Caroline Winberg

Caroline Winberg har lagt hela världen för sina fötter: från Vogue till Armani. Cafés Henrik Ek hälsar på den sensationella Sollentunatjejen i New York och får veta allt om pengarna, singellivet, galna fotografer och varför hon älskar svenska killar. Foto Tobias Lundkvist. Ur Café 7/2010.

* * * * *

Caroline Winberg sitter på New York-krogen La Bottega i en outfit som kunde ha varit hämtad ur Madonna-filmklassikern Susan, var är du? – punkig skinnjacka, vit t-shirt, svarta tights och nitbeklädda boots. Winberg är stammis här och rabblar lunchmenyn innantill för mig.

– I somras hade jag ett möte med min business manager, killen som tar hand om mina pengar. Han sa: ”Caroline, it’s really weird. You spend most of your money on food.” Det här var när jag var som smalast. Han förstod inte hur det var möjligt, säger Winberg och och skrattar.

Hon ber servitören om en rödbetssallad och carpaccio. Någon risk att den beställningen kommer att ruinera Winberg finns förstås inte, hennes revisor kan vara lugn. Det här är ju trots allt en av de senaste årens mest framgångsrika modeller.

25-åriga Caroline Winberg kan kryssa i nästan samtliga prestigerutor: från omslaget på Vogue till reklamkampanjer för bland andra Versace, Armani, Chloé, Valentino och Dolce & Gabbana. I höstas gick hon den prestigefyllda Victoria’s Secret-visningen i New York för femte året i rad.

Enligt Winbergs agent, Jenny Mardell på Stockholmsgruppen, är framgångarna frukten både av hennes unika utseende och en för branschen ovanligt hög arbetsmoral:

– Caroline är beundransvärt vacker, men tar också sitt jobb på största allvar. Hon är punktlig och pålitlig – inga sena festkvällar innan en plåtningsdag. Som modell så får man stå ut med en del: lite sömn, långa resor och mycket väntan. Caroline klagar aldrig, utan biter ihop och gör sitt jobb, vilket är väldigt uppskattat i den här världen.

Enligt uppgifter i Dagens Industri debiterar Caroline Winberg sexsiffriga belopp för kommersiella modelljobb. Per dag. Pengarna lägger hon på, förutom all mat då, bland annat en fin lägenhet på Manhattan och softa sommarsemestrar i The Hamptons. Samt, åtminstone nu under den senaste tiden, på att äntligen skaffa körkort.

– När jag kom till körskolan första gången skrek min lärare, en galen japan, åt mig att sätta mig i förarsätet. Sedan tvingade han upp mig på 14:e gatan och lät mig cirkulera kring Union Square. Jag bara: ”Ahh, är du inte klok!?” Den här mannen skäller verkligen på mig: ”What the fuck are you doing!?” Och så driver han med mig hela tiden, han hånskrattar åt att jag är modell. Jag försöker koncentrera mig på att köra och får vråla åt honom att hålla käften. Jag har inte bråkat med någon sedan jag gjorde slut med min kille, så det är ett ganska bra sätt att få ut aggressioner.

Ex-pojkvännen Winberg nämner är TV4-producenten Pelle Porseryd. Relationen tog slut för knappt ett år sedan, men präglas inte av några hard feelings nu.

– Vi är kompisar och jag tycker att han är jättegullig. Men det funkade inte bara.

Han bor i Stockholm och du här. Var det ert pendlande över Atlanten som tog död på kärleken?

– Det var nog mer jag. Jag gillar ju att hänga med mina polare och hitta på grejer med dem, så på det sättet är jag är liksom inte flickvänsmateria. Jag är inte tjejen som jämt vill göra saker enskilt med min kille. Om han frågar ”Ska vi åka på semester?” så svarar jag ”Visst, får jag ta med mig tio kompisar?”.

Det finns sämre saker än att vara singel på Manhattan.

– Ja, precis. Det kanske inte är lika kul i en liten by någonstans? Jag har inte varit singel på skitlänge, sedan jag var 16 typ. När det tog slut nu i våras så kände jag lite sådär: ”Åh, singel vad jobbigt”. Men nu är det snarare: ”Yeah, singel! Det bästa som hänt!” Det är ju grymt att inte ha någon som klagar, bråkar och frågar vart jag är. Jag kan gå vart jag vill, när jag vill. Jag har redan planerat in en massa resor och det är ingen som kan säga något om det. Men det blir nog ändå en kille hemifrån till slut, jag har en tendens att falla för svenska pojkar.

Hur kommer det sig?

– De är coolast. Det tycker mina amerikanska kompisar också. När det kom över ett gäng från New York till Stockholm första gången var de inte så imponerade av tjejerna, de tyckte att ”the girls here look like strippers”. Men alla älskade de svenska killarna, tyckte att de var sjukt snygga och trendiga. Mina tjejkompisar var väldigt nöjda och sa: ”Now we know why you only date Swedish guys.”

Det känns lite som om du lever i en pimpad version av Vänner?

– Ja, mina kompisar är min familj, i alla lägen. Jag är rädd för att gå till doktorn till exempel, så då får någon av dem alltid följa med.

Hur ter sig den rädslan?

– Jag störttjuter, svimmar och spyr om jag måste lämna blodprov. En killkompis  får följa med, säga ”ah, Caroline...” och himla med ögonen, medan jag spyr i en hink. Själva blodet är ingen fara, men kanyler klarar jag inte av. Jag blir svimfärdig när jag ska få en spruta. Jag blev erbjuden att jobba i Indien en gång. De ville ge mig något vaccin, men då sa jag att jag inte kunde åka. Malariatabletter har jag fått ta, men sprutor klarar jag inte.

Så du tar inte vaccinet för svininfluensan misstänker jag?

– Eh, nej. Jag tar hellre risken att åka på det i så fall. Det blir väl en vecka i sängen i värsta fall. Salmonella eller vad som helst – det gör mig ingenting om jag slipper ta en spruta.

Caroline Winberg växte upp i Sollentuna utanför Stockholm, upptäcktes för snart tio år sedan och blev ett världsnamn i samband med en Steven Meisel-plåtad kampanj för det anrika franska modehuset Ungaro.

De snabba modellframgångarna innebar slutet på en dittills väldigt lovande fotbollskarriär. Winberg spelade i AIK:s flicklag och var bland annat med om att vinna Sankt Erikscupen vid två tillfällen.

Men intresset lever kvar. Winberg fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när Sverige missade VM och svär fortfarande elakt över de bortdömda målen mot Danmark som raserade drömmarna om blågul närvaro i Sydafrika.

– Det kändes hemskt. Men AIK:s dubbel var ett litet plåster på såren. Fast jag har ju lite svårt att hänga med i svensk fotboll förstås. Jag ser någon match på nätet ibland, men det är allt.

Det finns ju annan sport att ta för sig av här. Du brukar hänga på vip-platserna under New York Rangers NHL-matcher i Madison Square Garden, eller hur?

– Ja, och när jag går på hockey här är jag helt fokuserad på ”fight, fight, fight!”. Det är det roligaste med matcherna, när de kastar av sig grejerna och börjar slåss. Då skriker jag. Jag tycker att (hårdföre forwarden) Sean Avery är ganska het. Han slåss ju med spelare i det egna laget ibland till och med. Det är ballt.

Har du varit på hans restaurang, Warren 77?

– Nej, jag kanske borde gå dit och lägga in en stöt?

Gör det. Eller så får du bli sportreporter och börja hänga i omklädningsrummet.

– Det var faktiskt ett mål jag hade förr: att bli sportjournalist, antingen i tv eller för någon tidning. Jag vet inte om jag har det där breda språket som behövs, men jag kan ju fotboll och gillar tennis. Och när jag var yngre följde jag alltid med min låtsaspappa, som var från Dalarna, på Leksandsmatcher i hockey.

Skådisbranschen då? Det känns som om alla modeller sneglar dit förr eller senare.

– Ja, så fort man är i Los Angeles frågar alla gubbar om man inte vill bli skådis. Fan vad jag hatar LA förresten. Folk klär sig så dåligt och slösnackar typ ”Oh my god, I love you!” hela tiden. Hur som helst… När folk frågar om skådisgrejer säger jag alltid: ”Nja, jag vet inte.” Men om det dök upp något som verkade roligt så skulle jag nog prova. Jag vet inte om jag skulle vara bra på det, jag tar ju inga skådiskurser som vissa gör. Det pratades en gång om att jag skulle göra Entourage, men det blev inget.

Har du fått några andra minnesvärda erbjudanden?

– TV4 frågade faktiskt om jag ville vara med i det där Kändisdjungeln. Och Let’s dance... så heter det va? Nej tack! Jag skulle bli extremt utskämd eftersom att jag är helt taktlös. Jag gillar att gå ut och dansa, men jag är verkligen inte bra på det.

Så vad är din masterplan framöver, förutom att fortsätta med modellandet?

– Vi får se. Just nu njuter jag av att inte behöva planera någonting för framtiden. Men det är klart: någon dag vill jag ju ha familj och åtminstone en parallellsyssla till modellkarrären. Jag har ju aldrig bott själv i Stockholm utan flyttade till New York väldigt ung, för sju år sedan, och började bygga mitt eget liv här. Jag var en skitunge i början, gick ut till tre om nätterna och jobbade dagen efter utan problem. Nu är jag mer disciplinerad: ”Åh, jag ska jobba, jag orkar inte ikväll.” Och så funderar jag på att börja plugga.

Vilken sorts studier?

– Jag har ett år kvar på gymnasiet, eftersom att jag flyttade hit innan studenten. Så nu pratar jag med distansutbildningar i Sverige. Efter det kan söka in på New York University till exempel. Modellivet är fantastiskt, men förr eller senare måste man ju börja göra något annat också.

Vad är det bisarraste som har hänt under din karriär?

– Ett av mina första uppdrag var för en stor modekampanj när jag var 16. Jag fick ledigt från skolan och allt för att flyga till Paris. När jag kom dit sa min agent : ”Fotografen är lite speciell, men gå inte därifrån.” Han sa helt bisarra grejer. Han kunde säga ”you have to look more happy” ena sekunden och i nästa kalla mig för ”fucking slut”. Jag höll ut och stannade kvar i alla fall. Men det här var inget jag berättade om för mina föräldrar, de skulle ha låst in mig.

Vad tänker du i de lägena?

– Alltså, ibland när man står där i baddräkt någonstans, mitt i vintern, med otrevliga människor... Då brukar jag försöka se pengarna framför mig och tänka: ”Ah, jag ska köpa mig en jättefin juvel efter det här!”

* * * * *

Här träffar du henne!

Caroline Winbergs stamkrogar och favoritbutiker i New York

Mezzogiorno (195 Spring Street): ”En italiensk restaurang som ligger mittemellan mig och mina vänner. Vi är där typ varje dag.”

Onieal’s (174 Grand Street): ”En typisk bar med stora tv-skärmar. Hit går vi ofta, det är ett perfekt ställe att dricka Bloody Marys på när man är bakis.”

Omen (113 Thompson Street): ”En mer klassisk sushirestaurang, till skillnad från Nobu och Koi och de andra kända som är så amerikaniserade.”

Boom Boom Room (848 Washington Street): ”Det här med klubbar och barer ändras ju rätt ofta vart man går, men hit har vi gått några gånger. Det är väldigt snyggt där uppe.”

What Comes around Goes around (351 West Broadway): ”Jag älskar den här butiken, det är typ second hand, fast de har egna märken också. Mycket coola vintagegrejer helt enkelt”.

Opening Ceremony (35 Howard Street): ”En annan butik med coola kläder och skor från olika blandade designers”.

Rick Owens (250 Hudson Street): ”Här älskar jag att shoppa, men borde inte. Det är alldeles för dyrt egentligen.”