Christian Olsson

När årets man alla kategorier flyger från Göteborg till Stockholm för att fotograferas för det här reportaget flyger han på ungdomsbiljett, 900 kronor.
Bara en sån sak.
Och när han åker hem igen åker han hem till pojkrummet hos mamma och pappa, där han förbereder framtiden genom att lära sig tvättmaskinen och redan vet ”att mycket färger och sånt kan man köra på 40 grader och vitt hur varmt som helst, eller om det var tvärtom?”
Är man född 1980 så är man.
– Man, funderar Christian Olsson själv, Årets Man. Det känns underligt. Det hade känts mer naturligt att bli Årets Pojke.
Fast han gillar utmärkelsen – inte minst när han hör att förbundskapten ”Svennis” förärades den förra året.
Han drar ett djupt andetag för att liksom brösta upp sig, sänker tonläget en aning och låtsas gå genom trängseln utanför ett diskotek någonstans:
– Ursäkta, kan ni flytta på er lite, Årets Man kommer här…
Sen skrattar han.
– Gissa om jag kommer att använda det här? Årets Man, flytta på er nu…

Det var mycket Christian Olsson under 2002. Först världsårsbästa i tresteg förra vintern – 17,80 inomhus – och sen en sommar fylld av dueller med den studsande britten Jonathan Edwards för att till slut, inför halva svenska folket framför tv:n, spöa Edwards och vinna guld i EM.
I Christian Olsson fick vi plötsligt en manlig friidrottsstjärna igen. En som faktiskt kan sätta världsrekord och vinna os-guld, trots att han bara är 22 och säger saker som att ”det är lättare att ta mig till träningen nu sen jag fick körkort” och i kringsnacket kommer in på händelser från gymnasiet och relaterar till ouppnåeliga ”ställen med 25-årsgräns där det varit helt omöjligt att komma in”.
Nu kommer Christian Olsson in överallt och utnyttjar det gärna.
Han kallades Kung av Göteborg efter
em-guldet i augusti, då det blev kortege in till Kungstorget iklädd kungakrona som syrran gjort för att där ta emot en hyllning av några tusen människor anförda av
tv-mannen Leif ”Loket” Olsson.
Släkt, kompisar, autografjägare, sponsorer och den politiska makten i form av stans supersosse Göran Johansson var förstås också där.
Fast Kung av Göteborg – som även höjdhopparen Patrik Sjöberg kallades i många
år – är han inte. Lillprins, möjligen. Sjöberg är, ärligt talat, nog fortfarande kungen där. Men Olsson är på god väg mot tronen
i och för sig och det är säkert bara en tidsfråga innan han också hamnar på jätteplansch på väggen i Friidrottens hus, bredvid den från 1987 på Sjöberg. Tre långa steg i vm i Paris 2003 kan räcka.
Själv skrattar han bara åt frågan om han känner sig som kung i stan:
– Kung och kung? Nej, det är jag inte. Jag går ut för att ha kul och slappna av med kompisar, inte för att visa upp mig. Fördelen med att det skrivits om mig är att jag numera kommer in på uteställen som är bättre. Förr var det 18-årsgräns där jag kom in. Nu kan jag gå där det är 25 eller 27 för killar och komma in. Bara häromåret blev jag alltid ivägskickad när jag köade där, men det är roligare på sådana ställen. Lugnare. På 18-årsställen finns ofta en lite spänd stämning där man känner att det kan bli bråk.
Nej, han tog inte upp detta med kommunalrådet på Kungstorget – men frågan engagerar och han är en orädd typ så helt omöjligt hade det väl inte varit.
– Jag tycker att det är viktigt att gå ut. Inte bara för att leta tjejer alltså, ja, nu behöver jag ju inte leta längre. Jag menar, jag har ju flickvän och så. Gordana Bosanac. Ingen friidrottare. Vi har varit ihop typ ett halvår. Men det är viktigt med uteliv för att ha kul med kompisar och jag har aldrig störts av att folk känner igen mig. Många säger grattis men det är ju bara kul. Vill jag gå ut där ingen känner igen mig får jag göra det i Paris eller Madrid men då kommer jag å andra sidan inte in på några bra ställen. Därför känns det okej om en del på krogen vill ha autografer. Det är bara att skriva på en servett. Om jag är tillräckligt nykter för att kunna skriva… nä, jag skojar bara.
Patrik Sjöberg, för övrigt, ansågs också bra på att ha kul och slappa.

Han är rätt rolig, Christian Olsson.
Han pratar lätt och mycket och – för att citera tränaren Yannick Tregaro – är han lika bra på att njuta av livet som han är på att träna. När han började bli rikskänd var det lite, med all respekt för skidstjärnan, Gunde Svan-varning på honom. Men det var, säger de som känner honom, egentligen en mediagrej. Det blonda håret, de glada ögonen och den totala koncentrationen som får honom att nästan se smågalen ut
i samband med tävlingar placerade honom i havregrynsfacket.
Men där Gunde drack morotsjuice tar Christian gärna en bärs.
Därmed inte sagt att han inte är en seriös idrottsman. Tvärtom. Han är extremt seriös. Gillar till och med havregryn. Friidrottare generellt tränar mycket, men få lika hårt och fokuserat som Christian Olsson gör i pass efter pass. I Friidrottens hus i Slottsskogen i Göteborg, strax nedanför planschen på Sjöberg, har han en stor del av sin vardag och medan han kör en av ungefär 30 övningar som Tregaro satt ihop åt honom just den här dagen förklarar Tregaro – själv för några år sen tia i junior-VM i höjd med 2,17 – vad som gjort Christian Olsson bäst i världen.
Eller om det är näst bäst? Åsikten varierar.
– Först och främst är han en talang.
Men begreppet talang innebär inte bara att ha rätta kroppen, att ta åt sig träning bra, att röra sig rätt. Minst lika viktigt, och där
ligger Christians stora fördel, är att han har en helhet som är bra. Han är oerhört stark mentalt och orkar träna gång efter gång. Han orkar vara seriös när han behöver vara det och orkar släppa allt när han behöver det. Det är viktigt att ha den distansen.
När man inte tränar hårt ska man vara nån annanstans och slappna av. Det kan han.
Den här dagen är det lugn träning. Mycket stretch och mest ett försök att komma i gång efter årets med friidrottsögon sett jättelånga – tre veckor, varav två på Maldiverna – vila ”som var jätteskön men efter en vecka blev Maldiverna trist, det fanns ingenstans att gå ut och parta utan det var stranden som gällde och sen tror jag vi såg hur många filmer som helst”.
Trots att han var ordinerad totalvila smög han i väg och körde fyra pass i hotellets gym när rastlösheten blev för stor.
Nu ser det extremt lugnt ut under träningen där han pratar musik med två andra killar som tränar, höjdhoppande juniorerna Martin Eriksson och Tomas Bipella, och diskuterar med tränare Tregaro i vilken cirkelrörelse benet ska gå vid löpning. Det är tydligen nåt med tårna han ska jobba på. Detaljerna anses hur viktiga som helst.
– Christian är enormt fokuserad, säger Tregaro, speciellt när det är utmanande och svåra saker på träningen. Då tänder han till.
När man ser Christian Olsson slås man först av att han är så smal, tv-bilden gör honom större. När jag kommer in från dagsljuset till det skummare ljuset i Friidrottens hus och kisar runt bland tio–femton friidrottare som hoppar och springer där inne missar jag honom.
Först under ögonens andra eller tredje sökande varv inser jag att den där killen som står vid en plint och töjer vadmuskler är Christian Olsson.
Han är 193 lång och väger bara 74 kilo.
En stavhoppstränare gav honom en gång smeknamnet ”Fågelben” och när man tittar på de där pinnarna som sticker upp ur ett par 44:or förstår man varför. Däremot förstår man inte att de där pinnarna lyckats hoppa nära 18 meter i tresteg.
– Jag är extremt smal. När jag var mindre var det inte så kul och jag kan nog säga att jag hade lite komplex för det. Jag förbränner mycket och har nästan inget underhudsfett. Det är bra i friidrottssammanhang, men sämre om man ska bada kallt.
Någon sa att du tar 100 kilo i bänkpress.
– 110 kilo. Det är rätt mycket och jag var riktigt glad när jag tog 100 första gången. Fast det är inte så viktigt för tresteget, det var mest en kul grej. Mina muskler är inte så stora, men däremot starka och eftersom jag bara väger 74 kilo räcker de långt. Fast i träningen ingår ju att jag hela tiden försöker bli starkare också. Framför allt i benen. Jag tar nog 140 kilo i djupa knäböj, utan att ha testat max nån gång, men min kropp är felkonstruerad för den övningen. Jag har för lång väg. De som är riktigt bra på sånt brukar ju vara korta och kraftiga.
Kvinnliga friidrottare får ofta frågor om utseende, eftersom det ibland är mycket tajta kläder och makeup inom friidrotten.
Är du fåfäng?
– Ja, jag är nog rätt fåfäng och gillar till exempel kläder. Det är kul både att köpa och gå och kolla. Jag gillar märkeskläder, det ska jag inte sticka under stol med, men det betyder inte att jag inte kan hitta en snygg skjorta på h&m. Ska jag och min tjej ut är hon ofta klar före mig eftersom jag fastnar framför spegeln med frisyrgelé så, visst, jag är fåfäng.
Är du nöjd med det du ser i spegeln?
– Rätt så. Jag vet att jag inte ser ut som en supermodell men det är helt okej. Däremot ser jag hellre en fräck bild på mig i en tidning än rörliga bilder i tv. I tv ser man allt man har komplex för. Mina smala ben, till exempel. Jag vet att de är bra, men de är smala. Tv är också jobbigt eftersom jag märker att jag i intervjuer säger ”jag menar” hela tiden. Det är lite pinsamt. Jag menar, folk måste ju höra det.
Om du tvingades sluta med friidrotten nu, på grund av en skada eller liknande, vad skulle du göra?
– Nu vet jag inte riktigt. Om jag lagt av eller skadat mig tidigt hade jag satsat mer på skolan. Jag hade hyfsade betyg på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, men skulle kunna fått ganska mycket bättre med lite mer satsning. Jag skulle nog läst på universitetet nu för att, kanske, sysslat med astronomi.
Astronomi?
– Ja, jag gillar stjärnor.
Det låter som ungefär lika stor arbetsmarknad som att hoppa tresteg.
– Ja, det är väl knappast bara att ringa upp Nasa och be om jobb. Men det skulle vara fascinerande. Annars var det ju mycket snack i gymnasiet om att man borde bli civilingenjör eftersom de tjänar bra med pengar, så kanske hade det blivit nåt sånt.
Många säger att du är lat.
– Det beror på. Inte när det gäller träning. Annars är jag nog det. Jag tror jag vågar kalla mig världsmästare på att dega.
Och så passar du aldrig en tid.
– Jag vet. Jag vill passa tiden, men tiden vill inte. Trots att jag vet att det tar 18 minuter från mig till träningshallen kommer jag inte i väg förrän det är en kvart kvar. Det blir bara så.
Har du haft nåt så kallat riktigt jobb?
– Jag sommarjobbade som städare på Landvetters flygplats sommaren 1999, och så har jag jobbat lite på Din Bil i Kungsbacka. Det var kul. Man fick köra många fina bilar.
Tjänar du mycket pengar nu?
– Ja, rätt så. Men det var egentligen först förra året som jag kunde leva på friidrotten. Tidigare fick jag från förbund och klubb och sponsorer pengar till läger och kläder och sånt, men det var ingenting som jag kunde leva på. Mamma och pappa fick
ställa upp med resten. Men förra säsongen blev det på ett annat sätt. Jag drog väl in uppåt en miljon i prispengar.
Och inte bara kläder från sponsorerna.
– Nej, nu blir det ju pengar också.
Stora tennisstjärnor tjänar mer på de pengar de får för att över huvud taget vara med i vissa tävlingar än de gör på prispengar.
– Så är det inte för mig. Jag vann 50 000 dollar i prispengar i Grand Prix-finalen i Paris. Den typen av summor får bara vissa världsrekordhållare och kanske de bästa hundrameterslöparna, inte trestegshoppare.
– Jag skulle i och för sig tycka att det vore skitkul att vara rik, men för mig har aldrig pengar eller tanken på att bli kändis varit särskilt stora drivkrafter. Däremot har tanken på att bli bäst i världen varit det. Jag tror att det är så för många idrottsmän.
Det andra är någonting positivt som följer med. I vissa fall. Men jag gillar att se på sporter där folk kämpar sig blå i ansiktet utan att få nån som helst ekonomisk
utdelning utan bara gör det för äran.

Efter träningen i Friidrottens Hus hoppar vi in i Olssons sponsorbil, en Mitsubishi Evolution 6, Tommy Mäkinen Edition, som han är stolt över.
Bilar är nämligen passionen i livet, vid sidan av tresteg och Gordana då.
Han har namnet Christian Olsson skrivet på sidan, naturligtvis enligt sponsorns önskemål, men inte lika stort som på förra bilen.
– Ett tecken på att jag börjar kunna ställa krav, ler han, för det är inte alltid så bra för mig att alla kan läsa vem som kör om eller felparkerat.
Sen ringer hans sponsortelefon, Nokia. Igen, ska man kanske tillägga. Den ringer hela tiden trots att han just fått nytt superhemligt nummer.
– Yes, svarar han varje gång.
Olsson lägger i ettan och berättar att bilen gör 0 till 100 på 4,9 sekunder innan han gasar i väg och kör 15 år tillbaka i tiden dit allt började.
Gårdsten i Angered, en förort till Göteborg med inte alltför bra rykte. ”Invandrartätt och mycket problem”, säger en del. ”Helt okej, inte alls så dåligt som alla säger”, säger Christian Olsson.
– Här, pekar han plötsligt utanför nåt som heter Långmosseskolan, här gick jag i ettan till sexan. Där nere på grusplanen kom jag
i kontakt med friidrott första gången. När vi hade friluftsdag brukade vi en eller två gånger per år ha friidrottstävlingar där. Då var det krig. Vi var tre–fyra killar som slogs om att hoppa högst och springa snabbast.
Olsson junior var inte självklar etta.
Strax intill ligger Malörtsgatan.
Där, i radhus nummer 53, växte liten Christian upp utan nån friidrottare på affisch men med biltavlor på Lamborghini Countach på väggen och för varje månad allt fler idrottsmedaljer. Mamma Gullbritt jobbar på Telia ”och hjälper folk som inte fattar sina telefonräkningar och sånt” och pappa Bert är kommunanställd vaktmästare.
Det var mycket sport som gällde bland barnen på Gårdstenshöjden, som området kallas, ”och så pallade vi äpplen och plommon i huset där borta, det bodde några finnar där då”.
– Jag lirade lite fotboll. Mittfältare eller forward på högerkanten, hyfsat bollsinne men levde mest på min snabbhet. En gång blev det bråk inom laget mellan föräldrar och spelare och då bestämde jag mig för att testa det där med friidrott i stället. Jag gick till Patrik Kristiansson, han som är stavhoppare, som bodde där borta och gick i min storasysters klass. Han var lite friidrottsstjärna här redan då och hade några gånger frågat mig om inte jag skulle med.
I sin första tävling blev Christian Olsson tvåa i höjd och vann 60 meter.
– Från andra höjdtävlingen förlorade jag bara tre tävlingar på fem år.
Örgryte is såg talangen i honom så från
13-14 årsåldern fick han träna under hopptränaren, och Patrik Sjöbergs styvpappa, Viljo Nousiainen. Då och då tillsammans med
självaste Sjöberg vilket för en friidrottskille i Göteborg var som att träna med Gud ungefär.
– Viljo såg inte friidrottarna bara som grupp utan gjorde skräddarsydda program till oss alla. Vissa behövde mer styrka, andra mer rörelsemönster och så vidare. Det krävs en särskild tränartalang för att se det. Viljo hade den talangen och min nuvarande
tränare, Yannick Tregaro, som själv tränade
i samma grupp har ärvt den talangen.
När Viljo Nousiainen överraskande dog bara 55 år gammal tog Tregaro hand om de några år yngre i träningsgruppen och på den vägen är det sen.
Du gick inte friidrottsgymnasium?
– Nej, det låg på andra sidan stan och jag är så fruktansvärt trött på mornarna. Det kändes meningslöst att behöva gå upp så tidigt för att ta buss och spårvagn till andra sidan stan. Jag gick Angereds gymnasium i stället och fick bra träningsmöjligheter där också.
Gillade du skolan?
– Jadå, fast jag hade ganska lätt för mig och blev lite lat därför. Men jag var bra i gympa, matte och fysik. Engelska och tyska var också kul.
Om man pratar med människor som är normalintresserade av sport vet de, självklart, vem Christian Olsson är och, lika självklart, att han hoppar tresteg. Men det är mindre självklart att de har koll på hans resultat.
Nämner man Christian Olssons namn är det dock förvånansvärt många som tar upp det som hände den 9 februari 2002.
Örgryte is, hemmaklubben, skulle ha sin årliga tävling RödBlå Vinter och Christian lovade vara med.
I höjdhopp.
Och som han hoppade. Han inledde avvaktande på 2,07 för att en timme senare klara 2,28 i första hoppet.
2,28.
När han landade på madrassen var han världstia inomhus, vilket väl måste kallas imponerande av en trestegshoppare.
Själv konstaterar han:
– Jag tror att 2,28 i höjd är mer begripligt än 17,80 i tresteg. Alla har hoppat höjd själva, man vet hur lång man är, man vet hur högt taket är hemma. Man kan mäta upp 17 meter också, men det är inte samma sak.
Trodde du själv att du skulle ta 2,28?
– Nej, inte alls. 2,20 kanske. Det kändes väldigt konstigt sen när jag plötsligt skulle hoppa på 2,31, det måste jag säga.
Fast du är egentligen gammal, nåja, höjdhoppare?
– Ja, fast många som inte är så insatta
i friidrott vet inte det. Men jag vann junior-vm i höjd 1999.
Och blev tvåa i tresteg.
– Ja, jag förlorade guldet där i sista hoppet. Säger jag lite surt.
Ändå blev det tresteg. Det kan ju knappast vara den gren man som liten kille drömmer om att bli världsstjärna i?
– Nej. Fast jag har alltid gillat grenar som varit svåra och tresteg är svårt. Jag gillade till exempel alltid mer att springa 110 meter häck än 100 meter slätt. Längdhopp kan alla också hoppa, men tresteg är någonting annat.
Hur högt skulle du kunna hoppa i höjd?
– Högt. Jag tror inte att 2,40 skulle varit omöjligt om jag (fortsättning på sidan 187) (fortsättning från sidan 100) lagt ner lika mycket tid på höjd som på tresteg.
Lockar det inte att hålla på med båda och bli totalhistorisk?
– Jo, och det var min tanke från början. Men jag har insett att det är för svårt att kombinera eftersom grenarna är för olika. Det är en annan sak att springa 100 meter och hoppa längd. Nu är det dessutom lite sent. Den största utvecklingen brukar ske i den ålder jag är i just nu.
Så våra höjdhoppsstjärnor, Stefan Holm och Staffan Strand, kan pusta ut?
– Ja. Kanske.
Vad sa de när du tog 2,28?
– Det skickades en del sms, om man säger så. Vi är bra kompisar och gillar att bråka lite. På skoj, alltså.
Trodde du att du skulle slå dem?
– Nja, jag ville verkligen det. Verkligen. Och tänk om jag hade slagit dem. Oj oj oj, vad skit de skulle fått i media. Och jag har faktiskt slagit dem båda två en gång. I Karlstad Grand Prix 1999. Jag har nog aldrig sett dem hoppa sunkigare nån gång. Stefan tog 2,13, tror jag, Staffan 2,16 och jag 2,19. En tysk vann. Det är förresten enda gången jag slagit Staffan. Stefan har jag slagit fyra gånger.
Tänker du fortsätta göra gästspel i höjd ibland?
– Ja, absolut. Vi hoppar lite höjd på träningen ibland, som lek mer, men det vore ju enormt kul att ta 2,30 nån gång. Fast nästan ännu roligare vore att göra över 7,78 i längd för det har Sjöberg hoppat. Jag gjorde 7,69 i Finnkampen.
Tränaren Yannick Tregaro säger apropå Christians höjdhopp att ”killen är ett fenomen”. Inför tävlingen där han tog 2,28 i februari hade de hoppat en del på träningen och Tregaro var inte förvånad över resultatet.
Han låter också mer öppen än Christian själv när det gäller en eventuell nysatsning på höjd.
– Nu är det tresteg som gäller, men sen får vi väl se. Det han förbättrar för att hoppa längre i tresteg gör också att han hoppar högre i höjd.
– Fast det är viktigt att satsa mot ett mål och svårt att sikta på både VM i tresteg och höjd. Det är ett pussel att skapa en toppform. Med två grenar parallellt skulle de kanske störa varandra. Men säg att han
om nåt år, för att det gått si och så med tresteget eller för att det gått väldigt bra och en ny utmaning behövs, vill satsa på höjd ett år för att rensa huvudet är det självklart så att han skulle kunna göra det. Det kanske till och med skulle vara bra att få den omväxlingen.
Olsson själv ler nöjt när han hör detta.
Tresteg anses vara en av de värsta skadesporterna, med ett tryck på 500-600 kilo på knät när första steget landar. Men du har klarat dig rätt lindrigt?
– Ja. Det finns två sätt att hoppa. Krafthoppare hoppar på muskelstyrka och försöker generera kraft i varje hopp. Farthoppare försöker bibehålla fart genom varje hopp. Krafthopparna är naturligtvis mer skadade.
Så du är farthoppare?
– Ja, precis som Jonathan Edwards. Han är 36 år och har varit världsetta länge men sällan varit skadad.
Har du ont efter en tävling?
– Hoppar man bra har man mindre ont. Då är man mest trött och öm i musklerna dagen efter. Men i början av säsongen får man ofta ont. Då hoppar man kanske inte riktigt rätt tekniskt. Och lite ont någonstans har man nästan hela tiden. EM i somras i München var första tävlingen på länge där jag inte hade ont alls. Därför trodde jag att det skulle bli långt, men tyvärr var det mjuka banor som passar krafthoppare bättre och dessutom fick vi lite motvind.
Men det gick ju bra ändå?
– Ja, jag vann ju, men jag hade trott på riktigt långa hopp. Jag tror verkligen att jag vilken dag som helst skulle kunna göra 18 meter om allt stämmer.
Vad behöver du förbättra?
– Alla steg, egentligen. Jag behöver framför allt mer fart när jag sätter i första steget.
Jag känner mig som en oslipad diamant fortfarande. Jag tror att det finns mycket mer att pressa ut ur min kropp.
En trestegshoppare jag pratade med sa att det var vanligt
att trampa igenom hälkudden. Vad innebär det?
– Hälkudden är en slemsäck som sitter som en dämpade kudde under trampdynan. Blir det för mycket tryck på den
så pressas den ihop, som en chipspåse ungefär, och kan gå sönder. Det gör för jävla ont. Som att trampa igenom till benet. Sista tävlingen förra året, World Cup i Madrid, gjorde jag det. Jag hade varit sjuk och var inte i så bra form, men ville hoppa bra ändå och då blir det mycket vilja. Jag skulle vara ledig i flera veckor sen och tänkte att, äh, jag satsar allt. Jävlar vad ont det gjorde.
Du nobbar visst en stående inbjudan från Jonathan Edwards om att träna ihop?
– Ja, han har erbjudit det, men nu känner jag det som att rollerna förändrats lite. Tidigare jagade jag ju honom. Nu vill jag gärna att han ska gå och oroa sig lite för hur det ser ut för mig, hur bra jag tränat och så. Därför håller jag mig hellre här i Göteborg eller på andra träningsläger än med honom.
Är ni kompisar?
– Nja, han är en bra kille fast jag skulle inte kalla honom kompis. Alla trestegshoppare är bra killar. Vi kan skratta åt varandras hopp och det är inget psykkrig även om vi är konkurrenter.
I slutet av förra säsongen umgicks jag en del med Walter Davis. Vi partade ihop på banketterna på slutet.
Men det gör inte en sån som Edwards?
– Han är ju djupt religiös och skyndar ofta hem till frun och barnen. Länge tävlade han inte ens på söndagar innan han fick nåt godkännande av nån ärkebiskop eller påven eller vem det nu var.
Finns det mycket doping inom friidrotten?
– Jag tror att det är mindre än man tror. Jag misstänker faktiskt ingen inom tresteget.
Testas du?
– Ja, regelbundet. 15–20 gånger har jag gjort det. I samband med tävlingar, förstås, men det är bättre när de gör så kallade out of competition-tester. Senast dök de upp i Friidrottens hus. Då fick jag skriva på ett papper att jag sett att de kommit och så höll de mig under uppsikt hela tiden men lät mig träna klart. Sen var det dopingprov. Mer sånt skulle jag vilja ha.
Hur mycket reser du?
– 150–180 dagar per år. Det är mycket, men jag brukar ta med ett Playstation 2 och en massa musik för att döda tiden på hotell. Nån bok har jag med också, nu Jan Guillous serie om riddarna, men det går långsamt när jag läser.
Är det jobbigt att dela rum med andra så ofta?
– Nej, det går bra. Vi känner ju varandra sen länge. Man vet att om man bor med Robert Kronberg så kommer han att prata i sömnen. Det går inte en natt utan att han gör det. Jag brukar skrika till högt och snabbt blunda sen. Då vaknar han med ett ryck och fattar inte vad som hänt. Fast mest bor jag med Patrik Kristiansson, men nu är ju han ihop med Carolina Klüft så nu ska han ju alltid bo med henne om hon är med.
Du känner dig brädad?
– Ja, utsparkad.
När flyttar du hemifrån, då?
– Egentligen ska jag väl inte säga nåt förrän det är klart, men det är på gång att jag ska flytta till Monaco. Det är ekonomiskt bättre, det är bara så. Klimatet är också bättre där. Säg så här: man åker inte till Spanien på träningsläger varje år för att det är kul att åka till Spanien. Som friidrottare är det klimatet man är ute efter. I Monaco finns bra träningsanläggningar, Kajsa bor och tränar där, ja, det finns många fördelar.
Har du varit där mycket?
– Jag älskar Monaco. Jag är bilfreak och bara att sitta där och kolla på bilar är otroligt. Jag såg i går på reseprogrammet i tv4 när det kom en Porsche gt 1 rullande. Det finns kanske 100 i världen. Jag har aldrig sett en sån, men chansen är större i Monaco. Det är gräddet på grädden.
Vad sa du?
– Monaco är gräddet på grädden, eller vad det heter. Klart att det vore coolt att bo där.
Absolut, du är ju Årets Man!
– Just det. Ursäkta, kan ni flytta er lite, rappa på nu, Årets Man kommer här… Visst låter det bra?