När trailern till United 93 rullade kom tanken att det nog är lite för tidigt att göra en Hollywoodfilm på händelserna kring den 11 september 2001. Att göra katastroffilm på en verklig händelse kan vara svårt och känsligt – vem minns inte den kontroversiella Baltic storm om förlisningen av Estonia som kom för några år sedan?
United 93 var ett av de plan som kapades men som inte nådde sitt slutmål. Den vida accepterade versionen är att passagerarna ombord via mobilsamtal till anhöriga fick höra om attacken mot World Trade Center. De valde då att försöka övermanna kaparna i hopp om att överleva, men i stället störtade planet i Pennsylvania. I filmens öppning följer vi de tre kaparna, turister, affärsresenärer och flygpersonal som stökar på Newarks flygplats och förbereder sig för att gå ombord. United 93:s första hälft utspelar sig mestadels i kontrolltornen på Newark och i Boston men också hos den militära falang som kontrollerar landets luftrum. Det är först när de två planen kolliderar med World Trade Center som Paul Grengrass till synes enkla återskapande av dramat vänder och förvandlas till ren skräck. Det vågade i United 93 är att han använt sig av verklighetens kontrolltornspersonal och att han fyllt sitt plan med okända skådisar.
Samtliga kapningar kunde vi följa live på tv, men det är först nu vi får vår första inblick i vad som kan ha pågått på insidan.
Till skillnad från de övriga kapningarna hände något speciellt här som nog har väckt en hel del frågor om oss själva: Hur skulle du själv ha gjort? Hade du försökt överrumpla dina bödlar? Eller skulle skräcken gjort dig passiv? Grengrass håller oss, trots att vi vet hur det slutar, hela tiden på helspänn. Faktum är att United 93 i sina bästa, eller kanske värsta, stunder är helt outhärdlig att se. Och bara för, eller tack vare, att den helt saknar den där typiska amerikanska sommarfilmens hamburgerfeta patriotism, flaggviftande och USA-vrål, är slutresultatet en av de allra starkaste filmerna du kommer att se i år.
Stefan Nylén