Det var vad man inom vissa kulturer skulle kalla för ett showrunner-självmord.
Vince Gilligan hade, efter några trevande säsonger, gjort Breaking bad till ett monster. Berättelsen om hur en cancersjuk kemilärare börjar koka kvalitetsmetamfetamin för att ha råd med sjukhusräkningarna drog massiva tittarsiffror och kritiker pratade om den som världens bästa tv-serie. Det var en av de mest uppmärksammade dramafinalerna någonsin.
Man har inte exakt allt att vinna på att därifrån kasta sig rakt in i en spin-off centrerad kring (som det kändes där och då) showens plattaste karaktär. Det man emellertid har är mod.
Spin-off. Bara ordet ger mig ångest.
Better call Saul måste beskrivas som den allra första spin-offen i det som folk gillar att kalla för ”the golden age of television”.
Känslan har ju länge varit att spin-offs hör till en svunnen tid, att de få spin-offs som faktiskt lyckats (Frasier) har ett dammigt 4:3-skimmer över sig och att hela konstformen offrats just för att den är så svårbemästrad.
Jag behöver inte påminna om Joey eller experimentet med Solsidan-Ove i en The
office-remake (men nu gjorde jag det oavsett).
Spin-off är helt enkelt ett begrepp som skaver, inte minst för legacyfascister som mig. Världen är alltid en renare och bättre plats utan återuppståndelsen av Chinese democracy och Arrested development, även om produkterna i sig inte behöver vara utan poänger.
Det hindrade inte Vince Gilligan från att redan 2012 börja prata om en potentiell vidareutveckling av Saul Goodman – att karaktären, likt den uppblåsbara Frihetsgudinnan på taket till hans advokatmottagning, skulle resa sig och stå på egna ben så småningom.
Initialt verkade Gilligan vara inne på att göra en ren sitcom med halvtimmesavsnitt. Det lät förstås 100 procent bedrövligt, men var samtidigt så långt ifrån Breaking bad att det ändå fick betraktas som goda nyheter. Serierna hade varit så långt ifrån varandra att de knappt känts besläktade.
Men så ändrade han sig. I stället skulle Better call Saul bli ett mörkt drama med komiska undertoner som ställer frågor om människans moraliska kompass och utspelar sig i Albuquerque. Qué?
Saul Goodman gjorde entré i Breaking bad i andra säsongens åttonde avsnitt.
Han blev snabbt en comic relief-figur i spänningsdramat. Vid sidan om Walter Whites neurotiska sammanbrott var det Saul Goodmans wit och oneliner-hölster som bar humorn i Breaking bad.
Man kan också hävda att Saul Goodman utgjorde den enda rakryggade karaktären i serien. Medan andra ständigt hittade falskklingande förklaringar till deras usla leverne stod den depraverade juristen för vad han var. Alla bör vara överens om att det inte gått att få ihop den finmaskiga dramaväven utan Saul Goodman.
Med det sagt: En helt egen spin-off? Det fanns nog bara två personer i hela världen som såg den utvecklingen framför sig. Lyckligtvis de två som satt på makten.
Breaking bad-skaparen Vince Gilligan och producenten Peter Gould – som skrev manus till avsnittet där Saul Goodman introducerades – bestämde sig snabbt för att marschera vidare med idén om en spin-off.
Och bara 18 månader efter Breaking bads krutrökiga final debuterade Better call Saul.
”VÄRLDEN ÄR SAUL GOODMANS MANIPULATIVAOSTRON”
Visuellt är det lätt att känna igen Better call Sauls kanvas, med vidvinklar och D-vitaminsvultna landskap. Men tempot och tonen har justerats så mycket att man direkt kan titta på serien med helt ofärgade ögon.
Better call Saul innehåller en genuin kärlekshistoria: den mellan huvudkaraktären och Kim, ljuvligt gestaltad av Rhea Seehorn.
Men kärnrelationen som serien lutar sig mot är förstås den mellan Saul Goodman och brodern Chuck (Michael McKean).
Jag har inte stött på en brödraskildring med så mycket svärta, komplexitet och bisarr humor sedan jag läste Torgny Lindgrens Hummelhonung.
Man måste också uppskatta att Gilligan och Gould haft den goda smaken att göra Chuck till elallergiker, ett klart underrepresenterat verktyg i humorskaparens låda.
Och att två komiker som Bob Odenkirk (Mr Show) och Michael McKean (Laverne & Shirley, This is Spinal Tap) kan producera ett så fantastiskt kammarspel i det där persiennskivade ljuset är bara en av många saker att häpna över.
Hittills har serien bara vunnit på att den, så här två säsonger in, fortfarande ignorerar sin titel fullständigt.
Saul Goodman har inte förlorat allt och behövt byta namn till just Saul Goodman än. Han är fortfarande sitt lite hederligare alter ego Jimmy McGill.
Tittaren vet förstås varthän allt barkar, men det är kittlande att se det som Jimmy kallar för sin ”moraliska flexibiliet” knådas längs vägen.
Jimmy McGills välsignelse och förbannelse är att han är så skicklig på att dupera människor att han i nästan varje given situation aktivt måste hindra sig från att göra det. Världen är hans manipulativa ostron.
Medan Walter White satte an en spikrak kurs rakt ner i ett samvetsmässigt helvete är McGills moraliska kurva mer EKG-ig. Lika fängslande, fast på ett mer realistiskt sätt.
Samtidigt har Gilligan och Gould visat att inget är lättare för dem än att leka med seriens rytm. De skickade upp humorreglagen på rött när Jimmy la ut texten om sexfetischen ”Hoboken squat cobbler” i början av säsong två.
Och ett minst sagt välbekant pulspåslag uppstod när de vred på kranen och skapade gastkramande dramatik – uppe där med ålderdomshemsscenen i Breaking bads fjärde säsong – bara med hjälp av lite kopieringsfiffel.
Det är inget jag begär av en tv-serie, men att Breaking bad återkommande smög in små påskägg och interna nördreferenser piggade åtminstone inte ner. (Den som missat detta har många sammanställningar på exempelvis Buzzfeed att förlora sig i.)
Greppet har nedärvts också till Better call Saul. Den andra säsongens tio avsnitt heter i tur och ordning: Switch, Cobbler, Amarillo, Gloves off, Rebecca, Bali Ha’i, Inflatable, Fifi, Nailed, Klick. Vilket ger begynnelsebokstäverna: SCAGRBIFNK.
Om man kastar om dessa och skapar ett anagram får man: FRINGSBACK (Fring’s back, med korrekt och skiljetecknad engelska).
När den tredje säsongen nu rullar igång (10 april) kan vi alltså förvänta oss att
den briljante sociopaten Gustavo Fring (Giancarlo Esposito) tar plats i våra liv igen. (Jag baserar inte detta enbart på ett anagram – han syns också i trailern.)
Men behållningen med Better call Saul har aldrig varit att den förlänger livet på några gamla bekanta.
Behållningen är att den, ännu mer än Breaking bad, spelar xylofon på alla ens moraliska tangenter. Skildringen av goda människor som gör dåliga saker får det att klia i hjärnan.
Om de gör så här dåliga saker, är de då verkligen goda människor? Varför tycker jag det? Tycker jag det?
Serien ställer skickligt de där frågorna som ständigt plågar en även i det överlappande cirkeldiagram av gråzoner som utgör det verkliga livet.
Och på så vis blir Better call Saul en påminnelse om att poängen inte är att hitta några definitiva svar på moralismens största hårklyverier, utan att man aldrig ska sluta att ställa de riktigt svåra frågorna till sig själv.
DE TIO BÄSTA LÅTARNA I BETTER CALL SAUL
Yvonne DeVaney I’d like to shake the hand of the girl who finally won (säsong 2)
Bobby Bare Find out what’s happening (säsong 1)
38 Special Hold on loosely (säsong 1)
Ernest Tubb Waltz across Texas (säsong 2)
King Harvest Dancing in the moonlight (säsong 2)
Tony Joe White Polk salad Annie (säsong 1)
Chuck Hall Band A good mind to quit you (säsong 2)
The Buckinghams Mercy, mercy, mercy (säsong 1)
Creedence Clearwater Revival It came out of the sky (säsong 1)
Julie Sutton Stack of blues (säsong 1)