Annons
Annons

Henrik Halvarsson
Som enda magasin i världen har Café träffat Björn Borg. I en unikt öppen intervju berättar legenden om sitt softa nya liv, pengarna, ex-fruarna och festerna med Mick Jagger, Andy Warhol och Truman Capote. Av: Ola Liljedahl

Annons

Hur ser din vardag ut nu?
– Vi går upp klockan sex på morgonen. Varannan vecka bor (Borgs fru) Patricias barn, Bianca som är 12 och Kasper som är 10, hos oss. De går i skolan i stan. Leo, som jag och Patricia har, är tre år nu och går på dagis i Gustavsberg. Antingen skjutsar jag eller Patricia dem. I regel skjutsar jag de större till skolan för efter det åker jag och tränar. Jag spelar tennis måndag till fredag på förmiddagen. Sedan blir det lunch, kanske till kontoret här vid Slussen en sväng eller på något möte. Efter det hämtar vi alla barn, dags för läxor och sedan, tja, har en dag gått.

Gilla Cafe.se på Facebook

Björn Svensson Borg.
– Ja, många av mina tenniskompisar fattar inte det här livet. De har ju barnvakter och hemhjälp och sånt. Vi gör allt själva. Som vilken vanlig familj som helst. Det har nog med svensk mentalitet att göra.

Går du på föräldramöten?
– Ja, det ska man göra. Självklart. Men försök prata med McEnroe om det här livet, han fattar ingenting. ”Hämta på dagis!?”

Vad var det för tokryck när du skulle sälja dina Wimbledonpokaler?
– För att förstå måste man känna mig. Jag har aldrig varit sån att jag har mina troféer uppe. En del vill ha dem i ett rum och så, men jag vill inte det. De betyder ingenting för mig. Under åren har jag gett bort mycket skor och kläder och sånt som jag hade när jag vann, till exempel, Wimbledon. Ofta racketar och sånt till välgörenhet och pokaler till ungdomstävlingar och annat. Nu hade jag två racketar kvar, de jag vann med -76 och -80. Wimbledonbucklorna var också kvar. Liksom de från Franska öppna. Jag tänkte en dag att ”Äh, jag säljer” och kontaktade auktionsfirman Bonhams i London. Jag hade ärligt talat inte en tanke på att det skulle bli liv om det. Jag har ju mina minnen, ingen kan ta ifrån mig det jag gjort, pokalerna betyder inte ett dugg.

14 miljoner värderades de till. Det stod i ett pressmeddelande att du sålde för att trygga framtiden för dina nära och kära.
– Det blev lite fel det där. Jag åkte med Patricia och barnen till Dubai över sportlovet, tolv dagar. På väg ner, i Paris, fick jag ett meddelande från auktionsfirman att de går ut med pressmeddelande att jag skulle sälja. Jaha, tänkte jag. När vi landade i Dubai var det rena världs­kriget. De sökte mig från hela jävla världen. För mina pokalers skull! De tolv dagarna blev inte den bästa semestern, om man säger så. Det var ett otroligt tryck. Massor skickade meddelanden, ringde och var oroliga.

Alla tolkade det väl som att du behövde pengar. Vad sa McEnroe?
– Han ringde hur många gånger som helst. ”Bjorn, du får inte sälja dina Wimbledonpokaler, du får bara inte”. Han känner ju mig och vet precis hur jag tänker. Han fattar att jag inte bryr mig. Men han sa att ”okej, mycket får du göra men inte det här”. Klart att det påverkade mig. En massa andra gamla spelare ringde också och engagerade sig. Henri Leconte, Mansour Bahrami, Yannick Noah… ”Har du problem, Björn?” ”Ska vi hjälpa till?” Jag förklarade hela tiden att, nej, det är inte så. Nej, nej, jag behöver inte låna pengar. ”Klart det måste vara problem, Björn, annars skulle du inte sälja…”

Vad hände till slut då?
– Det värmde, och förvånade mig, att så många engagerade sig.
Det blev nästan mer uppmärksamhet nu än när jag vann min femte Wimbledon. Inte klokt! Jag påverkades av detta och bestämde mig för att inte sälja, så jag kontaktade auktionsfirman och köpte tillbaka dem. Det går till så. Jag var tvungen att köpa tillbaka dem. För en ganska stor summa. Det var ingen bra affär, det var mycket pengar. Men nu är de tillbaka nära mig och kommer att förbli det. De ska aldrig säljas. Jag får inte. Haha, världen tillåter inte. Skriv det.

Du slog igenom som 15-åring. Var det bra eller dåligt?
– Det där är på två sätt. 15 är ju extremt ungt. Målsättningen för alla som idrottar, hur gammal man än är när man börjar, är att slå igenom så fort som möjligt. På så sätt var det bra.

Men hur påverkas man som människa? Du har själv barn. Du vet hur liten man är när man är 17 år. Att då 40-åringar nästan står i givakt när de pratar med en samtidigt som hundratals tonårstjejer gråter utanför hotellet där man bor måste vara overkligt?
– Klart att det är lite förvirrande. Det är viktigt att ha bra rådgivare, kanske sina föräldrar, kring sig, i ett sådant läge. Jag slog igenom när jag var 15 – och la av när jag var 26. Det gör elva år. Jag kan ärligt säga att jag älskade varje sekund utom lite på slutet. Men kanske var det så att jag blev lite utbränd? Det tänkte jag inte då, men i dag, långt senare, inser jag att det nog var så. Jag kunde inte gå någonstans i fred. Inte någonstans i världen. Vi var bara på hotell eller tennisklubbar. Fans väntade utanför. Om jag hade haft ett annat liv, mer avslappnat och kunnat göra andra saker under tiden, så hade jag kanske fortsatt längre. Suget efter att pröva andra saker i livet fanns nog där. Det är sånt man förstår långt senare.

Levde du hårt när du slutade?
– Jag var ute mycket. Jag hade ingenting nästa morgon. Satt jag med någon, som med dig nu, kunde jag plötsligt säga att i kväll går vi ut. Jag hade plötsligt ingen match nästa dag. Det var en otroligt skön känsla. Jag njöt av att inte behöva gå upp 07.30 för att träna mellan 10 och 12. Jag hade väldigt roligt. Jag tog nog igen en massa som jag aldrig kunde göra under tennisåren. Det är också sånt som jag insett långt senare. Det är inget jag skulle göra nu men det var roligt att uppleva.

Var det för hårt? Tidningarna fylldes regelbundet av rubriker om kokain, överdoser på sömntabletter och så vidare.
– Nej, inte för hårt. Det tycker jag inte. Jag hade ju skitkul och ångrar ingenting. Många historier stämmer dessutom inte. Många tar sömn­tabletter, till exempel. Jag vet att många gillar att säga ”fan, vad han partar hårt”. Men hårt och hårt? Vad är det? Jag hade skitkul.

Har du spelat tennis bakis nån gång?
– Tävlingsmatch? Aldrig. Träningsmatch på äldre dagar, kanske. Men inte upp till 26 år. Aldrig. Det fanns inte för mig. Men tränat bakis har jag ju gjort, det har nog de flesta.

Hade din generation tennisstjärnor roligare än dagens?
– Jag tror det. Säg att det regnade i Wimbledon. Då kunde vi sitta i omklädningsrummet och spela kort och betta. Det var mer som ett gäng. Det är inte alls så i dag. Det är mycket mer pengar inblandade nu, det gör mycket. Den gemenskapen som vi hade finns inte på samma sätt. Vi gick ut mycket tillsammans och sånt.

Till Studio 54 i New York, exempelvis. Världens mest klassiska klubb.
– Ja, vi var ofta där när man inte spelade dagen efter. Studio 54 var ju dit hela världen ville på den tiden. Det var skitkul där.

Jag läste att författaren Truman Capote beskrev hur han festade där med Bianca Jagger och dig.
– Ja, så var det ju.

Så om du träffade honom sa du ”tjena Truman…”
– Ja, självklart. Eller ”hej Andy” till Andy Warhol. Alla var ju där. Jag kände dem. Vi var kompisar.

Vilka gick du dit med?
– Några av tenniskillarna. Vitas Gerulaitis, John McEnroe, Ilie Nastase. Det var väl mest vi. Vi hade skitkul. Det var ett speciellt folk som var där. Vi festade först där och gick sen ofta hem till någon på efterfest. Liza Minnelli var ofta med. Eller så drog vi hem till Mick Jagger eller nån. Det är häftiga minnen.

Känner du Mick Jagger?
– Ja, alla de där. Det blev så. Just med Jagger har jag ett speciellt minne. En gång skulle jag och Lennart Bergelin, min tränare, gå till Studio 54. Jag hade precis förlorat finalen i Masters, som gick i Madison Square Garden, så vi drog dit. Bland annat var Mick Jagger där den kvällen. Han föreslog att vi skulle följa med hem till honom. Jag sa till Lennart att, kom, så drar vi hem till Mick Jagger. Visst, sa Lennart. Mick Jagger har en jävla kondis. Han ville visa Lennart vilken bra kondition han hade. De pratade fysträning hemma hos Jagger i ett par timmar. Mick visade hur han tränade och hur han gjorde på scenen. Lennart gav råd. Det var en underbar syn.

För att läsa Cafés världsexklusiva Björn Borg-intervju i sin helhet, köp Café nummer 8/2006. I din butik nu.

Annons

Dela (0)
Tweeta



Laddar