Burksamlarens gyllene hemlighet

Historien om Burk-Curt Degerman och miljonerna. Tidigare publicerad i Café 5/2010. (Bilden: Curt Degerman med Expressens Tommy Schönstedt, till vänster.)

Curt Degerman levde i misär. Hans hus var förfallet, han bytte bara kläder två gånger om året och människor gick omvägar när de såg honom. Men Skellefteås mest kände burksamlare hade en stor hemlighet. Han var mångmiljonär . När han dog uppdagades förmögenheten: Guldtackor i bankfack, fonder i Luxemburg och konton i sex svenska banker Sammanlagt var han god för mer än 12 miljoner kronor. Cafés Jens Kärrman avslöjar historien om ”Burk-Curts” dubbelliv.

* * * * *

När kusinen såg matkassarna utanför Curt Degermans hus blev han alldeles kall. Under hösten hade Curt inte varit riktigt i slag. Han orkade inte mycket och gick knappt ut. Skräp och bråte blev kvar inne i huset. Dessutom hade han svullnat upp, blivit lite plufsig.

Kusinen hade förgäves försökt få Curt att gå till vårdcentralen. Men Curt var inte killen som gick till läkaren. Tjurig, var ordet som enklast beskrev Curt Degerman. En misslyckad knäoperation några år tidigare, där Curt struntade i rehabiliteringen, tog han som ursäkt för att inkompetensförklara hela läkarkåren. – Jag är envis. Jag kämpar ett tag till, sa han.

Men hans beryktade tjurighet var också ett skydd. För han ville egentligen inte veta.

– Tänk om jag har cancer. Huvva, det kan man ju dö av, sa han.

Så när kusinen såg matkassarna han lämnat dagen före på den skitiga farstubron, förbannade han sig själv. Okej att Curt inte alltid öppnade dörren när kusinen kom förbi, men att han inte skulle ta in maten på ett dygn var osannolikt.

– Hade jag vetat hur dålig Curt var hade givetvis ringt dit en ambulans att hämta honom. Att få honom till läkaren på frivillig väg gick inte, säger kusinen, som på grund av den pågående arvstvisten vill vara anonym. Nu ringde han polisen. Han väntade in patrullen utanför den slitna träkåken på Storgatan i centrala Skellefteå. Det var allhelgonaafton 2008. I sängen på bottenvåningen låg Curt Degerman död. Han blev 60 år gammal och obduktionen visade att han redan innan han dog haft minst en hjärtinfarkt som han aldrig sökt vård för.

– Det såg ut som att han sov, förhoppningsvis dog han i sömnen, säger kusinen.

Varje svensk stad har sin burksamlare. Han är man, oftast medelålders. I skitiga och trasiga kläder inventerar han metodiskt papperskorgarna längs stans huvudstråk. Alla känner till honom. En del stannar och slänger käft med originalet. Andra, inte sällan ungdomar med några folköl i kroppen, retas. Välter hans cykel eller ger honom öknamn.

De flesta tittar bara bort när burksamlaren närmar sig. Ofta går det rykten om att burkmannen egentligen är stormrik, att han tjänat grova pengar på sina vändor till pantmaskinen. En vandringssägen som sällan stämmer.

Curt ”Burk-Curt” Degerman var Skellefteås burksamlare. Varje dag sågs han leda sin cykel, på vars styre det hängde två stora platspåsar med burkar och flaskor, genom centrum. Curt och hans cykel var en del av stadsbilden. Alla i Skellefteå har sin egen anekdot om Burk-Curt. Även om honom gick snacket, att han samlat på sig en förmögenhet.

I Burk-Curts fall var det sant.

Och han var för smart för att gömma pengarna i madrassen. Juristen som tog sig an bouppteckningen värderade lösöret i de två nedgångna fastigheterna Degerman ägde till bara 3000 kronor.

Huvuddelen av Curt Degermans förmögenhet fanns inte ens i Sverige. Drygt åtta miljoner kronor var placerade i fonder i Luxemburg.

– Han ville slippa förmögenhetsskatten, berättar hans kusin.

I ett bankfack i Skellefteå fanns 124 guldtackor, totalt 12,4 kilo guld, värderade till 2,6 miljoner kronor. Sammanlagt, med värdet på tomten i centrala Skellefteå inräknad, var Curt Degerman vid sin död god för tolv miljoner kronor. Hade det inte varit för finanskrisen hade han haft ett par miljoner till.

I dag står Curt Degermans fastigheter igenbommande. På granntomterna finns några av Skellefteås finaste träkåkar. Mellan träden kan man skymta älven några hundra meter bort. Läget är ett av stans bästa. Men det är också det enda tecknet på att en av Västerbottens rikaste personer bodde här.

På farstubron ligger mängder av plastpåsar, en hög kapsyler och en sågklinga. Curt Degermans slängde ogärna något.

– Låt det vara, det kan vara bra att ha, brukade han säga.

Runt knuten på huset ligger flera cykelhjul och en rullator som Curt släpat hem. När han fick punktering på cykeln bytte Burk-Curt ut hela hjulet. Det var enklast så. Tomten är vildvuxen. Ungbjörkarna och hallonsnåren skvallrar om att ingen röjt upp på mer än ett decennium. En stor ekorre hoppar från gren till gren.

– Ett paradis för djuren, mindre trevligt för grannarna. Det är som en nationalpark mitt i stan, säger kusinen. Nyheten om Burk-Curts förmögenhet slog ned som en bomb i Skellefteå. Lokaltidningarna skrev artikel efter artikel om den fantastiska historien.

Ett fåtal hade redan anat hur det låg till.

– Många äldre förstod att han hade pengar, men inte hur mycket. Förr var ju familjen Degerman en fin familj i Skellefteå, säger kusinen.

Historien om Curt Degerman är inte bara den om en burksamlares fantastiska hemlighet och hans postuma hämnd på alla som skrattat åt honom. Det är också berättelsen om en begåvad pojke från en välbärgad familj som hade alla förutsättningar att lyckas. Men vars liv tog en helt annan, tragisk vändning.

Curt Degermans farfar Jonas Degerman ägde ett stort hemman i det som i dag är Skellefteå-stadsdelen Sunnanå. När kommunen på 1920-talet började bygga bostadshus i området sålde han marken och köpte en ny gård utanför stan. Han hade flera fina positioner i den tidens samhälle. Han satt i kommunfullmäktige, bistod vid lantmäteriförrättningar och var kyrkvärd.

– Han var utan tvekan en prominent person, säger Ulf Lundström, på Skellefteå Museum.

Curt Degerman bodde som liten i samma hus som han kom att leva i hela sitt liv. Närmaste grannar var tre ogifta fastrar, varav två hade läst vidare. Pappan var rörmokare.

Pojken växte upp i en religiös familj, där det var en dygd att vara sparsam och anspråkslös. Vägen för sonen, det enda barnet, var utstakad. Han skulle studera och bli något stort.

– De tänkte sig en karriär som jurist eller ekonom, säger kusinen.

På pappret hade Curt Degerman allt som behövdes för en framgångsrik karriär i en svensk småstad. Han kom från en respekterad familj, var begåvad och gillade idrott. Kusinen, som är den ende som i alla år umgicks med Curt, beskriver en pojke med grym tävlingsinstinkt och stort idrottsintresse.

– Jag fick ett hockeyspel i julklapp, oj vad han älskade att spela på det. Han kunde inte sluta. Efter skolan spelade Curt hockey på naturisbanan Dammvalla. Han var stor och hade, som det heter på ishockeyspråk, ”handleder”.

- Han var duktig i ishockey, en teknisk spelare, säger den fyra år yngre Expressenjournalisten Tommy Schönstedt, som växte upp i Skellefteå.

Curt Degerman var bland de andra ungdomarna känd för sitt extrema detaljminne. Hockeytabeller och travrader memorerade han i huvudet.

– Vi brukade sitta i bibliotekets läsesal. Jag och en kompis förhörde honom på travet. Curt kunde rekorden, varvtiderna och kuskarna. Allt. Han var en sån som lärde sig saker utantill, säger Tommy Schönstedt. Curt lämnade högstadiet med bra, men inte exceptionella, betyg. Sedan hände något. Efter bara en termin hoppade han av gymnasiets latinlinje. Kusinen menar att de krav som Curt Degerman ställde på sig själv var mycket högre och svårare att bära än föräldrarnas drömmar.

– Curt ville vinna, vara bäst och värst. Men det är svårt att vara det, och när han inte klarade det var det som att han gav upp. Han liksom bara tröttnade, tappade gnistan. Det var som att han lämnade in.

Vad som egentligen hände Curt är det ingen som vet i dag, han bara blev kvar hemma. Kanske var det så enkelt att han brände ut sig, kanske fanns en psykisk sjukdom i botten.

– Allt var väldigt mystiskt. Det var som hemlighetsfullt, mycket hysch, hysch. Alla undrade vad som hade hänt Curt, men det var inget familjen pratade om, berättar kusinen. Att det går att leva ett bra, rentav väldigt framgångsrikt liv som begåvad medelmåtta föresvävade aldrig den unge Curt Degerman.

- För honom var det allt eller inget som gällde. Var han inte bäst fick det vara, säger kusinen.

Och bäst blev han. På att samla burkar.

Han började samlandet redan i 20-årsåldern. I början tog det emot. Curt märkte att folk tittade efter honom, han förstod att föräldrarna skämdes. Men det gav pengar och, inte minst, rutiner. Samlandet blev ett jobb, en sysselsättning att hänga upp vardagen kring. Och han vande sig vid blickarna.

Curt arbetade extremt metodiskt, som en skicklig företagare. Han följde samma stråk varje dag, inventerade ständigt nya ”marknader” och såg till att jobba hårdare än konkurrenterna.

– På somrarna var han ute dag och natt. Jag tror knappt att han sov. Han hade en otrolig energi, berättar kusinen. Som en driven entreprenör sparade han i ladorna inför sämre tider. Burkarna han samlade under högsäsongen på sommaren förvarade han i ett förråd på gården. Senare, när fastrarna dog, användes även deras hus som lager.

– På vintrarna hämtade han burkar i förrådet och pantade kanske för en 50-lapp om dan. Så att han hade till mat, säger kusinen.

Ibland slog affärssinnet fel. På 1990-talet hade Curt Degerman läst i tidningen att panten var på väg att höjas. Han sparade mängder av burkar i fastrarnas hus, i väntan på klippet. Men panten höjdes inte – och burkarna blev för gamla.

– Jag hjälpte honom att bära ut 60 säckar värdelösa burkar ur huset. Det tog honom hårt, berättar kusinen.

Vid lunchtid varje dag gav sig Burk-Curt ner på stan.

– Han gick till banken och kollade börskurserna, sen till biblioteket och läste tidningar. Man kunde ställa klockan efter honom, säger Bosse Furhman, reporter på lokaltidningen Norra Västerbotten.

På biblioteket, som ligger när E4 i utkanten av Skellefteå, plockade han först åt sig Dagens Industri, som han läste noga. Sedan följde Norra Västerbotten, Expressen och Aftonbladet. Alltid i samma ordning. Han följde olika rättsfall och hur det gick för Skellefteå AIK i ishockey. Trav var också ett stort intresse, han såg alltid V75 på tv och syntes ofta på travbanan i Skellefteå.

- Som ung kunde han spela små summor, en femma eller så. Sen blev han för snål och samlade nog mest burkar på travbanan, säger Tommy Schönstedt.

Det stora intresset var ekonomi. Han tröttnade aldrig på att prata om börskurser och kvartalsrapporter. Innan han gick ner på stan lyssnade han på Ekonomiekot. På kvällen såg han ekonominyheterna på tv.

– Curt var väldigt noga med att ha koll på Dow Jones och Nasdaq innan han gick och la sig, berättar hans kusin. Sedan Tommy Schönstedt börjat på Expressen i Stockholm brukade Curt ofta komma fram och prata aktier med Tommy när han var hemma i Skellefteå.

– Han trodde att jag var nån slags guru bara för att jag jobbade på tidning. Jag sa åt honom ”att det där kan du mycket bättre än mig”. Han var väldigt kunnig. Jag tror inte att banken behövde tala om för honom hur han skulle placera sina pengar.

En sommar för snart tio år sedan stegade Curt ut från SEB:s kontor och gick fram till Schönstedt. Han såg glad ut.

– Du ska veta att jag är mycket rikare än de där socialkärringarna som jagar mig. Nu är jag uppe i sex miljoner kronor, sa Curt.

Curt Degerman hade medievanor som en börsmäklare, men en lodis livsstil. Två gånger per år, vår och höst, bytte han kläder. Plaggen hittade han i välgörenhetsorganisationernas containrar.

– Kläder finns det hur mycket som helst. Det svåra är att hitta skor, brukade han säga.

Han luktade illa och tittade mest ner i backen. Burk-Curt var en lokal kändis som de flesta undvek.

– Du fick gå omvägar när du träffat honom, lukten satte sig i kläderna, säger Bosse Fuhrman.

Kosthållningen var torftig. Mest falukorv och köttbullar, som han ofta åt direkt ur paketet. Vid sällsynta tillfället kokade han sig lite potatis. Ibland kom några granntanter förbi med nybakt.

– Och så älskade han kakor och läsk. Han drack läsk i mängder. Det var ett under att han hade några tänder kvar, säger Curts kusin.

Att resa på semester var det aldrig tal om. En gång på 1970-talet följde han med till Boden för att titta på trav. Söderut reste han aldrig längre än till Umeå.

Burk-Curt var tjurig och envis. Allt skulle ske på hans villkor. Fick han inte som han ville blev han sur.

– Om han kom på något gick det bra, kom nån annan på något så var det mer tveksamt, berättar kusinen och ler där vi står i snöslasket på Curts gårdsplan.

Likadant var det med människor. Han bestämde vilka han ville prata med. Alla andra undvek han.

– En släkting som försökt prata med honom sa att ”han är så svår att fånga in”. Och det var han. Curt var expert på att smita undan, säger hans kusin.

Efterhand blev han den ende Curt Degerman litade på. Curt införde ett kodsystem för att slippa konfronteras med människor han inte gillade. Kusinen skulle knacka tre gånger på dörren, då visste Curt att han skulle öppna. Annars förblev dörren stängd. Grundtesen i livet var att fly undan besvär. Allt som verkade jobbigt undvek Curt. Men viktigast av allt var pengar.

– När det gällde pengar kunde han vara hänsynslös, säger kusinen.

I Skellefteå fanns på 1980- och 1990-talen ytterligare en hängiven burksamlare. Han och Curt var bittra konkurrenter.

- Hade det inte varit för den rackarn hade jag varit dubbelt så rik, sa Curt, som aldrig använde svärord, när han såg honom på stan.

Den 21 juni 1990 small det. Konkurrenten fick samla burkar utanför en Max-restaurang i utbyte mot att han städade. Burk-Curt ville åt denna lukrativa marknad. Denna junidag sprang Curt Degerman fram till konkurrenten och började slita i en kasse med burkar som han bar på.

– Striden pågick i två-tre minuter, berättade ett vittne i tingsrätten.

Dragkampen slutade med att Burk-Curt sparkade till motståndaren hårt över bröstet. Tre månader senare var det dags igen. Personalen och lunchgästerna såg hur Curt Degerman jagade den andre burksamlaren, som var beväpnad med en stötdämpare, framför sig. När en kvinna försökte gå emellan lyfte Burk-Curt upp en reklamskylt, drämde till och träffade båda.

På försommaren 1993 var det Curt Degermans tur att råka illa ut. Fortfarande var det området kring Max i södra Skellefteå som båda ville åt.

Curt samlade burkar vid en container när konkurrenten dök upp och började piska Burk-Curt med ett ”käppliknande” föremål. Några veckor senare kastade samme man sten mot Curt.

– Degerman verkade rädd och bad honom sluta, sa ett vittne i rätten.

Efter bråken och rättegångarna, där båda fälldes, fick de nog. Likt två maffiabossar bestämde de sig för att dela upp stan mellan sig.

– Det var det bästa för alla. Sen blev det mycket lugnare, säger Kjell Pettersson vid Skellefteåpolisen.

I domarna mot Curt Degerman från 1990-talet konstaterar tingsrätten att han inte kan betala rättegångskostnader på grund av ”svåra personliga och ekonomiska omständigheter”. Curt Degerman gjorde inget för att informera tingsrätten om hur det egentligen låg till. Och rätten såg sannolikt bara en sliten burksamlare framför sig. Burk-Curt hade då i många år i hemlighet placerat sina pengar i fonder och aktier. Sjukpensionen rörde han aldrig, den gick direkt till olika investeringar.

– Det var så lätt med aktier på 70- och 80-talet. Det gick bara upp, brukade han säga till kusinen.

Redan på 1980-talet köpte han de guldtackor som med de senaste årens värdestegring visat sig vara en lysande affär. Sitt fondkapital flyttade han med hjälp av SEB över från Sverige till Luxemburg. Myndigheterna såg inte röken av Burk-Curts pengar.

Givetvis hade tingsrätten delvis rätt i att Curt levde under svåra personliga omständigheter. Curt Degermans liv handlade om pengar, men han levde som om han vore utblottad.

I början av 1990-talet vårdades han för psykiska problem. Enligt en personundersökning led han sedan lång tid av en psykisk störning. Om sjukdomen fanns med i bilden redan i tonåren, eller om den växte fram under åren som enstöring framgår inte. Under hösten 1991 blev han sämre, allt mer fixerad vid pengar och ibland aggressiv. Till sist slog föräldrarna, som då fortfarande var i livet, larm.

- Att vara på psyket i Umeå är fruktansvärt. Det enda som är bra är maten, men man kan inte vara där bara för maten, sa Curt när han kom ut.

Om det berodde på vården må vara osagt. Men de sista tio åren av sitt liv blev Curt Degerman lugnare. Han fortsatte att samla burkar, men inte med samma frenesi. ”Jag tar det jag hittar”, brukade han säga. Han blev allt mer egen och isolerad.

– Det var som att han slutade att bry sig. Han blev helt likgiltig för andra, säger kusinen.

Stor del av sin tid ägnade han åt att skriva till olika myndigheter. Han har över 20 ärenden registrerade hos Justitiekanslern och tio hos Högsta domstolen. Han begärde skadestånd för allt från förstörda glasögon till stulna cyklar och bråkade om skatten på föräldrarnas arv.

- Den där JK är så barnslig. Han gör som han vill. Den där Persbrandt hjälper han, för det tycker han väl är spännande, klagade Curt.

Han fick avslag efter avslag.

- När han fick besluten skrev han svaren direkt på baksidan. En gång skrev han bara ”jag ger mig aldrig”, sägerhans kusin och skrattar.

Ofta gick Curt direkt från biblioteket till Norra Västerbottens redaktion på andra sidan gatan för att kopiera intressanta artiklar. Bosse Fuhrman försökte i flera år få Curt att ställa upp på en intervju. Han sa nej varje gång.

– Han skyllde på att han inte fått låna kopiatorn. Nån gång hade vi slut på papper, vilket han använde som skäl i flera år. Han var rätt långsint, säger Bosse Fuhrman.

Till kusinen gav Curt en annan, sorgligare förklaring.

– Varför ska den där Fuhrman intervjua mig? Vad har jag gjort egentligen? Jag har inget jobb, jag har inte uppnått något, sa han.

Tvivlen på det liv han levde blev allt större de sista åren. Den annars så slutne Curt blev i samtal med kusinen allt mer öppen med sina tankar.

– Vad är det för mening med livet, det är bara besvärligt och tråkig, sa han.

Men att ta sig ur burksamlandet och börja leva på sina sparade miljoner föresvävade aldrig Curt.

– Han förstod att något var fel, men han kunde inte göra något åt det. Han hade vett att skämmas för hur det såg ut i huset. Men han klarade inte att röja upp. Han var fastlåst i sitt sätt att leva, säger kusinen.

Den sista tiden började han även tvivla på den aktiemarknad som han vigt en stor del av sitt liv åt. Finanskrisen 2008 tog hårt på Curt Degerman. Han fick se värdet på sina fonder nästan halveras.

- Aktier är skit. Det var enklare förr. Nu går det så fort, sa han.

Kusinerna talade även om döden. Curt Degerman ville ha en enkel begravning och skulle ligga i familjegraven som hans farfar Jonas Degerman ordnat. Han ville försvinna i tysthet, utan dödsannons - för den skulle bara tidningen tjäna pengar på. Släkten nöjde sig med en kortfattad minnestext på familjesidan i Norra Västerbotten:

”Curt var född i Skellefteå, där han som enda barnet växte upp hos sina föräldrar. Han tillbringade större delen av sitt liv i stan. Han var en flitig besökare på Stadsbiblioteket. Vi får minnas honom som han var.”

Men Curt Degerman lyckades inte försvinna i tysthet. Historien var allt för fantastisk, pengarna för stora och testamentet för otydligt. 1997 skrev Curt Degerman ett brev, bevittnat av två personer, om att hans tillgångar skulle gå till kusinen om han blev sjuk eller dog. Givetvis var Curt för snål för att anlita en advokat.

Rubriken på brevet var ”Överenskommelse”.

En 91-årig morbror, som i rätten representeras av sin son, menar att det därför inte rör sig om ett giltigt testamente. Om ingen förlikning nås avgör tingsrätten fallet. Oavsett utfall där lär tvisten fortsätta till hovrätten. I väntan på ett slutligt avgörande får Burk-Curts fastigheter fortsätta förfalla, trots att de borde rivas. Tjuvar har brutit sig in i kåken i jakt på pengar och den berömda cykeln snodde några packade ungdomar i samband med en stadsfest i somras.

Innan jag lämnar Skellefteå frågar jag kusinen vad han ska göra med arvet om det blir hans. Svaret är på något vis logiskt.

- Jag kommer fortsätta förvalta. Det är Curts livsverk. Jag vill inte förstöra vad han har byggt upp.

JENS KÄRRMAN