Annons
Annons

Avicii till Café: ”Problemet är att varenda dag var en fest”

Cafés Emil Persson reste till Ibiza för att fråga ut Tim Bergling om debutalbumet True, drivkraften, dekadensen och vad en DJ egentligen gör.

Emil Persson
Foto: Fredrik Skogkvist
Dela (184)
Tweeta
Annons

Den här intervjun publicerades i Café nummer 10/2013.

Tim Bergling, onekligen mer känd som Avicii, sitter vid poolen utanför det hus den holländske stjärn-dj:n Tiësto hyr över sommaren. Klockan är nio på morgonen, baleariska partybåtar untzar redan i fjä­rran och Ibizasolen vakar över scenen som en fånleende emoji.

Gårdagens spelning ringer fortfarande i Tims öron. Han har precis gjort sitt första gig någonsin på partyön, som uppvärmare för Tiësto på Privilege. Efterfesten vid poolen har all glamour en pojk­spoling från Sverige rimligen kan önska sig: champagnehinkar, tjejer, hög musik, världsstjärnor, grav berusning.

Hans liv leker – om det inte vore för en enda detalj. Rättare sagt: om det inte vore för den expanderande blodpölen runt hans högerfot.

Tim hajar till. Han känner ju inte ens någon smärta. Var fan kommer blodet ifrån?

Han vänder på foten och noterar mycket riktigt att hela undersidan sprättats upp av glassplitter. Först därefter noterar han det utspridda glassplittret vid poolkanten. Matematiken är inte svår.

En tjejkompis trycker in honom i en bil och kör i ilfart till sjukhuset.

– Jag kom dit i bara kalsonger och en helt sönderriven t-shirt, minns Tim. Satt på ett spanskt sjukhus i tolv timmar. Det kändes inte så modernt. Ingen bedövning när de drog ut glasbitarna. Efteråt fick jag dj:a på kryckor i flera månader. Jag gjorde min första Stockholmsspelning, på Strömparterren, två veckor senare. Gled upp på scen med kryckor.

Han småskrattar åt minnet. Det har gått tre år sedan dess och Tim är tillbaka på Ibiza under helt andra förutsättningar.

Nu är han inte uppvärmare åt Tiësto. Nu är han själv housescenens allra hetaste namn och uppträder på Ushuaia Beach Hotel varje söndag hela sommaren.

Och nu är han inte längre killen som blir så berusad att han inte märker att ett tappat champagneglas gjort slarvsylta av hans fot.

– Då var jag kanske 20 år och hade precis kommit in i det här. Bara festade sönder. Det var jävligt mycket som kom på en gång och man ville bara ta in allt. Men Ibiza är något helt annat för mig nu. Jag har helt slutat festa och ser det här mer som ett jobb.

Han pustar ut i green room på Ushuaia. Lirkar plasthuvudet av ett Marlboropaket och fiskar upp en cigg. En välförtjänt sådan, eftersom han precis uppträtt för 9 600 personer.

– Fett som fan. Men det kändes inte som 9 000–10 000. Man ser bara de första raderna. Man ser bara… folk.

Festen rasar runt honom. Det skålas i Dom Pérignon. Hans manager Arash ”Ash” Pournouri lägger på en remix av Wake me up och pekar på sin adept. Tim tar några förlägna, förtvivlat nyktra danssteg, och fimpar i en tom Burnburk, dock inte någon av de tio miljoner som tryckts upp med hans ansikte på.

Tim står bredvid sin flickvän, en långbent, kanadensisk brunett. Han försöker skämtsamt lära henne en fras på svenska: ”Vakna, vi måste dra nu.” Flickvännen upprepar: ”Vakkna, vi moustte dwra noo.”

Sebastian Ingrosso – som själv spelar på Ushuaia varje onsdag och tillbringar sommaren på Ibiza – är partyts oundvikliga mittpunkt. En stor festnallebjörn som bara vill att alla ska ha så roligt som möjligt.

När han får syn på Tim går han raka vägen fram, tar tag i honom på det där varma, fysiska, sydeuropeiska sättet och tittar honom förtroligt i ögonen.

– Gubben. Vi är så stolta över dig. Jag, Axel (Axwell) – allihop.

Tim nickar artigt och säger något tillbaka i Sebastians öra.

Det är inget stort entourage han reser runt med. Hela sällskapet ryms i princip runt ett drinkbord. Mest framträdande är livvakten Semi, en extraordinärt muskulös man som tycks gå runt med två imaginära soffkuddar under armarna och tuggar tuggummi snabbare än Sir Alex Ferguson.

Tims andra övervakare är turnéledaren Ciara Davey, en irländsk kvinna som tidigare jobbat med The X Factor i Storbritannien. Hon berättar att Tims privatjet egentligen skulle ha lyft mot Frankrike direkt efter giget, men att planerna nu ändrats.

– Jag älskar det här jobbet, men det är crazy, säger Ciara. Vi gör 60-70 spelningar på två månader i sommar. När ett band turnerar måste de ha ett break var tredje dag för att vila sina röster och invänta lastbilar med backline. Men med en dj är det bara honom och kanske fem till i turnépersonalen. Efter ett gig kan man bara susa vidare.

Tim kommer fram till Ciara. Tittar uppfordrande på henne och frågar om han får lämna efterfesten. När han ser hennes lite tveksamma, moderliga blick tillägger han snabbt:

– Ja, jag har redan hälsat på alla.

Ultra Music Festival är världens största house­händelse och arrangeras i Miami i mars. Avicii har sedan 2010 varit en stående bokning. Varje år siktar Tim och hans manager Ash – en virtuos i konsten att tänka utanför pr-boxen – på att göra sitt framträdande till eventets stora snackis.

Första gången såg Ash Pournouri till att skapa mobila billboards. Han abonnerade fyra bussar, tryckte upp Tims ansikte på dem och lät dem cirkulera runt Miami. Inte många av festivalbesökarna visste vem han var när de kom dit – det här var pre-Levels – men efter busskuppen hade inte en enda houseälskare kunnat undgå namnet Avicii.

När han spelade där 2012 fick Tim stor draghjälp av Madonna, som flögs in för att presentera honom och i samma veva gjorde en mycket uppmärksammad referens till partydrogen MDMA.

Men det var ändå ingenting jämfört med det rabalder Tim ställde till med på Ultra Music Festival tidigare i år.

– Det var verkligen en jävligt intressant och fascinerande upplevelse att stå i publiken och se hur 70 000 kids förvandlades till stora frågetecken, säger Johnny Tennander, A&R-chef på Sony/ATV, musikförlaget som Tim ligger på.

Med en halvtimme kvar av sitt Ultraset plockade Tim upp ett liveband (med bland andra Aloe Blacc och Incubus­gitarristen Mike Einziger) på scen och började premiärspela låtar från sitt kommande album. Låtar som ingen i publiken hade hört. Det var till exempel där Wake me up spelades för första gången. Flera av spåren framfördes dessutom i tungt bluegrassdoftande versioner.

Två timmar efter giget hade 3 000 kommentarer trillat in på Aviciis Facebooksida. Nästan alla undrade vad det var för ”countryskit” han börjat med. Nidbilder på Tim i bredbrättad cowboyhatt förekom.

– Det var main stage, klockan nio på kvällen, 35 grader varmt och 70 procent av kidsen var påtända och ville bara ravea, säger Tennander. Då tog Tim upp ett band och körde countrylåtar! Publiken gick inte direkt bananas. Men när setet lades ut på nätet ett par dagar senare, när folk började lyssna, vände allting. Ton­läget skiftade totalt på en vecka. Nu tycker alla att han är ”game changing” och att han bryter ny musikalisk mark.

Fem månader senare är Aviciis debut­album TRUE en av årets största releaser. Och det som under några brinnande timmar i Miami beskrevs som en dödsstöt för hela Tims karriär är nu hans största framgång.

Wake me up är, förutom Get lucky, årets låt i hela världen, säger Johnny Tennander. Just nu (i mitten av augusti) ligger den etta i 63 länder. Det är den största svenska låten sedan The look eller Ace Of Base. Jag träffade Ash på planet hem och han var helt oberörd av kritiken: ”Folk kommer att förstå om en vecka. Då har allting vänt och då blir det sjukt bra pr för plattan.” Han fick helt rätt.

Några timmar innan spelningen på Ushuaia kopplar Tim av på Ibiza Gran Hotel. Han bär rutig Denim & Supply Ralph Lauren-skjorta, grå t-shirt, bakochframvänd keps och en Rolex.

Tim särar på de neddragna kontorspersiennerna med tumme och pekfinger, låter solen dyka in, som en förhörsledare gör för dramatisk effekt. I samma stund som han ställer ett glas Coca-Cola på skrivbordet utbrister han:

– Det här känns lite som att vara på anställningsintervju.

Inte för att Tim nödvändigtvis skulle veta: att vara stjärn-dj är det enda jobb 24-åringen känner till. Men han har rätt i att det är en förfärligt formell plats för en intervju. Kvav luft, dödfödd atmosfär.

Kontoret uppfyller dock det allra viktigaste kravet. Det är avskilt.

– Jag gillar inte att bli igenkänd, säger Tim. Sverige kan vara ganska jobbigt ibland. Aftonbladet och Expressen trycker upp massa grejer stup i kvarten. Många känner igen mig om jag går in på en restaurang eller in på passexpeditionen för att fixa ett pass. Folk tystnar. Man märker att de blir obekväma för att de inte vet vad de ska göra – och jag blir obekväm för att alla andra blir obekväma. Det är det där outtalade som stör mig. Jag har inga problem med att någon kommer fram och vill ta en bild eller säga något gulligt om min musik.

Tim tystnar. Testar svikten i kontorsstolen.

– Dj:s var mer namn än ansikten när jag började. Jag hade aldrig hoppats eller tänkt att det skulle bli så här. Jag skulle aldrig i hela mitt liv drömma om att bli skådespelare eller någon annan typ av artist, för de marknadsförs hela tiden med sina ansikten. Men samtidigt inser jag ju också att kändisskapet är en nödvändig bieffekt av allt det andra.

Med stor framgång kommer också haters, särskilt för en så digital artist som Tim. Det är han vad vid. Ändå chockades han av reaktionerna på Ultraspelningen.

– Jag tror att det var totalt åtta minuter med livemusiker på scen. I mitt huvud var det ingen stor grej. Vi gjorde bluegrassversioner av några av mina kommande låtar. Sedan jag såg O brother, where art thou? har jag alltid tyckt att bluegrass är en väldigt cool typ av musik. Men folk vet ju inte vad bluegrass är. Eftersom vi hade en banjo associerade folk till den här skjuta-sig-i-huvudet-countryn, den deppiga amerikanska hillbillygrejen. Men jag och Ash hade planerat det där länge. Vi visste samtidigt att det skulle provocera.

Ända sedan iTunes intåg, och möjligheten att köpa alla albumspår separat, har det pratats om skivformatets död. Men det är först med EDM-boomen som paradigmskiftet verkligen genomförts.

Många dj:s nöjer sig med att släppa singlar. Dels för att det är förenligt med deras sätt att skapa musik, dels för att det förstärker den ”här och nu”-känsla som hela genren lutar sig mot.

Även Tim har slagit igenom med en strid ström hitsinglar, som Fade into darkness eller Seek bromance. Men när han hade två månader ledigt förra året bestämde han sig för att trots allt göra en skiva. Nu hade han tid att verkligen sätta sig ner i en studio tillsammans med andra artister och jobba fram låtar från scratch. Resultatet blev debutalbumet TRUE.

– Jag var aldrig intresserad av att ta in sådana här – vad ska vi säga – popstjärnor. Rihanna och Chris Brown. Inte för att jag inte tycker om det de gör, för det gör jag, men det har gjorts. Det kommer inte att hjälpa min karriär långsiktigt. Det vore att sälja ut.

I stället har han samarbetat med ikoner som Mac Davis och Nile Rodgers.

– Jag tänkte: ”Vad har folk inte redan gjort?” Jo, gått in med legendarerna. De som inte behöver jobba, utan bara sitter och tjänar tio miljoner om året i publishing. Där ville jag in. Att ta deras 80 år av erfarenhet – eller 70, hur gamla de nu är – och blanda med min musiksmak, som är jävligt hookig och poppig.

Daft Punk jobbade väl ändå på ett liknande sätt inför Random access memories, då de anlitade just Nile Rodgers och Giorgio Moroder.

– Giorgio har jag också jobbat med. Inte för plattan, men på en annan låt.

Han får ett sting av dåligt samvete.

– Fan, honom har jag ju också lovat att återkomma till… Men ja, nästan varje låt på plattan är en fusion mellan olika genrer och elektronisk musik. Varenda låt är helt annorlunda. Det är inget ”folkhouse­album”, om man nu vill klassificera Wake me up så. Det är soul och jazz och blues och funk och disco. Allt man kan tänka sig, blandat med elektronisk musik. Och i slutändan blev det jävligt upplyftande.

1962 släpper Etta James Something’s got a hold on me, en låt hon skrivit tillsammans med Leroy Kirkland och Pearl Woods. Hon sjunger så att mikrofonmembranet smälter:

”Oh-oh, sometimes, I get a good feeling. I get a feeling that I’ve never, never, never, never had before.” Singeln når plats fyra på Billboards r’n’b-lista.

49 år senare sitter en fjunig tonåring i sin 21 kvadratmeter stora lägenhet på Kammakargatan och pusslar med det där sångspåret. Eller ”vokalen”, som han själv säger. Tim har länge försökt få in Etta James-samplingen i någon av sina låtar, men utan större framgång.

Plötsligt får han en bra känsla. Han lägger vokalen bredvid en ny, gränslöst catchy synthslinga han skapat. Levels är född. Tim vet det förstås inte då, men i samma stund förändrar han sitt liv för all framtid. Resten är – och för en gångs skull är den här bombastiska formuleringen berättigad – historia.

I SVT-dokumentären Hungerhjälpen: Avicii på turné finns ett gammalt arkivklipp från studion på Östermalm. Ash säger: ”När Levels släpps… Fatta, det kommer bli värsta grejen. Det finns ingen annan utväg än att det blir värsta grejen. Det kommer öppna upp allt.”

Han fick rätt. Levels släpptes officiellt i oktober 2011. Det blev värsta grejen.

– Jag tyckte om den skitmycket och har alltid trott på den, även om jag inte fattade exakt vilken potential den hade, säger Tim. Från början hade jag en instrumental Levels som jag spelade. Jag fick arrangera om hela låten för att få in samplingen. Jag kände bara: ”Nu fan ska jag använda den här jävla vokalen.”

Synthslingan i Aviciis Levels är en vinjett för hela den EDM-tidsålder vi lever i. Lika epokgörande för sin musikaliska samtid som basgången i Billie Jean, de ringande Byrdsgitarrerna eller Chuck Berrys duckwalk. I dag är det låtar som Levels och Wake me up som formar människoliv. Som framtida livspartners premiärhånglar till, snarare än till, säg, Grease-medleyt eller In da club. Man kan inte utesluta att 90-talisterna kommer att byta ut bröllops­valsen mot bröllopsveven.

Tims musik har alltid handlat om melodier. Oavsett om soundet är klubbigt eller drar åt ”folkhouse” kan man vara säker på en sak: refrängen kommer att vara lika efterhängsen som en paprikakärna.

– Melodier är ett universellt språk inom alla genrer, säger Tim. Sedan finns det mycket elektronisk musik som bara är tung och hård, men den har bara ett syfte på dansgolvet. Om man gör melodisk musik kan folk lyssna på det var som helst. Melodierna talar till hjärnan. Min pappa kan gilla det, trots att han tidigare trott att elektronisk musik var dunka-dunka utan själ.

Tim spelar ”tillräckligt mycket” piano för att kunna ta ut en hook eller melodi­krok. Det är alltid så det börjar. Därefter ritar han in slingan i sitt program och ändrar noter och rytmer i laptopen.

Melodikänslan har funnits där sedan barnsben. När Tim var liten göddes han med glammig hårdrock från sina äldre storebröder, framför allt Kiss. Från pappa fick han blues och Ray Charles. Han kunde lyssna på allt möjligt, så länge där fanns en stark melodi.

Familjen Bergling växte upp på Östermalm i Stockholm. Det är där Tim har levt stora delar av sitt liv. I det han skämtsamt kallar för sin ”ångesttriangel”.

– Östermalmsskolan, Gärdesskolan, Hedvig Eleonora, Östra Real… Jag är uppväxt på samma fyra gator. Allt man har finns där i krokarna. Det kunde ge lite ångest.

I tidiga tonåren spelade han mycket data, ”World of warcraft och skit”. Under högstadietiden laddade han ned ett musik­program och började i stället experimentera med produktioner. Han la ut sina mp3:or på olika bloggar och inväntade respons.

Den 24 februari 2007 startade Tim Bergling, genom sitt alias Timberman, en tråd på forumet studio.se. Under rubriken ”Några låtar:)” skrev han ett inlägg:

Hej alla, jag hoppas att detta är rätt forum att posta i men jag har lite låtar som jag hjärna skulle vilja veta vad andra tycker om.

Om ni lyssnar kan ni väl skriva lite om vilken ni gillade bäst och vilken ni inte
gillade alls osv och varför:)

Tack

Och så infogade han en hyperlänk. Den ledde redan då, och leder än i dag, till myspace.com/avicii.

Klockan 00.52 den 5 mars bumpade Timberman själv sin dittills svarslösa tråd:

Ingen?

I dag är det nästan rörande att titta på den där ledsna smileyn. Känna hur den unge och hoppfulle producentens förhoppningar grusas.

Så småningom skulle ju Tims låtar – som bekant – få sin publik. Och det var ett möte på kaféet Mocco på Nybrogatan, i hjärtat av hans ångesttriangel, som kom att förändra allting.

Avicii fokuserade redan från början på en internationell karriär – och snart kanske han flyttar från Sverige. Tidigare i år hyrde han ett hus i Hollywood Hills och planer finns på att skaffa en permanent bostad i Los Angeles.

Ash Pournouri hade tidigare drivit klubben Dirty Disco på Café Opera och följde fortfarande många ”obskyra bloggar” där det tipsades om ny, spännande house.

Han fastnade för några låtar från en kille som kallade sig för Avicii. Ash gillade melodierna och ljudkänslan, men insåg samtidigt att han skulle kunna bidra med en del kreativ input. Han föreslog en kaffe.

En solig vårdag i maj 2008 dök Tim upp på Mocco i sällskap med sin kompis Filip Åkesson, även känd som dj:n Philgood. Redan under det allra första mötet la Ash upp planen för hur Tim skulle ta över världen.

Det fanns dock en besvärande omständighet. Tim kunde inte dj:a.

– Han hade inte rört en CD Deck-spelare, minns Ash. Han var en hobby­producent. Och hans ambition i början var att producera musik till sina kompisar och spela på någon hemmafest. Det var så långt han hade tänkt.

Ash tar emot i sina lokaler på Östermalm. De fungerar som både musik­studio och kontor för hans bolag At Night Management.

Aviciimerchandise ligger i veritabla drivor, guld- och platinumskivor bildar en gnistrande mosaik på väggen. Om bara några dagar går flyttlasset till ett 500 kvadratmeter stort och vräkigt kontorslandskap på Strandvägen.

– Tim hade redan blivit approachad av olika små indieskivbolag. Det tyckte han var asfett. Att det var skitbolag och skitdealar var inte väsentligt. Men jag presenterade min vision och fick honom att anamma den i stället.

Ash lärde Tim att dj:a från grunden. I ett och ett halvt års tid tränade de tillsammans. Arbetssysslorna fördelades: Tim skulle vara Avicii och fokusera på musiken, Ash skulle sköta allt runtomkring.

Men managerns uppgifter har aldrig stannat vid det administrativa. Han är i hög grad inblandad i musiken och creddad på de flesta Aviciilåtar.

– Jag hinner inte vara med riktigt lika mycket nu, men har samtidigt sista ordet på allt. Det är vårt upplägg. Tim behöver inte oroa sig för beslut, för han vet att jag tar besluten. Det innefattar även det kreativa. Jag bestämmer vilka låtar vi satsar på, vilka vi släpper, efter att jag pratat med Tim om de affärsmässiga anledningarna till det. Och jag feedbackar fortfarande på allt.

Ambitionen var hela tiden att först och främst göra Tim stor utomlands. Men så småningom gav listettor och Grammynomineringar eko även i Sverige. Tim har sålt ut Globen tre gånger på raken. Så sent som i somras headlinade han Bråvallafestivalen, med över 50 000 besökare.

När Ash pratar om Tims karriär får han det att låta som om framgångarna liksom varit förutbestämda hela tiden.

– Jag har aldrig tyckt att hitskapande varit någon hjärnkirurgi, säger han. Min enda agenda på alla våra släpp är att låten ska nå ut till så många som möjligt. Att så många som möjligt ska få chansen att tycka något, oavsett vad de tycker. Jag vill ju inte att Tim bara ska vara den största elektroniska artisten. Jag vill att han ska vara den största artisten, period.

Att Tim skulle bli ansiktet utåt för Denim & Supply Ralph Lauren hade varit desto svårare att förutse, till och med för Ash. Även om Tims väldigt utmärkande stil – rutig skjorta och keps – delvis härstammar från managern.

– Jag har hela tiden velat ha något uttrycksmässigt som definierar honom och skjortan ger ett seriöst intryck, säger Ash. Men i början vägrade han ha skjorta på sig. Han sa: ”Jag kommer aldrig att ha skjorta på mig. Jag har aldrig det.” Och nu är han plötsligt förknippad med flanell­skjortor… Samtidigt är det viktigt att han själv är bekväm i sina kläder, annars blir det inte bra.

Hur skulle du beskriva Tim som person?

– Han blir mer och mer en fullfjädrad artist, med allt vad det innebär. Vet mer vad han vill. Han har ett team som sköter allt åt honom och vet att han är uppskattad världen runt. För mig kommer han alltid att vara samma person, samtidigt som jag ju märker hur hans självförtroende byggs på. Det har hänt mycket sedan den där dagen på kaféet.

Avicii är frontfigur för modemärket Denim & Supply Ralph Laurens höstkampanj. ”I början vägrade han ha skjorta på sig”, minns hans manager Ash Pournouri. ”Och nu är han plötsligt förknippad med flanellskjortor…”

Tim sitter på den japanska restaurangen Minama, inhyst i Ushuaia Beach Hotel, lutad över en halväten wagyubiff.

På scenen utanför har Afrojack precis avslutat sitt set. Neder­ländaren återfinns på Forbes topp-tio-lista över världens bäst betalda dj:s, men ställd mot Avicii får han ändå agera uppvärmare.

Tim minns också den där dagen på Mocco. Hur han för säkerhets skull bad sin kompis Filip följa med.

– Det kunde ju vara någon skum Kistasnubbe som väntade… Nej, jag bara skojar. Ash var väldigt passionerad och fångade min uppmärksamhet direkt. Hans största geni ligger i marknads­föringen. Där är han helt fantastisk och otroligt kreativ. Han saktar aldrig ner heller. Bara gasar på.

Trots att det endast återstår några minuter till spelningen är Tim väldigt lugn och sansad. Och – precis som han själv påstår – spiknykter.

I början av 2012 lades Tim in på ett sjukhus i New York med kraftiga magsmärtor. Orsaken lär ha varit inflammation i bukspottskörteln, ett ofta alkohol­relaterat problem. Sjukhusvistelsen varade i en och en halv vecka och resulterade i ett antal inställda spelningar.

– Det blev verkligen en vändpunkt.Det var inget livshotande, men tillräckligt allvarligt för att ändå ligga på sjukhus i elva dagar. Man måste ställa in vissa saker som man verkligen inte vill ställa in. Det är ett riskmoment som inte ska vara där. Men det var inte bara krökandet, utan även schemat. Man kan inte göra 320 gig om året. Det är jävligt påfrestande, emotionellt och fysiskt och psykiskt. Vi ändrade schemat totalt efter det. Jag slutade dricka, började ta hand om mig bättre i allmänhet och tog bort en massa gig.

Hur pass dekadent har du varit?

– Så jävla dekadent har jag fan aldrig varit, tror jag. Jag har alltid hållit mig borta från droger. Det finns ju överallt, speciellt i den här branschen. Men jag har alltid haft den insikten att om jag skulle börja hålla på med typ kola och sådant vet jag inte var det skulle sluta. Jag krökade bara – men problemet är att varenda dag var en fest. När man lägger på sig en ovana, som sprit eller kokain, tänker man lätt: ”Men jag gör det bara när det är fest.” Ja, okej, men man festar ju varenda dag! Nu dricker jag ingenting. Jag är… vad säger man? Absolutist eller vad fan det heter. Dricker inte en droppe. Det är så man blir långvarig i branschen och jag är redo att göra de uppoffringar som krävs.

Det finns inte många andra absolutister, får man anta, bland de 9 600 personer som betalat 50 euro var för att komma in och se Tim köra sitt tvåtimmarsset. Majoriteten verkar däremot ha solat flitigt: hudtonerna skiftar mellan grisskär och gräddnougat.

Generellt är det din typiska partycharterpublik, men förstås en väldigt Aviciidyrkande sådan. Många tjejer har avklippta jeansshorts med fickor som hänger ut likt hundtungor över låren.
Killarna har antingen wifebeaters eller brant urringade skjortor. De med bäst muskler-alternativt sämst självinsikt – kör i bar överkropp.

Tim reser sig från bordet i restaurangen. Trycker ner Göteborgs Rapé-dosan i fickan. Snart ska han gå ut och kasta sina beats åt den svältfödda publiken. Han är alltjämt kolugn.

– Jag har aldrig några spotlights på mig när jag spelar, förklarar han och kavlar upp skjortärmarna. Jag dj:ar ju, liksom. Jag står och trycker på apparater, mer eller mindre. Jag står inte och spelar något gitarrsolo eller sjunger. Det är inte samma typ av performance som för en sångare eller gitarrist. Det har jag aldrig tyckt. Jag gör inget exceptionellt när jag står på scenen. För alla kan lära sig att dj:a. Vem som helst kan lära sig att dj:a. Sedan är det klart att det finns vissa dj:s som är extremt tekniskt begåvade, men 99,999999 procent av alla dj:s är inte så alls. Det är ingen performance på den nivån att man ska bli center of attention. Det handlar mer om upplevelsen för alla som kommer.

Livvakten Semi bildar, tillsammans med några lokala säkerhetskillar, en mänsklig ringmur runt Tim. De eskorterar honom de fem meterna mellan restaurangen och scenområdet.

Jublet stiger. Tim lägger på I could be the one. Stora LED-skärmar bokstaverar Avicii.

Han följer som vanligt en noggrann dramaturgisk plan, så att partyt hela tiden böljar upp och ner. Rolexen dansar över reglagen. Tim ler. Det här har han.

När Silhouettes får övergå i en robotlik version av Temptations Papa was a rollin’ stone stegrar festen. Tim skickar upp högerhanden i skyn och får med några lätta knyckar publiken att dansa, som om det satt osynliga marionettrådar i hans fingertoppar. Han släpper bara rattarna för att då och då dra upp jeansen som vägrar att sitta kvar runt hans smala midja.

Två tjejer i beige string går upp på scenen. De hänger sig i trapetser och skrevar mot publiken. Laserstrålar skär genom rökmoln, stora serpentiner sprutas ut.

Kvällens clou nås när Levels följs av Wake me up.

Ett slags tronskifte mellan två av, inte bara Tims, utan de senaste årens absolut främsta hits.

Den förstnämnda gjorde honom till en stor artist, den sistnämnda ska göra honom till den största.

I mitten står Tim med händerna förtöjda i mixerbordet medan resten av kroppen bara tycks vilja lyfta mot skyn.

Publiken fuckar ur. Tokstudsar till untzet. De har inte längre puls – deras hjärtrytmer styrs nu av Tim Berglings bpm-respirator.

Och bakom scenen har tjejer redan börjat rada upp sig för hans sorti, trots att de, i allra bästa fall, bara kommer att få sig en svettig vindpust av Semis eau de cologne.

Han tar djupa bloss av den där välförtjänta ciggen. Blickar ut över vännerna i green room. Skakar på huvudet.

– Man vänjer sig aldrig vid den grejen. När man hör att hela publiken kan låtarna. Det är så surrealistiskt. För det är ju bara jag som suttit med en jävla laptop och fixat och trixat i några timmar. Det är en sinnessjuk grej.

Tim vänder sig mot sin flickvän och ger henne en puss. De har varit tillsammans i några månader nu och träffades ursprungligen genom en gemensam kompis (”alltid en gemensam kompis”) i Los Angeles. Han hyrde ett hus i Holly­wood Hills tidigare i år och planerar eventuellt att skaffa en permanent bostad i staden.

Annars är Tim inte den som sprider pengar omkring sig i onödan. Många av de miljoner som går in i Avicii investeras också i varumärket.

– Jag och Ash försöker bygga upp det här till något hållbart. Vi vill att Avicii ska hålla, oavsett hur resten av genren går. Om alla tröttnar på house och EDM i morgon vill vi fortfarande stå på våra egna ben. Daft Punk är ett perfekt exempel. Det är det vi jobbar med. Eller, det är det Arash jobbar med. Jag jobbar egentligen ingenting. Jag gör musik och turnerar. Sedan gör Arash resten.

Flickvännen greppar hans hand. Utanför väntar en bil som alldeles strax ska ta dem tillbaka till Ibiza Gran Hotel. Han har ju redan hälsat på alla.

– Det är en jävligt svår bransch att hitta en flickvän i, säger Tim innan han försvinner. Det är så mycket falskhet runtomkring en. Det gör det mycket svårare att hitta någon som man kan lita på – eller att bli kär över huvud taget. Man blir avtrubbad. Man blir jävligt lätt cynisk. Men när man väl hittar någon…

Tim tittar kärleksfullt på sin tjej. Tittar på mig. Skrattar.

– …då börjar alla andra problem.

Samtidigt rullar resten av sällskapet, med bland andra Ash och Sebastian Ingrosso, vidare mot en nattklubb. På vägen dit bedyrar Ingrosso sin kärlek till Sveriges just nu största housestjärna. De träffades genom dj:n Otto Knows för några år sedan.

– Tim kom till min studio, sen blev vi fulla och han somnade i trappuppgången på Odengatan, säger Ingrosso. Han är ett resande geni, som fötts från Sverige med melodier och svensk melankoli. Det var en stor ära för oss att läsa på hans Wikipedia att han ser upp till Swedish House Mafia, för vi ser upp till honom. Det han gör är något unikt. Jag var inte på Ushuaia bara för att hänga, utan för att se honom. Tim är en av de hårdast arbetande killarna jag träffat. Han har släppt mycket av sitt sociala liv för sin musik och för sin karriär. Det har inte ens jag gjort. Det är tungt.

Framme. En välbekant körsbärskvist möter oss när vi stiger ur minibussen. Pachas logotyp.

Klubbjätten har filialer över hela världen, bland annat i New York, Madrid och London, men Ibizaklubben betraktas fortfarande som flaggskeppet. När Pacha slog upp sina portar här 1973 var det öns enda nattklubb. Det har, även för Ibiza, hänt en del sedan dess.

I dörren uppstår lite liststrul. Vi släpps till en början inte in. Men Sebastian Ingrosso vägrar, trots att han själv är en av världens största dj:s, att spela det skrytsamma ”vet du inte vem jag är?”-kortet.

I stället pekar han på Aviciis manager Ash och frågar vänligt:

– Vet du inte vem det där är?

Det funkar. Plötsligt står vi på vip-hyllan och bläddrar i drinklistor där den dyraste vodkan kostar strax över 100 000 euro. Wake me up spelas.

Huvudpersonen själv är sedan länge tillbaka på sitt hotellrum.

Tim Bergling vet hur man blir lång­varig i branschen och är redo att göra de uppoffringar som krävs.

Resa, reglera, regera, repetera.

The untz must go on.

Intervjun publicerades i Café nummer 10/2013.

Läs även: Avicii slutar turnera – tackar fansen för allt stöd

Annons

Dela (184)
Tweeta

Annons

Laddar