Alex Schulman

 |  Publicerad 2008-06-16 13:31  |  Lästid: 14 minuter

Halvvägs till Lettland, i Frihamnen i Stockholm, glider containerfartyg
och Torsk på Tallinn-färjor ljudlöst ut över Östersjön. På tredje
våningen i tegelbyggnaden Magasin 5 sitter vad som möjligen är den
svenska humorns framtid: redaktionen för sajten 1000apor.se.

– Tänk hundra zigenare som dyker upp i baren på Sturehof. Snacka om kulturkrock, säger Calle Schulman.
– Ja, eller att hundra zigenare med kjolar kommer in på Louis Vuitton på Biblioteks­gatan, säger Alex Schulman.
Tanterna som jobbar där skulle få spel. Där skulle vi kunna få roliga
bilder. Det skulle inte förvåna mig om vakten tar fram batongen och
börjar slå. Då är det kul. Då är det fan nyhetsvärde.

Duon har möte med Christer Garell, som är projektledare på reklambyrån Scholz & Friends. 1000apors redaktionschef Mats Setréus och traineen Klara Svensson sitter också med. Gruppen ska sy ihop ett samarbete mellan en av byråns kunder och den nya humorsajten.

Tanken
är att kunden får presentera – och bekosta – en sketch som visas på
1000apor. Temat för reklamkampanjen och sketchen är kulturkrock. Ordet
tematik nämns fem gånger.

– Det är nyhetsvärde vi måste skapa.
En kul sketch kan många göra, men det här blir roligt på ett helt annat
sätt eftersom det är på riktigt, säger Christer Garell.

– Det
vore kul att starta ett rallarslagsmål mellan hundra personer framför
en Östermalmsgubbe med chihuahua, säger Alex Schulman.

– Eller
en Östermalmstant som står och väntar på bussen och så kommer en snubbe
fram dit och ställer sig bredvid henne. Sen kommer en till som råkar
knuffa till honom. ”Vafan håller du på med?”, frågar han. Så kommer en
tredje och börjar jiddra. En fjärde lägger sig i. De blir fem, sex, sju
och till slut är de hundra personer som slåss och sparkar, säger Calle
Schulman.

– De drar kniv, säger Alex Schulman.

– Ja, det går att göra hur mycket som helst, säger Christer Garell.

Sju
programmerare har ägnat 3 300 arbets­timmar åt 1000apor. Den är
inspirerad av humor­sajter som funnyordie.com och theonion.com och av
Jim Carrey-filmen The Truman Show. Bland annat kan man i realtid se på
en gps-karta var bröderna Schulman befinner sig, vad som står i deras
sms (”Schulman Message System”) och var de surfar någonstans. Allt är
samlat under rubriken The Schulman Show.

Alex (vd, chefredaktör
och ansvarig utgivare) och Calle Schulman (också chefredaktör) ville
först att sajten skulle heta Supersnippan.se, men delägarna sa nej.
Delägarna är Metronome, Nordens största produktionsbolag för tv och
film. I Schulmangruppen, som brödernas företag heter, ser de en chans
att etablera sig på Internet­marknaden. Metronome har investerat åtta
miljoner kronor i lanseringen av 1000apor, enligt obekräftade uppgifter.

– Det gäller att hitta rätt miljö, fortsätter Calle Schulman. Kan man hitta en bakgata
på Östermalm där det är lite ensligt?


Det finns ett sånt här klipp med hundra människor i Japan. Alla vi
visar det för, gammal som ung, gapskrattar, säger Alex Schulman.

– Skulle vi kunna göra det bra så tror jag att det blir ett av de mest sedda klippen på
vår sajt, säger Calle Schulman.

– Jag tror att det skulle bli ett av de mest sedda svenska klippen någonsin, säger Alex Schulman.


Vi kör ett brainstormingmöte nästa vecka utifrån de här
förutsättningarna. Ska det vara klart i mitten av april? undrar
Christer Garell.

– Vi börjar första april med sajten, men jag
kom på en idé. Vi pumpar ut budskapet första april överallt. När alla
går in på sajten första april står det ”April, april – vi börjar i
morgon”, säger Alex Schulman och skrattar länge och högt.

– Då har man satt nivån, säger Christer Garell.

– Är inte det kul? frågar Alex Schulman.

– Det är skitkul, svarar Christer Garell.


Det är värdelöst. Vi tappar massa pengar, jag tror man kämpar mot folks
impulser. Det är så idiotiskt att det är kul, säger redaktionschefen
Mats Setréus.

– Ja, visst fan är det kul. Är det inte kul? frågar Alex Schulman.

Söndagen
den 30 september 2007 lämnade Alex Schulman sin lägenhet på Nybrogatan
i Stockholm, sneddade över Östermalmstorg och gick de 800 meterna hem
till Olof Brundin, informationsdirektör på Aftonbladet. Det var varmt för årstiden.

Schulman visste att han skulle få sparken.

På Brundins balkong väntade även tidningens blivande chefredaktör Jan Helin. Alla tre tände nya cigaretter och knaprade på nybakta drömmar som smulades sönder.

Det var komikern och författaren Anna-Lena Brundin, ”Fittans” fru, som hade bakat.

Hennes
make Olof hade fått smeknamnet i bloggen Att vara Alex Schulman, där
Jan Helin kallades ”En läskig typ”. Det var de som hade bett Alex
Schulman att komma hem till Brundin, ”nu på en gång”, klockan åtta på
morgonen. Aftonbladets ledning hade haft krismöte dagen innan. Ord som
”ohållbart” och ”passerat gränsen” nämndes.

Ett halvår hade gått
sedan Aftonbladet gick segrande ur dragkampen om Alex Schulman. Ungefär
en kvart efter det att nyheten om hans avgång som chefredaktör för
tidningen Stureplan och Stureplan.se var ute ringde Expressens
redaktionschef Magnus Alselind. Tre minuter senare hörde Jan Helin av sig.
Ytterligare tio minuter senare ringde Per Gunne, chefredaktör på Metro.

Alex
Schulman befann sig fortfarande på det kontor han hade fått fram till
klockan 17.00 på sig att lämna. Då skulle nycklar och passerkort ligga
på skrivbordet. Han snodde en hög anteckningsblock och en portomaskin
innan han lämnade sin gamla arbetsplats och började spela ut
tidningarna mot varandra.

I Expressen skulle han få skriva var
han ville: sport, tv, nöje, två fasta sidor varje vecka. Aftonbladet
höjde budet och erbjöd honom Fredrik Virtanens innelista. När han
träffade Aftonbladet en tredje gång i Jan Helins rum på redaktionen –
tillsammans med Olof Brundin och Kalle Jungkvist, chef för Aftonbladet.se
– kom den dåvarande chefredaktören Anders Gerdin in mitt i samtalet:

– Vad är grejen? Vad håller du på med? Vill du vara här eller inte? frågade Gerdin.

– Jo, det vill jag väl, svarade Alex Schulman.

– Då är det bara att skriva på, sa Gerdin, sträckte fram en hand och lämnade rummet.

Vad
avtalet var värt får Alex Schulman inte avslöja, men han har i ett
annat sammanhang sagt att han fakturerar för 150 000 kronor i månaden
(då ingår dock även hans övriga frilansuppdrag).

Halvåret med
Alex Schulman blev en kompli­cerad balansakt för Aftonbladet. Vartannat
samtal han fick från tidningen liknade tillrätta­visanden av en trotsig
tonåring. Chefer på alla möjliga nivåer kunde ringa och vråla: ”Vafan
håller du på med!?” En timme senare var någon annan chef i luren och
lugnade honom: ”Kör på för fan, det är kul, det ordnar sig, hehe.”

Aftonbladet
borde ha förstått. Att anställa Alex Schulman är som att jonglera med
en handgranat. En mindre begåvad skribent utan samma kommersiella värde
hade kickats snabbare än man hinner säga Annette Kullenberg.

Att
vara Alex Schulman hade börjat som en undergroundblogg. Han vevade åt
höger och vänster, men framför allt uppåt. Han var utmanaren, den man
höll på. På Aftonbladet – som Sveriges mest lästa blogg, med runt 250
000 unika besökare i veckan – fanns inget underifrånperspektiv kvar.
Veckans Affärer uppskattade bloggens annonsvärde till 28 miljoner
kronor om året. Några år tidigare hade han tjänat 15 000 kronor i
månaden på att fotografera kvartskändisar på premiärer för vimmelsajten
Mingel. Nu skulle samma folk behöva kliva upp på en pall för att kyssa
Alex Schulman i arslet. Perspektivförskjutningen var total och den var
förödande.

Att vara eller inte vara Alex Schulman. Det var den
stora frågan. Men vem var egentligen Alex Schulman? Han visste knappt
själv längre.

Jan Helin tog fram sin bärbara dator på balkongen och läste innantill:

”På Aftonbladet är ingen starkare än laget.”

Han lät nästan som Lars Lagerbäck.

”Nu
har du skapat så mycket oreda att det inte längre är försvarbart att ha
dig kvar. Vi ser bara två vägar ut. Antingen slutar du med alla dina
uppdrag för Aftonbladet eller också är du kvar, men i så fall måste
bloggen bort. Och vi vill att du avslutar den på egen hand. Vi vill att
du kallar till presskonferens och hittar på ett bra skäl till varför du
lägger ner den.”

Alex Schulman förstod att han hade fått sparken
och han var inte förvånad. Att experimentera och testa gränserna hade
hela tiden varit hans mål. Hur många gånger kan man kalla Olof Brundin
för fitta innan man är rökt? Hur många gånger som helst, uppenbarligen.

Men
kalla aldrig en tv-krönikör (Jan-­Olov Andersson) på den egna tidningen
för ”provocerande usel”. Där går gränsen, trots att samma krönikör bara
tre veckor tidigare – i Aftonbladet – hade kallat Alex Schulman för ”en
ointressant b-kändis”.

Han visste samtidigt att även om Jan
Helin kunde vara ”hård som ett jävla svin” så var det Helin och Brundin
som hade kämpat för att han över huvud taget skulle få fortsätta att
skriva i Aftonbladet.

Alex Schulman fick dagen på sig att fundera. Han gick på fotboll (aik–Gais, 0–0).

Det
ironiska var att han nu hade tvingats sluta, men cheferna ville att det
skulle se ut som om han själv lade ner bloggen. När Alex Schulman ett
år tidigare hade sagt upp sig från Stureplansgruppen ville
arbetsgivaren få det att framstå som om han hade fått sparken fast han
inte fick det.

Vid elvatiden på kvällen den 30 september
befann sig Alex Schulman återigen hemma hos Olof Brundin. Även Kalle
Jungkvist hade anslutit. Det fanns fortfarande några drömmar kvar.
Trion fick läsa Alex Schulmans allra sista blogginlägg, där han skrev:
”Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det
längre.”

Det där med monstret var pr-mässigt briljant. Alex
Schulman tog själv på sig skulden och lyckades i en förvandlingsakt gå
från monster till offer, förskjuta skuldbördan till en yttre eller inre
kraft som tycktes starkare än han själv: ”Att driva dagboken ger mig
ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt.”

Jungkvist,
Brundin och Helin nickade. De var nöjda. Alex Schulman uppfattade en
stor lättnad i Jungkvists hållning, som om han just hade blivit av med
en tumör.

Olof Brundin klev in i rollen som ettrig reporter: ”Vill du be om ursäkt?”

Spelet
pågick i en halvtimme och när Alex Schulman gick hem genom natten såg
han fram emot presskonferensen nästa morgon. Han hoppades framför allt
att han skulle få peka med hela handen och säga: ”Hade du där bak någon
fråga till mig?”

Presskonferensen överträffade hans vildaste
förväntningar. När Olof Brundin inledde med att hälsa alla välkomna
fanns representanter för dn, Svenska Dagbladet, Metro, Stockholm City,
Resumé, Dagens Media, Journalisten, TT Spektra, Realtid.se samt
Aftonbladets papperstidning och webb-tv på plats.

Alex Schulman fick peka med hela handen.

Dagens Nyheter hade tre sidor om bloggnedläggningen dagen därpå. Göran Rosen­-berg skrev. Göteborgs-Postens chefredaktör Peter Hjörne kommenterade på ledarsidan.

Pressombudsmannen Yrsa Stenius
tyckte att ”det var på tiden” att hans röst tystnade – och helgen därpå
inträffade det absurda att Alex Schulman långintervjuades i Svenska
Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen.

Det var som om en makthavare hade avgått. Det var en makthavare som hade avgått.

Att
starta bloggen var en dröm för en bekräftelsenarkoman som Alex
Schulman. Att lägga ner den var som att injicera en egokick rakt in i
blodet.

Man vet att man har kommit hem till Alex Schulman när
man ovanför köksbordet hittar en inramad intervju (ur Café) där han på
frågan ”Vad är det närmaste du kommit att dö?” svarar: ”När jag låg med
en
glädjeflicka i Bangkok. Utan kondom.”

– Jag vill
överraska. Humor är att överraska. När Hassan ringer ett konditori och
rabblar namn på tårtor och sen plötsligt säger ”bullfitta” är det
kanske inte så kul, men det är överraskande. Man blir nervös. Det blir
lätt töntigt när man ska teoretisera om humor, men att utmana och
underhålla är vad jag strävar efter.
Han panerar och steker en wienerschnitzel samtidigt som han blåser ut röken från en röd Marlboro genom spisfläkten.


köksbordet står datorn uppkopplad, det strömmar in nya mail. Han har
registrerat domännamnet tv4sverige.se, som av någon anledning inte är
upptaget av kanalen, och har skickat mail i bland andra Lennart Ekdals och Steffo Törnquists namn.

Ett mail från ”Lennart Ekdal” har gått till förre kulturministern Leif Pagrotsky.
”Ekdal” tipsar om en kul YouTube-länk och undrar om Pagrotsky har någon
favorit. Han svarar glatt och skickar med en länk till ett nio minuter
långt (och ganska underhållande) klipp om hur den brittiska och
amerikanska finansmarknaden fungerar. ”Ekdal” svarar: Booooooring! Väck
mig när det är klart.

Pagrotsky tystnar.

I ett annat skriver ”Steffo Törnquist” till Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning:

Hej Lotta!
Jag
läser med stort intresse debattsidan varje dag. Och den där, till
synes, anspråkslösa sidan väcker känslor i mig som jag inte trodde
fanns. Små, små känslor som knackar mig på insidan av bröstet. Växer
till. Blir stora. Vill ut. Aggressioner. Vrede. Glädje. Åtrå. Lust.
Kort sagt – jag börjar känna mig sugen på att ge mig in i hetluften
igen. Väcka debatt. Har några olika funderingar på ämnen, som jag gärna
skulle bolla med dig innan vi kör. Växthuseffekten, till exempel. Eller
det här onödiga våldet på gatorna. Fy fan, säger jag, för gatu­våldet.
Och AIDS. Denna vidriga sjukdom (som visserligen löser
överbefolkningen, men
som ändå är just vidrig). Vad säger du, Lotta?

Bästa hälsningar

Steffo Törnquist, tv4.

Lotta Gröning svarar:
Det
är underbart att debattsidan väcker sådana känslor. Du är så välkommen!
Frågan är vad du ska ta först. Det är bra ämnen – men mitt råd är – ta
det ämne du är mest förbannad över, då blir det bra debatt.

Många hälsningar Lotta.

”Steffo” svarar:
Okay. Det som gör mig sju tunnor rasande just nu är eftermälet till ”köttfärsskandalen”. Debatten
är
skev och det enda den resulterar i är en devalvering av köttfärsen som
sådan. Och det är synd, för köttfärs kan vara riktigt gott – bara man
tillagar den på rätt sätt. Helst ska man naturligtvis mala köttfärsen
själv från den finare delen av nötkreaturet. Lite gul lök, en äggula,
några nypor ströbröd, havssalt och (för de modiga) en skvätt cognac. Så
smörsteker man på det och – voilà! Där har du ett par riktigt fina
köttfärsbiffar. Jag inser naturligtvis att detta inte är fråga om något
matlagningsforum, men det kanske vore nåt att utgå från? Tror det
skulle kunna bli ett jävla liv. Åtminstone i matkretsar.
Vad tror du?

Steffo.

Lotta Gröning svarar:

Absolut, den debatten har tystnat lite för fort tycker jag. Det blir jättebra. Skriv!!!!!

Alex Schulman ser påtagligt nöjd ut.


Fattar du vilket liv det skulle bli om jag skrev en debattartikel i
Steffos namn och den publiceras i Aftonbladet med en bild på Steffo.
Det vi gör med mailen är en modern hyllning till Hassans busringningar.

De var sjukt roliga, jag har lyssnat sönder de där skivorna.

Men de låtsades sällan vara verkliga personer. Hassan var mer oskyldigt.

– Ja, det är sant.

Det kommer att bli ett jävla liv.
– (Tystnad.) Jo, Steffo kommer nog att anmäla hela världen. Jag får säkert sparken
också.
Det värsta är att vi jobbar på att få till ett närmare samarbete med
Aftonbladet. Det kommer att gå åt helvete. (Han avstår senare från att
skriva debattartikeln.)

Ändå kan du inte låta bli?

Jag tror att vi kommer att bli stämda. Då blir det polisanmälan och
utredning och vi kan fortsätta att köra på. Domstolsbeslutet kommer
inte förrän kanske om ett år. Då kommer vi att kunna pumpa ut alla
mailen. Jag är rätt säker på att det blir ett av de mest omtyckta
inslagen på sajten. Det blir hisnande roligt.

Du hade en
chans till nystart och kunde ha nöjt dig med att skriva klart boken om
din pappa som du har pratat om, vara sidekick till Lennart Ekdal i
Kvällsöppet, skriva krönikor. Men du väljer provokation igen. Varför?

– Läste du min blogg?

Ja.
– Fann du den aggressiv och obehaglig?

Nej,
inte när man läste den regelbundet. Då var du tuffast mot dig själv.
Men lyfter man saker ur sitt sammanhang så var den brutal.

– När
jag kollar tillbaka på bloggen så är jag så jävla stolt över den, över
att jag kunde producera så mycket varje dag och hålla en okej
lägstanivå. Men nu betraktas bloggen som satans verk och det var
djävulen som låg bakom. Sist av allt så dödade djävulen sig själv. Att
jag hårdlanserade mitt försvinnande gjorde att jag förstärkte intrycket
av mig själv som ett vidrigt monster. Nu är målet att balansera den
bilden av mig.

I oktober 1999 landade Alex Schulman i Los Angeles. Se & Hörs chefredaktör Tua Lundström
hade gett honom tjänstledigt och 28 000 kronor i månaden plus moms för
att skriva fem nöjesnotiser i veckan under en byline som visade hans
ansikte framför Hollywoodskylten.

Efter första natten på motell
promenerade Alex Schulman längs Melrose Avenue med sin resväska i en
hel dag, knackade dörr och frågade om det fanns rum eller lägenheter
att hyra och när det började skymma hade han fått napp, i korsningen av
Melrose och Vine Street. För 500 dollar i månaden hyrde han en lägenhet
med heltäckningsmatta på toaletten och utsikt mot en parkering.

Han köpte en begagnad tv för 200 dollar av nhl-proffset Mattias Norström.
Hittade en säng på en loppmarknad och en soffa som var så noppig att
han fick skavsår om han inte hade flera lager kläder på sig. På
kvällarna kunde han inte gå ut eftersom det pågick omfattande
crackhandel i kvarteret. Han försökte att ta körkort, men misslyckades.
Han åkte kors och tvärs över Los Angeles i buss.
Han hatade varje
sekund och har i efterhand försökt att minnas vad han skulle dit att
göra, men kan fortfarande inte komma på det.

Efter en tid
flyttade hans dåvarande flickvän dit från Sverige, och en kväll när de
hade druckit väldigt mycket sprit i Las Vegas gifte de sig i
Candle­light Wedding Chapel. Han var inte kär i henne och hon var inte
kär i honom, men just då verkade det vara en väldigt bra idé.
Bröllops­vittne var limousinföraren Bob, som sedan körde de nygifta
fram och tillbaka på Las Vegas Strip tio-femton gånger innan deras tid
var ute och de skjutsades hem till budgethotellet och somnade.

Alex
Schulmans föräldrar blev förkrossade när de fick reda på vad han gjort.
Han överfölls av ångest och flyttade hem. Försvann spårlöst från Los
Angeles och lämnade lägenheten utan att betala hyran. När de hade
flyttat tillbaka till Stockholm blev Alex Schulman och hans nyblivna
fru osams. Snart var deras förhållande också över.

En tid senare träffade Alex Schulman Katrin Zytomierska under ett pressdygn i Big brother-huset. Han blev kär direkt. Hon tyckte att han var en tönt.

Han
förföljde henne med sena tele­fonsamtal och fylle-sms, som måste ha
irri­terat framför allt hennes pojkvän. Men på något sätt lyckades Alex
Schulman charma henne. De blev ett par.

Den 28 juli förra året
gifte sig Alex Schulman med Katrin på ett slott utanför Wroclaw, Polen.
Brudparet marscherade ut från ceremonin till tonerna av u2:s I still
haven’t found what I’m looking for.

När vi har suttit i köket
ett tag kommer Alex Schulmans fru, Katrin, hem och är förbannad. Hon
har bråkat med en tandläkare som utan förvarning påstås ha överfallit
henne med bedövningsspruta och borr och sedan ha sagt: ”Jag kan inte
behandla dig.”

Katrin Schulman gjorde som hon brukade och skrev
om det i sin blogg, Fuck you right back!, som numera är Sveriges näst
mest besökta efter Tjuvlyssnat.se. Hon uppmanade sina läsare att ringa
den här tandläkaren på hennes mobil och skrika ”din jävla fitta”,
vilket en del verkar ha gjort för bara några timmar senare har Katrins
ansvarige utgivare censurerat inlägget.

– Jag får skriva att
hovmästaren på (hotellet) Diplomat är en jävla tönt och att Mia
Törnblom är en fet och ful och äcklig kossa, men jag får inte varna för
en tandläkare, säger hon och lämnar köket för att skriva ett nytt
inlägg.

Alex Schulman berättar att han har färdigställt en
tredjedel av boken om sin pappa. Den kommer ut i höst eller eventuellt
inte förrän nästa vår på bokförlaget Forum.

Allan Schulman
var på 60- och 70-talet tv-producent för Hylands hörna och Kvitt eller
dubbelt. Han var också 33 år äldre än sin fru, Schulmangruppens mamma
Lisette. När Alex föddes 1976 var Allan Schulman 57 år gammal.


När jag skriver boken märker jag att jag lätt får för mig att han var
en superfarsa. Han var inte det. Men han hade en egenskap och den var
att han verkligen älskade oss. Det kände man i samma sekund som vi kom
hem från skolan. Det var omöjligt att inte älska honom tillbaka. Calle
och jag var väldigt lojala mot honom.

Han visar ett kapitel av boken.

Det
handlar om midsommarafton i Värmland, på lantstället i Gustavsfors, en
mil från Hagfors, en evighet från Stureplan. Klockan två varje år
spelades Coca-Cola Cup med fem straffar och pappa i målet, som
egentligen var en höjdhoppsställning. Reglerna ändrades i takt med
Allans åldrande. Sista året lämnade de aldrig lägenheten i Stockholms
södra förorter.

Alex Schulman skriver:

Till slut blev
pappa för gammal för att åka till Värmland om sommaren. Han orkade inte
med den långa bilresan och han hade svårt att gå. Han sörjde detta
mycket. ”Nu har jag sett Värmland för sista gången”, sa han till oss
och vi sa ”nej nej nej, pappa, inte alls. Du är tillbaka i Värmland
nästa sommar”. Midsommarafton blev extra smärtsam. Vi firade den i vår
lägenhet i Farsta centrum, vilket skapade en kontrast till de
midsommarfiranden vi vant oss vid. Pappa var trött och låg mest och
vilade och jag och Calle och Niklas kom ibland in i hans rum och
småpratade med honom. Han låg och grät nästan hela tiden. ”Det är
sorgligt att vi inte är i Värmland. Jag ville att vi skulle spela
Coca-Cola Cup.” Och vi stod omkring honom och gjorde vad vi kunde för
att försäkra honom om att det inte spelade någon roll, att det
viktigaste var att vi var tillsammans, att vi nu skulle ha ett
underbart midsommarfirande ihop. Men det gick inte att trösta pappa.
Han hulkade och snörvlade sig och torkade sig med en av de många
näsdukarna som låg utspridda i hans säng. Och plötsligt började Calle
gråta, bara för att pappa grät, och pappa upptäckte det och blev ännu
mer olycklig och sa: ”Du ska inte gråta, snälla gråt inte.” Snart stod
vi allihop och grät med varandra i pappas sovrum, för det kändes på
alla sätt och vis som att vi hade förlorat kampen.

Den 12 juli
2003 avled Allan Schulman på Södersjukhusets intensivvårdsavdelning.
Varje lördag till slutet satt sönerna där med honom och spelade
Bingolotto.

Vad tror du att din pappa hade tyckt om din utveckling?


Mamma har varit hård och dömande medan pappa var tvärtom. Han stod
bakom mina val per automatik. Men han hade nog haft svårt för de värsta
påhoppen i bloggen. Han läste mina krönikor på Mingel.se och sa säkert
25 gånger: ”Du måste komma ihåg att det alltid finns en människa bakom
den du skriver om. Tänk alltid på människan.” Det var lika jobbigt att
höra varje gång för min konst var ju att inte tänka på människan bakom.
Det är då man kan vara så hård.

”Bloggfenomenet Alex är inte min
gosse, den Alexander jag känner. Han har skapat en schablon, en
seriefigur, med drag av sig själv. En karikerad person, som döljer både
bildning och uppfostran…”, skrev din mamma i en debattartikel i
Expressen i höstas. Hon skrev att hon grät. Vad kände du?

– Att
mamma skriver bättre än mig och Calle tillsammans. Hon är briljant. Men
hon var lite undflyende, gav både morot och piska. Sen blir det en
konstig grej, att min mamma skriver en debattartikel om mig – i
Expressen.

Hon ställde en intressant fråga: Vad gör det med ens själ om man har som liv att bedöma andra och deras prestationer?


Vad som händer med en när man är elak och vidrig? Först får jag ett
rus. ”Fan vad träffande, vad kul, du är grym Alex.” Om jag sedan får
höra att den jag har skrivit om har blivit ledsen så kommer den
ofattbara ångesten. Det blir som efter onani, en stor känsla av
meningslöshet. För jag vet ju att jag bara har varit elak för att jag
inte hade något bra att skriva. Det är mycket enklare att skriva skit.
Efter den här intervjun skulle det vara hur lätt som helst för mig att
skriva skit om dig. Att däremot skriva intressant och uppbyggligt är
hemskt svårt.

Det sista mailet från Carolina Gynning i er
gemensamma bok Privat slutar med: ”Känner vi varandra Alexander
Schulman?” Om hon hade lärt känna den riktige Alex så verkade han inte
vara en särskilt lycklig människa. Är du lyckligare sedan du slutade
blogga?

– Nej, jag tror inte att det här projektet kommer att
göra mig lyckligare. Nej, jag vete fan vad man ska göra för att bli
lycklig. Jag har gått hos en terapeut sedan i oktober och jag mår
alltid skitbra när han är klar med mig.

Vad har du lärt dig om dig själv?

Han målar tabeller på en tavla och har pekat på de här inoljade
beteendemönstren som man hatar hos sig själv. Jag har en förmåga att
förtränga och skjuta undan saker som leder till en spiral av ångest.
Det yttersta exemplet är mitt första äktenskap som jag bara har skjutit
undan. Det har snudd på fördärvat mitt för­hållande till Katrin. Saker
läggs på varandra och kan i värsta fall förstöra liv. Jag tror väldigt
få människor är så undflyende som jag.

Vad är det tecken på?

Min terapeut säger att jag har en vilja att vara alla till lags. Jag
ställer upp på saker som jag egentligen inte vill. Min terapeut har
klippt ut den här röda cirkeln som jag har tejpat fast på datorn. Jag
har börjat att säga nej. Det funkar.

Vilka är de riktiga glädjestunderna?


Sekunderna efter att jag har gjort ett bra jobb känner jag en enorm
lycka. Överlag handlar det om prestationer och väldigt lite om kärlek i
relationer. Jag älskar Katrin. Jag har aldrig träffat en bättre
människa. Hon är helt fantastisk, men jag känner ingen eufori.

Är det ett problem?


Nej, jag accepterar det. Men det visar ändå att något är skevt när
euforin bara visar sig när jag har gjort något bra i jobbet. Det
handlar om bekräftelsebehovet, när folk ger en beröm. Jag skrev en
krönika om Stig Larsson och hans glaskropp. En bisarr historia. Dagen efter fick jag sms från Fredrik Virtanen
som skrev: ”Fantastisk krönika! Grymt! Hälsningar Fredrik.” Vet du vad
jag gör då? Jag går och köper tidningen och läser om krönikan bara för
att få njuta av den igen. Njuta av min egen text. Det är inte
sympatiskt.

Bottnar det här bekräftelsebehovet i dålig självkänsla?


Det måste vara det. Terapeuten säger att jag har narcissistiska sår som
härstammar från min barndom, att jag inte fick nog med kärlek. Därför
söker jag bekräftelse nu. Folk gör det på olika sätt. En del börjar
bygga sin kropp för att få respekt. Min kanal är skrivandet. Jag söker
oerhörda mängder bekräftelse för att jag har någon typ av sår.
Samtidigt har de här såren hjälpt mig att uttrycka mig och prestera,
för utan den drivkraften hade jag nog inte försökt så mycket.

Jag får inte ihop bristen på kärlek med det du berättar om din pappa.

Han älskade oss, men han gav oss inte tid. Han var upptagen och mamma
var extremt upptagen. Jag minns att varje morgon när vi vaknade så hade
mamma åkt och jag minns kaffekoppen med läppstiftsfläckar och att man
kunde ana hur länge sedan de åkte beroende på hur varmt kaffet i
termosen var. Ofta kom de hem när vi skulle lägga oss. De var
karriärister. Det har säkert mycket med det att göra. De älskade oss
säkert, men de hade inte all tid i världen att visa det.

Veckan efter wienerschnitzeln hemma hos Schulman listar medie- och reklambranschtidningen Resumé veckans mest lästa nyheter.

På femte plats: Fredrik Ljungbergs bojkott av Aftonbladet.


fjärde plats: ”Schulman-kraschen i morse”, om brödernas bloggande på
Värmlands Folkblads sajt som fick tidningens server att krascha.


tredje plats: ”Schulman-effekten ett tittarras”, om Alex Schulmans
inhopp som sidekick till Lennart Ekdal i tv4-programmet Kvällsöppet.

På andra plats: ”Intern storm på tv4”, om Alex Schulmans fejkade mejlutskick.

På första plats: ”Steffo vill att tv4 sparkar Schulman."

Markus Wilhelmson

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:07