Annons
Annons

Björn Werner: Vill jag att världen ska gå under?

Världen är ett tv-spel som våra mormödrar har byggt och våra föräldrar redan varvat. Hur kul känns det egentligen, skriver Cafés Björn Werner.

Björn Werner

Marine Le Pen och Emmanuel Macron.

Jag har den sista tiden börjat ana att mitt undermedvetna vill att jorden ska gå under. Mycket talar för att så är fallet.

Som när jag tittar på opinionsmätningarna i Frankrike som entydigt pekar mot en storseger för den liberale EU-vännen Emmanuel Macron mot extremhögerns kandidat Marine Le Pen. Istället för en tung suck av lättnad, den enda rimliga tanken, känns det som en grå, blöt filt lagt sig över mig och min spröda livslust. Trots att jag är för EU och tycker att Macron rentav har sina politiska poänger.

Annons

Hur kan mitt undermedvetna ens överväga att känna så?

Samma mörka del av mitt inre jublade under yttersta tystnad när Brexit mot all förmodan hände. Någonstans mitt i bröstet gjordes ett hemligt och irrationellt glädjesprång över att EU plötsligt kastats ut i sin djupaste kris någonsin. Att efterkrigstidens stora fredsprojekt skälvde i grundvalarna.

Men jag vill ju inte ha krig?

Och när Trump vann. Jag erkänner. Även om det var en kalldusch för alla var det för mig som en kalldusch hela vägen ut. Först jobbigt, men sen uppfriskande att världen stod på randen till undergång.

Så vill jag bränna ned världen? Nej. Jag kan mitt undermedvetna. Det är ingen galen mordbrännare. Det är en helt vanlig tv-spelskille. Det gör mig energisk och glad när saker händer och framtiden ligger utbredd framför mig. Trött och apatisk när livet känns förutsägbart och färdigt. Ni som spelat tv-spelet GTA vet precis, hur spelets oändliga värld som genom ett trollslag går från spännande och oändligt till trist och dött i samma stund som man klarat det.

Och faktum är ju att någon annan redan klarat tv-spelet världen åt mig. Min generation har blivit född in i ett samhälle som är färdig på ett sätt den inte varit på väldigt länge.

Under hela 1900-talet har det svenska samhället haft tydliga och spännande utmaningar. Min mormor, precis som så många andra svenska mormödrar, föddes in i en värld där kvinnor inte ens hade rösträtt. Där det inte var självklart att gå ens på högstadiet. Åt sina barn, våra föräldrar, byggde de upp en värld som var oändligt mycket bättre än den de själva växt upp i. Barn som för första gången i stora skaror, rika som fattiga, fick bo i lägenheter med rinnande vatten och utbilda sig till vad de ville. Fick chansen att bli många släkters första akademiker. De trampade ny mark som de första invånarna i sina föräldrars bygge.

En vag känsla av skräckblandad förtjusning inför tanken på att jag också äntligen ska få något eget att kämpa för

Och nu sitter jag här. Mormors barnbarn. För min undermedvetna tv-spelskille i ett tv-spel som hon byggde, som mina föräldrar varvat och som jag nu är fri att göra precis vad jag vill i. Och hur kul känns det egentligen?

Kanske är det inte konstigt att jag i nånstans längst inne då blir hemligt glad när hela världen ställs framför avgrunden. En vag känsla av skräckblandad förtjusning inför tanken på att jag också äntligen ska få något eget att kämpa för, om det så är nått så svart som demokratins överlevnad. Jag skulle hellre se att världen erbjöd mig något ljusare att slåss för. Men faktum kvarstår.

Jag vill få trycka på resetknappen och spela spelet själv nu.

Annons

Dela (38)
Tweeta



Laddar