Cafés Magda Gad på plats i ebolans Liberia: ”Jag står bredvid smittade i detta nu”

Cafés reporter Magda Gad besöker det eboladrabbade Liberia – här berättar hon om den fruktansvärda situationen på plats, om paniken hos patienterna och om sjukvårdspersonal som inte fått betalt på flera månader.

Läs också: Svenskarna oroar sig för ebola – se exakt vad som händer i kroppen hos den som smittas.

* * *

Hur ser det ut där du är just nu, Magda?

– Fruktansvärt. En patient dog inne på en klinik här i går, övriga patienter sitter fortfarande bredvid liket. De är rädda och har panik över att ha döden så nära. Utanför står sköterskorna och skriker. De riskerar sina liv varje dag och har inte fått lön sedan augusti. En sköterska säger att hon inte sover på nätterna, att hon tänker på patienterna, att hon inte fått lön på fyra månader men jobbar ändå eftersom hennes hjärta är hos patienterna. Att det kan vara hon som ligger där nästa gång.

– Jag frågar henne varför regeringen inte betalar lönerna. Hon säger att hon inte vet. Att de kanske stoppar biståndet i egna besparingar, att de har sina barn i utländska skolor. Sverige har skänkt en halv miljard kronor och de som sköter ebolapatienterna här nere får inte en krona betalt.

Vad har du mer hunnit se än så länge?

– Huvudstaden Monrovia och slumområden där. Jag har varit i Foya där det första fallet i Liberia upptäcktes och ett litet samhälle i Bomi som har ett utbrott nu, samt avlägsna byar som man måste trekka genom djungeln för att nå. Jag har följt begravningsteam som hämtar döda kroppar. Jag har sett lik på gatan och mött familjer som blivit arga och vägrar släppa ifrån sig sjuka och döda. Jag har varit inne i en ebolaklinik där man behandlar sjuka, och träffat överlevare och föräldralösa barn.

Hur fungerar sjukvården i Liberia?

– Den vanliga sjukvården håller normal standard för att vara ett u-land. Ebolavården utgörs av isolerade kliniker där man i huvudsak isolerar de sjuka. De får mat och vatten och vätskeersättning av personalen som går in tre gånger per dag, övrig tid sköter de sig själva utan övervakning. Folk dör därinne utan att personalen vet det. Patienter får medicin, antibiotika och hiv-medicin, men det finns ingen ebolamedicin.

Finns hjälporganisationer på plats?

– Ja, alla existerande hjälporganisationer ser ut att vara på plats. De bygger ebolakliniker och har hjälpt till att bygga upp rutiner för att hämta sjuka och döda, och de tillhandahåller klor för handtvätt och skyddskläder.

Hur är stämningen hos befolkningen?

– Många är väldigt arga. Liberianerna själva gör allt farligt jobb och många får ingen lön. De jobbar i kliniker, hämtar sjuka och döda. I Monrovias största slum finns inga toaletter, så de kissar och bajsar på stranden – och smittan sprids vidare. Regeringen skulle börjat med att sätta upp toaletter här för att få folkets förtroende och hindra spridningen. Föräldralösa barn får ingen hjälp och familjer till hälsoarbetare som dör får ingen hjälp.

Vilka drabbas hårdast?

– Barn som förlorat hela sina familjer, som själv varit sjuka och bär på hemska syner och nu står utan pengar till mat och skolavgifter.

Har du träffat smittade?

– Jag står bredvid smittade i detta nu, håller man bara två meters avstånd så är man säker. Jag tycker synd om dem, de är rädda och har dödsångest.

Är du själv rädd för att bli smittad?

– Nej.

Hur skyddar du dig?

– Jag tvättar händerna med handsprit, tvättar skorna med klorin, tar inte i hand, har inte direktkontakt med sjuka eller deras kroppsvätskor. Jag har skyddskläder när jag går in till patienter på kliniker. Annars kan man leva helt som vanligt och handla på marknader och äta på restauranger.

Hur förberedde du dig innan resan?

– Jag gick en tvådagarskurs på Karolinska institutet tillsammans med vårdpersonal som skulle ner innan jag åkte och fick lära mig hur jag skyddar mig och tar av och på skyddskläder. Med den kunskapen känner jag mig säker.

Vad berör dig mest?

– Liberianerna som riskerar sina liv utan att få lön och barnen som förlorat allt och inte får hjälp. Trots att enbart Sverige donerat en halv miljard kronor. Hjälporganisationernas insats här behöver riktas även utanför klinikerna och folket behöver en icke-korrupt regering.

Vad kan vi i Sverige göra för att hjälpa?

– Svår fråga. För att göra rätt saker krävs kunskap om situationen på plats. Sverige behöver ställa biståndsorganisationerna mot väggen och kräva redovisning om vad de gör här. Behövs verkligen fler ebolakliniker – som byggs nu – när flera befintliga redan står halvtomma, eller är det andra insatser som behövs? Läkare utan gränser vill till exempel att de donerade pengarna ska kunna användas mer flexibelt.

– Jag tror att det här är en vanlig situation vid katastrofer: pengar pumpas in, miljarder, och sedan måste man göra av med dem i olika projekt, medan barn som drabbats svälter på gatan. Sverige kan också utöva påtryckning på regeringen här. Varför ger de inte hälsoarbetarna löner? Varför bygger de inte sjukhus, skolor, vägar? Jag har privat samlat in lite pengar via Facebook till de barn som förlorat allt, för jag har inte hjärta att se dem stå utan inget.

Till sist: Varför valde du att åka till Liberia?

– Jag ville se själv vad som händer på plats. Det är en historisk händelse och det kändes som det viktigaste jag kunde göra just nu som journalist.

 Jonatan Loxdal

Magda Gad besöker Liberia på uppdrag av Café – missa inte hennes reportage från de eboladrabbade områdena i ett kommande nummer av magasinet. När Magda återvänder till Sverige kommer hon också att börja blogga på Cafe.se.

* * *

Läs också:

Svenskarna oroar sig för ebola – se exakt vad som händer i kroppen hos den som smittas

Dokument från krigets Syrien: Infernot inifrån

På resa med Carl Bildt: Café följer med utrikesministern när han besöker terrordrabbade Mali