Colin Farrell från True Detective: ”Sa han så?! Vilket rövhål”

Om någon skulle skapa ett ögonbrynens Mount Rushmore hade Colin Farrell, 39, haft en given plats som stenansikte, förslagsvis intill Noel Gallagher, Leonid Brezjnev och – samman­hangets wild card – Peter Gallagher (Sandy i The OC).

De är att dö för, brynen. Och precis som det sägs att den hinduistiska guden Shiva har ett tredje öga kan man nu hävda att Colin Farrell har ett tredje ögonbryn. Över läppen.

Okej, rent tekniskt är det en mustasch, men den lirar väldigt väl med ansiktets buskiga symmetri, det är samma triumfbåge av hår som över hans ögon.

Mustaschen och dess husse tar emot i en svit på Four Seasons i Beverly Hills. Colin Farrell ser ut som en miljon brittiska pund: svart kostym, vit skjorta, svart slips. Håret tjockt och glänsande. Ögonbrynen.

2002 gjorde Farrell en klassisk och krogorienterad intervju med magasinet Vanity Fair i Dublin där han sa: ”I put a lot of shite in my body and don’t look after myself.” Vilket föreföll oerhört sant.

13 år senare är han sinnebilden av en renlevnadskliché i Hollywood. Det är inte utan att man undrar vad som hände.

– Den inkräktande insikten att min egen dödlighet var oundviklig, säger Farrell. Och, tror jag, att jag blev pappa. Jag gjorde några väldigt specifika och dramatiska livsstilsförändringar för att jag ville vara närvarande och se mina söner växa upp. Nu går jag på yoga, hajkar och dricker grön juice, big time, hela tiden. Lite juice på selleri, grönkål, äpple, citron och ingefära och jag är redo för dagen! Jag är den typen av man som jag hade föraktat för tio år sen.

Vad hade Colin anno 2005 sagt till Colin anno 2015?

– Antagligen: ”Get a life!” Men det är nog för att den yngre versionen av mig hade känt sig lite hotad av den äldre versionen. Innan den äldre versionen ens hunnit säga något hade den yngre versionen utgått från att den äldre versionen redan dömt honom.

Han skrattar.

– Så hade det gått till.

Colin Farrells mustasch ser dock ut att tillhöra en försupen detektiv som blir kvar sent på kontoret och sitter i dunkel belysning för att sila dunkla tankegångar genom dunkla vätskor – och det gör den ju på sätt och vis också. Mustaschen är en konsekvens av hans roll som kommissarie Ray Velcoro i andra säsongen av True detective.

Farrell har filmat den omtalade tvserien hela natten och åkte sedan raka vägen från set till hotellet.

– Och klockan 16 i dag åker jag raka vägen tillbaka till inspelningen, säger han och kisar mot januarisolen genom fönstret. Jag är bara här och extraknäcker lite. Du vet. Dubbeldippar.

”Jag ändrade min livsstil för jag ville se barnen växa upp.”

 * * *

HBO:s True detective blev ett kulturfenomen lika mycket som en tv-serie. Den åtta avsnitt långa deltabluesen sändes tidigt 2014 och följde Louisiana­detektiverna Rust Cohle (Matthew McConaughey) och Martin Hart (Woody Harrelson) i en serie­mördarjakt som till slut ledde dem till Carcosa och the man… with scars… on his face.

Det blev en hit. Ville man hänga med i tv-serietugget på jobbet – och det tenderar många att vilja 2015 – gjorde man bäst i att se True detective.

Serien hade plötsligt skapat en ny sorts popkulturell Instagramklyscha: folk plåtade av spretiga grenklykor (eller annat som med lite fantasi andades voodoo) och skrev: ”True detective!” Handsome Family har släppt album sedan 1995, men fick nu sitt stora genombrott med vinjettlåten Far from any road. Och den sömlösa, kokainstinna sexminutersscenen i episod fyra blev hela tv-årets mest omtalade – framför allt unga män tycks inte ha älskat något så förbehållslöst sedan Christopher Nolans Batman-trilogi.

Tv-serier författas traditionellt av ett skrivarteam och regisseras sedan av olika personer från avsnitt till avsnitt (även om det alltid finns en showrunner med helikopterperspektiv). True detective tillverkades på ett annat sätt. Nic Pizzo­latto skrev manus – punkt. Cary Fukunaga regisserade – punkt.

En andra säsong annonserades i köl­vattnet på succén, men en ganska annorlunda sådan. ”Nothing changes but the name” hette det när chokladbiten Raider skulle bli Twix på 90-talet och för True detective gäller i princip det omvända: Everything changes but the name.

Nya skådisar (Colin Farrell, Vince Vaughn, Rachel McAdams), ny handling (men fortfarande med rituella mord i fokus), nya regissörer (bland annat Fast & furious-Justin Lin) och ny skådeplats (Los Angeles). Den enda som blev kvar är manusförfattaren Nic Pizzolatto.

– Det var främst tack vare manuset som jag ville göra det, säger Farrell. Nic har återigen skrivit hela säsongen själv och det han kan göra med en penna är ganska extraordinärt. Han skrev romaner innan han började skriva manus så han har en otrolig förståelse för berättelsen och hur man flätar samman olika storylines.

Behövde du provspela?

– Jag satt ner med Nic Pizzolatto och pratade i fyra-fem timmar – och jag visste ärligt talat inte att han var intresserad av att ha med mig. Det var ett väldigt förutsättningslöst, lättsamt möte och samtal om alla tänkbara saker. Och sen sa han: ”Do you want to read it?” Jag läste och det var det.

Första säsongen innehåller flera starka skådespelarinsatser, men Matthew McConaugheys porträtt av Rust Cohle blev det i särklass mest omtalade. Tillsammans med insatsen i Dallas Buyers Club fullbordade det hans osannolika renässans – från romcomräv till Oscarsvinnare – och låg till grund för begreppet ”McConaissance”.

Det finns många likheter mellan Matthew McConaughey och Colin Farrell. Båda hajpades tidigt tack vare ett par lyckosamma roller – för att sedan rada upp det som man inom somliga kulturer skulle kalla för vrålusla filmer. Båda sorterades således in i ett kändisfack snarare än ett seriöst skådisfack.

Sakta men säkert har båda också jobbat sig tillbaka från sina respektive stigman – Matthew som situpsgigolo på strand, Colin som trubbelmakare i bar – och fått allmänheten att åter fokusera mer på deras hantverk. (Som av en händelse är båda också ansikten utåt för Dolce & Gabbana, vars parfym Intenso Farrell egentligen tagit sig till Four Seasons för att marknads­föra.)

Colin Farrell har förstås inte fått riktigt samma erkännande som McConaughey än, men i och med rollen i True detective är dramaturgin tydlig: manegen ligger åtminstone krattad för en McConaissance.

– Jag har ingen aning, utbrister Farrell själv. Vi människor vill ofta jämföra individer, oavsett om det är inom nöjes­industrin eller läkarkonsten eller sport. Vi kan bara bedöma en specifik situation i förhållande till en annan, eller en specifik person i förhållande till någon annan. Allt jag vet är var jag själv står. Och inte ens det vet jag egentligen.

Han lutar sig tillbaka och stryker med handen över slipsen.

– Men det är härligt att se vad som hänt för Matthew de senaste åren. Man kan inte bedöma en skådespelares talang baserat på hans val. Man kan bedöma en skådespelares karriär baserat på hans val, men inte hans talang eller förmåga. Även när Matthew gjorde romcoms i fem år tyckte jag att han var en fantastisk skådespelare. I de tidiga filmerna också: Juryn – a time to kill och Dazed and confused. Han har alltid varit en extraordinär skåde­spelare som bara valde att göra romantiska komedier. Och fair play till honom: han tjänade antagligen svinmycket pengar på det så att han kan försörja sin familj under resten av sitt liv.

* * *

Colin Farrell växte upp i Dublin som ett av fyra syskon. Pappa Eamon var professionell fotbollsspelare för Shamrock Rovers och mamma Rita var hemmafru. Ett tag ville Colin gå i pappas fotspår, men han insåg till slut att det fanns mer att hämta i nöjesindustrin. Efter en misslyckad audition för pojkbandet Boyzone lade han sitt fokus på skådespelandet.

1998 landade Farrell en roll i BBC-serien Ballykissangel. Samma år gjorde han pjäsen A little world of our own i London där han bland annat imponerade på Kevin Spacey i publiken. Det ledde till att han fick representation på välrenommerade agenturen CAA i Hollywood.

Hans första stora amerikanska produktion blev Tigerland (2000), en hyllad film om träningslägret där soldater drillades innan de for vidare till Vietnam. Regissören Joel Schumacher gillade sitt irländska fynd och castade honom också i sin nästa film: klaustrofobiska Phone booth. Det blev Farrells stora genombrottsroll. Därifrån gick det fort. Bara året därpå spelade han mot Tom Cruise i Steven Spielbergs Minority report och tjänade tio miljoner dollar per film.

I takt med berömmelsen ökade, som så ofta, också frestelserna. Farrell jobbade väldigt hårt för att visa att han inte blivit Hollywoodtillrättalagd, att han fortfarande hade smuts i munnen och Guinness i blodet.

Det blev en del rubriker. Han jämförde bland annat call girls med pizzabud, hävdade att ”heroine is fine in moderation” i en Playboyintervju och sa apropå staden han nu befinner sig i: ”I come into LA and bang whoever I can.”

Tidningarna var inte sena med att spä på bilden av Farrell som libidolabil. Han fick smeknamnet ”The lusty leprechaun” i tabloidpressen och ett magasin satte helt sonika omslagsrubriken: ”Have you slept with Colin Farrell yet?”

Inom loppet av några år kopplades han ihop med idel modeller och skådespelare, bland andra Angelina Jolie, Demi More och Carmen Electra. Dessutom ryktades det att han skickat en tröja till Britney Spears med trycket ”I slept with Colin Farrell and all I got was this lousy T-shirt”.

– Jag önskar att jag hade gjort det! skrattar han. Men det hade varit alldeles för organiserat gentemot hur jag skötte saker på den tiden. Det hade krävts alldeles för mycket ansträngning.

Karriären bromsades upp (eller tvärdog) av två ganska jämnstora spikar i kistan.

Han landade huvudrollen i Oliver Stones ”svärd och sandaler”-mastodont Alexander (2004), som skrattades ut av en enig kritiker­kår. Farrell har själv berättat att han skämdes för att bara gå och handla ett paket cigg efteråt – i händelse av att expediten sett filmen.

Ännu värre gick det för remaken av Miami Vice (2006), ett famöst produktionshaveri i Dominikanska Republiken: budgeten sprack i grenen, Jamie Foxx hoppade av efter att skottlossning utbrutit och tre av de värsta orkanerna någonsin slog mot trakten.

Ändå måste inspelningsprocessen beskrivas som relativt lyckad i jämförelse med den färdiga filmen.

”Det var främst tack vare manuset som jag ville göra True detective.”

 * * *

Miami Vice kom också att representera peaken på Farrells dekadenta år. Han checkade in på rehab kort efter inspelningen och har inte rört vare sig alkohol eller narkotika sedan dess. Han lade om, i tur och ordning, sitt liv och sin karriär.

De följande åren gjorde han filmer som nådde färre tittare men fick högre IMDB-poäng: In Bruges, Pride and glory, The way back. Han gick tillbaka till att göra större roller i mindre projekt eller mindre roller i större projekt: bland annat skymtade han förbi i The imaginarium of Doctor Parnassus och spelade mot Jeff Bridges i Oscarsbelönade Crazy heart.

Det har krävts flera år av damage control för att Farrell åter ska kunna nå en position där han är aktuell för Hollywoods mest eftertraktade roller.

Det finns ett kul citat i Entourage när Ari Gold försöker trösta Vince: ”One bad movie could be overcome. Look at Colin Farrell, he’s overcome dozens of ’em, ’cause the perception of him is, he’s a movie star.”

– Sa han så?! skrattar Farrell. Vilket rövhål. Citera mig inte på ”rövhål”-grejen, dock, jag känner Jeremy. Jag gillar honom.

Men ligger det något i den där repliken?

– Jag hoppas inte, för ”dussintals” dåliga filmer skulle innebära minst 24 – och jag har bara gjort runt 30 filmer totalt. Det är till och med ett sämre facit än jag trodde! Skämt åsido: jag vet en sak och det är att ingen skådespelare som jobbar på en film går dit med något annat än de allra högsta förhoppningar om att de ska göra något som åtminstone underhåller en publik. Om det inte tvingar en publik till efter­tanke så ska det åtminstone underhålla. De filmer jag gjort har varit filmer som, enligt min åsikt, inte riktigt har funkat eftersom de inte uppfyllt den potential som funnits i manuset. Det är förstås en besvikelse – men om det är det största problemet i mitt liv är jag fortfarande en väldigt lyckosam man.

Nyckeln i citatet är väl snarare att du kommit undan med mycket just för att alla tänker på dig som sinnebilden av en filmstjärna, oavsett vad man tycker om dina grejer.

– Ja, jag fattar. Det här är en stad som ibland agerar utifrån rädsla och rädslan kan vara: ”Vem vet något jag inte vet?” Eller: ”Vem har något jag inte har?” Det är ett väldigt komparativt ställe så när jag kom hit första gången, gjorde Tigerland och fick lite buzz runt mig märkte jag att människor – utan att ha sett en bildruta av det jag gjort – slogs om att få signa mig. Bara för att de hade hört något. När jag var i den åldern kunde jag kapitalisera på det, men nu verkar det vara en mer balanserad spelplan. Det är klart att antalet biobesökare är otroligt viktigt om man vill jobba vidare, men jag upplever ändå att det är lite mindre ”vinna eller försvinna” för mig baserat på hur det går på en specifik premiärhelg.

Senare i år släpps två nya filmer med Colin Farrell i huvudrollen: thrillern Solace och hypade sci-fi-dramat The lobster, som antogs till Cannesfestivalen.

Redan färdigproducerad är också Liv Ullmanns filmversion av August Strindbergs Miss Julie, där Colin Farrell spelar mot Jessica Chastain. Hittills har den bara visats på festivaler världen över.

– Jag var bekant med Strindbergs arbete innan jag gjorde filmen. Liv Ullmann ringde mig och jag kunde redan verket tillräckligt väl för att förstå att det skulle bli en väldigt komplicerad och tung process rent kreativt.

Han var kanske den största douchebagen av sin tid, August. Lite Colin Farrell anno 2004.

– Det måste ha varit många aspekter av den mannen som var otroligt härdade. För att kunna producera det djupet av detaljer kring människans inre liv på ett så våldsamt och specifikt sätt. Jag vet inte om han hade varit en kille som man skulle vilja gå och ta några öl och lite kycklingvingar med… Men jag gillade verkligen projektet på så sätt att det var en utmaning att göra det. Vi filmade varje dag i fem veckor – och porträtterade ju ett gäng karaktärer som bara håller på att slita sönder varandras liv.

”Jag har inte bestämt hur jag ska berätta om sexfilmen för mina barn än.”

 * * *

Dramaturgin kring Colin Farrells succé, kollaps och återuppståndelse är möjligen förutsägbar, men också svår att komma runt. Berättelsen om den stora återkomsten är en av de äldsta som finns. (Vid ett annat tillfälle i Entourage konstaterar Ari Gold också glatt: ”This town loves a comeback!”)

Men oavsett vad som väntar framöver har Farrell kommit en lång väg. 2016 firar han tio år som nykter. Eller tio år ”off the sauce”, som han själv uttrycker det.

– Det var tufft de första 18 månaderna. En stor vändpunkt för mig personligen var när det gick från ”jag kan inte göra det här” till ”jag vill inte göra det här”. Jag har vänner som varit nyktra i 20 år och fortfarande säger: ”Åh, jag bara önskar att jag kunde – men det kan jag inte.” Helt uppriktigt: jag saknar verkligen inte krökandet alls i det här skedet av mitt liv. Det är för mycket annat som händer.

Det som händer är delvis hans två söner. Colin Farrell har James, 11, med modellen Kim Bordenave och Henry, 5, med skådespelaren Alicja Bachleda-Curus. Bägge relationerna var relativt kortvariga.

När James föddes gjorde Farrell inledningsvis en poäng av att inte bli en sådan som förändrades bara för att han fick barn, att han skulle vara en cool vän snarare än en dedikerad fadersfigur. Sedan insåg han att upplägget hade vissa brister (”Like a fucking 28-year-old drug-­addicted­ drunk friend is exactly what my 6-week-old son needs”).

– Det finns många människor som kämpar mot de förändringar som kommer med föräldraskap och det gjorde jag också de första åren. För första gången handlar inte livet enbart om en själv. Och man inser att man inte har någon som helst aning om hur man egentligen tar hand om en annan person. Mina två söner har varit mitt livs bästa gåva.

James Farrell kräver också lite mer omvårdnad och närvaro än andra barn i samma ålder. Han föddes med en svår genetisk sjukdom med ett vackert namn: Angelmans syndrom.

– Ja, visst är det vackert? Det är döpt efter läkaren som klassificerade det, Harry Angelman. Han var en walesisk barnläkare som upptäckte att de här barnen han studerat – väldigt få, för det är en ganska ovanlig sjukdom – hade en del gemensamma och väldigt definierande egenskaper.

Som?

– Som utbrott av skratt vid ganska olämpliga ögonblick. De brukade kalla det för ”happy puppet syndrome” eftersom barnen vevade med armarna samtidigt som de såg glada ut och log. De kan ha utvecklingsstörningar, sömnproblem, en massa egenskaper. Det är ett väldigt vackert namn och en sjukdom som kan vara lite bedrägligt rar. Majoriteten av de som har Angelmans syndrom är väldigt soliga, och verkar väldigt lyckliga, men det som kan vara ganska njutningsfullt att betrakta maskerar ofta ett turbulent och splittrat inre liv. Min pojke har varit väldigt lyckosam: han är väldigt funktionell och vi har anfallen under kontroll. Det finns många barn och föräldrar i samma situation som har stora problem dagligen och inte alls har haft samma tur som James. Han mår jättebra.

Från det ena till det andra: 2005 läckte en sexfilm på dig och Playboymodellen Nicole Narain. Det kommer att komma en tid då du måste förklara för dina barn varför den existerar.

– Stop it, jag vet det redan, skrattar han. Jag våndas inför den dagen.

Du har redan tänkt tanken?

– Ja, det har jag. Det finns väldigt lite i mötet mellan kändisskapets baksidor och mina barn som jag inte tänkt på minst en gång. Jag har dock inte kommit fram till någon slutsats kring huruvida jag ska breaka den där nyheten till dem. Jag vet inte om jag ska hoppas att de aldrig springer på den, och att ingen i skolan någonsin gör dem uppmärksamma på det, eller bita i det sura äpplet och föregå händelserna.

Som reporter älskar man ju att du, i motsats till många andra skådespelare, ganska mycket säger vad du tycker. Samtidigt har det skapat en hel del problem som nu förföljer dig. Varför är du så förtvivlat ärlig?

– Jag tycker intervjuer är knepiga, om jag ska vara uppriktig. Jag gör fortfarande det somliga skulle kalla för misstag. Det finns ett citat som sprids online efter något jag sa om Ewan McGregor nyligen (att han är välhängd). Och det var bara senaste månaden så uppenbarligen har jag inte lärt mig så mycket.

Han ler.

– Jag kände: ”Fan, nu gjorde jag det igen.” Men jag tycker det är svårt att moderera sig själv. Det handlar inte om självcensur, för jag säger ju inget befängt, men jag försöker verkligen inte ge ett framträdande eller diktera det här samtalet. Jag gillar att ta ett snack med människor. Jag säger inte att jag älskar att göra press, men jag tänker uppenbarligen inte vara ett rövhål när man väl samtalar med någon.

Uppenbarligen. Det är trevligt.

– Det är trevligt. Jag tror dock att den tid du refererar till var när jag först kom hit och då var jag väldigt rädd att jag skulle förlora mig själv i allt det här. Jag kämpade så hårt mot den grejen att jag till slut – givetvis – förlorade mig själv i allt det här. Det är lite samma sak som om man försöker för hårt att inte bli som sin pappa så kommer man till slut att bli som sin pappa. Jag var 22-23 och gjorde uppror mot någon projicerad auktoritet som inte riktigt fanns. Men visst har det blivit några citat genom åren.

Är det segt att det fortfarande kommer journalister från andra sidan världen och frågar om det?

– Det blir ju lite gammalt. Men samtidigt tänker jag inte sitta här och säga att jag inte förstår varför det lever kvar. Jag la otroligt mycket energi på det där då och det blev mycket, som du säger, rubriker och citat. Men om du bara kunde se hur jag lever mitt liv i dag…

Han skakar på huvudet och skrattar.

– Samtidigt tänker jag aldrig någonsin säga jag är ”en ny man”. Fuck that. Jag är samme kille som existerade då. Jag har bara slipat bort min dialekt lite grann.

Det är ganska uppenbart vad som krävs för att fokus kring Colin Farrell fullt ut ska flyttas från det faktum att han är en utmärkt story till det faktum att han är en utmärkt skådespelare. En fullbordad McConaissance.

Först då kan han få sin slutgiltiga hämnd mot alla som avfärdat honom. Ögonbryn för ögonbryn, tand för tand.