Bloodshy & Avant

Sukhumvit Road är en av de där evighetslånga gatorna i Bangkok som
aldrig tar slut. Även vid 22.00 är trafiken så tät att de digitala
siffrorna ovanför trafikljusen meddelar att det kommer att ta exakt
6.35 minuter att passera gatan. 6.34, 6.33, 6.32…

Men alla fordon väntar lika tåligt i den 30-­gradiga vintervärmen.
Taxibilar, tuk-tuks, jeepar och hundratals och åter hundratals vespor
och motorcyklar står där i korsningen, sida vid sida, utan att försöka
tuta sönder varandra som de förr gjorde i denna länge ökänt kaotiska
storstad.

I vår taxibil byter chauffören från en station som spelar thaipop till en som spelar en reggae­version av Alicia Keys No one. På trottoaren står en man lutad mot en lyktstolpe och följer någon slags thailändsk sitcom på sin mobil.

Mitt i detta nya Bangkok – denna kors­befruktning av högteknologiskt
och ur­åldrigt, asisatiskt och västerländskt – har Sveriges mest
framgångsrika låtskrivare och producenter valt att bygga en ny
inspelningsstudio.

Studion ligger i Sukhumvit som förutom gatan även är namnet på ett
område i Bangkok där nya skyskrapor sträcker sig högre och högre mot
himlen. När Christian ”Bloodshy” Karlsson köpte
den lägenhet där hans studio är inhyst var skyskrapan inte ens
påbörjad. Från en månad till en annan kan ett helt kvarter i Sukhumvit
vara utbytt.

– Jag önskar att vi hade kommit på det här tidigare, säger Christian.
När det gäller själva proddandet har vi vårt laboratorium i Stockholm.
Men skriva kan vi faktiskt göra var som helst. Och precis som i LA,
fast på ett helt annat sätt, är det här en fantastiskt inspirerade stad
att jobba i.

– Bangkok har inte köpt den västerländska mtv-prylen rakt av. Alla de
senaste låtarna spelas här också, visst, men du hör lika mycket
thailändsk och kinesisk musik. Helt plötsligt kan man höra ett sätt att
arrangera stråkar som inte liknar något annat man hört. Folk har heller
inte fattat vilken klubbscen det
finns i Bangkok. Om man gillar till exempel dj Premier, som jag gör, så har han varit här tre gånger det senaste året.

Även Bloodshy & Avants sound låter som det vore sprunget ur en tropisk metropol
snarare än en västerländsk. Själva melodierna är klassisk pop i rakt
nedstigande led från Motown, men rytmerna är ofta förbluffande
komplexa, hårda och udda för att ligga på topplistan. Det låter både
globalt och futuristiskt, likt ringsignaler från en snar framtid.

Om det spelades poplåtar på radion i William Gibsons framtidsromaner skulle de låta som Bloodshy & Avants.

– Våra låtar utmärks av de på något sätt står ut på de popskivor de är med
på, säger Pontus ”Avant” Winnberg.

Vi är heller inte så bra på beställningsuppdrag. Egentligen jobbar vi hela tiden som det är vårt eget band vi skriver för.

Eller som tidningen Rolling Stone beskrivit det: Bloodshy & Avants
låtar är ”the kickiest tracks” på de skivor de är med på.

I en global kampanj för ett par år sedan lät SonyEricsson-användare
världen över rösta fram världens bästa melodi genom tiderna. 700 000
människor i 66 länder, från Kina till Brasilien, sms:ade in sina
röster. Britney Spears Toxic, skriven av Bloodshy & Avant, kom tvåa. Etta blev Queens We are the champions och trea Michael Jacksons Billie Jean.

– Av alla utmärkelser vi fått var den nästan den allra roligaste, säger
Christian. Att vi fick en amerikansk Grammy för Toxic var också kul,
men omröstningen – där all sorts musik var med, inte bara poplåtar –
var ännu mer oväntad.
Toxic, som duon skrev med Henrik Jonback och Cathy Dennis,
är en av de låtar som för evigt kommer att förknippas med 2000-talet.
Låten släpptes 2004 och blev etta eller topp 5 i nästan alla länder där
det finns topplistor.

Både 2004 och 2005 fick Bloodshy & Avant ascap Award, det mest
prestigefyllda priset för internationella låtskrivare, för sina
framgångar med i synnerhet just Toxic. Bara på förlagssidan har den
låten hittills omsatt 60 miljoner kronor.

Christian ”Bloodshy” Karlsson och Pontus ”Avant” Winnberg är båda
födda 1975. De kommer från Göteborg men bor numera i Stockholm. Båda är
gifta och Pontus blev pappa i fjol.

På gatorna är det ingen som känner igen dem, men i musikvärlden känner
alla till deras namn. När jag ett par veckor innan Bangkok besökte
deras studio i Solna låg det – mitt i virrvarret av takeawaykartonger
och tidningar – två oöppnade platinaskivor på golvet, halvdammiga paket
som låg infösta i ett hörn.

Platinaskivorna var för Madonnas Confessions on a dance floor, ett
album där Bloodshy & Avant gjorde två av låtarna. Jag lyfte upp
skivorna, kikade in genom skyddsplatsen och kunde läsa att båda
utmärkelserna – en var till Christian respektive Pontus – var utställda
för åtta miljoner sålda exemplar.

– Jag vet inte riktigt vad man ska ha dem till egentligen, svarade Christian när jag frågade varför de låg kvar där oöppnade.

– Jag har inte en enda guldskiva upphängd hemma. Men just den där (en
stor ram med åtta platina-cd och en discokula i miniatyr) är den första
jag tyckt var lite snygg.

Hur funkar det där? Får man en ny platinaskiva för varje ny miljon albumet säljer?
– Nej, de brukar vänta med utdelningen tills de tror att skivan har
sålt klart. Men nu hörde jag att Madonna-skivan är uppe i tio miljoner,
så jag vet inte, vi kanske får en till.

Hösten 2007 var Bloodshy & Avants mest framgångsrika hittills. Inom
loppet av ett par månader hade de fyra låtar med på Britney Spears
senaste album, tre på Kylie Minogues senaste, tre på American
Idol-vinnaren Jordin Sparks debut, två på Kevin Michaels debut, plus titelspåret på Jennifer Lopez senaste, Brave.

Som producenter på denna nivå får man ett förskott per låt som ligger
på cirka 450 000 kronor per låt. 13 sådana låtar enbart under ett par
månader på hösten… You do the math.

– Men det är inte i förskotten de verkliga pengarna ligger, säger
Pontus. De finns på låtskrivarsidan och de pengarna kommer flera år
efter att skivorna släppts. Men den här branschen är lite av en
smågangsterkultur. Parallellt med att förskotten blivit bättre så har
avtalen blivit sämre. Så allt hänger på vilken sorts avtal man lyckats
förhandla sig till.

Men visst borde ni nästan vara ekonomiskt oberoende vid det här laget? Hur länge till behöver ni jobba?
– Vi behöver aldrig mer jobba av ekonomiska skäl, säger Christian. Men
vi har faktiskt aldrig riktigt tänkt på pengar, hur klyschigt det än
låter. Från början var det så sjukt galet kul med alla uppdrag att man
bara jobbade på och inte hade en aning om vad som kom in på banken. Och
sedan när det buzzet var över hade vi tjänat så mycket att vi inte
behöver bry oss.

– Utmaningen nu är i stället att börja göra allt vi tidigare inte haft
tid till, säger Pontus. Vi har haft en fantastiskt rolig karriär så här
långt. Vi har blivit mest kända för elektroniska uptempo­låtar till
tjejartister. Men det vore ju sjukt tråkigt om vi bara höll på med det.
När vi nu är i en position där vi kan göra vad fan vi vill vore det
väldigt dumt att inte göra det.

Detta innebär att Bloodshy & Avant de senaste månaderna har tackat
nej till många artister som frågat om låtar. Bland annat har de sagt
nej till Beyoncé. För tredje gången.

– En del kollegor i branschen förstår ingenting, säger Christian. De
tycker vi är helt sjuka i huvudet som säger nej till Beyoncé.

– Men hur mycket vi än gillar henne som artist så vore det farligt om
vi börjar göra för många produktioner som låter för lika varandra,
säger Pontus. Och just nu kändes det helt enkelt fel för oss att göra
det.

För att utmana sig själva har Christian och Pontus dels startat ett
eget band, med en amerikansk kollega som tredje medlem. Det enda som är
klart är att den skivan, när den slutligen släpps, inte kommer att ges
ut under namnet Bloodshy & Avant.
Parallellt med att de tackat nej till flera västerländska storstjärnor har de i stället tackat ja till att jobba med BoA,
en 21-årig sydkoreansk popsångerska som är megastor i hemlandet och
framför allt i Japan. Den docksöta BoA, vars namn står för Beat of Angel,
har tillsammans med hela sitt entourage med skivbolagsfolk flugit hit
till Bangkok, en stad som både geografiskt och kulturellt ligger precis
lagom mellan Stockholm och Seoul.

– Det vi har gjort med BoA kommer nog inte att höras i väst, men det
har varit väldigt kul och gått ännu bättre än vi hoppades. Till
skillnad från musikbranschen i väst, där alla bara pratar om hur dåligt
det går, finns det också en framåtanda i Asien som också är
inspirerande. Där pekar det fortfarande uppåt.

Samtidigt som Bloodshy & Avant är i Bangkok delar Carl Bildt ut regeringens Exportpris till dem på Grammisgalan.

– Jättesynd att vi inte kunde vara där och ta emot det, säger
Christian. Det känns typiskt, vi har missat alla utdelningar för alla
priser vi fått! Till och med den amerikanska Grammygalan.

Under tiden i Bangkok kommer det även både bra och dåliga nyheter från
väst om deras mest kända klient, Britney Spears. The good news: deras
låt Piece of me, som de skrev med Klas Åhlund,
blir Britneys nya singel och får strålande recensioner (utsedd till en
av 2007 års bästa låtar av New Yorker och Rolling Stone) och börjar
klättra på listorna i hela världen.

The bad news: samtidigt som Piece of me är på väg att rädda Britney
Spears karriär – precis som Toxic gjorde fyra år tidigare – så hamnar
hon återigen på alla löpsedlar i ett av sina alltför offentliga
sammanbrott. Och denna gång blir det värre än någonsin. Likt en
Hannibal Lecter spänns Britney Spears fast av polisen och leds bort
från sina barn i en av de mest offentliga förnedringarna i
nöjeshistorien.

– Det är så jävla sorgligt, säger Christian. Det är vidrigt att se hur
hennes privatliv hängs ut i media. När vi var i la med henne en gång
var de tvungna att gå runt med skynken för att vi skulle kunna sitta i
trädgården och fika. I varenda träd hängde det paparazzis. Och de
skriker hela tiden saker, både till henne och alla runt omkring, för
att provocera fram reaktioner som de kan använda på bild.

– Det är det som Piece of me handlar om, säger Pontus. Att alla vill ha
en del av henne. Och verkar beredda på att göra vad som helst för att
få det. Jag tror ingen utomstående ens kan föreställa sig hur det är
att leva på det viset. När vi var i Hamburg en gång för några år sen
fick vi för första gången se det på nära håll. Det var verkligen
läskigt.

– Vi var där och hängde med Britney på ett hotell, fortsätter
Christian. Hon fick ett infall, typiskt henne, och föreslog att vi
skulle smita från vakterna för att göra stan tillsammans. Vi smet ut
bakvägen. Men någon fick syn på oss och började följa efter. Det blev
fler och fler. Till slut hade vi en mobb på kanske 100 stycken i
hasorna. Vi tvingades fly in i en juvelaffär. Men när även folkmassan
försökte ta sig in fick ägaren panik och föste ut oss. Precis när man
började bli rädd på allvar fick vi tag på en taxi och kunde fly. Sedan
gjorde vi Hamburgs nattliv med henne, inklusive Reeperbahn. Och hade
väldigt kul. Det är också typiskt Britney.

Piece of me var den sista låten som skrevs till Britneys senaste album.
Albumet var egentligen klart, men Christian och Pontus blev övertalade
av Britneys a&r att åka till la en sista vända för att skriva en
låt till. De blev erbjudna att samarbeta med en lång lista kända
amerikanska låtskrivare men tog på eget bevåg i stället med sig Klas
Åhlund (Teddybears, Robyn).

– Det har hela tiden funnits en oskriven regel om att inga låtar ska
handla om Britneys liv, säger Pontus. Vi tyckte att hon skulle göra en
svarslåt till Justin Timberlakes
Cry me a river. Det var ett ganska lökigt pr-stunt från hans sida att
använda deras förhållande på det sättet. Det hade varit kul om Britney,
med glimten i ögat, hade gett igen. Svarslåtar är ju en klassisk
pop­tradition. Men det blev inget av med det tyvärr.

Fast en sådan svarslåt finns. Lyssna på Sweet dreams my la ex som
Bloodshy & Avant i stället gav till Rachel Stevens. De kan inte
bekräfta att det är den tänkta svarslåten till Cry me a river, men de
dementerar det inte heller.

– Den där sista veckan i la satt vi mest och beställde mat i studion,
säger Christian. Det var rent kaos runt Britney då, hon kunde inte ens
ta sig till studion. Men när det var tre dagar kvar skrev vi Piece of
me tillsammans med Klas, som det var jäkligt kul att jobba med, och
skickade över den. Vi visste att låten bröt mot alla regler vi fått,
men Britney älskade den. När hon sedan kom till studion var hon extremt
peppad, hade lärt sig texten utantill i bilen, och satte sången på typ
en halvtimme.

– Britney är alltid väldigt proffsig och fokuserad när hon väl är i
studion. Jag minns en annan gång när vi började jobba direkt när vi
flugit in till la. När vi hade varit vakna i 20 timmar trodde vi att nu
är det väl ändå dags att packa ihop för dagen. Men Britney var så
inspirerad att vi höll på i 20 timmar till. Hon kan verkligen hitta en
fantastisk vibe.

Den allra mest fokuserade artist som Bloodshy & Avant jobbat med är
Madonna. När de jobbade i London cyklade Madonna till studion varje dag
och var delaktig i hela produktionen, in i minsta detalj.

En morgon deklarerade Madonna att något i slutmixen på en av låtarna hade ändrats. De lät inte exakt likadant som i går kväll.

– Vi hade inte rört några knappar, säger Pontus. Spike (Stent, en av
världens mest kända inspelningstekniker) skakade också på huvudet. Vi
var alla övertygade om att det var Madonna som misstagit sig. Men
naturligtvis var det hon som hade rätt. På något sätt hade en av
rattarna på mixerbordet rubbats under natten, kanske av en städare, och
reverbet på ett sångpålägg hade dragits ned en aning. Och det hörde hon.

Men de har tackat nej till att vara med på Madonnas nästa album.

– Vi älskar Madonna, men den musikaliska inriktning hon vill dra åt nu passar inte oss.

Christian Karlsson och Pontus Winnberg kommer från helt olika musikaliska bakgrunder.

Pontus Winnberg är uppväxt med klassisk musik. Hans pappa, Lennart
Winnberg, är lektor i musikteori vid Högskolan för scen och musik vid
Göteborgs universitet. Lennart Winnberg har skrivit böcker om
musikpedagogik och håller kurser på internationell nivå

– Farsan brukade hålla introduktioner på Konserthuset i Göteborg när
jag var liten, säger Pontus. Mina första minnen av musik är att jag
satt där och ritade till alla de stora klassiska verken. När en av hans
elever gjorde ett projekt om Beatles fick jag upp ögonen för popmusik.
Jag tror jag var sju år då.

Så du kan läsa noter?
– Ja, jag började den vägen, men har sedan lämnat den.

När Christian Karlsson var sju år samlade han på bildskivor – ”Depeche
Mode, Howard Jones men framför allt Adam & The Ants” – och som
tonåring började han spela gitarr och sjunga i olika punkband. Ett av
dem hette Sunnanvind (det krävs övertalning för att han ska klämma ur
sig det namnet) och var inspirerat av Asta Kask. Via skateboard kom han
sedan in på hiphop. Genom ett litet arv från sin farfar köpte han en
PA-anläggning och började göra egen musik i replokalen med gitarr,
skivspelare och trummaskin.

16 år gammal kom han med i Goldmine, en grupp från Göteborg som är lite bortglömd i dag men som skrivit svensk hiphophistoria.

– Det var då jag träffade Pontus första gången, säger Christian. Vi
stod och väntade utanför en replokal och började prata. Han var en
riktig musiker, jag var mer en brinnande visionär.

Pontus var då med i bandet Solomon. Han var dessutom involverad i Göteborgs klubbscen och drev houseklubbar.

– Men jag är nog den enda som drivit house­klubb utan att ha någon koll
egentligen, säger Pontus. Jag gillade bara musiken. Då tyckte jag det
var lite pinsamt att jag hade så dålig koll, men nu kan jag tycka att
det är rätt sunt. Koll blir ofta bara ett attribut. För många är det så
viktigt att upprätthålla fasaden av att ha koll att de fastnar i en
genre av ren rädsla.

Samtidigt gick det bättre och bättre för Christians band, Goldmine. När
Fugees gjorde sin legendariska spelning på Gino i Stockholm 1996 var
Goldmine förband. Gruppens sångerska, Claudia ”Deetah” Ogalde, dök upp på inspelningar med både 2Pac och Notorious Big.

När Goldmine upplöstes efter sitt andra album satsade Deetah på en
solokarriär. Christian följde med som hennes producent. Deetah fick
internationellt kontrakt med London Records. Låtar från albumet Deadly
cha cha från 1998, som nästan helt var producerat av Christian, dök upp
på hitsamlingar och i skräckfilmen I still know what you did last
summer men det stora genombrottet för Deetah uteblev.

Men både engelsmän och amerikaner var väldigt imponerade av den då
23-årige Christian Karlssons produktioner. Han fick åka till London och
New York och jobba med Pete Tong och Cameron McVey (Neneh Cherry).

– Helt overkligt för en snoris som jag.

Han gjorde tre remixer av Jay-Z:s A hard knock life som Jay-Z gillade så mycket att de gavs ut på en egen tolva.

Nu började han även bli känd som Bloodshy.

– Jag började använda namnet när jag var typ 14. Tog det från en
westernfilm jag såg på tv, en Disneyfilm om en fredlig sheriff som
hette Jasper Bloodshy. Jag tyckte bara det lät coolt. Googlar man Bloodshy i dag är 99 procent av träffarna på mig och 1 procent på sheriffen.

När fler och fler uppdrag började komma in tog Bloodshy kontakt med Pontus Winnberg.

– Det var inte förrän Pontus och jag började jobba tillsammans som vi
hittade ett eget sound, säger Christian. Innan dess hade jag bara varit
en svamp som sög upp allt från andra. Men i och med de skills som
Pontus kom med kunde vi nu börja göra musik på ett helt nytt sätt.

Det första de gjorde tillsammans var en remix till Morcheeba. Den första egna låt de skrev som blev framgångsrik var Christina Milians
AM To PM från 2001, en låt som aldrig slog riktigt i Sverige men blev
Topp 3 i England och direkt etablerade dem internationellt.

Ingen hade tidigare kombinerat en pop­melodi med så hårda och udda beats.

– Vi blev nedringda av a&r:s från hela världen efter den låten.
Alla ville att vi snarast möjligt skulle skriva en likadan låt till
deras artister. Vi blev till och med inbjudna till writing camps för
att berätta hur vi hade gjort låten. När vi sedan gjorde Toxic var det
en vidareutveckling av det vi skapat med AM to PM.

Direkt efter AM to PM och Toxic följde en ”hysterisk period” som
egentligen aldrig avtagit. Christian och Pontus jobbade ett tag så
mycket att de kände att de höll på att bli farligt nära att bränna ut
sig.

Men vad som räddade dem var – bakvänt nog – en komplett katastrofinspelning med Ricky Martin. En incident de fortfarande tänker på och som på sätt och vis också har stakat ut deras framtid.

– Ricky Martin själv har vi slutit fred med efteråt, säger Christian.
Problemet var allt folk runt omkring honom. Allt briserade när vi
jobbade på ett nytt album med honom i la. Vi jobbade som fan, men hans
management förstörde all vibb vi hade. Varje morgon vi klev in i
studion kändes det som de pushade in oss i ett hörn. De försökte hela
tiden styra vad vi gjorde.

– En morgon hängde vi kvar på hotellet och talade ut med varandra.
Ingenting kändes kul längre. När hans manager sedan ringde och frågade
varför i helvete vi inte var i studion fick vi nog. ”Vi skiter i de här
killarna.” Vi tog den hyrbil de hade hyrt, drog till Vegas, gamblade,
vägrade svara i telefon och hörde aldrig mer av oss.

– Vi insåg att vi tidigare hade haft över­respekt för businesssidan,
säger Pontus. Bara för att det är där de största gaphalsarna finns så
känner man mig lätt liten och ”tacksam för att få vara med”. Men där
vände det. ”Vänta nu, de har ju hyrt in oss för att de vill ha det vi
är bra på.” Sedan dess är det så vi jobbar. Vi tar bara de projekt där
folk ger oss förtroende. Annars blir varken vi eller artisten nöjda.

Jan Gradvall