Årets journalist om nästa jobb: “Jag vill följa Carl Bildt i arbetet”

Igår vann Staffan Heimerson och Niclas Hammarström Tidskriftspriset i kategorin Årets Journalist, för sitt reportage ”Infernot inifrån” om kriget i Syrien. Idag åter till vardagen. Café kollade läget med världsreportern.

Hur känns det så här dagen efter?
– Det känns dagen efter. Café bjöd på många flaskor champagne igår kväll, det var väldigt trevligt.

Vad betyder det här priset för dig?
– Mer än något pris jag fått förut. Med åren blir du sentimental. Det var inte lätt att gå förbi vårt reportage, men det hade varit lätt för juryn att ge priset till någon ung och lovande journalist istället.

Varför blev just detta reportage så bra?
– Niclas och jag var med om konkreta gripande och förfärliga händelser flera dagar i rad. Hans bilder talade det mest tydliga språk. Capa-klass. (Robert Capa är en av tidernas mest legendariska krigsfotografer.) När det gäller texten höll jag mig till grundregeln, skriv bara det du varit med om, sett med egna ögon, hört med egna öron. Dramatiken kommer av att artikeln är skriven utan adjektiv och metaforer. Den typen av texter saknas ofta nuförtiden.

Hur står det till med svensk journalistik idag tycker du?
– På ett sätt bättre än någonsin, för den är mer åtkomlig för alla. Men alldeles för många reportrar ägnar sig åt sketna gimmicks istället för att bara uppleva. Så fort en kvällstidning har någon på en hotspot så är det "hitta någon vanlig person som kan chatta med läsarna". Vad tillför det? Den arabiska våren har för svensk media varit en journalistisk katastrof. Inga perspektiv, inget sammanhang, bara nedslag.

Av alla hemska ställen du besökt, hur illa var Aleppo?
– Klart på topp 5. Det var så påtagligt farligt från morgon till kväll. Fanns ingen mat, ingen kaffe. Av respekt för de verkliga krigarna hade vi inte ens med oss en halva Jack Daniel’s. Det går ju inte att sitta där bland de andra och tuta i sig och det räcker inte ens till en runda att bjuda på.

Hur kan man ens somna på en sådan plats?
– Det är inte det minsta svårt. Man är så fysiskt utmattad och frusen, att när man kryper ner i sovsäcken sover man nästan bättre än någon annanstans. Det har varit samma sak för mig med Ola Skinnarmo på Nordpolen eller när jag varit på Antarktis, nästan så jag tänker att jag alltid borde sova så.

Men du kör inte sovsäck hemma?
– Nä, då vill jag ha sidenlakan.

Du bor med din fru i Frankrike, oerhört trivsamt verkar det som. Berätta!
– Det är ett härligt hus i Provence med utsikt över den sista alptoppen innan medelhavet. Där umgås vi med välvårdade människor i de övre åldrarna, äter gott och diskuterar allting utom huspriser, sjukdomar och kungahuset. Och så skördar vi oliver som vi gör olivolja av, och lavendel.

Vad gör man av lavendel då?
– Den packar man i små påsar som man sen lägger under kudden och sedan drömmer man erotiska drömmar.

Funkar det?
– Ja, fast det gör man ju ändå, haha.

Vad gör du för att koppla av?
– Min fru brukar säga: ”Staffan kan bara två saker, läsa och skriva.” Så är det nog. Jag skriver varje dag och mår bäst av att jobba. Eftersom jag besparar kroppen motion och golfspelande har jag tid att skriva långsamt. Troligen har jag fler uppdrag nu än någonsin tidigare. Jag skriver om mat, alla reportage, kåserier, krogrecensioner…

Du är ändå 78 år. Hur orkar du med allt?
– Orkar? Vad fan skulle jag göra annars? Det är inte mer med det. Jag har tyckt att det är roligt med tidningar sedan jag var sex och och tycker det än idag. Det är bara att fortsätta.

Har du någon hobby?
– Nej, det har jag inte. Jag spelar kort med barnbarnen ibland men jag träffar dem för sällan. Annars är det mest ansträngande i sportväg ett parti krocket. Fast jag har blivit tokig i Kaukasus, så jag har nyligen rest dit flera gånger, till Georgien och Armenien bland annat. Då åker jag runt i bil, så det tar ju tid. Det kanske räknas som hobby.

Reser du privat då eller är det mer som jobb? Ska du göra något av det?
– Ja, det blir väl en bok.

Vad är nästa projekt?
– Cafés chefredaktör (Jens Stenberg) frågade: ”Vad vill ni helst göra nu?” Jag svarade att jag vill följa Carl Bildt i arbetet en tid och ställa snutiga frågor till honom. Så det blir nog nästa grej. Sedan skulle jag vilja åka till den del av Syrien som nu sliter sig loss och bildar det nya Kurdistan.

Vad har du kvar att göra?
– Jag vill skriva klart den här Kaukasus-boken då. Och så vill jag besöka (den världsberömda kocken) Paul Bocuses krog innan gubben vänder sig upp och ner. Beta av de sista länderna jag inte varit i. Vitryssland, Bhutan och Guyana har jag till exempel aldrig besökt. Jag skulle också gärna segla över Atlanten en tredje gång.

Då har du ju en del att hinna med.
– Ja, men om jag inte hinner så är det så. Jag är väl medveten om att jag kommer åka på en stroke, cancer eller en gammal hederlig hjärtattack för eller senare, min enda oro är att jag inte ska leverera en minnesvärd avskedsreplik.

Tänker du mycket på döden?
– Det gör nog alla i min ålder, men jag är inte speciellt rädd. Jag säger som Woody Allen: ”Det är inte det att jag är rädd för döden, jag vill bara inte vara där när den inträffar.”

Har du tänkt ut någon bra avskedsreplik än då?
– Nej, där kan väl Caféläsarna komma på något bra förslag?

Känner du aldrig: nä, nu vill jag bara ligga i hängmattan och softa?
– Svar nej.

När ska du gå i pension?
– När jag fyller 80 har jag arbetat i 65 år, då kanske det är läge att varva ner? Men jag lovar ingenting. Igår på festen så kom en av de andra vinnarna fram och gratulerade, en ung tjej som sa: ”Staffan, vi borde göra något ihop.” Jag svarade: ”Javisst, men du skulle frågat för 50 år sedan.”

Johan Hurtig