Dokument: Brottsplats Moskva

Han har torterats med strykjärn, nästan blivit strypt och förlorat hela sin familj i Rysslands bottenlösa undre värld. Men reportern Sergej Kanev vägrar sluta “bevaka banditerna”, från korrumperade poliser till maffialedare. Café möter mannen som riskerar livet i jakten på sanningen. (Bilden: Kanev vid sin dotters grav. Hon var bara 22 år när hon mördades av sin ex-pojkvän ifjol.)

* * *

Bilen tvärnitar. En ung man hoppar ur och slänger in en handgranat i en lägenhet. Det smäller till, börjar brinna och gärningsmannen åker snabbt därifrån. Killen som bor i lägenheten springer ut på balkongen gråtande, men oskadd, och får hjälp att ta sig därifrån.

De förbipasserande ryssarna är chockade.

Alla utom en. Sergej Kanev är precis i början av sin journalistkarriär och ute på uppdrag. Av en ren slump be­finner sig han och kameramannen på plats när handgranaten kastas. De fångar hela händelseförloppet och räknar med att tas emot som hjältar när de kommer tillbaka till den lokala tv-stationens redaktion.

Eftersom kvällens sändning redan har gått bestämmer redaktören att inslaget ska sändas i nästa nyhetsprogram. Men först är det långhelg och då finns inga nyheter i tablån, så Sergej Kanev tvingas vänta.

Dagen efter har han fest hemma i lägenheten i Lobnya, 27 kilometer norr om Moskva. Vodkan har tagit slut och kompisen går för att hämta en ny flaska. Men han glömmer att stänga dörren om sig och kort därefter rusar sex okända män in i lägenheten. Sergej är berusad, men känner igen en av dem – mannen som dagen innan kastade handgranaten.

Han surras fast med rep vid en stol och får ta emot flera hårda slag.

– Vi vill ha kassettbandet, säger handgranatsmannen.

På något sätt har de fått reda på att tv-stationen planerar att visa mordförsöket.

Sergej ser att kassettbandet ligger på en hylla bakom ryggen på männen. Han funderar en kort stund, men bestämmer sig för att vägra. Hellre döden än att låta några gangsters skrämma honom.

Inte ens ett skållhett strykjärn mot bröstet, och lukten av sin egen brända hud, får Sergej att ändra sig.

– Jag har ingen aning om var bandet finns, ljuger han.

Kanske tror männen att Sergej talar sanning, kanske inser de att det här är en person som inte ger med sig i första taget, för de avbryter tortyren.

– Okej, vi kommer inte längre. Gud får bli din domare, säger handgranats­mannen och lägger strykjärnet på trä­golvet innan han och kumpanerna lämnar lägenheten.

Det börjar ryka från brädorna. Om en brand bryter ut är det bara en tidsfråga innan Sergej Kanev förvandlas till en levande eldsfackla. Han drar och sliter i repen, men utan att komma loss.

Då traskar den alkoholiserade grannen in i lägenheten genom dörren som gangster­gänget glömt slå igen ordentligt.

Hans ärende är det vanliga:

– Har du något att dricka?

När något svar inte kommer vänder han sig om för att gå, men stelnar till. Såg han verkligen rätt? Grannen vänder tillbaka och inser att han inte fyllehallucinerat. Sergej Kanev sitter verkligen bunden och blåslagen på en stol samtidigt som det ryker från ett glödande strykjärn på golvet. Grannen rycker ur sladden, hämtar sedan en kniv och skär av repen så att Sergej kan komma loss.

Tillsammans ringer de polisen som en stund senare kommer till platsen. Men de är inte direkt tillmötesgående.

– Ska du verkligen anmäla? Du inser väl att det blir ganska svårt att hitta dem?

Sergej Kanev förstår vinken och avstår från att göra en anmälan. I stället åker han till sjukhuset, blir omplåstrad och får ett bandage över bröstet.

Tillbaka i lägenheten går han fram till bokhyllan med kassettbandet. Men det är borta. Han svär för sig själv och undrar om banditerna trots allt fick det med sig eller om polisen lagt beslag på det för att slippa problem. Det är hur som helst försvunnet.

Kanev slår sig ner i soffan och pustar ut.

Han har bara hunnit vara journalist i ett år och de flesta hade nog, med tanke på vad som just hänt, bytt karriär. Sergej tänker tvärtom. Från och med nu ska det bli full satsning på journalistiken.

Så överlevde han attacken. Det slitna trapphuset i Lobnya utanför Moskva där Kanev överfölls för ett par år sedan. han visar hur männen tog strypgrepp på honom. Sergej är övertygad om att det var ett brutalt rån och inte ett regelrätt mordförsök. Hade de velat döda honom skulle han inte ha levt idag.

* * *

16 år senare, vintern 2012, går Sergej Kanev med långsamma steg nerför trappan. Han är klädd i jeans, brun stickad tröja och ser ut som en rysk variant av Tony Soprano. Sergej väger åtminstone 100 kilo, låter som ett ånglok och använder en tygnäsduk för  att torka svett i panna och nacke.

Han skakar hand och tar med oss in på Novaja Gazetas redaktion i Moskva.

Här har Sergej arbetat sedan 2005.

Tidningen kommer ut tre gånger i veckan och är känd för två saker: sin ettriga kritik av Vladimir Putin och att flera av dess journalister mördats. Den mest kända, Anna Politkovskaja, sköts till döds 2006. Mordet är fortfarande olöst. Men på redaktionen lever hennes minne kvar. I rummet där hon satt och skrev om övergreppen under kriget i Tjetjenien finns ett foto av henne och en blombukett.

– Vi var inte nära vänner, men Anna var en kär kollega som jag hade väldigt stor respekt för. En del ryska journalister råkar illa ut för att de själva är involverade i ”dirty business”, men hon tog inga mutor. Jag är helt övertygad om att statliga och kriminella intressen samarbetade för att tysta Anna, säger Sergej Kanev.

I dag har de anställda ett stormöte där de ska rösta om chefredaktören ska få nytt förtroende, en gammal tradition som i det här fallet mest är en formsak.

Den långa korridoren på redaktionen har blå korkmatta. Längs väggen ligger medarbetarnas rum på rad.

Sergej Kanev sätter sig bakom sitt skrivbord och startar sin gamla Dell­dator. Bredvid finns ett nött dokumentskåp och på väggen hänger en världskarta.

Sergej visar mig en tidning som har några dagar på nacken. Där finns en av hans senaste artiklar, om en kvinna som tvättar pengar åt kriminella och som också lär ha mord på sitt samvete. Sergej har länge haft ögonen på henne och säger sig ha bevis för att vissa poliser, insyltade i verksamheten, flera gånger har hjälpt kvinnan att fly.

Nyligen fick han veta att hon gripits av polis, men att uniformerade krafter åter­igen verkade för att få henne frisläppt.

Då tog Sergej till en okonventionell metod. Han ringde polisstationen och sa:

– Det här är polischefen, jag beordrar er att hon ska hållas kvar.

Han skrockar åt minnet, men tillägger att det troliga är att kvinnan kommer att klara sig den här gången också.

Som ung drömde Sergej Kanev aldrig om att bli journalist. Han började sin yrkeskarriär som dj och for land och rike runt och bröt mot lagen genom att spela den förbjudna artisten Donna Summer (hon var för sexfixerad för kommunist­partiets smak).

Men när banditer pressade honom på pengar, och vid ett tillfälle mördade en person på dansgolvet, tröttnade Sergej. Han ville göra något annat, granska dem som förpestat hans tillvaro.

– Tyvärr är det ingen större skillnad på kriminella och poliser, som jag betraktar som banditer i uniform.

Att bevaka organiserad brottslighet och poliskorruption, som blivit hans specialitet, är förenat med stora risker. Kanev får regelbundet obehagliga brev och mejl. Telefonsamtal där anonyma röster skriker ”Jag ska döda dig, din hjärna kommer att flyta!” har blivit en del av vardagen, liksom psykologisk terror som när någon åkte hem till modern, låtsades vara polis och sa att sonen var död.

– Sergej gör något viktigt för vårt land och jag är väldigt stolt över honom. Jobbet är riskabelt, men passar hans personlighet, säger fadern Vladimir Tarakanov.

Sergej Sokolov, biträdande chefredaktör på Novaja Gazeta, instämmer:

– Som person är Sergej en sann vän, som reporter en bulldog.

Egenskapen orsakar ibland panik bland dem som blir föremål för granskningar.

Det händer att de försöker köpa sig fria. Oftast erbjuds Sergej 10 000–15 000 kronor i kontanter, fria besök hos olika prostituerade eller resor till Thailand.

En gång arbetade Sergej med en artikel om en general som stulit medaljer från KGB:s arkiv och därmed fick lite extra respekt från kollegor när han reste runt i landet. När reportern konfronterade officeren med uppgifterna erbjöds han 23 000 kronor för att glömma storyn.

– Bra pengar, men jag tackade så­klart nej och publicerade artikeln ändå, säger Sergej och bränner av ett av sina skrockande skratt.

Vid ett annat tillfälle, då han undersökte ett tips om att sonen till en polischef fifflat i affärer, dök en okänd man upp på redaktionen. Han skrev något på ett papper och gav det till Sergej som läste ”200 000” (så många rubel motsvarar drygt 45 000 kronor). Budskapet kunde inte misstolkas: Lämna polischefens son ifred så får du ett välkommet tillskott till den blygsamma reporterlönen.

– Jag svarade nej och mannen gick där­ifrån. Det ironiska är att jag aldrig hittade några riktiga bevis och därför tvingades släppa storyn. Polischefen trodde säkert att de lyckades skrämma mig och att det var därför vi aldrig publicerade någon artikel.

Men Sergej låter sig inte skrämmas i första taget. Inte ens vid de tillfällen då hans liv har varit i fara.

En gång var han i Kaliningrad för att undersöka ett tips. Sergej hade, av några källor inom polisen, fått veta att en tulltjänsteman var involverad i en smugglingskedja med förgreningar till både Kina och Tyskland. Några lokala poliser hade fått nys om saken och börjat nysta i härvan.

Men tulltjänstemannen delade med sig av sina vinster till polischefen, som såg till att utredningen las ner.

De hederliga utredarna gav dock en hel del material till Sergej, som avlyssnade telefonsamtal. Reportern tryckte på ”play” och började lyssna. En konversation, mellan två av de inblandade, återberättar Sergej så här:

– Jag har redan två containrar med kontanter. Jag får inte plats med mer, kan du ta dem?

– Nej, nej, jag har inte heller någon plats. Det är fullt med kinesiska sedlar här.

– Vart förvarade du pengarna tidigare?

– I bårhuset.

– Gör det igen då.

– Nej, det är fullt där också, med kroppar.

Känner sig övervakad. Sergej i sitt arbetsrum på Novaja Gazeta. Han säger att myndigheterna läser alla hans mail och att telefonen avlyssnas. En ofrånkomlig yrkesskada för den som bevakar korruption är att man till slut inte litar på någon.

* * *

Sergej fortsatte gräva i storyn, och nu spred sig ryktet om den kommande artikeln som en löpeld i Kaliningrad. När arbetet var klart återvände han till Moskva för att skriva storyn. En kväll när Sergej var på väg hem smet två män in i porten efter honom.

När Café träffar Sergej vill han på plats visa vad som hände, så vi tar bilen dit. Moskvas trafik är erkänt kaotisk. Ring­lederna bromsar upp flödet och har gjort timslånga bilköer till vardagsmat.

Efter någon timme är vi framme vid det slitna huset i Lobnya där Sergej bodde. I trapphuset, med flagnande färg och stenhårt ljus, tar han några snabba kliv och ställer sig på första våningen vid postfacken. Det var här det hände.

Männen som följt efter honom gick till attack. Sergej kände ett rep som pressades hårt mot halsen. Han drogs mot väggen, kippande efter luft, samtidigt som den andre mannan slet i Sergejs väska.

– För första gången hade jag nytta av min övervikt. Jag tappade balansen och pressade in mannen som försökte strypa mig i väggen. Det gjorde honom så omtöcknad att jag kunde få bort repet.

Den andre mannen slet fram en kniv, skar av axelremmen på Sergejs väska, slet den till sig och sprang därifrån med sin kumpan.

– Jag hörde dem prata om inspelningar och förstod att de var på jakt efter de avlyssnade samtalen från Kaliningrad som jag fått av mina tipsare. Jag hade bandet i väskan, men de visste inte att jag också gjort tre kopior, så artikeln publicerades så småningom.

Vilka som överföll Sergej Kanev den där kvällen har han ingen aning om.

Trapphuset var videoövervakat, men när han undersökte utrustningen visade den sig vara ett tomt skal.

– Företaget som installerat kamerorna hade bluffat. Tyvärr blir jag inte särskilt förvånad. Det här är trots allt Ryssland.

Dokumenterar allt. Sergej Kanev med en av de kameror som han oftast bär med sig på grund av den hotbild som finns. Blir han dödad ska han kunna lämna bevis mot mördaren efter sig.

* * *

Det är dags för lunch. Vi åker till en azerbajdzjansk krog i närheten. Sergej ska träffa sin vän Gadir Mirzoyev, en polis som nu är avstängd från sin tjänst efter anklagelser om att ha försett en kriminell man med handbojor och därefter misshandlat honom.

– Men det där stämmer inte. Han är oskyldig, säger Sergej Kanev tvärsäkert.

De har känt varandra i många år och reportern framhåller sin vän som en av få hederliga medlemmar av poliskåren.

– Jag har vänner som efter bara några veckor som poliser brutits ner av systemet. Även om man inte tar mutor finns det en chef som förväntar att man ska dela med sig. Hela systemet är smutsigt och gör det nästan omöjligt för hederliga poliser att sköta sina jobb, säger Sergej Kanev.

Att han vågar utmana så mäktiga krafter handlar delvis om att han inte har något att förlora. Efter ytterligare en timmes bilfärd, när vi svängt av från en stor landsortsväg och parkerat i lervällingen på en ryskortodox kyrkogård, får vi veta varför.

Fram till för sex år sedan levde Sergej Kanev ett vanligt familjeliv med fru, son och dotter. I dag ligger alla tre begravda här. Hustrun gick bort 2006, bara 42 år gammal. På frågan om vad som hände svarar han kort:

– Hon drack för mycket.

Sergej går fram till dottern Katjas grav där det finns ett stort foto på henne och flera buketter med färska blommor.

Han är här varje vecka.

Sergej tar av sig gubb­kepsen, tänder en cigarett för dottern och sätter ner den i jorden. Sedan tänder han en till sig själv och tar några djupa bloss. Ögonen är blanka, blicken tom.

Katja gick bort i april förra året, 22 år gammal. Dottern var skötsam och höll sig borta från droger, men stora delar av omgivningen var tunga miss­brukare och hon blev till slut själv ett offer för det brutala livet.

Katjas ex-pojkvän slog ihjäl henne och väntar nu på att ställas inför rätta.

– Jag hade köpt en brudklänning som hon skulle använda i framtiden. Nu är hon begravd i slöjan, säger Sergej Kanev.

Han huttrar lite i kylan, knäpper jackan och pekar på en gravsten en bit bort.

Där vilar sonen Ivan som, 25 år gammal, gick bort bara en månad före systerns död.

Han hade periodvis svåra drogproblem och missbrukade framför allt ”Krokodil”, ögondroppar som säljs helt lagligt men som alla vet injiceras av missbrukare.

De är starkt beroendeframkallande och kallas för ”de fattigas heroin”. ”Krokodil” bryter snabbt ner kroppen och få klarar sig längre än sju månader.

Ivan lyckades ta kontrollen över sitt liv när han under två år satt i fängelse, dömd för att ha stulit mobiltelefoner. Men efter muck rasade tillvaron igen.

I mars förra året dog Ivan i en överdos. När Sergej senare såg sonens kropp på bårhuset var både huvud, axlar och nacke svarta och uppsvällda till dubbel storlek – en konsekvens av att ha injicerat ögondropparna.

Pappan plockade fram kameran och tog bilder av sonens döda kropp. De har han sedan dess visat upp för alla som har nerver nog att se vad ett gravt missbruk kan leda till.

För att hantera sorgen efter barnen begravde Sergej Kanev sig i arbete. Han bestämde sig bland annat för att klämma åt den apotekare som sålt droger till sonen och hans kamrater. Med recept kostade ögondropparna 35 kronor, men det gick att få dem under disk för 45.

Sergej Kanev gick till apoteket, slet upp dörren till lagret och såg den farliga medicinen från golv till tak.

Han konfronterade mannen bakom disken, som svarade:

– Det är bättre att de får drogerna här under min kontroll än någon annanstans.

Efter att Sergejs artikel om apoteket hade publicerats i Novaja Gazeta fick han hjälp från oväntat håll. Den Putinvänliga ungdomsrörelsen Nashi dök upp och satte stopp för handeln – genom att bokstavligt talat mura igen entrén.

Men Sergej Kanev fick nyligen veta att apotekaren har fortsatt sin verksamhet på annat håll.

– Hans nya ställe har bytt namn.

Det heter ”Snälla Mamman”.

* * *

Varför har ett land så rikt på metaller, gas, olja, skogar och jordbruksmark halkat så snett egentligen? Efter kommunismens fall, en ung Boris Jeltsin på pansarvagn och öppna gränser hade många höga förväntningar som aldrig infriats.

Frilansjournalisten Malcolm Dixelius, i många år stationerad i Moskva för SVT, har tillsammans med Andrej Konstantinov skrivit böckerna Rysslands undre värld och Maffians Ryssland.

Han säger:

– Korruptionen är inget unikt ryskt, men det är unikt i sin skala. Orsaken är den snabba samhälls­förändring som startade 1992.

Dixelius insåg tidigt att allt pekade åt helt fel håll.

– Man började med att på fem år omfördela ägandet i 60 procent av landets tillgångar, utan att ha någon fungerande civilrättslig lagstiftning. Det är klart att det då blir den starkes makt.

I dag är korruption något som de flesta ryssar måste förhålla sig till.

– En vanlig familj kan tvingas in i ett förhandlingsspel med barnens lärare för att de ska få rätt betyg eller med läkaren för att få bra vård.

Det ryska rättssystemet lämnar också en del i övrigt att önska. Men det är inte så lätt som att muta domaren och sedan gå fri. Systemet är betydligt mer komplicerat.

– Den som är smart stödjer rättsskipningen till sin egen fördel.

En kriminell ledare kan till exempel servera åklagaren en färdig ut­redning med bevis mot en konkurrent.

Enligt Dixelius är en vanlig missuppfattning att utländska före­tagare råkar ut för beskyddarverksamhet. Sån kriminalitet finns, men långt värre är att få till exempel en korrupt brandmyndighet efter sig.

– Då blir det inspektioner tills de får pengar för att sluta. Den typen av byråkrater tycker ofta att utländska företag i Ryssland tjänar för mycket pengar och viker sig inte förrän de fått en del av kakan.

Malcolm Dixelius är ändå hoppfull.

– Jag blundar givetvis inte för de många problem som finns, men delar heller inte mina ryska vänners pessi­mism. De ser ofta världen i svart eller vitt. Antingen är det demokrati eller helt nattsvart. Man måste komma ihåg att det har gjorts enorma framsteg de senaste 20 åren och att det tar längre tid än så att få ordning på ett land som länge var fast i ett helt bisarrt system.

Demonstationerna i samband med presidentvalet tidigare i år har stärkt Dixelius i hans övertygelse:

– Tidigare kunde ingen föreställa sig att människor med märkesjeans och snygga jackor skulle gå ut på Moskvas gator och protestera. Men nu är det påtagligt att det finns en medelklass som är djupt upprörd över eländet och vill ha förändringar.

Sergej Kanev delar inte sin svenska kollegas försiktiga optimism inför framtiden.

Han har nu lämnat kyrkogården och slagit sig ner på Café Kafenda, en villaliknande lokal med knarrande trägolv och blommiga soffor. Sergej dricker en espresso och sneglar på bordet bredvid där två unga killar delar på en flaska vodka. Han fingrar på sina tre ständiga följeslagare: cigarettpaketet, tändaren och mobiltelefonen.

– Det här stället ägs av en polischef. En bit bort finns ett annat ställe som ägs av en gangster, säger han och skrockar.

Sergej lutar sig tillbaka i caféfåtöljen och tittar ut i mörkret.

– Ärligt talat vet jag inte vad man ska förvänta sig av framtiden. Kanske kan sociala protester leda till förändringar.

Ser du någon ljusning?

– Njet.

Så vad är din drivkraft?

– Att mina artiklar ska få vanligt folk i Ryssland att se vad som pågår. De måste börja tänka på sig själva som skattebetalare, att deras pengar i förlängningen går till banditer i uniform.

Har du funderat på att sluta, för att det är för farligt?

– Jag skyddar mig så gott jag kan, har min dolda videokamera, vet att min telefon avlyssnas och att mina brev läses. Men ge upp? Aldrig. En förmögen man som jag känner erbjöd mig att bo i hans hus i Thailand och jobba därifrån. Mina föräldrar var också väl­komna. Men jag tackade nej eftersom jag vägrar fly.

Är du rädd för att råka ut för samma sak som Politkovskaja?

– Både jag och mina föräldrar är redo för vad som helst. Jag slutar bevaka banditerna först när jag är tillsammans med mina barn.

Text: Andreas Utterström
Foto: Björn Terring 

Texten är tidigare publicerad i Café nummer 6/2012.

* * *

* * *

DEN RYSKA MAFFIASTATEN INIFRÅN:
887 000 PERSONER SITTER I FÄNGELSE

★ I ett land med drygt 138 miljoner invånare har den organiserade brottsligheten många skepnader. De kriminella tjänar pengar på bland annat narkotika, prostitution, vapen, kidnappningar och råvaror. Det finns olika grupperingar som skiftar över tid, till exempel armenisk och georgisk maffia som tjänat stora pengar på den illegala spelmarknaden.

2009 fanns 887 600 personer i ryska fängelser och häkten.

Utländska diplomater har beskrivit Ryssland som ”en maffiastat” där ”det är svårt att skilja mellan staten och den organiserade brottsligheten”. Det förekommer också anklagelser om att ryska spioner samarbetar med maffiabossar när det gäller vapenhandel, att rättsstaten systematiskt skyddar kriminella nätverk och att Putin fört över svarta pengar till utländska konton.

Riskerna för journalister har ökat sedan mordet på Anna Politkovskaja 2006, säger Sergej Sokolov, biträdande chef­redaktör på Novaja Gazeta.

– Tidigare fanns vissa farliga områden, som norra Kaukasus, men i dag finns faran överallt. Numera är vi väldigt noga med att bara skicka de mest rutinerade reportrarna till de farligaste områdena.

Vilka ryska journalister lever allra farligast i dag?
– Dessvärre är det inte bara de journalister som, liksom Sergej Kanev, granskar korruption. Ingen kan längre garantera ryska journalisters säkerhet.

Sergej Kanev har hotats till livet många gånger. Vilka skyddsåtgärder kan ni i tidningsledningen erbjuda?
– Som situationen är i dag handlar det främst om självförsvarsvapen som tårgasspray och elpistol.

Har du några egna favoriter bland hans artiklar?
– De som handlat om hur vissa företag använts för att tvätta statliga budgetpengar. Och så de som tagit upp det stora problemet med kidnappningar.

(Källor: CIA – The world factbook, UD och BBC.)