Annons
Annons

”Det händer definitivt att jag dricker för mycket”

Efter tio års slit i Hollywood står han inför karriärens största prövning – att bära en blockbuster på sina axlar. Café reser till Los Angeles för ett exklusivt möte med kungen av djungeln.

Emil Persson
Dela (20)
Tweeta
Annons
skarsgard

Alexander Skarsgård fotograferad av Filip Van Roe/Eyevine.

 

Det är alltid speciellt att vara i Hollywood under Oscarshelgen. Guldgubbefeber råder. I högre utsträckning än vanligt sitter jetset- och headsetmänniskor i hotellbarer och sätter stolthet i att högljutt referera till kändisar med enbart förnamn. Tv-kanalerna visar paneler som gravallvarligt tippar alla vinnare inför söndagens showdown. Tonlägen: uppjagade.

Eftersom världens samlade TMZ-reserv befinner sig i en och samma stadsdel arrangeras också traditionsenligt en hel del pressevent. Till exempel det inför Legenden om Tarzan (13 juli) på Four Seasons Beverly Hills. Med Alexander Skarsgård som eventets själva nav.

Den svenske skådespelaren, iklädd jeans och svart skjorta, kommer precis från en lunch med Alicia Vikander (som är två dagar från att vinna sin första Oscar). Numera är han dock bara turist i Los Angeles. För två år sedan flyttade han till New York.

– Det har varit intensivt de sista veckorna. Jag var här, sedan åkte jag till New York, sedan till Berlin och filmfestivalen, sedan tillbaka till New York, sedan till Istanbul för en annan filmfestival – och sedan kom jag hit för typ två dagar sedan och har börjat filma här nu. Jag är lite mör, men mår bra. Just nu filmar jag en miniserie för HBO som heter Big little lies. Vi filmar här i stan och uppe i Monterey, strax söder om San Francisco.

Man kan tycka att det lätt blir lite överdriven uppmärksamhet kring skådespelares fysiska förvandlingar i medier; extremt fokus på träningsmetodik och kostscheman, så kallad äggvitejournalistik. (Nöjesjournalister älskar att prata om skådisars transformationer i allmänhet och Christian Bales viktras inför The machinist i synnerhet.) Det är lätt att känna akut trötthet inför fenomenet: är det egentligen så himla svårt att äta det man blir serverad och träna så som man blir tillsagd när det ändå utgör ens heltidsjobb? Och man dessutom tjänar skabrösa summor pengar på det?

tarz

Mycket har skrivits om Alexander Skarsgårds fysiska förvandling inför Legenden om Tarzan – men uppoffringarna var också sociala: ”Jag gick inte på restaurang på åtta månader, drack inte på åtta månader och träffade egentligen inte mina vänner.”

Lik förbannat är det svårt att inte bli torsotorsk när Alexander Skarsgård kommer in i rummet. Han är monumentalt stor, Skarsgård. Bröstkorgen är så bred att polska långtradare skulle kunna köra om varandra på den nattetid.

Kroppshyddan är också en konsekvens av det som inom vissa kulturer skulle kallas för hårt arbete. Alexander påbörjade filmförberedelserna samtidigt som han spelade in sista avsnitten av True blood. Då drog han i sig 7 000 kalorier om dagen. Ett vanligt rekommenderat dagsintag för män som inte ska spela Tarzan ligger på ungefär 2 500 kalorier.

– Jag bara tryckte i mig mat och lyfte skrot. La på mig ganska mycket vikt – men också fett. Det var bara att svälla upp. Två månader innan vi började filma gick jag ner på en väldigt strikt diet med en kock som lagade sex mål mat om dagen till mig. Han vägde proteiner och kom var tredje timme med en matlåda: ”Ät det här! Drick det här! Gör det här!” Jag har aldrig hållit på med dieter eller haft någon personlig tränare tidigare, så det här var ganska nytt för mig.

Uppoffringarna blev i förlängningen även sociala. All energi, fysiskt och psykiskt, gick till filmförberedelserna och sedermera inspelningen i England.

– Jag var ett vrak på helgerna. Min pappa spelade in tv-serien River i London samtidigt och jag träffade honom två gånger under de tre månader han var där för det… Jag orkade inte. Jag gick inte på restaurang på åtta månader, drack inte på åtta månader och träffade egentligen inte mina vänner. Men samtidigt var det ett så otroligt projekt. Jag såg det som en superspännande möjlighet.

Det tydligaste kvittot på Alexanders dedikation är framför allt reaktionerna hos de motspelare som varit med ett tag och sett kolleger proffsdeffa förr. Inte minst tvåfaldige Oscarsvinnaren Christoph Waltz (Inglourious basterds, Django unchained) – som spelar Captain Rom i Legenden om Tarzan – imponerades av Alexanders apfelstrudelfria leverne.

– Jag vet ärligt talat inte om jag skulle ha uthållighet nog att ta mig igenom det Alexander gjorde, säger han med typiskt kulturmanligt manér när jag sitter ner med honom senare. Jag betraktar mig vanligtvis som relativt disciplinerad, men ändå ingenting jämfört med det där. Dedikationen var helt osannolik! Och fokuset! Över så lång, lång tid också. Långt innan han ens började filma. Det var otroligt.

Margot Robbie (The wolf of Wall Street, The big short), som spelar Jane, berättar att Alexanders extrema kosthållning även utgjorde en tacksam teaseyta.

– Jag var hemsk mot honom, skrattar Robbie. Åt demonstrativt godis framför honom och sådant. Han fick nästan tårar i ögonen så då kände jag dåligt samvete på riktigt. Varje gång en ny inspelningsvecka inleddes brukade han fråga: ”Vad gjorde du i helgen då?” ”Åh, det var så kul, vi gick ut, vi gjorde det här, och sedan gick vi…” Då avbröt han alltid: ”Jag skiter i vad ni gjorde – berätta vad du åt. Berätta exakt vad du åt!” Så då fick jag gå igenom: ”Okej – först åt jag det här och sedan det här…” Det var liksom som matporr för honom att bara höra om det.

alex

Legenden om Tarzan går upp på bio den 13 juli och huvudrollsinnehavaren Alexander Skarsgård kan relatera till karaktärens pendlande mellan det civiliserade och primala livet: ”Visst, jag åker hem och super ner mig på Söderstadion – men sedan försvinner jag och gör något annat i åtta månader. Sitter och käkar broccoli.” Foto: Kurt Iswarienko

Det är inte första gången historien om Tarzan berättas. Faktum är att få andra berättelser, inte ens berättelsen om Christian Bales viktras inför The machinist, har berättats fler gånger.

Karaktären skapades av Edgar Rice Burroughs 1912. Första romanen hette Tarzan of the apes och handlar om hur brittiske John Clayton föds i Afrika och, efter att föräldrarna dött, uppfostras av apor.

Rice Burroughs kom själv att skriva sisådär två dussin uppföljare – men det är ändå ingenting mot den extrema vidare-
exploateringen av karaktären. Filmdatabasen IMDB listar till exempel 200 olika filmer med Tarzan, från 1918 och fram till i dag. Sedan tillkommer romaner, grafiska noveller och scenuppsättningar. Ska man även gå in på Trazan och Banarne-liknande avarter blir berättelsebibilioteket snarast bottenlöst.

Alexander Skarsgård var därför initialt skeptisk till att åter mikra upp en karaktär som redan tolkats så många gånger – men blev övertygad så fort han läst manuset.

–  Jag funderade mycket kring den grejen, medger Alexander. Men det var en så väldigt intressant tolkning av en redan väldigt känd berättelse. Det är nästan som att man rent psykologiskt har vänt på romanen, eftersom romanen handlar om att tämja besten och det här på sätt och vis handlar om att släppa lös besten. I början av filmen har han redan varit i London i nästan ett decennium med sin fru Jane, han dricker te med premiärministern och klär sig som en viktoriansk gentleman. Mentalt har han lämnat djungeln bakom sig; han är nästan rädd för den och framför allt för det han själv var där. Men sedan dyker Samuel L Jacksons karaktär, George Washington, upp och säger: ”Du har blivit inbjuden av kung Leopold i Belgien att återvända till Afrika.” John avböjer först, men sedan fattar han att Leopold i själva verket håller på att kolonisera och förslava hans land och folk, så John känner att han måste återvända. Allt eftersom äventyret tar fart i djungeln skalas lagren av, klädmässigt och emotionellt. Det kändes väldigt intressant och som något jag inte riktigt sett förut.

Storbolaget Warner Brothers rattar filmproduktionen. Budgeten ligger på absolut inte blygsamma 180 miljoner dollar.

– Jag såg faktiskt filmen i går och det var otroligt att få ta del av slutresultatet, säger Alexander. Det är ju inga riktiga djur i filmen, utan allt är animerat. Det finns en scen där jag ska hälsa på några lejon som jag inte sett på tio år: jag går ner på alla fyra och så kommer lejonhonan fram och vi gnider våra huvuden mot varandra. När vi skulle filma det var det liksom en 25-årig breakdansare från Brixton som spelade lejonet. Iklädd grå pyjamas. Vi träffades på set, skakade hand och han sa: ”Ey, mate, how are you?” Och sedan gick vi direkt ner på alla fyra och gned oss mot varandra. Det var ett sådant ögonblick då man kände: ”Det är alltså så här jag tjänar mitt levebröd…”

Han skrattar.

– Jag har också en scen mot en elefant som är väldigt emotionell – och den spelade jag in mot en tennisboll som trätts på en ställning. Så det var ganska häftigt att se filmen när det där helt plötsligt har ersatts av djur som ser så jävla realistiska ut.

Jag läste något pr-citat inför filmen där du sa: ”This is about a man who’s holding back and slowly as you peel off the layers, he reverts back to a more animalistic state and lets that side of his personality out.” Lite som Alexander Skarsgård på Söderstadion/Tele 2.

– Ja, det kan man kanske säga, flinar Alex. Jag är fascinerad av balansen som jag tror att vi alla har. Vi är ju djur – men har också lärt oss att vara lite civiliserade och fungera i grupp med människor som vi inte känner. Det är inga naturliga flockar, utan konstellationer. Jag tycker att det är ganska intressant hur man trycker tillbaka sin djuriska sida och vilken form det där tar sig. Tarzan är ju en stor underhållningsfilm, men det är ganska kul när det inte bara är popcorn utan att det också finns substans som jag genuint tycker är psykologiskt intressant.

Hur hardcore Hammarby är du egentligen? Vet du liksom vem som spelar vänsterback? 

– Jag är inte hemma så ofta. Förra året var jag väl på en match, året innan var jag på två. Jag försöker tajma mina hemresor med Hammarbys spelschema, men ofta är det så att jag kan åka hem vid jul och under uppehållet i juli. Men jag följer matcherna på nätet. Jag är lite nervös nu, det ser inte så där jättebra ut i år. Å andra sidan är det där hela vår identitet. Jag började gå på Söderstadion i början av 90-talet, när Bajen var helt värdelösa, ett jojolag, så man firade ju en oavgjord match mot ett mittenlag som om man vunnit SM-guld.

Har du skrivit något under pseudonym på ett Hammarbyforum någon gång?

– Jo, det har väl hänt. Det är klart man gjort det.

Fortfarande?

– Ja. Jag lägger in kommentarer och sådant. De kör grymma liveuppdateringar från matcherna via hemsidan. Jävligt bra, informativt, man kan verkligen följa med. Där kan man också lägga in kommentarer, så det händer att man slänger in en
kommentar när man tycker att det är dags för ett byte eller något.

Jag intervjuade din bror Gustaf för ett par år sedan. Han snackade en del om att han på senare år ibland lockats lite av tanken på att göra mer hunkiga leadroller, eftersom han aldrig riktigt fått chansen att göra det. För dig har det alltid varit lite tvärtom: det blev tidigt sjukt mycket fokus på dina looks och din ”Veckans kex”-aura. Har det varit lite omvänt för dig där, att du känt ett särskilt starkt behov av att bevisa dig som skådespelare och inte bara vara ett pretty face?

– Ja. Jag vet inte.

Han tystnar.

– Jo, det var väl lite därför jag stack hit. Jag hade väldigt svårt att få seriösare roller hemma i Sverige. Jag tröttnade på det. Då var det rätt självklart att åka hit och testa. Och här har jag inte känt mig limiterad. Jag har hittat ganska coola karaktärer.

Gustaf kom för övrigt ut som nykter alkoholist i samma artikel. Han pratade om att han gått i hjälpkurs hos er mamma My, som också slutat dricka. Med tanke på att du uppenbarligen bär på ett visst arv och rör dig i en väldigt festorienterad bransch – funderar du på de där sakerna?

– Ja. Det gör man ju. Det är klart, med både morsan och brorsan. Det är jävligt inspirerande och fantastiskt med deras resor. Jag dricker ju, liksom. Absolut. Och det händer definitivt att jag dricker för mycket. Men det beror väl på. Jag har inte känt att jag… Jag drack inte en droppe på åtta månader när jag gjorde Tarzan. Visst, sedan åker jag hem och super ner mig på Söderstadion – men sedan försvinner jag igen i åtta månader och gör något annat. Sitter och käkar broccoli. Jag vet inte om det är en så hälsosam balans, men det är någon typ av balans i alla fall.

skaris

I soffan: en man som sannolikt utfört sitt sista hundtrick. ”Jag hade väldigt svårt att få seriösare roller i Sverige. Det var lite därför jag drog hit”, säger Skarsgård. Foto: Kurt Iswarienko

Alexanders första stora Hollywoodroll var som soldat Brad ”Iceman” Colbert i tv-serien Generation kill 2008. Samma år landade han en av huvudrollerna i True blood, vampyrdramat HBO lanserade när det som så ofta kallats ”the golden age of television” (ett begrepp som snart är mer uttjatat än Christian Bales viktras i The machinist) stod på sin peak. True blood blev en succé och Alexander Skarsgård ett begrepp i Hollywood, världen och, inte minst, Sverige.

Känslan var att en hel generation popkulturgödda kids på hemmaplan nu fick sin första riktiga Hollywoodexport; det här var ingen medelålders europé som åkte över för att spela rysk skurk, utan en spännande skådistalang som på riktigt hade förutsättningar att bli världsstjärna. När Alexander Skarsgård gjorde True blood-entré i den gotiska Eric Northman-tronen var känslan tydlig: här hade vi minsann en karl som utfört sitt sista hundtrick.

Därefter har karriären inte nödvändigtvis fortsatt levla på samma sätt. Alexander har definitivt etablerat sig i Hollywood och medverkat i en rad fina verk, inte minst Lars von Triers suggestiva Melancholia (även om den danske dogmatikern inte är känd för att locka massor till biograferna). Men vid sidan av True blood har Alexander mest synts i ett par hel- eller halvfloppar
(Battleship, Straw dogs) och ett gäng indiefilmer (Disconnect, The diary of a teenage girl) som inte tagit jättemycket plats i bruset.

Med titelrollen i Legenden om Tarzan – och med rollen som Nicole Kidmans make i Big little lies vid horisonten – känns det som att huggtänderna fullt ut kan pensioneras och som att Alexander Skarsgård kan ta nästa steg.

– Jag vet inte riktigt, funderar han själv. Jag har aldrig gjort något på den här nivån tidigare, med nästan 200 miljoner dollar i budget. Det är absurt. Filmen jag gjorde precis innan det här var The diary of a teenage girl som hade typ en miljon i budget. Det är ganska kul att gå från det ena till det andra, och det är klart att det finns en enorm potential med Tarzan. En liten indiefilm som Diary var fantastiskt kul att spela in, och jag är otroligt stolt över filmen, men det var inte särskilt många som såg den. Det är klart att en film som Tarzan har möjlighet att nå en större publik. Sedan vet jag också att det inte finns några jävla garantier: om den inte funkar kommer ingen att snacka om den två dagar efter att den kommit ut. Men jag tänker inte så, riktigt. Jag fick en otrolig möjlighet, kreativt, att få vara med på den här resan de här två åren och jag har fan haft fantastiskt kul. Det är så svårt här. Jag hade ingen aning om huruvida True blood skulle bli stort eller inte heller. Jag har varit med länge nog att veta att man inte kan förutsäga någonting.

Efter den utmattande inspelningen av Legenden om Tarzan ville Alexander ha en helt ny utmaning och filmade därför krimkomedin War on everyone (”Jag spelar en korrupt polis i Albuquerque som utpressar kriminella, snor deras blow, är konstant full och spöar upp människor”), med premiär planerad till någon gång i höst.

Nästa riktigt stora grej är emellertid just tv-serien Big little lies, producerad av Ally McBeal-skaparen David E Kelley. Inget premiärdatum har satts, men de sju entimmarsavsnitten kommer att visas under 2017.

– Det är en miniserie baserad på boken med samma namn och handlar om familjer i ett rikt överklassområde i Monterrey. De har alla barn i sexårsåldern som går på samma kindergarten. Det är lite bullying mellan barnen, samtidigt som föräldrarna är väldigt competitive och framgångsrika. När man först träffar den här familjen verkar allt perfekt, de har två jättegulliga tvillingpojkar, bor i ett hus som kostar 80 miljoner kronor. Grannarna pratar om dem som det perfekta paret. Men sedan fattar man att de har ett ganska intensivt förhållande – och ganska våldsamt. Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club) regisserar alla avsnitt, så det är ungefär som att göra en sjutimmarsfilm. Han är helt otrolig, jobbar lite på samma sätt som Lars von Trier: naturlig belysning, handhållen kamera – och så skjuter han 360. Det är ingen väntan, utan när man väl börjar filma så filmar man tills man har scenen. Det tar 30 sekunder för honom att filma från ena hållet och sedan hoppar han sömlöst över och kör nästa tagning från en annan vinkel. Det är otroligt lekfullt. Och att få jobba med Nicole Kidman är ju… Helvete vad imponerad jag är av henne.

Ja, hur fick du den rollen?

– Det är samma producent som gjorde True blood, HBO, så jag har ju jobbat med dem tidigare. Dessutom gjorde jag även Generation kill med det här gänget. Det är kul att vara tillbaka.

Det har varit tystare om dig i Sverige ett tag. Det var en sådan jävla grej med True blood i början, men nu figurerar du mest på någon dagfestbild från Way Out West och den årliga skakiga Youtubefilmen från Hammarbyklacken. Det känns som att du kommer längre ifrån oss.

– Ja, men det är också… Jag jobbar mest med indiefilmer och de har inte fått distribution i Sverige. Jag tror varken The east, Disconnect eller What Maisie knew ens gick på bio i Sverige. Och jag åker inte hem och gör intervjuer om jag inte har något att göra intervjuer för. Och när ingen av de där filmerna fick distribution i Sverige ligger jag ju lågt. Det är kul att göra intervjuer när man har något att snacka om, som nu,
jag är exalterad över Tarzan, och jag var exalterad över de där filmerna också, men det var ingen som ville snacka med mig då.

Regissören David Yates (Harry Potter) sa att det faktum att du är en svensk skådis som gjort karriär i USA hade stor del i att du fick rollen. Din ”wonderful quality of not quite belonging to one or the other”. Har han en poäng eller är det bara avancerad regissörsmumbojumbo?

– Det ligger något i det, såklart, i och med att jag varit här i tolv år. Men när jag åker hem till familjen på Söder är det fortfarande… Jag säger ju fortfarande ”åker hem”. Det känns i mitt hjärta att det är mitt hem. Samtidigt som jag på många sätt känner att USA är mitt hem också, jag har varit här i över ett decennium. Jag hamnar väl någonstans mittemellan. I Atlanten.

Annons

Dela (20)
Tweeta

Annons

Laddar