Cat5

Med 2000-talets sexigaste svenska danslåt i bagaget – den barnförbjudna Sexy – storsatsar Cat5 på en turné, ny platta och utlandet. Cafés Konrad Olsson bad dem säga sitt om hotpants, blottande fans och korkade kritiker.

Cat5 måste visa leg. Den storvuxna vakten utanför Stureplanskrogen Riche känner inte igen Christina Roos och Hanna Göransson – duon bakom Sveriges kanske mest hypade popband det senaste året. Och trots att tjejerna sanningsenligt talar om hur gamla de är (23 respektive 22 år) nöjer han sig inte.

Han ber om deras identitetshandlingar.

Det kan tyckas vara en petitess, men känns ändå lite talande. Det är nämligen inte första gången under sin korta, men explosiva karriär som Cat5 tvingas förklara sig.

I det svenska popklimatet är trovärdighet allt. Vissa får den automatiskt. En svårmodig manlig singer/songwriter – för att ta ett exempel – skulle aldrig tvingas visa sina popkulturella identitetshandlingar. Det förutsätts att han har ”rätt” referensramar och att han skriver sitt eget material.

Men trots att Cat5 ligger på Service, Sveriges mest creddiga indieskivbolag, måste de hela tiden identifiera sig. I nära nog varenda artikel som skrivits om dem sedan dubbelsingeln Play this loud/Sexy släpptes förra året har det poängterats att de skriver sina egna låtar.
– Det är frustrerande, säger Hanna. Första gången vi fick frågan blev vi jätteförvånade. Det är så självklart för oss att vi gör vår egen musik. Att stå på scen och sjunga någon annans låtar vore helt otänkbart.
– Folk inser inte att vi gör allting själva, fortsätter Christina. Det är nästan ingen artist i Sverige som gör det. Inte många jobbar utan producent.

Christina är nybliven brunett och Hanna är just hemkommen från London. Vi sitter på Teatergrillen – någon timme innan vi ska stå framför vakten på Riche – för en kombinerad intervju och middag. Christina berättar att hon färgat håret då hennes portugisiska gener inte klarar alltför hård blondering. Hon tipsar om ett sydafrikanskt vin och smakar av när kyparen häller upp. Vinintresset kommer också från familjen.
– Sydafrikanska viner saknar tillsatser, konstaterar hon.

Hanna berättar att hon har en kille i London och att hon funderar på att flytta dit. De träffades för ett halvår sedan när Cat5 var över och spelade på den legendariska klubben The Social. Jag frågar hur det skulle fungera att jobba ihop om de bor i olika städer.
– Det vore bara kul att åka till London och jobba, svarar Christina snabbt. Vi har en väldigt stark vilja. Ingenting kan hindra oss från att göra det vi vill göra.

Allt började på en förfest. En februarikväll 2005 satt Christina och Hanna hemma i Göteborg och drack vin. Deras tidigare band The Light Bulb Project – en förlaga till Cat5 där de klädde sig i sjuksköterske­uniformer – var på väg att splittras. Någon slog på datorn. De började leka med lite ljud.

Tre timmar senare hade de skrivit låten Play this loud. Ytterligare någon timme senare hade de tvingat sina dj-kompisar på klubben Nya Varvet att spela låten för en lyckligt dansande publik.
– Vi tyckte låten var så himla bra att vi dog, säger Christina.
– Och vi hade så himla kul när vi gjorde den, säger Hanna. Vi blev plötsligt väldigt säkra på oss själva. Så vi bara fortsatte.

Därefter gick det som på räls. En av deras första spelningar sågs av endast 15 personer, men i publiken återfanns två representanter från P3. De gillade vad de hörde, bad om en cd och spelade låten frekvent under sommaren. I september släpptes Cat5:s första singel.

Hypen var satt i rullning.

Sedan dess har deras blandning av sensuell elektropop – som de själva kallar sin musik – och en tvillingimage bestående av synkade scenuniformer och identiska frisyrer både rört och upprört. Deras texter innehåller inte sällan kritik av vad de själva kallar ett utseendefixerat samhälle. I Stretch and bend försöker en tjej tvinga sin kille att träna oftare. Hiten Sexy är en kommentar på dokusåpor som Big brother och Paradise hotel.

Där återfinns tre textrader som kanske mest definierat deras framgång. Och motgång.

I’m too sexy for my jeans
I have to take them off
Before you put your hands on my ass

Någon liknade dem vid systrarna Graaf och tyckte att de borde operera in silikon i brösten. En annan trodde de var skivbolagsprodukter à la ryska Tatu. Och på en spelning nyligen försökte en man i publiken helt sonika lägga sin hand på Christinas rumpa. Vilket måste vara den yttersta feltolkningen av låten.
– Vi var inte alls beredda på reaktionerna, säger Christina. Vi uppfattar oss inte som jätte­sexiga eller porriga eller vad de ville ha oss till.
– Vi är två helt vanliga tjejer, fortsätter Hanna. Vi har aldrig visat brösten och bär alltid högt knäppta överdelar. Vi gillar att vara tjejiga, vi tycker om mode och att klä oss annorlunda. Men när vi tog på oss hotpants var det tydligen tabu. Folk blev otroligt provocerade.

Förstod ni innan ni släppte Sexy att den skulle missförstås?
Hanna: Vi kände direkt att den hade något speciellt som skulle fånga folk. Men vi försökte vara ganska försiktiga med hur vi framförde den. Vi ville inte bli ett plojband.
Christina: Samtidigt var vi heller inte rädda för att släppa den. Vore vi rädda för folks åsikter hade vi inte varit där vi är i dag.

Känner ni att ni blivit mer förstådda i dag?
Hanna: Ja, men det är viktigt att vi får prata om våra texter. Annars blir det lätt att folk dömer oss.
Christina: Vi har fått kritik från alla möjliga håll. Nu när jag färgat håret mörkt börjar folk prata om att ”Cat5 lyssnat på kritiken”. Det är så typiskt att minsta lilla grej vi gör är fel. En reporter tyckte det vore bättre om vi sjöng andras låtar eftersom vi såg för bra ut. Hur får man fram den tanken, liksom?

En reporter sa det?
Christina: Ja. Han bad om ursäkt efteråt.
Hanna: Om folk inte får det förväntade blir de väldigt förvirrade, men vi följer inte någon speciell ram och kommer aldrig att göra det.

Vad motsätter ni er med dokusåpor?
Christina: Att det har gått så långt, i dag reagerar man inte på att folk har sex i tv. Jag kanske är pryd, men jag tycker sex ska vara något fint och hemligt.
Hanna: Hela samhället är väldigt sex- och utseendefixerat. Det är det vi reagerar på. Jag tycker folk får göra som de vill, men ibland kan det bli väl mycket fokus på den biten.

Vissa kanske tycker det är motsägelse­fullt att ni kritiserar ett sexfixerat samhälle samtidigt som ni själva spelar an på sexualitet i låtarna och i imagen.
Hanna: Jo, vi har fått höra det. Men jag tycker inte det går att jämföra. Det är ganska harmlöst det vi gör. Visst, vi kan spela an på vårt utseende och vi gör det i texterna, men det fyller ett syfte. Vi vill visa att man kan göra det utan att vara som alla silikonbrudar.

Hur reagerar man när någon kommer fram och försöker tafsa på en under en spelning?
Christina: Man får strunta i det och tydligt visa att det inte är okej. Det är det enda man kan göra.
Vad är det roligaste som har hänt på ett gig?
Christina: En gång kysste publiken våra fötter!
Hanna: Och på en spelning drog en kille ner brallorna och visade sina kalsonger. Det stod ”Sexy” över hela rumpan!
Christina: Det tyckte vi om! Haha!

Vad är roligast, att spela in eller spela live?
Hanna: Jag tycker det är absolut roligast att skriva och spela in musiken. Jag ser mig själv som låtskrivare snarare än artist.
Christina: Ja, det är nästan bara en bonus när man får höra låten på radio.

Ni har remixat både Robyn och The Embassy, är det något ni tänker utveckla mer?
Hanna: Absolut, det är en mycket större utmaning att jobba med andras låtar än sina egna.
Christina: Vi jobbar med en del remixer just nu, men de kan vi inte avslöja. Man måste avvakta och se hur nöjda de blir!

Vad är nästa steg med Cat5?
Christina: Vi kommer satsa på en turné till hösten och vi hoppas på att släppa en ny skiva nästa vår.
Hanna: Vi har nästan alla låtar klara till nästa platta. Vi skriver väldigt fort.

Finns det planer på en utlandslansering?
Christina: Ja, det finns det. Jag tror vår grej skulle kunna gå hem i Japan. Tjejer som gör sin egen grej och har en cool stil. Jag hoppas på det, Tokyo är mitt drömresemål!
Hanna: Vi ligger ute på MySpace och vi har många besökare från Frankrike. Vi skulle funka väldigt bra i Europa också, tror jag. Men det ligger längre fram i tiden. Vi skyndar inte.

Ni låter väldigt trygga i er själva.
Hanna: Ja, vi är egentligen inte så oroliga att folk ska missförstå oss. Vi vet vad vi gör.

Kanske är det den självsäkerheten som gjort att Cat5 nått ut till radiostationer, mp3-spelare och dansgolv över hela Sverige. Samma självsäkerhet som till slut får dem att snällt visa sina id-kort för den storvuxna vakten utanför Riche.

De stannar inte för hinder. Partyt måste fortsätta.