Alex och Sigge: Detta krävs för att vi ska vara “elaka” mot folk
Sigge Eklund och Alex Schulman släpper nu uppföljaren till boken ”Tid” – med ”Rum” hoppas de kunna efterlikna podden mer. ”Det både är högt och lågt, allvarsamt och humoristiskt”, säger Sigge.
Alex Schulman och Sigge Eklund är, som duo betraktad, en framgångssaga. Deras moderskepp ”Alex och Sigges podcast” är en av Sveriges största, och den har grenat av sig i allt från eget vin till föreställningar och böcker. 2015 skrev de boken Tid som också blev det årets mest sålda biografi. Med den succén i ryggen var det inte svårt att få ett redigt förskott, på nära en och en halv miljon kronor, för att skriva nästa bok, Rum.
Café träffar Alex och Sigge för ett samtal om nya boken, om de känner sig som pappafeminister, vilka de väljer att ”tala illa om” i podcasten – och när det är dags att lägga ner den. Alex beställer bläckfisk, Sigge äter inte.
Den kommande boken har varit ett återkommande ämne i podcasten och Alex har bland annat påpekat Sigges tendens att göra många och sena ändringar i texten –ett drag som Sigge själv ser på med delade tankar.
Sigge: Tills trycksvärtan träffar pappret kommer jag nog att fortsätta bråka med förlaget om kommatecken och radbryt och så vidare. Jag vet inte om det är något analt, överdriven perfektionism, men det är något med det tryckta ordet som jag tycker är lite läskigt. När det väl är tryckt så kommer man aldrig kunna ändra det. Så då kan jag inte sluta pilla. Men det är neurotiskt nästan, det är inte så att jag är stolt över det.
Ser du några nackdelar med att göra ändringar så sent?
Sigge: Ja psykologiskt finns det ju en nackdel i att leva så att man censurerar sig själv. Därför älskar jag podden som mest när den blir improvisatorisk.
Alex: Det finns ju en stor risk när man gör såna ändringar att det smiter in fel i texten. Det är därför man har korrvändor. Korrvända ett, två, tre, för att man ska kunna minimera felen.
För jag började läsa boken i går och upptäckte den här meningen på Sigges andra sida: ”Fan vad det blev dålig stämning på festen när drog det där skämtet.”
Alex: När vem drog det där skämtet?
Det framgår inte.
Sigge: Fan vad konstigt.
Alex: Du skulle fylla i något namn där eller?
Sigge: Trodde de kanske ja.
Alex: Trodde du. Du skrev väl x, för att du inte…
Sigge: Nej för att det ska stå x, det är bara en hypotetisk… alltså vad vi människor känner när x drog det där skämtet. Jag måste nästan sms:a det, den kanske skickas till tryck snart. Aj aj aj. Lite synd att det är på första sidan… Kan jag bara ta 20 sekunder?
Absolut!
...
Hur mår Birrotavlan?
Alex: Den mår bra, den står där hemma. Ovanför drinkvagnen, så när jag tar en liten whiskypinne så blickar jag in i deras lyckliga ansikten.
Den nya boken heter Rum, en ganska fiffig uppföljartitel till Tid, om man frågar Alex. Men det var inte självklart att den skulle skrivas.
Ser ni boken som en uppföljare av Tid?
Alex: Det är en uppföljare, på ett sätt, även om de är helt olika varandra. Men nej, vi visste inte att vi skulle skriva den eftersom vi inte visste hur länge vi skulle podda. Vi poddar så länge det känns utmanande och skoj. Hade vi lagt ner den så hade vi nog inte heller skrivit en till bok.
Sigge: Vi båda tyckte nog att Tid blev ganska tung, den blev ju en essäbok, så vi ville testa om det gick att skriva en bok som påminde mer om podcastens natur. Att det både är högt och lågt, allvarsamt och humoristiskt.
Vilket skulle ni säga är ert minst lyckade projekt?
Alex: Det är väl de som inte blivit av.
Sigge: Allt annat är succé?
Alex: Nej men jag bara menar, vi har ju aldrig gjort ett fiasko.
Sigge: Möjligen så var vi besvikna på att de där sketcherna som vi gjorde inte fick mera tittning. Vi gjorde 24 sketcher på Youtube för fyra år sedan. (Serien heter Jaharå. Avsnitten har 40 000-180 000 visningar, reds. anm.) Jag tror att folk tyckte att det var skumt att se oss spela teater, eller så var de helt enkelt usla.
Ni har ju lyckats med väldigt mycket – finns det något ni aldrig skulle försöka er på?
Alex: Det är dubbelt. Jag tycker att vi är bäst i skrift och att vi blir lite försvagade när skriften ska tas ut någonstans. Jag kan skriva ett manus, men något går förlorat när jag står på scen och ska framföra det. Så därför kan jag tycka att det är dumt att vi gör till exempel scenunderhållning. Men samtidigt är det något som gör att man växer, när man gör något man inte gjort förut.
Sigge: Vi kommer nog inte ha tålamodet att ge det den tid som krävs. Vi är inga scenpersoner.
Förutom du då, du är ju skådis nu!
Sigge: Just det, i Modus!
Väckte det något i dig?
Sigge: Verkligen, fan vad det väckte något! Jag var väldigt avundsjuk på regissören som styr över det där universumet. Men det man inser är att det inte är så stor skillnad mellan att skriva, göra podd eller skådespela. Man skapar ju ett rum som mottagaren kommer in i, och när podden är dålig så är det för att man inte har lyckats skapa det rummet. Jag tycker att när podden är som bäst så är den nästan lite filmisk, man får höra ljuden och vi lyckas få lyssnaren in i det rummet.
Så vad händer med podden om Colin Nutley ringer nu då?
Alex: Det blir bra innehåll till podden.
Podcasten trumfar allt?
Båda: Ja, det måste man ju säga.
Hur mycket tid lägger ni på podden?
Sigge: Jag tror att jag vågar påstå att vi lägger ner flest timmar (av alla poddare i Sverige), att det är på gränsen till överambitiöst.
Ni pratar ändå återkommande om att lägga ner...
Sigge: Det är mänskligt att hata det man går till jobbet och gör varje dag, vad det än är. Det är som ett slags föräldrauppror som vi gör mot podden. Men jag vet att om några år, när vi inte poddar längre, kommer vi inse vilken lyx det var att kunna göra allt vi gjorde i podden.
Hur är er relation till lyssnarna?
Alex: Vi träffar ju våra lyssnare på stan ganska ofta, då är de alltid fantastiska. Och unga! Det är nästan rörande att vi som är 40 år kan nå de som är 17. Det blir ett sätt att fortfarande vara ung på något sätt.
Läs också om Alex Schulman och hans försök att bli accepterad som gotlänning: "Gotland är lika mycket min ö som deras, precis som att Stockholm är lika mycket deras stad som det är min".
Nyligen pratade ni om Anna Book och ni frågade er huruvida ni kunde nämna hennes tandblekning utan att vara elaka. Hur resonerar ni kring vilka människor ni ska prata om i podden?
Alex: Vi gör jättemycket avvägningar. Dels, om man är två stycken i ett samtal och båda tycker någonting som liksom slår ner på någon person, då är det ju två mot en och det är alltid obehagligt. Och det kan man ju göra, men då måste man ha fog för det. Då måste det vara en person som är stark eller har en plattform som man gör det mot, annars avstår vi. Men sen kan det vara så att vi inte är överens, och då kan vi ju tillåta lite mer för då har vi ändå ett samtal om det.
Sigge: Det handlar ju väldigt mycket om den som vi är elaka mot själv väljer att exponera sitt privatliv eller sin personlighet. Det är väldigt många kändisar som gnäller över att de blir utsatta för näthat.
Alex och Sigge tar upp exemplet med Sanna Nielsen som blev upprörd över läsarnas kommentarer om hennes klänning i samband med att hon presenterades som julvärd.
Sigge: Då var det ju faktiskt hon som hade lagt ut klänningen och frågat vad vi tyckte om det. Jag tycker det är ganska symboliskt ändå, om man som kändis tigger beröm hela tiden så måste man också vara med på att vissa inte vill ge beröm utan kritik istället. Vi vet ju att det är väldigt många som lyssnar, så därför måste det, om vi ska prata illa om någon, vara samhällsfenomenet vi pratar om. Annars skulle det vara oansvarigt.
Ett annat vanligt förekommande ämne i podcasten är familjelivet. Alex och Sigge är båda trebarnspappor. Sigge har två söner och en dotter och Alex har två döttrar, och en son som föddes under året.
Först bara: Sigge, viktpendlar du?
– Så är det verkligen. Det är ju för att jag är otroligt intresserad av mat. Och jag äter otroligt mycket mat. Jag lagar också till fem personer varje dag. När man är trebarnspappa finns det perioder då man över huvud taget inte tänker på omvärlden, för man lever med familjen bara. Och sen kanske det blir vår och man går tillbaka ut i världen och börjar… promenera igen.
Så du har ingen GW-strategi?
Sigge: Nej, faktiskt inte.
Alex, du har nyss fått din första son. Tänker du annorlunda om att vara pappa till en son jämfört med när du blev pappa till dina döttrar?
– Ja lite. Eftersom det är ju så att all min kraft har jag ju fått från en pappas kärlek, därför blir far-son för mig väldigt speciellt. Jag känner igen det på ett sätt som är mer omedelbart, direkt, på ett sätt som det inte gjorde med mina döttrar. Det känns mer instinktivt... Det är kul också med en snopp. Ju. Alltså, det är otroligt kul, att leka med snoppen! Har aldrig varit med om det, det är fan helt sjukt ju, när han får stånd och sådär. Och pungen påminner ju om slime, så att tjejerna vill ju poka på pungen. Det är mycket fokus på snoppen.
Ja det har ju varit det, rent historiskt alltså. Men... kan ni relatera till begreppet "pappafeminist"?
Alex: Vad är det då?
Sigge: Pappor som blir feminister när de får döttrar.
Alex: Men det är väl bra att de blir det, någon gång.
Sigge: Jag tror att det var framförallt när jag träffade min fru, som kunde berätta för mig hur det är att gå omkring i världen och vara kvinna, på ett sätt som gjorde det levande för mig för första gången.
Alex: Med barn tänker jag att det är ännu viktigare för dem som får killar. Dels så lyssnar ju män bara på män, och tjejer lyssnar på både män och kvinnor. Så det är otroligt viktigt att man uppfostrar pojkarna jämställt. Så det kan jag känna ännu starkare när jag nu har fått en son, att det är en uppgift jag har att få honom att förstå hur viktigt det är med jämställdhet och så vidare.
Sigge, vad sa förlaget om korrfelet?
– "Hoppsan."
