Jerry Springer: ”Betalade bordellbesöket med check”

Tobias Skagerström  |  Publicerad 2009-11-30 12:00  |  Lästid: 4 minuter


Du brukar alltid dissa The Jerry Springer show. Varför så själv­kritisk? Ni har trots allt överlevt ända sedan starten 1991 och du har varit programledare hela tiden.

– Programmet är en succé, men det är fortfarande helt hjärndött. Jag skulle inte kunna ljuga om det. Om jag sa till dig att det är ett seriöst program så skulle du titta  på mig som om jag var en idiot.

Men kan du inte ens uppskatta att du är en lyckad programledare i ett hjärndött program?
– Jo, det är klart. Bara runt fem program i tv-historien har haft samma programledare lika länge. Men allt jag behöver göra är att vara mig själv. Jag fejkar aldrig min förvåning och överdriver aldrig min chock. Det är hemligheten bakom framgången. Men vem som helst skulle kunna göra samma sak.

Samtidigt har du även kritiserat era kritiker – och sagt att serien blir utskälld enbart för att dina gäster är fula och fattiga. Hur går det ihop?
– Använde jag verkligen ordet ”fula”? Det har jag svårt att tänka mig. Hur som helst,  jag sa det för att programmets kritiker är elitister. De gillar inte hur gästerna ser ut eller att de är låginkomsttagare. Rika och snygga människor får alltid frikort. Ta den fantastiska gamla intervjun med prinsessan Diana där hon pratade om otroheten i sitt äktenskap och sin bulimi. Det är precis samma ämnen som vi pratar om i The Jerry Springer show. Diana-intervjun sändes i hela världen. Men ingen sa: ”Hon borde veta hut. Hur har prinsessan mage? Det där är skräp.” För hon var vacker, vältalig och förmögen.

Skulle någon del av ditt liv kunna vara ett Jerry Springer-avsnitt?
– Mitt liv skulle ge tusentals Jerry Springer-avsnitt. Jag har aldrig träffat en människa som inte skulle kunna vara gäst hos mig. Alla gömmer något i sitt liv som skulle få andra att tänka: ”Jesus, han är skum.” Men själv skulle jag aldrig prata om mitt privatliv offentligt. Jag blir alltid lika förundrad över varför kändisar som Britney Spears och Lindsay Lohan pratar om att de har sex med den och den personen och tar den och den drogen. De är sinnessjuka!

I slutet av 60-talet jobbade du som advokat. Vilken framtoning hade du i rättssalen?
– Som jag är under mina Final thoughts-segment i The Jerry Springer show. Jag körde på ”Jag är en vanlig kille precis som du”-stilen när jag talade till juryn, kombinerat med en faderlig ton. Jag sa saker som: ”Tänk efter lite nu.” Jag var nedtonad. Skrek aldrig och blev aldrig för upphetsad som många andra. Det är inte min stil. Jag skriker aldrig.

Aldrig?
– Okej, när jag är på baseball och tittar på Yankees, då skriker jag.

På 70-talet gjorde du kommunal­politisk karriär i Cincinnati, men hamnade i blåsväder efter ett uppmärksammat bordellbesök. Är det sant att du betalade med check?
– Ja, men inte den prostituerade kvinnan. Det var medlemskortet till klubben där hon jobbade som jag betalade med checken. Sedan hittade polisen den och använde den som bevismaterial.

1982 försökte du bli guvernör i Ohio – och spelade in en kampanj­film där du påminde väljarna om bordellskandalen. Varför det?
– Jag använde bara filmen en gång, som ett test. Jag var som ett naivt barn och trodde att det var en bra idé att kampanja på att jag var beredd att berätta allt om mitt liv, även de sidor som inte är så rumsrena. I dag är filmen en YouTube-succé. Men då klagade tidningarna och vi drog in den. Responsen var: ”Visst, tack för infon, men ingen bad att få detaljerna.”

Kan du tänka dig en politisk comeback?
– Nej, det är dags att lämna över till en yngre generation. Det skulle se bra ut på mitt CV att avsluta livet som politiker, men eftersom jag inte är övertygad om att just jag skulle göra en skillnad så skulle jag bara bli politiker för mitt egos skull.

Stämmer det att du älskar att gråta framför tjejfilmer?
– Ja, särskilt romantiska komedier. Jag är extremt sentimental. När jag tog min dotter Katie ned för altargången så slog mina kompisar vad om hur många steg jag skulle klara innan tårarna började rinna. Min favoritfilm är Sömnlös i Seattle. Det knäcker mig när de åker upp till toppen av Empire State Building. Men det kan räcka med en reklamfilm om musiken är känslosam eller om huvudrollen spelas av en söt hundvalp.

Kvinnor gillar män som gråter.
– Men jag är 65 år. Vem skulle jag ragga upp i dag? Jag har slutat ragga.

Du har haft många strängar på din lyra: politiker, programledare – och musiker. I mitten av 90-talet gjorde du countryskivan Dr Talk. Hur vågade du det?
– Jag säger inte nej till mycket. Om något verkar kul och ingen kommer att skadas av det så hoppar jag ombord. Efter albumet fick jag vara förband åt Billy Ray Cyrus en gång, så det var värt varenda sekund. Men jag tror inte det finns så mycket intresse för en uppföljare, haha.

Har du mest country på iPoden?
– Min teori är att man alltid älskar musiken man gillade i ungdomen. Så jag älskar gammaldags hederlig country, som den lät innan allt blev elektriskt. Och så gillar jag gammal rock’n’roll. Du ska få ett tips. Jerry Lee Lewis har gjort en av tidernas bästa versioner av Over the rainbow. Den är magisk!

Tidigare i år efterlyste två av Sveriges största dagstidningar din svenska ungdomskärlek Ann åt dig. Ingen hittade henne.
– Är det sant? Haha, det är ju helt otroligt? Jag tror att hon bor i USA i så fall. Hon hade gått på college i Kalifornien när vi blev tillsammans på Atlantkryssaren till Europa. Vi var väldigt unga.

Hon kanske gömmer sig med­vetet från dig nu?
– Ja, så är det naturligtvis! Hon måste ju ha haft någon släkting som läst artiklarna. Ann vill inte medge att jag var hennes pojkvän. Du har löst gåtan – hon är fortfarande på flykt, haha. Hon gömmer sig. Men jag vet att du är där ute någonstans, Ann!

Robert Börjesson

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-22 23:46