Annons
Annons

Träna utan trams – Café testar black metal-yoga

Rädslan för rökelse och flum har fått Cafés Markus Thunberg att avsky tanken på yoga. Men nu finns en lockande variant. Kan black metal och Hellacopters gitarrist få honom att chakra bort sina tveksamheter?

Markus Thunberg
Foto Daniel Roos
Dela (22)
Tweeta
Annons
yoga

Cafés Markus Thunberg till vänster och Black metal yoga-proffset Robert Dahlqvist till höger.

 Folkungagatan, Södermalm i Stockholm.

– Kör man med skor eller?

Känner i samma sekund hur dum frågan är och blir ännu mer övertygad när jag ser yogainstruktören Astrid Björks bara fötter som småhoppar fram över betonggolvet när hon lägger ut mattor.

– Nä, yoga görs alltid barfota, svarar hon med lätt röst samtidigt som jag stoppar tillbaka mina vita Nikeskor vars färg nötts ner av inomhusfotboll.

Jag är nervös, men känner mig också utanför och som en idiot på besök.

6
Visa bildspel
/
...
Visa mer

 

Har precis bytt om till löpartajts, shorts och T-shirt i ett akvarieliknande rum med högt i tak i vad som enklast kan beskrivas som en av Södermalms tre ocharmigaste delar. Med konkurrens från området vid Södra station och Ringvägen i höjd med Södersjukhuset är den här biten av Folkungagatan vid Ersta en sorts alibi och sista utpost för vad tidigt inflyttade beskriver som ”riktiga Söder”. Själv tänker jag mest på att fönsterrutorna mot gatan utanför är fasligt stora och att alla kommer att kunna se min kropp göra roliga rörelser.

– Den här lokalen är inte så metal, instämmer min vän och Cafés nöjesredaktör Emil Persson som, trots att han lider av svår fear of missing out på grund av klädmärket Our Legacys samtidiga utförsäljning, till slut har gått med på att följa med.

Emil och jag blev vänner efter en Ryan Adams-konsert och förenas i att vi är vanligt killiga killar från landet som gärna står på tillställningar, tittar in och säger ”vad fan är det dom håller på med?” till varandra.

Perfekt för dagens utmaning i black metal-yoga, med andra ord. Förutom att vi tagit på oss att göra själva yogan, en träningsform jag väldigt motvilligt känner är träning för tjejer.

– Det går inte att vara man 2016 och hata på yoga. Det är inte modernt, säger Emil.

Vi får väl se. Det är också flummigheten som fått mig att avstå yogan under mina 31 första år. Det utlämnande och potentiellt pinsamma har även fått mig att avstå all annan typ av gruppträning, från det som kallas body pump via spinning till Friskis & Svettis. Lägg till att jag var hockey- och fotbolls-killen som gillade Radiohead på högstadiet när tuffare killar sminkade sig vita och hade norska vitsminkade black metal-män som idoler. Då blir det tydligt hur ohemma jag är här på black metal-yoga.

– Jag har testat bikramyoga en gång, den yogaform som utförs i extrem värme. Svinjobbigt. Senare fick jag redan på att den här Bikram, något slags indisk grundargestalt då, tydligen anklagades för att vara serievåldtäktsman. Och nu black metal-yoga. Tydligen måste det ingå ett stråk av mörker i mina andningsövningar, säger Emil.

Min enda kontakt med yoga har varit när min tjej fick för sig att yoga hos en bekant på Mariatorget som hittat sig själv på resa i Indien. Det blev ingen fortsättning, för yogaläraren gick vidare i letandet efter sig själv på Bali och kunde sålunda inte fortsätta kursen. Och såklart scener på tv som den i Mad Men-finalen när Don sitter på ett berg med en lurig min i aniktet, benen i kors och – -antar jag – säger någonting med sitt yogande. Kanske har han kommit till insikt, kanske vill han dö, kanske är han sugen på mer sprit – det spelar ingen roll för man klipper till en obegriplig sjungande Coke-reklam och sen är hela serien äntligen slut.

– Gör ingenting dumt, var inte en idiot så kommer det att gå bra, säger de när jag bokar in oss på passet.

yoga2

Markus Thunberg och Cafés nöjesredaktör Emil Persson.

 

Yogan gjorde sannolikt sina första försök i Sverige på 1950- och 60-talen, men som seriösare träningsform fick den fäste först på 1970-talet – samtidigt som hippie var norm. Det var i samband med att svenskarna började resa mer till USA som man hämtade in yogan hit, men det dröjde ända till 1990-talet innan vanliga människor började och riktiga studior öppnade.

Vår instruktör Astrid Björk kom på idén till black metal-yoga när hon bodde i USA för tre år sedan och var arbetslös.

– Jag var nog världens mest uttråkade hemmafru, säger hon.

Hon beskriver yogaskolan i San Francisco, där hon är utbildad, som icketraditionell, och började yoga hemma i vardagsrummet. I likhet med många andra norrlänningar har Astrid nära band till hårdrocken och metalmusiken.

– När jag yogade lyssnade jag såklart på den musik jag gillar, tyngre metal, och det dröjde inte länge innan vänner och grannar sa: ”Får vi vara med?!”

Hon hade plötsligt en black metal-yogastudio i hemmet, och när hon ett år senare flyttade till Sverige och återigen stod utan jobb såg hon chansen att testa samma koncept på Södermalm i Stockholm.

– Klasserna blev fulla på en gång, säger hon. Vi har allt från yogaentusiaster till de som inte gillar yoga men tycker att kombinationen yoga och black metal är helt okej, det är en salig blandning.

Det var för två år sedan. Nu håller Astrid i black metal-yoga varje vecka och har flyttat runt på ett par olika ställen, senast kommer hon från en lokal i Gamla stan och snart bär det av från utrymmet på Folkungagatan där vi nu befinner oss.  Astrids kurser finns på Facebook under Yoga Obscura.

– Yogavärlden kan verka glättig och enkelriktad och många pratar om hur livet är så härligt och hur viktigt det är att vara hälsosam. Jag pratar om mörker och att våga titta på det man kämpar med och att ta med sig det in i passet, säger Astrid.

Fredrik Widlund är först av de ordinarie kursarna in i studion. Efter en försiktig hälsning tar han sig bakom draperiet med en bild av Frida Kahlo, in i vad som ser ut som ett kök, för att byta om. Han kommer ut i vida, prassliga byxor och en vit T-shirt. Han ser inte ut att ha yogat jättelänge eller svalt Don Drapers idé om classy mindfulness, linnekläder och ett lurigt leende. För honom är yogan praktisk.

– Jag brukade få hjälp med ryggen på ett ställe här bredvid, men så tipsade de mig om den här yogan och jag har fortsatt komma, säger Fredrik.

Nästa person innanför dörren är oväntat nog också en man, han ser ut som en blandning av Eagles Glenn Frey och han i Schibbye/Persson som ser ut att heta Schibbye men heter Persson – mannen heter Robert Dahlqvist.

– Sist jag var med i Café visade vi i Hellacopters årets jeans. Det var för 11 år sedan.

Att det tuffa svenska rockbandets bästa upplaga är representerad på plats i form av gitarristen mellan 1999 och 2008 ger dagens pass en viss tyngd, det måste medges. Att representationen därtill görs av mannen i vingar på omslaget till skivan High visibility är en dubbelkagge om något.

– Det är jättehärligt att ha fötterna bakom huvudet, det är som orgasm. Nästan perverst, säger Robert Dahlqvist, eller Strängen som han kallar sig, på frågan om varför han är här.

Orgasm gillar jag såklart, men inget i den här situationen lugnar mina nerver. Ytterligare ett par kommer in i lokalen. Niklas Kerstin Öhman i tajts med leopardmönster och Anna Lindstein i kort tydlig frisyr.

Vi börjar, trots att några saknas.

– Att komma i tid är inte den här gruppens främsta gren, säger instruktören Astrid och vi placerar ut oss på mattorna i två rader samtidigt som hon knappar på högtalaren vid fönstret.

När man väl gått in har man spänt fast sig i bergochdalbanan

Jag och Emil tittar på varandra och väljer, med samma driv att inte hamna i blickfånget för förbipasserande, de två smala tunna mattorna längst in mot en vägg med bråte.

– Vi börjar sittande, kroka i fötterna om ni vill och känn svansen, manar Astrid.

Den svenska gruppen Monolords låt Empress rising rullar kraftfullt genom rummet, ett solo på gitarr och de där jättesnabba trummorna. Jag vågar inte titta på de andra för det värker från utsidan av benen genom hela höften och upp i ryggen och det känns som om jag inte kan böja ryggen ens en liten liten bit rakare. Och det känns som att min rygg måste vara betydligt rakare om jag ska ha en chans att känna svansen.

Svanskotan vet jag vad det är, det är den man fick så vansinnigt ont i när någon drog undan skridskorna på en och man landade på den del av ishockeyspelarens kropp som inte alls var skyddad. Svansen borde vara därikring.

– Slut ögonen och känn hur du gör cirklar från svansen upp längs ryggraden och hur det blir varmare och hur cirklarna fortsätter upp i huvudet. Slut ögonen.

Om uppmaningen om att inte vara en idiot känns aningen svår att tillämpa får jag nytta av Emils inställning på en gång.

– Det bästa är att det inte går att inte ta det här på allvar. När man väl gått in har man spänt fast sig i bergochdalbanan, säger han.

Jag koncentrerar mig på att inte vara en som inte gör det här på riktigt, samtidigt som Astrid beskriver hur vi ska andas och hur andningen ska gå inifrån och ut. Samtidigt försöker hård stötig rockmusik diskantigt fylla rummet under det som nog är en uppvärmning: höga knän, jogg och skott på målvakt. De som går förbi tittar snabbt in, som om de självklart konstaterar att ”jaha, där pågår ett yogapass”, och fortsätter.

– Vi går ner i hunden, säger Astrid och nu måste jag titta för att veta att det innebär att jag egentligen borde ha fotsulorna i mattan och böja hela kroppen i ett V framåt. Det är såklart omöjligt.

Men det är jävligt viktigt för mig!

Vi gör solhälsning och ombeds sträcka armarna mot benen. Det värker som bara ofrivillig stretching kan göra. Samtidigt får yogan mig att känna en förvånande sexuell vibb. Tänker att jag inte borde titta på de som yogar på andra sidan, men det är omöjligt. De böjer sina kroppar åt fel håll, frustar, stönar och svettas. Jag svettas också i rummet som fylls av en lukt av kropp.

– Jag jobbar med tunga varma flöden och teman i musiken. Ibland kan det vara Bathory-tema och då sätter jag ihop en spellista med deras bästa låtar och anpassar passet efter det, säger Astrid.

Legendariska svenska black metal-bandet Bathorys förste trummis, Sveriges världskändaste musikvideoregissör Jonas Åkerlund, har faktiskt tittat förbi under ett pass som hans fru var med på.

– Han bad mig fixa hans nacke eftersom han långflugit. Jag knäckte till den, säger Astrid.

yoga3

Cafés Markus ­Thunberg sprider stel stämning i yoga­studion.

 

Yogan har gått från indisk tradition till innerlig hippieverksamhet, vidare till yuppie-träning och blivit en träningsform som i sig har så många olika träningsformer att alla personer borde kunna hitta sin egen variant. Dagens black metal-yogautövare berättar om vilka andra former de testat: kundaliniyoga där det är knäpptyst i lokalen, yoga med valsång, urjobbig bikramyoga, vanlig yoga på Sats-liknande inrättningar.

– Jag träffade Astrid på en bar i Zinkensdamm och vi tog några öl, sedan tog vi fler öl och då berättade hon om den här black metal-yogan. Jag är inte här för black metal-musiken och kom från början inte hit för yogan, utan det är mixen av de två, säger Anna Lindstein.

Niklas Kerstin Öhman känner en liknande motvilja till att vara i ett traditionellt yogasammanhang:

– Det viktiga var att det INTE var valsång, att det INTE var panflöjt och människor i rosa käcka kläder.

Yogan har nu hunnit bli riktigt jobbig, men jag har kommit igång. Står själv och frustar och skakar i en ställning där jag ska hålla ut kroppen åt alla möjliga håll. Det är svårt, trots att jag gjorde lumpen och tycker jag lärt mig att hålla ut armarna rakt.

–  Jag har opererat axeln så jag lyckas inte komma upp i brygga, kroppen vill men det går inte, säger Strängen.

Astrid förklarar att det inte är ett självändamål att komma upp i brygga.

–  Med det är jävligt viktigt för mig, ryter han ifrån.

En timmes vridande och böjande och upp och ner på matta börjar gå mot sitt slut. Har hört musiken, men inte tänkt på den förrän nu. Under avslutningen som görs liggande och sittande med slutna ögon byts de hårda ljuden mot något jag först tror är traditionell yogamusik men som visar sig vara artisten Grouper. Kroppen är mör så det är skönt att ligga.

Tänker fortfarande inte köpa det här fullt ut, trots att det är skönt i kroppen.

– Duscha är inget man gör efteråt? frågar jag.

– Nej, det är bra att låta svetten sitta kvar på kroppen. Sen fanns det ingen dusch här heller, säger Astrid.

Emil och jag går med snart intorkad svett ut på gatan för att skynda till Our Legacy-utförsäljningen. Så, kan man hata på yogan som man 2016?

– Inte om man vill vara en tänkande, intellektuell man som ser ett värde i snygga kvalitetskläder, Babel i SVT och okända sommarpratare som inte är Filip & Fredrik, säger Emil.

Vi känner oss lätta i kroppen – något har kommit ur detta. Det stramar på ett mycket behagligt sätt. Den varma stämningen i gruppen och deras sätt att välkomna oss känns riktigt bra.

Emil sammanfattar åt oss:

– Man gillar liksom att det här är män-niskor som inte vet vad en lotusblomma är. Som dricker bärs och inte gurkvatten, kanske föredrar weed framför citrongräs. Hårdrocken är inte nödvändigtvis grejen, utan det här är yoga för människor som gillar att utöva yoga men hatar det som yoga kommit att representera. Utbrytaryoga, typ. Från ett personligt perspektiv känns det dessutom roligt med en yogaform som inte heller skapats av en serievåldtäktsman, vilket jag fått förklarat för mig att den här Bikram var, även om källa eventuellt behövs där.

Två veckor senare får jag fotsvamp för första gången i mitt liv. Jag tänker inte säga att det är yogabetongens fel (badhuset borde vara boven). Men jag hade varit helt säker om jag haft mina inomhusfotbollsskor.

 

Sugen på mer svart yogamusik?

Instruktören Astrid Björk har satt ihop en spellista på Spotify med sina bästa låtar – här hittar du den!

Annons

Dela (22)
Tweeta

Annons

Laddar