Café möter Adam Tensta

 |  Publicerad 2011-05-07 03:24  |  Lästid: 4 minuter

Sveriges hetaste hiphopstjärna om skamliga kontraktsförslag, aversionen mot knark och hur det känns att sitta i Tupacs soffa. Intervju av Jonas Terning. Tidigare publicerad i Café 4/2011.

* * * * *

Kändisbloggaren Perez Hilton kallade dig ”one of the freshest and illest rappers on the planet” häromåret. Vad fick det för konsekvenser?
– Jag fick bland annat 100 000 views på Youtube snabbt, och sedan började hela äventyret i USA. Jag fick mycket uppmärksamhet där borta, men också i Sverige.

Och nu är det dags för ny skiva. Är du nervös?
– Jag är inte orolig för vad folk ska känna, men jag är orolig för vad min familj ska känna. Det är en mer personlig och dystrare skiva. Som låten Lights at bay. Den handlar om min relation till min pappa. Han har alltid bott på ett jobbigt avstånd, långt bort men ändå kontaktbar.

Varför gav de nya erfarenheterna ett dystrare album?
– Omständigheterna var dystrare. Jag hade förlorat mycket av min umgängeskrets, av omogna och onödiga anledningar. Men det var också en konsekvens av att jag 2008 hade 260 spelningar. Hur är man en vän om man inte har tid att umgås? Nu bor mina kompisar inte kvar i Tensta. Det är bara unga, gamla och barnfamiljer som bor där.

Men du stannar kvar. Varför?
– För att det ger mig inspiration, och för att jag tror att vi kan göra någonting bättre av dynamiken som finns där. Jag har alltid varit ambassadör för förorten och vill att folk ska förstå hur vi har det, på ett positivt sätt. Men när jag började jobba med skivan… Min mamma har bott i Tensta i 20 år men pallar inte längre. Hon jobbar 200 meter från mig, men känner sig obekväm på gatorna. Hur ska jag kunna vara ambassadör för någonting när min egen mamma inte ens vill bo där?

Har framgångarna förändrat dig?
– Jag är samma person, men med nya erfarenheter. Innan första skivan hade jag spenderat 24 år av mitt liv i Tensta. Efter skivan åkte jag på turné i Afrika, i USA, i hela Europa.

Hade du aldrig varit utomlands tidigare?
– Jag hade varit på Finlandsfärjan ett par gånger eftersom min mamma är halvfinsk och min mormor är finsk. London hade jag också besökt ett par gånger, och Gambia en gång.

Bengt Frithiofsson kallade dig nörd i Halv åtta hos mig. Är du det?
– Jag har blivit kallad nörd många gånger men det är lugnt. Nördar äger. Kolla bara på mig.

Har du blivit rik än?
– I min managementgrupp Respect My Hustle är vi sju eller åtta personer som alla lever på det vi gör. Vi har inte ett överflöd av pengar men har tjänat tillräckligt mycket pengar de senaste tre åren. Vår huvudinkomst har varit turnéer. Eller: vår enda inkomst egentligen…

Alltså är det du som drar in den största delen av pengarna?
– I det här fallet är det så.

Bråk om pengar har splittrat kompisar förut.
– Men vi har arbetat fram varumärket Adam Tensta tillsammans så det är inte mer än rätt att vi gör det här tillsammans. Jag hade inte varit här utan Respect My Hustle, utan inspirationen och pushen de har gett mig. Det skulle inte vara värt att ta del av det här själv medan de andra hade haft ett heltidsjobb.

Ponera att jag har skrivit en låt. Hur mycket pengar ska du ha för att göra en remix?
– Jag gör det gratis, om du är en kollega på samma musikscen som mig och vi båda vinner på det i slutänden. Men är det Britney Spears som vill ha en remix ska jag make sure att få fucking betalt.

Hur gör du för att undvika att bli blåst borta i USA?
– Man måste veta sitt eget värde. Vissa har försökt sig på en fuling.

Vilka då?
– Interscope flög mig till Los Angeles. Det är alltså ett av världens största skivbolag med Eminem, 50 Cent och Lady Gaga. De slussar in dig i olika väntrum tills du får träffa Jimmy Iovine (legendarisk producent och skivbolagsboss – Cafés anm). Du sätts i en soffa. De berättar att Tupac har suttit där. Att Eminem satt där när han blev signad. Det är som en maskin du körs in i och ska bli helt upprymd av. När du får kontraktet förväntas du bara säga: ”Vi kör!” Jag menar, jag spelade in min musik i garderoben och nu sitter jag på möte med Jimmy Iovine, kollar min video till Dope boy och diskuterar hur vi ska ta över världen. Jag förstår om många faller för det.

Men inte du?
– Nej. De presenterade bara ett standardkontrakt för oss, och det var nog felet. Jag tror att vi är mycket mer än en artist i utveckling.

Vad står i ett standardkontrakt?
– Hur mycket pengar du får i förskott och vilka ersättningsnivåer som gäller. De ska ha 25 procent av det här, det här och det här. Otroligt höga siffror som de ska ha i tio år. Det fanns även ett bihang där de skulle ha 25 procent av mina film­intäkter om jag blir skådis. 50 sidor med språk som bara advokater förstår.

Hur stort var ditt första gage?
– 5 000 kronor. Jag uppträdde i en gympasal med micken inkopplad i en portabel stereo. Det var fett.

Är det svårt att vara nykterist i den mingeltäta musikbranschen?
– Inte ett dugg. Jag är emot alla droger och har sett vad det gör med personer, och med relationer. Det är inte bara en person man påverkar med ett alkoholmissbruk, heroin­missbruk eller någon annan form av missbruk. Jag kan vara lockad av tanken att vara berusad eller hög men det är bara naturlig nyfikenhet man har som människa. Jag har aldrig varit nära att prova.

Vilken är bästa dagen i ditt liv?
– När Sverige spelade mot Rumänien, kvartsfinalen i fotbolls-vm 1994. Hela det mästerskapet gjorde ett starkt intryck på mig, inte minst för att Martin Dahlin hade en så framstående roll i Sveriges framgångar. ”Kolla på han, han är blatte, och han är med i svenska landslaget.”

JONAS TERNING

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-24 15:15