixerbord. Det gör det alltid. Delvis för att Alesso ska kunna finslipa mixar, men framför allt för att alla i crewet ska kunna lattja lite. Att spela musik i logen har blivit Alessos enda pre-show-ritual.

– Förut brukade jag alltid dra en shot, men det har jag slutat med, säger han.

Och lägger på Coldplays Every teardrop is a waterfall.

Man behöver inte läsa många intervjuer med Alesso för att förstå hans kärlek till Coldplay. Ibland räcker det till och med att lyssna på hans musik.

Det går att dra vissa paralleller mellan de bägge artisterna. Alesso aspirerar själv att piska upp de närmast melodramatiska känslostormar som Chris Martin gjort till sitt signum. Och dj:n har egentligen alltid varit en popartist med element av untz snarare än en untzartist med element av pop: melodierna och sången, oerhört populärt kallad ”vokalen” i dj-kretsar, står alltid i fokus.

Att han samarbetar med hitgeniet Ryan Tedder i både Calling (lose my mind) och If i lose myself är ett bevis på det. Heroes (we could be), där refrängen slinker ner genom örat som en Werther’s Original, ett annat. Och pianoslingan i Years skulle nästan kunna ha värkts fram av Chris Martin själv, patenterat dubbelvikt över en klaviatur.

I maj släpper Alesso sitt debutalbum Forever, men han har motstått frestelsen att höra av sig till Coldplays management. Eller till några världskända vokalister över huvud taget.

– Jag vill släppa min musik, göra saker på mitt sätt, visa vem Alesso är. Men det är klart att det skulle vara en dröm att göra något med just Chris Martin. Han har ju gjort låtar med Avicii. Tim. Jag kanske bara inte är där än.

Forever jobbar Alesso i stället med nya och beprövade housenamn som Tove Lo, Roy English, Simon Strömstedt, John Martin, Sirena, Noonie Bao och Mitchel Zitron.

– Jag har varit mer involverad i hela låtskrivarprocessen den här gången, från melodier till specifika ord i texter. Det har varit sjukt kul och utmanande. För Cool spelade jag till exempel själv in pinsamma sångklipp och skickade till Roy så han skulle förstå hur han borde sjunga i stället.

Vilka artister influeras du av utöver Coldplay?

Han funderar.

– Jag har alltid älskat Keane. Som fan. Kommer inte ihåg vad plattan heter, men den med Nothing in my way, A bad dream, de låtarna. Fantastisk. Den inspireras jag fortfarande av. Man hör på min musik att jag gillar mycket elgitarrer. Inte på ett hårdrockssätt, men sättet som Keane tar fram det på. Alternativ rock.

Uppfriskande att du inte anstränger dig för att dra kreddiga referenser – som man ibland kan känna med vissa artister. Du inspireras av Coldplay och Keane och står för det. Välbehövlig oängslighet.

– Jag skäms inte för att säga att jag gillar en Taylor Swift-låt. Är jag en dålig artist nu bara för att jag gillar en poplåt? Jag kanske inte namndroppar artister som John Lennon och Led Zeppelin, men jag växte heller inte upp med dem. Jag älskar Michael Jackson. Jag älskar Coldplay. Red Hot Chili Peppers gillade jag också. Jag får inspiration från många olika artister – men, nej, jag är inte ett stort Bob Marley-fan. Chris Martin sa i en intervju att han lyssnar mycket på Katy Perry för han gillar hur hon skriver sin musik. Då såg jag en högt ratad kommentar: ”Hur fan kan han nämna en cheesy pop producer som inspiration?” Ja, men vem är du att säga att det är dålig musik? Hennes låtar är topp-10 i hela världen, det betyder att hon gör något. Får inte han lyssna på vad han vill? Musik ska inte vara inlåst. Musik är öppen, ett universal language, alla ska få ta del av det. Ingen ska säga vad som är rätt eller fel. Det enda man inte ska göra är att sprida dåliga budskap.

Ironiskt nog ett lite Bob Marleyskt resonemang.

– Ja, det var det, va?

Han skrattar.

– I slutändan handlar det bara om att göra det man vill med sitt eget liv. Och jag är Alessandro Lindblad, mitt artistnamn är Alesso, jag vill sprida positiv energi, jag vill inspirera, jag vill försöka göra så bra musik som jag kan och jag vill att publiken ska känna mycket av den – för känslan man får av bra musik är den mäktigaste känslan i världen.

Alesso står precis nedanför trappan som ska ta honom upp på scenen. 10 000 karnevalstinna brasilianer har kört igång sin mycket förutsägbara men mycket älskvärda ”olé, olé, olé”-chant.

– Nu visas mitt namn på visualsen, förklarar Alesso när jublet når en tillfällig topp.

Klockan är 02.32 när introt ebbar ut. Alesso springer upp på scen och kör igång Tear the roof up. Glowsticks glimmar. Atlanten vaggar i horisonten. Någon har tagit med sig en svensk flagga som vevas flitigt och den storväxte pojkvän som har sin flickvän på axlarna ska antagligen vara glad att han inte ser den oralsexsimulation som uppstår när flickvännen söker Alessos blick och upprepade gånger trycker tungan mot insidan av kinden.

Carl Dreyer springer runt på scenen och detonerar bomber och skålar i vodkashots om vartannat. Herbert har lagt armarna i kors. Mike står vid sidan av scenen och konstaterar att saker är ”crazy” på sin baryton-Bet365:ska då och då.

Det är svårt att se i mörkret, men det går inte att utesluta att Kristusstatyn formar händerna till ett hjärta någonstans uppe bland kullarna.

 

Artikeln publicerades ursprungligen i Café i maj 2015. Fotograf Andreas Kock, Cameralink. Stylist Julia Stridh. Produktion Cameralink. Fotografassistent Anatol Gottfried. Stylistassistent  Jimmy Guo och  Sara Möller. Tack till W Barcelona.


Laddar