Andrev Walden: ”I Interstellar reser de snabbare än ljuset – och snart kan det vara verklighet”

Tobias Ivarsson  |  Publicerad 2014-09-19 07:00  |  Lästid: 4 minuter
andrev-walden-cafe

Storfilmen Interstellar testar fysiklagarna – men snart kan vi kanske resa snabbare än ljuset, på riktigt. Cafés Andrev Walden förklarar varför vi står inför det viktigaste steget sen människoapan sträckte på sig.

* * *

Redan efter första trailern övermannades jag av akut nyfikenhet på Christopher Nolans nya film Interstellar. Dels för att Nolan bara gör bra filmer, men mest för att han tänker visualisera något som jag fantiserar om varje dag. Jag återkommer till det.

Det finns ungefär 300 miljarder stjärnor i vår galax. Och minst lika många galaxer i vårt universum. För att närma sig det totala antalet stjärnor måste man handskas med siffror som är svåra att omfamna men en populär (och lätt ångestdrivande) jämförelse slår fast att det för varje sandkorn på Jorden finns minst tiotusen stjärnor i rymden. Tänk på det nästa gång du sitter i en sandlåda. Eller en öken.

Och enligt försiktiga uppskattningar liknar 5 procent (500 miljarder miljarder) av dessa stjärnor vår egen favoritstjärna Solen.

Ytterligare en försiktig uppskattning: 22 procent av de stjärnorna har en planet som liknar Jorden i omloppsbana, alltså en planet som ligger på rätt avstånd från sin stjärna för att kunna hysa liv.

Det finns alltså minst 100 miljarder miljarder planeter som liknar Jorden där ute. Eller 1×10^22. Eller 100 för varje sandkorn på Jorden, om du föredrar ångestmatematik. Här är en lista på alla planeter som liknar jorden (den uppdateras löpande).

Man blir lite sugen på att resa när man tänker på det. Åtminstone i vår egen galax Vintergatan – där det enligt en färsk studie kan finnas 100 miljoner planeter med komplext liv (alltså inte såna antiklimaxiga mikrober utan flercelligt liv!).

Problemet: avstånden.

Den snabbaste farkost människan byggt är sonden Voyager 1, som i skrivande stund lämnar vårt solsystem med en hastighet av 18 kilometer i sekunden. Med den farten skulle det ta 350 000 år att nå Gliese 581 (en närbelägen stjärna med ett knippe bekräftade planeter i den så kallade ”Guldlockszonen”). Vi behöver åka snabbare.

Teoretiskt kan vi bygga en farkost som färdas nära ljusets hastighet men det skulle fortfarande ta 20-25 år att nå Gliese 581 och 28 000 år att nå de centrala delarna av galaxen. Och vi kan inte åka snabbare än ljuset för då bryter vi fysikens lagar. Eller?

I filmens värld har man – kanske mest för att slippa tråkiga transportsträckor – traditionellt löst det här på två sätt. Antingen har man helt struntat i fysikens lagar och hittat på tuffa ord i stället, som ”hyperspace” i Star Wars (en filmvärld så löst förankrad i vetenskapen att den egentligen inte kan kallas science fiction eftersom det bara är fiction).

Eller så har man ansträngt sig, som hjärnorna bakom Star Trek vars modell för warp drive faktiskt börjar se rätt realistisk ut nu när de vetenskapliga teorierna kring krökandet av rumtiden hunnit ikapp.

Warp drive är inte längre en semivetenskaplig snuttefilt för oss som inte står ut med tanken på att rymden ska förbli en gåtfull fond. Redan 1994 visade den mexikanske fysikern Miguel Alcubierre att vi kan bygga en farkost som kröker rumtiden utan att bryta fysikens lagar – även om den skulle kräva en energikälla av exotisk materia lika stor som Jupiter.

Och i fjol presenterade Dr. Harold White, fysiker och pojkdrömsingenjör på NASA, en förädlad version av Alcubierres koncept: ritningarna för en farkost som kan böja rumtiden och färdas i 10 x ljusets hastighet – med en energikälla som inte behöver vara större än en familjebil.

I juni 2014 visade White upp de första renderade konceptbilderna av farkosten och den är inte alls olik den ikoniska silhuetten av USS Enterprise i Star Trek.

Det är inte säkert att warp drive blir verklighet, en stor tröskel är fortfarande energikällan – som kräver mörk materia. Som vi alltså måste lära oss att hantera. Eller först och främst lokalisera och kapsla. (Det är sånt vi ska ha den där partikelacceleratorn i Cern till.)

Men Whites matematiska ekvationer håller faktiskt till sista decimal och NASAS:s driftstekniska team (som leds av White) har redan inlett utvecklingsarbetet av warp drive.

Vi tar det igen: de har redan inlett utvecklingsarbetet av warp drive.

Om du inte får gåshud av den meningen är det något fel på dig (eller din hud).

Whites team arbetar i detta nu på att få till en första mätbar krökning av rumtiden i liten skala, ett så kallat ”Chicago Pile”-genombrott (efter den första konstgjorda kärnreaktorn som var i drift under 28 minuter den 2 december 1942).

En ”Chicago Pile” för warp drive skulle förändra allt.

– Att Star Trek blir verklighet redan under vår livstid är kanske inte alls omöjligt, säger White.

Jag väljer den generösa tolkningen av hans ord. För jag står inte ut med tanken på att detta ska bli verklighet strax efter min död. Jag vill veta vad som finns där ute. Jag fantiserar om det varje dag.

Det gör Christopher Nolan också. Det var därför han bestämde sig för att kröka rymden och skicka Matthew McConaughey på en interstellär resa. Och han lutar sig mot Alcubierres koncept (så mycket kan man lista ut av trailern). Manuset har dessutom bearbetats av Stephen Hawkings bästis Kip Thorne, 73-årig vetenskapsman känd för sina teorier kring maskhål och krökning av rumtiden.

Räkna med att Interstellar kommer ha filmhistoriens första riktigt trovärdiga skildring av warp drive. Som en förhandsvisning av framtiden. En framtid där vi tagit det viktigaste steget sen människoapan sträckte på sig.

För warp drive är viktigt. Människans fortsatta existens är direkt beroende av att vi kan kolonialisera andra planeter. Om vi stannar på Jorden är vi dödsdömda. Det vet vi alldeles säkert. Jorden dör när Solen dör men vi kommer sannolikt att förinta oss själva långt innan dess.

interstellar-empire-nummer

Filmtidningen Empire frontar sitt novembernummer med Interstellar.

* * *

Nolan har av dramaturgiska skäl valt självutplåningsspåret (Solen dör inte förrän om 4 miljarder år) och den kusligt aktuella växthuseffekten som motivationsfaktor.

Exakt vad McConaugheys uppdrag går ut på är i skrivande stund ännu oklart men i trailern levererar Michael Caine en ovanligt ödesmättad replik som ekar av Stephen Hawkings slutsatser.

”We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

Filmen har premiär 7 november.

Jag vill bara ha ett maskhål som tar mig dit nu.

Andrev Walden

* * *

Mer om film:

”Så lyckas Kina styra Hollywood”: Andrev Walden om hur filmvärlden anpassar sig efter diktaturen

Stor i Japan! Kolla in det första klippet på anime-versionen av Ronja Rövardotter

Nya Godzilla – större än någonsin!

Bibelfeber i Hollywood

Cafés stora bioguide: Allt du måste veta om sommarens filmpremiärer

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:30