Annons
Annons
Annons


I kväll spelar AIK ödesmatch mot Skellefteå i hockeyslutspelet. Cafés Patrik Hedlund (längst bak i bild) tog sig i fjol vatten över huvudet genom att delta i Solnalagets försäsongsträning. Läs hans mjölksyrliga rapport här.

* * *

10:00, Råstasjön, Solna:

Annons

– Kliv av båren!

NHL-veteranen och AIK:s lagkapten Dick Tärnström, 36, har sagt sitt.

Uppgiften från fystränaren var tydlig: Jag och sex spelare ur AIK:s a-lag skulle löpa runt sjön med lastad bår. Den senare upp­giften föll på småskadade mål­vakten Marcus Svensson, 27. Nu ändras planen.

– Han sa inte att det måste ligga någon på båren. Jag hörde aldrig det, fnissar Dick.

Jag ler tillbaka, aningen förvånad men mest lättad av insikten att även elitidrottsmän tar genvägar i träningen ibland. För oss vanliga dödliga handlar det ju i regel om mer drastiska snedsteg – en plusmeny med milkshake (vanilj, tack) eller så – men ändå.

De andra spelarna – Henrik Nilsson, 20, Fredrik Carlsson, 23, Oscar Ahlström, 25, och Joakim Nordström, 19 – lyder blint kaptenens påhitt. Marcus Svensson hoppar av båren.

Fredrik Carlsson säger till mig:

– Det här hamnar inte i någon jävla tidning.

Alla garvar. Vi fortsätter springa. Tom bår.

– Vår tid blir alldeles för bra, flämtar jag. Vi kommer att bli avslöjade!

– Nej, säger Dick Tärnström.

Strax innan målgång tar Marcus Svensson åter plats på båren.

Väl framme tar det bara ett par sekunder innan fystränaren Anders Hultin – med ett förflutet som militär och polis i insatsstyrkan – stegar fram och ber att få prata med vår gruppledare Fredrik Carlsson.

Det känns lite som en förhörsscen i The shield eller någon annan crimeserie, men hinner aldrig spåra ur här. Carlsson kapitulerar utan omsvep. Jo, vi tog oss visst lite friheter med båren där ja.

Jag – inkräktaren i gänget – förväntar mig en egen Viktor Tichonov-artad utskällning, men Hultin säger lugnt:

– Ingen fara, men det är synd om er, eftersom ni nu måste löpa på samma tid, eller bättre, men med lastad bår.

Helvete, tänker jag. Jag har ju redan frukosten halvvägs upp i strupen efter morgonens mördande träningspass – en kombination av snabb långlöpning från ishallen och så en bänkpress­tävling på det.

Som tur är får jag ligga på båren under andra varvet.


Fystränaren Anders Hultin – med ett förflutet som militär och polis – framför huvudtränaren Roger Melin.


Patrik Hedlund har precis erhållit delad sistaplats i AIK:s bänkpresstävling.


11.00 Råstasjön, Solna

Dick Tärnström byter skepnad när varv två avverkas. Han tar kommando och löper med en kraft och frenesi som skulle få en buddistisk stridsmunk att kollapsa.

Vid målgång har vi slagit grupprekord. Hultin nickar nöjt och säger att det är dags för lunch i ishallen.

Jag frågar hur vi ska ta oss dit.

– Jag åker bil, ni löper, svarar han med ett flin och drar sedan snabbt igenom upplägget för eftermiddagens träning (den som han, till skillnad från morgonens dito, bedömer som ”lite jobbig”).

– Vi ska till Brunnsviken, fem kilometer från ishallen. Vi kommer köra en bana med simning, bårbärning, repklättring och löpning. Det blir ett jävla stim.

Jag hinner inte förhöra mig närmare om detaljerna innan han upprepar:

– Ni löper dit.

13:00 Brunnsviken, Stockholm

Anders Hultin samlar laget och säger att han ”har med mig grejer om vi behöver livrädda någon”.

Först tror jag att han skämtar, men det ligger verkligen två livräddningskit prydligt uppradade framför det iskalla vatten där jag och min grupp strax ska simma en till synes oändlig sträcka. Med en spelare på ett bildäck framför oss.

Klumpen i magen, som jag kände innan träningsdagen började, gör sig återigen påmind. Jag betraktar mig visserligen som hyfsat vältränad med svennemått mätt: Gymmet ett par gånger i veckan, innebandy med polarna ibland, någon löptur då och då. Jag är 1,88 lång och väger 84 kilo.

Men nu har jag inte tränat alls på två månader. Jag är den enda här som inte är elit­idrottsman, jag simmar parodiskt dåligt och jag är dessutom helt slut efter morgonens tortyrträning.

Det står mitt namn på de där livräddnings­kiten.

Anders Hultin guidar oss genom den sjuka bana som min grupp och de andra tre grupperna i tur och ordning ska forcera.

– Spring ner i sjön, en kille lägger sig på bildäcket, de andra simmar och puttar bildäcket framför sig. Simma hela sträckan fram till stranden, sedan tillbaka hit och sedan tillbaka till stranden där det ligger en bår. En kille lägger sig på båren, de andra bär den och tar också med sig två tiokilosvikter. Spring uppför backen och fram till det nät som är uppsatt mellan träden. Klättra genom hålen på nätet, fortsätt uppför backen och sedan i mål. Tiden räknas på den i gruppen som kommer sist.

Klumpen i magen växer. Jag förstår plötsligt varför NHL-stjärnan Niclas Lidström har pekat ut försäsongsträningen som enda orsak till att han tvekade att fortsätta sin hockeykarriär.

Dick Tärnström håller med:

– Det är inte den bästa tiden på året direkt, säger han.


14:00 Brunnsviken, Stockholm

När fystränaren skriker ”kör!” tänker jag på vad han sa till mig i morse:

– Det ska göra ont när man tränar, för det gör ont att spela hockey. Om det inte gör ont när man tränar, hur blir det då när man spelar match?

Nu ser jag bara tänkbara löpsedlar framför mig. ”Reporter tränade ihjäl sig på uppdrag.”

Det iskalla vattnet slår emot mig. Mina gruppkompisar visar sig vara lika bedrövliga simmare som jag – skönt!

Efter två längder får jag en liten krampkänning i axeln. En sträcka återstår.

Det måste ta slut snart, tänker jag.

Mirakulöst tar jag mig upp på stranden precis innan krampen sätter in på allvar. NHL-draftade Patrik Nemeth står på stranden och skrattar åt mina färgglada badbyxor.

– Haha, han tog med sig Burberrybrallorna!

Jag hetsar vidare, lättad över att ha kommit upp ur vattnet jämbördig med de andra.

Återstående löpning bjuder på extrem mjölksyra, men viljan att inte sinka min grupp bär mig över mållinjen.

Huvudet snurrar och benens existens känner jag inte. Stjärnmålvakten Viktor Fasth flinar och frågar om det är jobbigt. Jag lägger mig ner och det känns som att lasagne­lunchen vill se dagens ljus igen.

Anders Hultin berömmer gruppen – och ber oss göra oss i ordning för varv två.

Hur det gick minns jag fortfarande inte.

Text: Patrik Hedlund
Foto: Christian Gustavsson

(Tidigare publicerad i Café 9, 2011.)

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar