När jag väl fått upp ögonen och tagit mig ur sängen styr jag mina svaga stapplande ben raka vägen mot dagens första kanna kaffe.
Kaffe är utan tvekan min största last, och faktiskt den enda dryck jag skulle ha väldigt svårt att klara mig utan, ja förutom vatten då.
Morgnarna hemma hos mig ser ut ungefär så här: Jag vaknar okristligt tidigt i ottan, eftersom barnen är morgonpigga och tycker att det är morgon när det för mig mer liknar mitt i natten. Och när jag väl fått upp ögonen och tagit mig ur sängen styr jag mina svaga stapplande ben raka vägen mot köket, kaffebryggaren och dagens första kanna kaffe.
Första koppen sveps under trött tystnad. Och sen andra koppen. Tredje. Där någonstans börjar livsandarna återvända och jag kan känna hoppet om att faktiskt orka veva igång den dimmiga hjärnan och de sömnbristsvaga musklerna.
Trendigt etiopiskt kaffe med hög syra i alla ära – 99 gånger av 100 vill jag ha en rejäl kopp klassiskt snutkaffe.
Morgonkaffet är räddningen, och ofta blir det en kanna till innan det bär av mot dagislämningar och jobb. Och för mig är det kolsvart, mörkrostat och kraftigt som gäller. Trendigt etiopiskt kaffe med hög syra och en teliknande färg i alla ära – 99 gånger av 100 vill jag mycket hellre ha en rejäl kopp klassiskt snutkaffe.
Visst, koffeinet är såklart viktigt, men det finns också något annat med det här mörka och murriga som är skönt för kroppen. Som en varm filt på insidan. Som en lång varmdusch. Som en öppen eld i blodet. Det börjar susa i nerverna och rycka i musklerna. Och jag älskar det ögonblicket när jag känner att nu, nu händer det. Nu vaknar kroppen. Hjärnan börjar formulera tankar och det där lilla pirret av energi börjar pulsera med svagt ljus i bröstet.
Ge mig det stora, fylliga, mörka, djupa, kraftiga och koncentrerade. Inget lull-lull eller finlir.
Smaker är mitt levebröd och min passion, och jag fascineras av finstämda nyanser och eleganta balanser. Men kaffe är ett undantag i sammanhanget. Ge mig det stora, fylliga, mörka, djupa, kraftiga och koncentrerade. Inget lull-lull eller finlir. Ge mig en Moccamaster och ett paket Mollbergs blandning – det är allt jag behöver och vill ha i kaffeväg.
En riktigt rivig espresso har såklart också sina fördelar, men det fina med bryggkaffet är också mängden – jag vill kunna klunka stora mängder. Den fulla varma koppen är en räddning, något att hålla sig i när morgonens och verklighetens vindar blåser snålt.
Tre bryggkaffefavoriter:
• Mollbergs blandning (Zoéga’s): Alltid nummer ett, och mitt go-to-kaffe.
• Hazienda (Zoéga’s): Också rejält fyllig och mustig, med tydlig nötig smak.
• Franskrost (Arvid Nordquist): Perfekt eftermiddagskaffe, med rätt mycket choklad och vanilj i smaken.
Andreas Grube skriver om allt inom dryck för Café. Här är två av hans tidigare texter:
