Jonas Cramby: Därför älskar jag att åka på roadtrip
Roadtrip är inte semester för Jonas Cramby – det är en fråga om liv och död. Från ett motellrum i Alabama förklarar han varför.
När jag skriver det här sitter jag på ett motellrum i Monroeville, Alabama – den lilla stad där Truman Capote växte upp och som stått som litterär förebild till sydstatshålan Maycomb i Harper Lees Pulitzerprisade romanklassiker To kill a mockingbird från 1960.
Jag är på en månadslång roadtrip genom de amerikanska sydstaterna och utanför fönstret är det stekande hett, affärerna är igenbommade, gatorna folktomma och det finns, precis som i Harper Lees roman, ”inget att göra, inget att köpa och inga pengar att köpa det med”.
Jag kan inte minnas när jag var så här lycklig sist.
Om du är det minsta lilla som jag så vet jag att du redan nu känner en pirrande förväntan i magtrakten. Kanske har du redan en egen roadtrip planerad, eller så har det där pirrandet fått en antydan till dröm att långsamt börja röra på sig längst bak i ditt huvud?
När det kommer till resande finns det två typer av människor: de som vill göra så lite som möjligt när de är lediga – och de som vill uppleva så mycket de bara kan.
Tillhör man den senare typen räcker det ofta med en mening, en bild eller en textrad för att man omedelbart vill släppa allt man har för händer och – tänk dig Ulf Lundells röst nu – ”lämna det här skitlandet och bara dra iväg”.
Eller som John Steinbeck skriver i sin underbara lilla roadtripbiografi Travels with Charley:
”Fyra hesa signaler från en skeppspipa får fortfarande håren på min nacke att ställas på ända och fötterna att börja röra sig oroligt. Ljudet av ett flygplan, en motor som startar upp, ja till och med kloppandet av hästhovar mot kullersten får mig att uppleva den där uråldriga rysningen, den torra munnen och den avlägsna blicken, de svettiga handflatorna och den oroliga magen högt upp under revbenen. Med andra ord, en gång en luffare, alltid en luffare. Jag är rädd att denna sjuka är obotlig.”
John Steinbeck var 60 år gammal när han skrev det.
En annan person som älskade roadtrips lika mycket som John Steinbeck (och jag) var musikern och författaren Kristian Gidlund. Jag kände inte Kristian, vi träffades bara en enda gång, men man kan ändå säga att det var han som fick mig att acceptera min roadtripläggning.
Kristian och jag hade sporadisk mailkontakt under flera år och han kunde höra av sig när han skulle till Texas, Kalifornien eller Nashville för att kanske få restips och adresser. Jag minns särskilt ett tillfälle, när hans cancer hade kommit tillbaka, då han mailade mig och berättade att han ändå valt att ge sig ut på en roadtrip med sina vänner.
”Så fort det värsta med den här behandlingen har lagt sig så drar jag”, skrev han. ”Det finns bara nu.”
För mig fanns det något oerhört befriande i det där mailet. Jag hade åkt på en massa roadtrips innan, men hade alltid kämpat mot ett dåligt samvete över att jag kanske borde ägna min fritid åt något vettigare.
Och nu hade jag till på köpet två barn också, så tiden för att åka bil och kånka väskor in och ut ur motellrum kanske var över ändå?
Men samtidigt… Om Kristian, som ju var döende, inte verkade tycka att en roadtrip var ett ytligt slöseri med tid och pengar – varför skulle jag då göra det?
Så jag satte mig ner och började planera den resa jag befinner mig på nu.
Även om Kristian Gidlund själv inte verkade så förtjust i den profetstatus han sedermera fick så är jag övertygad om att han hade en liknande inverkan på en massa andra människor. För när någon skildrar sin egen färd mot döden lika gripande som Kristian gjorde så kan man inte undgå att börja fundera på sitt eget oundvikliga bortfall.
Allt man dagligen ägnar sig åt för att distrahera sig från tanken på sin egen dödlighet sätts ur spel och de stora, existentiella frågorna tar över:
Lever jag verkligen som jag borde?
Är jag sann mot mig själv eller försöker jag leva upp till andras förväntningar?
Blir jag dagtidsfull tillräckligt ofta?
Hur många roadtrips kommer jag egentligen hinna åka på innan min tid är kommen?
Så om du är en av dem som får det där lilla pirret av den här texten:
Tveka inte. Åk. Du kommer inte att ångra dig.
Och om du åker, ja, då blir du en del av en lång tradition.
Det kanske är lätt att tro att roadtripromantiken är ett relativt modernt påfund, uppfunnet av Sailor och Lula, Jack Kerouac och Thelma och Louise – men den är äldre än så. Mycket äldre.
Psykoanalytikern Carl Jung (1875–1961) kallade roadtripen för ett ”ständigt återkommande element av den mänskliga kulturen”.
Redan farao Ramses II (cirka 1313 f.Kr–cirka 1224 f.Kr) tog regelbundna nöjesturer med sin vagn och det var inte ovanligt för unga romare att 1 500 år senare ta ledigt ett par år för att luffa runt hela riket.
Mellan 1600-talet och 1800-talet tog unga aristrokrater gärna så kallade ”grand tours” genom Europa och den första roadtripen med bil gjordes 1888, av Bertha Benz, bilens uppfinnare Karl Benz fru. Utan att fråga sin man om lov ”lånade” Bertha världens första serieproducerade bil för att åka på världshistoriens första långtur – de 106 kilometerna mellan Mannheim och Pforzheim i Tyskland med en inte särskilt driftsäker bil som maxade 16 kilometer i timmen.
Bertha Benz – min stora idol!
Det verkar helt enkelt finnas något djupt allmänmänskligt i att längta bort. Att bokstavligen vilja välja sin egen väg – och då gärna, som poeten Robert Frost sa, ”den av vägarna som är minst tagen”.
Upptäckarna som kom innan oss kanske fick kämpa mot vita fläckar på kartan, malaria och snårig och jävlig vegetation. Vår utmaning är att, i denna mysterielösa och utforskade GPS-värld, försöka uppbåda samma sorts äventyrslust som de hade.
Och det är nog det som ligger i roadtripens hjärta. Att inte riktigt veta vad som ska ske härnäst. Att uppleva varje dag, varje timme, som om världen vore ny igen. Det finns en särskild sorts glädje i att drömma om att resa till en plats, att planera, spara och sedan faktiskt kunna åka dit – och en helt annan i att plötsligt befinna sig på en plats som man inte ens visste existerade.
Som till exempel Monroeville, Alabama.
En roadtrip där man inte åker vilse är ingen roadtrip. Inte heller är det en roadtrip om man bara håller sig till de stora motorvägarna – eftersom de stora motorvägarna inte har någon vägkant. Och utan någon vägkant: inga ruckel med rostiga korrugerade plåttak, inga sjöjungfrur, inga jackelopes, inga drive-in-liqour-stores, inga bakgårdskonstnärer, ingen ”världens största termometer”, inga stånd som säljer kokade jordnötter, inga fyrverkerier, inga ”äkta” indiansmycken och inga de sötaste, godaste persikor du någonsin kommer smaka.
Utan vägkant, inget äventyr.
Att åka på roadtrip kanske inte är meningen med livet. Men det är ett av de få tillfällen då livet faktiskt får en mening. Alla de kaotiska, slumpmässiga händelser som staplas på rad och som tillsammans blir vår tillvaro får liksom plötsligt en struktur.
Låt mig förklara: Trots att Kristian Gidlund skildrade sin väg mot döden så oerhört drabbande och fint tror jag ändå att det kändes overkligt för väldigt många att han faktiskt dog. Det gjorde det i alla fall för mig. För det var ju inte så det skulle gå? I alla de berättelser som vi omger oss med har vi ju lärt oss att hjälten, när allt hopp verkar vara ute, ändå lyckas triumfera på något vis. Att Kristian faktiskt dog var en brysk och hjärtslitande påminnelse om att världen inte fungerar så.
En roadtrip är, på något sätt, också en semester från den insikten.
Att åka nerför en solvarm interstate med vinden i håret och händerna fulla med tid är en scen i filmen om ens liv och en del av den där ursprungliga, eviga berättelsen: att få lämna hemmet, uppleva lite äventyr och sedan komma hem igen.
Krönikan är publicerad i Café nummer 6/2013.
* * *
Fler krönikor av Jonas Cramby:
Cramby: Därför hatar jag fotboll
