Annons
Annons

Cash är kung

joel
Dela (0)
Tweeta
Annons

Sony Music

Amfetamin, fängelser och odödlig musik. Nu kommer Walk the line, Hollywood-versionen av Johnny Cashs liv. I nya numret av Café berättar vi den sanna historien om countrylegenden – och möter filmens stjärna Joaquin Phoenix i Los Angeles.

Annons

Johnny Cash luktar medicin. Inte direkt jätteilla, utan mer konstigt. Som någon som har käkat för mycket penicillin. Jag har precis sett honom framföra en rätt bedrövlig version av Amazing grace tillsammans med Carola i Slottsskogen i Göteborg. Cash hänger med ena armen över mig och den andra över sin käpp.
Han ser dåligt genom sina pensionärsglasögon och skakar rejält i hela kroppen. Han berättar att han och frun June brukar sitta på en parkbänk, äta glass och ”titta på folk” när de är på turné.
Ungefär som mina föräldrar på semester. Och inte särskilt rock’n’roll.

Det är i mitten av 90-talet. Johnny Cash börjar visserligen precis komma tillbaka efter en bedrövlig karriär de senaste 20 åren. Men det är ändå helt omöjligt att föreställa sig att den gamle gubben snart kommer att pånyttfödas helt. Att han inom några månader ska få en MTV-hit med låten Delias gone, bli sönderälskad av grungegenerationen, några år senare toppa karriären med tidernas starkaste musikvideo – sin version av Nine Inch Nails Hurt – och 2006, snart tre år efter sin död, föräras den bästa musikbiografifilmen jag sett, bioaktuella Walk the line med Joaquin Phoenix i huvudrollen.
30 år innan Göteborgsspelningen ville Johnny Cash dö. Han hade inte ätit eller sovit på en vecka. Amfetaminet och sockret från whiskyn höll honom vaken. Det fanns inget kvar att leva för. 1967 var Johnny Cash på botten. Bokstavligt talat.
Han tog sin Jeep de få milen till Nickajack-grottan vid Tennesseefloden, parkerade och började klättra in.
”Tar jag mig in tillräckligt långt kommer jag inte att hitta ut om jag skulle ångra mig. Och ingen kommer att hitta mig förrän jag är död. Perfekt”, tänkte han.
Cash hade lagt sig där han tyckte att countrysångare som svikit Gud skulle sluta sina dagar. Precis som en gammal elefant som drar sig in i djungeln för att dö.
Men någonstans där inne i den mörka grottan såg Cash ljuset. Efter ett par timmar ångrade han sig, kröp ut och bestämde sig för att försöka bli kvitt drogerna.
Allt började tio år tidigare, 1957.
Johnny Cash var het. Han hade redan haft två rejäla hits med Folsom prison blues och I walk the line. Han var på turné med Faron Young och Ferlin Huskey, två andra countrystjärnor. Någon gav honom en vit liten tablett vid namn Benzedrine.
I dag skulle vi kalla honom tjackpundare. Men då var det ingen jättegrej att proppa i sig lite kemisk snabbhet. Långtradarchaffisarna körde regelbundet på det, och läkarna tvekade inte för att skriva ut det.
Men i början av 60-talet började forskarna inse att amfetamin kanske inte var jättenyttigt ändå. Och en inbiten pundare som Johnny Cash kunde inte tänka sig en värre skräck än att behöva förlita sig på de småkartonger som de alltmer restriktiva läkarna ville skriva ut. Inte en chans att 100 tabletter skulle räcka en hel turné.
Dags att göra något åt saken.
I oktober 1965 stack han till Juarez i Mexiko och köpte upp ett lager med 688 amfetaminpiller och 475 ångestdämpande av en langare. Och kom på den briljanta idén att gömma allt i gitarrfodralet. Men att gå genom tullen i svarta solglasögon, svettas som en gris och vara tydligt amfetaminavmagrad var ingen lysande strategi.
Resultatet blev en natt i finkan, 1 000 dollar i böter och 30 dagars villkorligt.
Pigg och smal är inte det enda man blir av amfetamin. Man blir elak också. Och förvirrad. Johnny Cash brukade alltid ha en pistol med sig. På ett hotell i Australien utmanade han Sammy Davis jr på duell och sköt sönder korridorerna.
Han brukade väcka sina musiker genom att hugga sig in deras rum med en yxa. Ett kul skämt, tyckte han – men inte bandmedlemmarna.
En annan gång sågade han av benen på alla möbler i ett hotellrum för att ”småfolket skulle ha någonstans att sitta.”
– Johnny var en god vän. Han hjälpte mig mycket. Men när han var påtänd och full och hade en pistol inom räckhåll var det bäst att hålla sig undan. Han kunde vara en elak jävel ibland, sa countrystjärnan Kris Kristofferson när jag pratade med honom några månader efter Johnny Cashs död.

Oskar Hammarkrantz

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar