KB-mannen: Bibliotekstjuven som tjänade miljoner – och sprängde sig själv i luften

Det här är historien om Anders Burius – chefsbibliotekarien som stal och sålde böcker för miljoner innan han sprängde sig själv i luften. Redan 2006 kunde Cafés Walter Repo berätta hela historien om "Anders B", hans hemliga liv och våldsamma död.

Walter Repo  |  Publicerad 2011-01-19 11:42  |  Lästid: 15 minuter
bibliotekstjuven

”För den som stjäl, eller lånar och inte återlämnar, en bok från dess ägare, må den förvandlas till en orm i hans hand och förgöra honom. Må han slås med förlamning och alla hans lemmar brista. Må han förgöras i smärta.”
Inskription i San Pedroklostrets bibliotek i Barcelona

I vargtimmen släpade Anders madrassen till kokvrån och öppnade gasen till Festival 50-spisen. Han slog på de fyra brännarventilerna, men tändsäkringar hindrade gasen från att strömma fritt utan låga, därför kapade han stålslangen mellan spisen och gasledningen. Sedan lade han sig på madrassen och väntade.

Fyra dagar tidigare hade polisen släppt honom från Kronobergshäktet. Han hade då erkänt att han som chef för Kungliga bibliotekets handskriftsenhet hade stulit böcker värda miljoner.

Nu när gasen fyllde lägenheten kunde det kvitta. Halv fem på morgonen var luftens sprängverkan lika hård som två kilo trotyl. Då small det. Explosionens tryckvåg rev loss tegelväggar och demolerade allt i sin väg. Folk vaknade i tron att de flygbombades och Anders täcktes av bråten.

En högtrycksrygg passerade över huvudstaden senare denna onsdag den 8 december 2004. Solstrålar kastades in i rivningsmassan som inte bara hade slukat en bibliotekschef, utan också hans hemlighet.

Polisen hann aldrig förhöra klart honom. Med en död huvudmisstänkt dog också stöldutredningen. En ny utredning startade för att spåra böckerna och en misstänkt hälare.

Fallet gav eko bortom Sveriges gränser. I bokvärlden var det en skandal att en nationalbibliotekschef, höjd över alla misstankar, stal från sitt arbete. Åklagare, polis och KB hade lagt locket på när jag började arbeta. Ingen information om den gamla eller nya utredningen fick läcka ut. Smällen på Surbrunnsgatan blev starten på en serie händelser som förde mig till en internationell bokscen där huvudrollen spelades av Anders B, alias Karl Fields – en man med dubbla ansikten.

Anders i arbete på brottsplatsen.

Det hände att Anders tog lunchpromenader i Humlegårdens lindalléer, puffande på en cigarr. Mellan blossen hälsade han på människor från Stockholms akademiska elit. Humlegården var de lärdas oas – och i den södra delen låg deras borg sedan 1878: Kungliga biblioteket, KB. Hemvist åt mer än fyra miljoner verk och unika bokskatter, i synnerhet på handskriftsenheten som Anders var chef för.

På KB utmärkte han sig genom att framhäva sig och det hände att kollegor kände sig överkörda av honom. Jag började gräva i fallet ett år efter Anders självmord och när jag ringde hans antagonister beskrev de honom felaktigt som något av en playboy. Personangrepp mot honom publicerades efter hans död okritiskt i flera tidningar, men hans arbetsinsats kunde ingen förringa.

– Han skrev oerhört väl, sa exempelvis dåvarande riksbibliotekarien Tomas Lidman som arbetade i åtta år med Anders till mig. Särskilt nämnde han Svenska Akademiens sekreterare Horace Engdahl som ville ha någon att skriva en jubileumsskrift om Nobelbibliotekets historia, varpå Lidman rekommenderade Anders.

Nu misstänkte Tomas Lidman att Anders hade utnyttjat sina kontakter för tillträde till kända boksamlingar:

– Han åberopade mitt namn för att nästla sig in till bland annat samlingarna på Bibliothèque Nationale i Paris.

Via registreringsintyg från Uppsala universitet följde jag Anders väg till KB. KB var på 1970-talet ett system av rum och trappor som inte fanns i någon ritning. Personalrummen var stökiga, på vinden stod ett bordtennisbord och i matsalen mötte tobaksdimma från bland andra biblioteksmannen Harry Järv, chef för handskriftsenheten under 17 år och ställföreträdande riksbibliotekarie.

– Den akademiska världen är brutal, sa han när vi talade om Anders karriärjakt. Anders hade 1978 studerat idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Bara 22 år gammal hade han fullgjort samtliga kurser. Därefter sadlat om till juristlinjen, där han hade fått VG i ämnen som straffrätt. Som om det inte räckte med en juristexamen tog han en högskoleexamen på bibliotekarielinjen i Borås.

I ett hus på landet utanför Eskilstuna fann jag hans mamma. När hon berättade om sonens tidiga år för mig tecknade hon bilden av en intelligent pojke utan syskon, ett barn som under uppväxten i Eskilstuna tidigt drogs till böcker och kunskap:

– Han kom från en borgerlig akademisk miljö. Jag var lärare, så han hade det hemifrån.

I Uppsala hade Anders under studietiden upptäckt Carolina Rediviva, universitetets anrika och Sveriges äldsta bibliotek. Som praktikant några veckor 1986 rörde han sig bland Carolinas samlingar. Där fanns krigsbyten, böcker från medeltida klosterbibliotek och en samling från 1500-talsastronomen Copernicus.

Anders fängslades av pergamentband och planschverk, av deras historia och av vem som hade ägt dem. På egen hand började han att lära sig allt om viss 1700- talsutgivning och skulle komma att muta in det som sin nisch. Runt 1987 tog Åke Lilliestam honom under sina vingar.

– En av de mest begåvade personer som jag har träffat, sa Åke.

Åke Lilliestam var överbibliotekarie på Karolinska institutets bibliotek när han anställde Anders för ett halvår och grundlade den blivande KB-chefens karriär.

– Han fick ta hand om de äldre samlingarna. Jag gav honom en lista på uppsatser som han skulle skriva.

Tack vare Åke Lilliestam rörde Anders sig ensam i samlingarna. Inkunabler, böcker från boktryckarkonstens första stadium under andra hälften av 1400-talet och presentband från 1500-talet stod med kursböcker och pockets. Anders lärde sig vad som var värdefullt, bland annat genom att läsa auktions- och antikvariatkataloger.

I Europa och USA växte intresset för att samla böcker och priserna trissades upp. Böcker var på väg att bli investerings- och handelsobjekt vid sidan av konsten. IT-yran gjorde många människor väldigt rika på kort tid.

Det fanns ett överflöd av kapital och behov av placeringar, vilket märktes på den ökade handeln med antikvariska böcker och att bokstölder blev allt vanligare. Säkerheten var usel på bibliotek över hela världen och i USA härjade Stephen Blumberg, en man som stal runt 23 600 böcker från 268 bibliotek för att bygga en egen samling.

Men Anders var ingen samlare och hans motiv var det mest simpla: pengar.

Åke Lilliestam såg en talangfull framtida bibliotekarie i sin adept när denne slutade efter sex månader. Vad Åke inte visste var att Anders försvann med böcker värda över en miljon kronor. Han hade nu startat en sidokarriär som boktjuv.

Folksamling utanför det sprängda huset på Surbrunnsgatan.

Anders blev rasande när han 1989 fick veta att han inte skulle bli professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet.

Professuren hade utlysts några månader innan han gifte sig med den nästan jämnåriga Marie, en blivande jurist från Jämtland. Han hade varit segerviss, trots att han var yngsta sökande.

”Anders B. framstår som en idérik, energisk och målmedveten forskare”, skrev sakkunnig Harry Järv i sitt utlåtande, men satte honom som tvåa på sin lista. För Anders karriärplan var det en kalldusch och han startade en fajt för upprättelse.

”Alla sakkunniga var bibliotekarier och tyckte det var självklart att den viktigaste meriten för den som skulle bli professor var att han… hunnit se många bokryggar”, skrev han till en känd kulturchef på en tidning. Det gick så långt att Anders gav ut en bok med konkurrenternas meriter.

– Han gjorde det för att visa hur dumma vi sakkunniga var, menade Harry Järv.

Upprättelse fick Anders ändå inte. Däremot hade han fixat en kontakt i Tyskland genom vilken han samma år, 1989, sålde elva av sina stulna böcker på det ansedda auktionshuset F. Dörling.

Det året övertogs firman av auktionsjätten Ketterer Kunst. Världsberömda för sina konstauktioner satsade de nu på bokrariteter och Anders skulle komma att bli en av deras mest etablerade privata inlämnare. Till en början tjänade han tiotusentals kronor på verksamheten, men snart skulle summorna skjuta i höjden.

Följande år fick Anders och Marie en son och familjen flyttade till Söderköping som blev deras bas under två år då Anders gjorde tingstjänst på tingsrätten i Norrköping.

Trots juridiken höll han fast vid drömmen om en karriär inom bok- och biblioteksväsendet och hoppade på ett projekt vid Göteborgs universitet, en tjänst som gav honom tillgång till en rad bibliotekssamlingar. Mitt i projektet och vid samma tid som han fick sin andra son for han 1993 till Tyskland och sålde åtta stulna böcker via F. Dörling.

En del tyckte att det var raskt marscherat när han 1995 blev chef för handskriftsenheten på KB. Anders ansvarade nu över en enhet på cirka elva medarbetare, ett ordinärt chefsarbete med planering, personalsamtal och sökande av projektmedel.

Stora läsesalen imponerade med gjutjärnskolonner upp mot den dubbla takhöjden och med de målade dekorationerna à la grècque. Från sin arbetsplats hade Anders utsikt över Humlegården. Som nybliven förste bibliotekarie hade han en av de finaste tjänsterna i bibliotekssfären, men det räckte inte för honom.

I hans arbete ingick bland annat att läsa kataloger som skickades ut från auktionshus i Europa och han såg att det betalades allt bättre för rariteter.

Anders började nu ta hissen 40 meter ner under marken där atombombssäkra bergrum gömde bibliotekets samlingar i vad som utåt liknade två magasinshus. Som chef hade han fri tillgång till dessa och botaniserade obehindrat bland klenoderna i kompakthyllorna.

Här fanns böcker som kanske hade öppnats endast en gång på 400 år. Böcker som aldrig någon frågade efter, men som var eftertraktade utanför biblioteket. För en tjuv var det som att dagligen ha tillgång till ett välfyllt bankvalv där inte ens en övervakningskamera störde.

Böckerna fanns noterade på kort i olika kataloger och ibland även i databasen Libris. På hösten 1995 tog Anders med sig ett suddgummi till underjorden. Ur samlingarna letade han fram praktverket Europens pracht und macht av Gabriel Bodenehr, en koppargravör och kartmakare från Augsburg i början av 1700-talet. Planscher ur boken kunde säljas styckvis för ett par tusenlappar, komplett skulle det ge en bra slant på världsmarknaden.

I KB:s namnkatalog suddade Anders bort bokens exemplaruppgift så kraftigt att det lämnade tydliga spår. Han valde även 1600- talskonstnären och gravören Luca Carlevaris, den förste som målade vyer i Venedig. Anders plockade ut Carlevaris Le fabriche e vedute di Venezia, en bok om Venedig som publicerades 1703 och innehöll 104 planscher.

Han ryckte bort bokens kort i KB:s så kallade realkatalog, men var så stressad att en bit av kortet blev kvar. Dessutom glömde han att sudda i namnkatalogen. Med de antika dyrgriparna i portföljen hastade han förbi vakten, passerade skulpturen Läsande man i entréhallen och försvann genom entréns triumfbåge.

Senare tog han tunnelbanan till Centralstationen, hittade rätt tåg och sjönk ned i sätet. Tåget dunkade söderut i skymningen. Medan han vaggades till sömns upphörde han att vara bibliotekarien Anders B. Nu var han samlaren Karl Fields på väg till Hamburg för att göra bokaffärer på hög nivå.

De två böckerna från KB såldes i november samma år av F. Dörling för över 284 000 kronor – en årslön för Anders.

Som insider stal han fritt ur den svenska bokskatten. Bara han var noga med att radera alla spår efter sig skulle det vara som om böckerna aldrig hade funnits på KB.

Det kunde ha varit det perfekta brottet. Men under de kommande åren skulle hans självsäkerhet göra honom slarvig och hans misstag skulle lämna spår där nere i urberget.

Redan på 80-talet hade han alltså en kontakt i Tyskland som tog emot hans stöldgods för auktionering. Men nu på 90-talet hade Anders fått en ny kontakt i Konrad, en av Tysklands främsta bokexperter, som kunde få Anders böcker sålda internationellt via kvalitetsauktioner i Hamburg. Konrad hade börjat på Ketterer Kunst vid ungefär samma tid som Anders började på KB och han kom, enligt en källa, även att besöka Sverige.

Exakt hur de träffades första gången visste ingen. Klart var att Anders i dessa sammanhang uppgav en hemadress i Danmark som inte existerade och att han kallade sig för Karl Fields.

I början på KB blev Anders styrelsemedlem i Karlfeldtsamfundet, ett sällskap som bevarade minnet av lyrikern Erik Axel Karlfeldt. Att han efter Karlfeldt tog sig namnet Karl Fields låg i linje med den ironiska humor som han var känd för.

Den världsberömde lyrikern Tomas Tranströmer, översatt till 52 språk, beslöt 1996 att skänka sitt livsverk till KB. Anders och Tomas Lidman besökte honom i hans lägenhet i Västerås där de studerade hans häften med diktskisser. Det var en ära för KB, ändå yttrade Anders inga stora ord.

– Han kunde inte tycka att något var riktigt bra. Det ingick inte i hans föreställningsvärld, berättade Tomas Lidman för mig.

Om Anders var fåordig över Tranströmermaterialet tänkte han desto mer på annat än poesi, nämligen på F. Dörlings novemberauktion. På den fick han sålt fyra böcker. En av dem, ett verk av astronomen Johannes Kepler, gick för 60 000 D-mark, över 240 000 kronor. På KB hade Anders lyckats radera det mesta om boken, men glömt kvar en registerkortrest.

En annan bok ur stöldgodset som gick bra på samma auktion var Goethes Das Römische Carneval från 1789. Den såldes för över 80 000 kronor. Ur Husebysamlingen, fyra hyllmeter på KB:s handskriftssektion, hade Anders plockat åt sig en bok från 1633 och långt senare skulle en KB-utredare reagera över att det var för mycket luft där boken skulle ha stått.

Även den försvann via F. Dörling. Under hela 90-talet och in på 2000-talet gjorde Anders stora affärer med F. Dörling, Ketterer Kunst och Konrad. Samtidigt skötte han sitt arbete som vanligt och med energi. Han skrev hyllade porträtt i Svenskt biografiskt lexikon, artiklar i tidskrifter och valdes in i litterära sällskap. Till det skrev han åtskilliga kapitel, bland annat i en bok om KB:s historia.

I perioder hade han svårt att hantera chefskapet och gjorde sig impopulär hos flera medarbetare. Han var på väg att omplaceras, men hälften av personalen på hans enhet försvarade honom.

År 2000–2001 drabbades KB av den ökände brittiska karttjuven Peter Bellwood och efter det satsades runt två miljoner på ombyggnad av specialläsesalen.

– Det var Anders som ledde säkerhetsarbetet. Vi diskuterade om han skulle bli vår juridiske rådgivare, berättade Tomas Lidman för mig.

På Ketterer Kunsts majauktion 2001 såldes böcker som Anders hade stulit från Stockholms universitetsbibliotek, men också två tyska 1500-talsrariteter från KB.

Utåt levde Anders mot mitten av 2000-talet ett familjeliv i en sexrumsvilla i Uppsala, prenumererade på tidningen Hus och hem, kämpade med bolån, studieskulder och betalade tv-licens. Hur alldagligt som helst, om det inte var för hans sidoliv. En gång flög han till Tyskland, men annars var det kvällståget som gällde och i Hamburg tog han in på ett billigt hotell.

När han 1997 stal Daniel Meissners stadsatlas Sciographia Cosmica från 1600-talet lyckades han få med sig katalogkorten och boken fanns inte i Libris. Utan korten var det som om verket aldrig hade funnits på KB. Däremot fanns det beskrivet i en katalog med uppgifter från 1600-talet. Men utan korten spelade det ingen roll. De enda spår som Anders lämnade efter sig var två små pappersbitar i nominalkatalogen, och F. Dörling gjorde inga efterforskningar.

Vissa böcker på KB stod noterade i flera kortkataloger och i Libris, medan någon bok bara fanns i Libris och i en katalog. Ofta glömde Anders att ta bort något kort och minst sex gånger ryckte han bort kort så slarvigt att han lämnade kvar pappersrester. Ett minimalt slarv, men ett decennium senare skulle allt samlat slarv bli en kedja av spår för den som i tysthet började leta efter tjuven.

Under våren 2004 sökte personal på KB efter Das illustrirte Mississippithal från 1850-talet av konstnären Henry Lewis. Det innehöll 78 grafiska blad med miljöer kring den amerikanska floden. Den kvinnliga utredaren på KB som sökte boken upptäckte att samtliga av bokens uppenbara registerkort, namn-, real- och slagordskorten, var borta. Men i en annan katalog fann hon ett bikort som var svårt att räkna ut att det skulle finnas.

Det kortet visade att KB verkligen hade ägt boken. Därefter startades en internutredning för att spåra insidern som härjade i magasinen.

Lewis-boken hade Anders sålt via Ketterer Kunst redan 1998 och medan KB försökte avslöja tjuven tog Anders ännu en tur till Hamburg. En resa som skulle komma att bli hans mest inkomstbringande och sista.

Ur KB:s raritetssamling hade Anders tagit ett samlingsband som innehöll en förstahandsskildring från 1523 av Magellans världsomsegling, nedtecknad på latin av Maximilianus Transsylvanus. Ett unikt objekt som Anders visste skulle locka köpare. Bandet innehöll sex verk, av vilka Anders skar ut Maximilianus och ett till. För att maskera brottet lämnade han in bandet för en ny bindning på ett känt bokbinderi i Hamburg.

Ketterer Kunst fyllde 50 år som ansett auktionshus och höll i maj 2004 en jubileumsauktion med bokrariteter. Efter två dagars maratonbjudande jublade förrättarna över en fantastisk omsättning och den bok som de jublade högst över var Anders stulna Maximilianus.

Buden på den hade haglat intensivt från Italien, Spanien och Frankrike. Slutligen gick verket för 94 300 euro, över 890 000 kronor, till en samlare. Anders gjorde sitt största klipp någonsin. ”Resultat som verkligen var värda ett 50-årsfirande”, skrev auktionshuset på sin hemsida.

Anders brydde sig om sin familj, men hans äktenskap knakade sedan en tid. Därför hade han nu köpt en tvårummare högst upp i ett hus på Surbrunnsgatan i centrala Stockholm och träffat en polsk kvinna som han hade inlett en relation med. Hon var ett år äldre än han, hade en son och studerade. Enligt uppgift följde hon också med honom till Tyskland någon gång.

I början av november 2004 pekade KB- utredningen på att Anders var den gäckande tjuven.

En sak var den fysiska tillgängligheten till samlingarna. En annan var förmågan att veta hur mycket olika verk var värda. Anders uppfyllde alla kriterier. Då han konfronterades erkände han direkt för ledningen.

– Ni behöver väl inte föra det vidare, sa han i hopp om att saken skulle lösas internt. I stället ringdes polisen.

Anders häktades den 7 november 2004 och erkände en andra gång. Böckerna som han hade stulit från KB kunde han nästan utantill. På häktet ombads han att skriva ned några titlar.

– Jag ska göra vad jag kan, svarade Anders och skrev en detaljerad lista med författare, årtal, allt.

Tre veckor in på häktningen fick han veta att Marie ville skiljas. Redan i början av 2003 ville hon det, men saken avskrevs efter ett års betänketid. Nu ville hon inte ha någon sådan tid och dessutom hade de levt åtskilda i nästan tre år.

När Anders släpptes den 3 december hade han förlorat det mesta, även respekten i den akademiska värld som var hans.

Hemma på Surbrunnsgatan under natten till onsdagen den 8 december skrev han en ny lista, denna gång över vad som var värt att leva för och inte. Med slutsatsen klar för sig tejpade han fönsterrutornas springor, täckte för andra lufthål, lade sig på en madrass vid spisen och satte på alla brännarna. Men gasen vill inte strömma ut om inte lågorna var tända. Därför tog han slangen som löpte från den fasta gasledningen till spisen och högg minst tre gånger på den med något vasst innan den gick itu.

Slutligen nådde mängden gas och syre i lägenheten en sådan kritisk blandning att strömmen i en lampa eller ett kylskåp fick den att explodera. Stötvågen studsade runt i lägenheten och skadorna blev enorma. Ytterväggen mot gatan blåstes bort, diskbänken flög ända in i sovrummet. Delar av vindsvåningen och husets tak kollapsade.

Hela Anders vägg vid entrédörren pressades ut i trapphuset och en brand blossade upp. Boende evakuerades, medan Anders kropp låg täckt av all bråte som hade rasat. Först fyra dagar senare hittades den.

– Man kunde inte säga om han var död när smällen kom, sa Kjell Lindgren, informationsansvarig vid Citypolisen.

I ruinerna hittade polisen också Anders sista skrift – ett söndertrasat linjerat kollegieblock med hans livs för- och nackdelar. Begravningen hölls i mitten av januari 2005 i Eriksbergskyrkan i Uppsala. Ärkebiskopens kaplan Michael Persson var officiant och började, ovetande om Karl Fields, med att deklamera Karlfeldt:

– Snabbt jagar stormen våra år. Som skyar över hav. Knappt tändes, år, din blida vår. Så bleknar glansen av.

Ett drygt 50-tal personer samlades i församlingshuset för kaffe och landgång. Anders hade ingen större släkt, så sällskapet dominerades av Maries släktingar och parets grannar.

Uppslutningen från KB bestod i en nyligen pensionerad konservator, en kvinna som skrev en minnestext i KB:s interna cirkulär samt Åke Lilliestam som hade ett förflutet på KB och som hade fört en ung Anders mot vad han trodde skulle bli en lysande framtid.

Med motiveringen att Anders inte var anställd på biblioteket då han dog struntade KB i att hissa sin flagga på halv stång.

Självmordssprängningen orsakade massiva skador.

I bokhyllan vid Anders skrivbord på KB hittades bandet som han hade slaktat för att komma åt Maximilianus. Hos mamman hittades ytterligare stulna böcker.

Totalt påträffades cirka 25 böcker av alla som Anders stal. Det var böcker från Karolinska institutet med ett värde på runt en miljon, och böcker från universitetsbiblioteken i Stockholm och Uppsala.

Med Anders död lade polisen ned stöldutredningen. I stället startade en hemlig häleriutredning som var riktad mot Konrad och Ketterer Kunst. I september 2005 reste två poliser, kammaråklagare Gunnar Fjaestad, KB:s jurist och chefen för KB:s specialsamlingar till Hamburg. Husrannsakningar gjordes. I Konrads lägenhet hittades inget, men en dator på auktionsfirman innehöll vissa bevis.

Konrad vägrade att tala förrän han fick se utredningen. Svenskarna hade inte med sig den och när de efteråt samlades på den lokala polisstationen vid auktionsfirman anade de att det skulle gå trögt att få Konrad förhörd och eventuellt åtalad i Sverige. De hade hoppats på att få hit honom med en arresteringsorder. EU-medborgare kunde med en sådan flyttas till annat EU-land för förhör och lagföring. Men Tyskland var sedan sommaren 2005 inte med i samarbetet.

– Vi hoppas på en ändring, suckade åklagare Fjaestad när jag talade med honom.

Konrad hade ordnat så att KB-böckerna auktionerades bort till olika länder. En möjlighet för KB var att köpa tillbaka dem, men det var tveksamt om de hade råd. Årligen kunde KB köpa böcker och tidskrifter för cirka sex miljoner kronor. Det mesta gick till ny forskningslitteratur.

– Det finns klara problem, sa KB:s chef, riksbibliotekarie Gunnar Sahlin, när jag påpekade de små chanserna att återfå böckerna.

Jag visste att listan över KB-böcker som stulits av Anders och sålts via Konrad 1995–2004 innehöll 52 titlar. Sammanlagt rörde det sig om värden på minst åtta miljoner kronor, enbart för KB-böcker som det var bevisat att Anders stal.

För att stjäla en bok från KB och få det att se ut som om den aldrig funnits där krävdes att bokens samtliga registerkort raderades samt att boken även raderades i databasen Libris. Men en del av bibliotekets böcker fanns inte i Libris. Rensades deras kort bort skulle stölderna vara omöjliga att upptäcka.

Det enda konkreta spaningsuppslaget var Anders egen boklista som kunde matchas med listor över sålda böcker hos F. Dörling och Ketterer Kunst. KB fick nöja sig med Anders ord. Tanken svindlade: var det bara Anders slarv som hade avslöjats på KB, en liten del av alla hans stölder?

– Det där måste vi bara konstatera… det finns ett mörkertal, sa riksbibliotekarien Gunnar Sahlin.

Jag fick även veta att andra KB-anställda hade avslöjats som tjuvar genom åren, personer som diskret hade fått sparken.

– Eller så upptäcktes det för sent, menade min källa.

Duperades tyskarna av Anders eller blundade de? Ketterer Kunst brydde sig inte om att kolla att det verkligen fanns en Karl Fields i Danmark och den falska adressen var enkel att spräcka.

– De synes inte ha gjort ens en rudimentär kontroll, ansåg åklagare Gunnar Fjaestad.

Det var okänt vem Anders första tyska kontakt var, men möjligen var det via honom som Anders och Konrad började samarbeta. ”Jag har inte gjort något fel genom att sälja böckerna åt Mr. Fields och jag har inget problem med att förklara det”, skrev hälerimisstänkte Konrad till mig i ett mejl. Han ville berätta mer, skrev han, men förklarade att hans advokat inte tillät det.

Anders började stjäla antika böcker tidigt. Motivet var därför inte hämnd för att han missade professuren, som det påstods i media, utan stölderna handlade enbart om pengar.

I media sades det att Anders levde ett liv med Armanikavajer och lyxbilar, men det var fel. Anders ägde en Mercedes SLK från 1997 som hade gått över 8 000 mil och var värderad till 90 000. Hans andra bil var en Jaguar Mark II från 1962 – en rishög, avställd sedan 25 år och värderad till 15 000. Hans konton och värdepapper låg vid hans död sammanlagt på strax över 141 000 kronor, hans skulder på under en miljon. Marie ägde två bilar, en Volvo 745 från 1989 och en BMW 525 från 2001. Inte heller i hennes ekonomi fanns det något som stack ut överdrivet.

Det fanns inget iögonfallande vad gällde Anders vanor, ändå var pengarna som han tjänade på böckerna försvunna. Polisen fann inget konto utomlands, men banksekretess satte hinder. I förhör sa Anders att han inte visste vart pengarna försvann. Annat märkligt var att Marie inte kände till stölderna, trots att hennes man stal böcker under 17 år. Marie ville inte tala med mig, men jag spårade Anders flickvän som sa att hon inte visste om stölderna. Självmordet såg hon som konsekvensen av hans hemlighet.

På sin hemsida fortsatte Ketterer Kunst att skryta över böcker som Anders stal, böcker som de sålde dyrt och tjänade 15 till 30 procent på. Enligt uppgift fick Anders betalt i kontanter och saknade konto hos Ketterer Kunst i namnet Karl Fields. Auktionshusets ägare Robert Ketterer gav mig en kommentar via mejl: ”Vi har anklagats för att ha handlat brottsligt i den här frågan, men inga av dessa misstankar har bevisats vara sanna. Det förvånar oss inte, eftersom vi alltid har agerat ansvarsfullt.”

– Vi hade tänkt lägga rabarber på Anders. Nu kommer vi aldrig att kunna utreda allt, sa Gunnar Fjaestad. En av handskrifterna på KB var Codex Gigas, kallad Djävulsbibeln, då den innehöll en bild på den onde. Verket utfördes i början av 1200-talet och sades ha skrivits med djävulens bistånd av en fängslad munk. Anders skrev själv om den: ”Den däri avbildade potentaten… förefaller nöjd i sin något märkliga position som KB:s skyddspatron.”

På bilden räckte djävulen med ett hånfullt skratt ut sina dubbla tungor.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

ANDRA KÄNDA BOKSTÖLDER
Fler rånare, insiderjobb och försvunna verk för miljoner

1. En anställd på Det Kongelige bibliotek i Köpenhamn stal och sålde böcker för 11,5 miljoner kronor. Efter hans död fortsatte hans fru och son att sälja. Historien skildras i boken Det store bogtyveri av Lea Korsgaard och Stéphanie Surrugue.

2. Delar av Silverbibeln från 1669 låg i en monter på Carolina Rediviva i Uppsala då två män 1995 sprutade tårgas, krossade montern och tog boken. Ingen dömdes för dådet, men en person fälldes för grovt häleri.

3. 2000–2001 stal en liga 40 antika kartblad på Kungliga biblioteket i Stockholm. Bladen hamnade i England och ligan åkte fast. De hade stulit på flera bibliotek i Europa.

4. Falska forskare stal på 1980-talet Copernicus 1500-talsverk De revolutionibus orbium coelestium från Mittag-Lefflerinstitutet i Stockholm. I gott skick kan boken vara värd runt fyra miljoner kronor.

5. En annan populär bok för tjuvar är Isaac Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica från 1687. En man stal ett ex på Gotland och lämnade den på auktion i London. Boken köptes av en svensk finansman för 900 000 kronor.

6. En anställd på Göteborgs universitetsbibliotek stal på 1990-talet bilder och böcker.

7. En anställd på Linköpings stadsbibliotek stal 1998–1999 minst 283 antika böcker och 540 grafiska blad, värda miljoner, innan han åkte fast. En del av böckerna såldes, via ett antikvariat i Göteborg, till finansmannen Percy Barnevik, som lämnade tillbaka dem när han fick reda på att de var stulna.

8. Två bibliotek i Uppsala råkade 2004 ut för en tjuv som misstänks ha sålt böckerna via en Internetbokhandel och även tänkte stjäla på beställning. Köpare är spårade till Ungern, Japan och USA. Polisen har hittat 1 000 böcker i en lokal som mannen disponerade. De värderas till miljoner. Utredning pågår.

9. En man stal 2 000 grafiska tryck och 22 tavlor från Armémuseet i Delft i Holland. Han var chef över samlingen.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

WALTER REPO

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:58