Majsan Boström arbetar på ett reportage om Viktor “Lord of war” Bout. Nu åtalas han i New York. Majsan är på plats och rapporterar om rättegångsdramat och visar hur man gör för att jaga en intervju med världens värsta vapenhandlare.
Efter en timmes kö genom säkerhetskontrollen där jag fått lämna ifrån mig alla elektroniska behör, inklusive mobilen, öppnas hissen och jag kliver ut på 24:e våningen av U.S. District Court på Manhattans Lower East Side. Utsikten är spektakulär. Brooklyn Bridge. City Hall. Korridoren tillhör USAs mest välbevakade domstolar: blankpolerad marmor och tunga teakdörrar. Det är alldeles tyst. Lugnet före stormen. Jag är ensam. Som frilansare för Café vet jag att jag inte kommer vara störst, men jag tänker vara först. Sakta men säkert börjar “the big dogs” droppa in, CNN, BBC, Reuters, Associated Press, The New York Times, ryska TASS, Huffington Post, till och med National Geographic är på plats. Och så jag. En skottsäkerväst-bullig U.S. Marshal ryter myndigt att rada upp oss och visa pressleggen. “Först på plats, först i kön”! Några försöker tränga sig men jag släpper inte fram någon på MIN plats, närmast rättsalsdörren.
Journalisten Majsan Broström utanför US Court House.
Jag och världspressen är här för att bevaka rättegången mot den mest ökände vapenhandlaren i modern tid – Viktor Bout. Om du sett “Lord of War” (2005) med Nicholas Cage i huvudrollen vet du kanske att filmen baseras på den 44-årige ryske fd. Sovjet-flygvapensoldaten som är förknippad med vapentransporter till krigshärjade områden i hela världen sedan tidigt 90-tal. 2008 greps han i Thailand där han trodde att han sålde vapen till FARC (colombianerna) men i själva verket var det DEA-agenter. I två år hölls han fängslad i Thailand allt medan en politisk dragkamp pågick mellan de forna ärkefienderna, Ryssland och Amerika. I en överraskningsmanöver fördes han till USA, något som fick ryssarna att bli rosenrasande. Det har skrivits många Human Rights Watch och FN-rapporter om Bout och hans “leveranser” och flera böcker. Men få trodde någonsin de skulle få se honom inför rätta.
Innan det roliga kan börja (tänk vittnesmål) ska en jury på 15 personer sållas ut bland 80 kandidater. Rättssalen är smockfull; pressen får inte plats. Vi protesterar högljutt. Killen som jobbar för AP hotar med en story om det. Vi väntar otåligt på att få tillträde till århundradets rättegång.
Pling. Ur hissen kliver en kvinna i 40-årsåldern med gul-orange “blonderat” hår klädd i cerisa ballerinaskor och en småmönstrad omlottklänning med gula och röda tulpaner. Med sig har hon en tonårig flicka. Viktor Bout’s fru, Alla, och dottern Elizabeth har anlänt. De blir eskorterade in i rättssalen av säkerhetsvakter. Vi står kvar. Väntar. Väntar. Klockan 11.30 har de äntligen skakat fram några platser. Jag står ju först på listan så jag tar ett steg framåt. Men presstaleskvinnan börjar räkna upp namn, alla är män, många som kom sist. Jag blir förbannad. “I thought you took a list of who was here first?” Presstaleskvinnan ser påkommen ut och vinkar fram mig. Jag ställer mig demonstrativt först i den kön också och trotsar några riktigt bitchiga karl-lyten. “Vi kan ta in 18 stycken, ni får sitta i jurybåset fram till lunch sen finns det plats I bänkarna”. Bingo! Jurybåset ligger längst fram i rummet, alldeles brevid åklagare och försvar. Jag skannar snabbt det välbevakade rummet – beväpnade U.S. Marshals överallt. Och där sitter han, Viktor Bout, klädd i en för stor kritstrecksrandig Calvin Klein kostym med axelvaddar (inhandlad dagen innan, enligt mina nya ryska kompisar). Han har gått ner i vikt om man jämför med bilder från 2008. Han ser sliten och liten ut. Men mustaschen, hans kännemärke, den är stor och buskig på ett i övrigt slätrakat ansikte. Det igelkottstjocka håret är nyklippt och har börjat gråna. Ansiktet är sammanbitet. Han ser stereotypiskt rysk ut.
Innan jag for till New York, faxade jag Bouts advokat varje dag och bad om en intervju, något jag var till 99 procent säker på att bli nekad. Ingen försvarsadvokat i världen skulle låta en klient som Viktor Bout snacka i pressen innan rättegången. Men om man inte frågar…
Mitt största mål är inte så mycket att kolla juryvalet, utan att etablera kontakt med Bout. Om man vill åt svaranden i rättssalen som reporter har man bara ett kommunikationsmedel – ögonkontakten. Jag stirrar på Bout, och suger fast honom med blicken när han tittar tillbaka. Hoppas han undrar vem jag är. När vi sedan blir uteskorterade för lunch passar jag på att trycka mitt visitkort i försvarsadvokatens hand innan säkerhetsvakten knuffar mig tillbaka in i ledet: “I’m that Swedish girl, who’s been bugging your secretary”. Han hinner precis säga att han är “sorry”. Jag fattar. Nickar. Ler. Nu gäller det att göra sig intressant och inte besvärlig. Få DEM att vilja träffa mig.
På lunchen sticker jag ut för att kolla mobilen och möts av ett hav av tv-kameror. Hela Ryssland tycks stå utanför och som ett brev på posten dyker frugan Bout upp. Hon går vant in i klungan och svarar bara på ryska reportrars frågor.
Efter lunchen fortsätter den eviga utfrågningen som utgör juryvalet. Jag längtar efter vittnesmålen, han som har tjallat på Bout. Nu sitter jag längst bak och ser bara Bout mellan huvudena framför mig. Rätt som det är vänder sig Viktor Bout om, söker liksom med blicken, fastnar på mig, flinar…och blinkar. Jag blinkar tillbaka.
Läs mer imorgon: Majsan hänger med ryssarna.