Daniel Collert

På Wikipedia finns en enda mening under ditt namn: ”Var kronprinsessan Victorias pojkvän i åtta år, innan hon lämnade honom för Daniel Westling.” Vad vill du att det ska stå där när ditt livsverk är klart?

– Äh, vem som helst kan ju gå in och skriva vad som helst där. Men det får gärna stå något om jämställdhetspriset jag delar ut, som ska främja kvinnors inflytande i näringslivet. Vi har gjort det i 14 år, till minne av min mamma som var en av de första unga kvinnorna som kom in i en bankstyrelse. Jag är stolt över mina biologiska föräldrar. Farsan kom från Norrland och träffade mamma som i en saga. Han var en briljant professor, kuf och filmnörd.

Så att det blev film för dig är ingen slump?
– Nej. Och jag har lärt mig otroligt mycket under arbetet med de tre filmer vi gjort hittills. Vi har lyckats spela in dem utan en spänn i stöd från Filminstitutet, ändå har det blivit hyfsade filmer med stora svenska stjärnor i rollistan.

Ni har gjort Rånarna, Exit och nu Gangster… Varför får ni inga pengar av Filminstitutet?
– När det gäller Gangster tyckte konsulenten Marianne Ahrne att det var för mycket knark i den. Om vi hade gjort en barnfilm kunde jag ha förstått invändningen, men Gangster är gjord för vuxna och utspelar sig i en värld där sånt finns.

Och vad ogillade de med Exit?
– Vi var nästan säkra på att vi skulle få en mille. Marianne Ahrne sa att hon tyckte manuset var välskrivet. Hon höll oss på halster. När hon sedan tackade nej så hade vi redan börjat spela in och då fanns det ingen återvändo.

Ni finansierade den med 19 miljoner i riskkapital i stället. Men Exit bombade: knappt 9 000 besökare, alltså mindre än 700 000 kronor i intäkter. Det är 18 millar back.
– Hm, jag hade något högre siffror. Men visst, det är tråkigt. Vi hade lite otur också med turbulensen kring biograf­ägaren Astorias inställda betalningar. Tre miljoner som vi hade avsatt till marknadsföring gick upp i rök. Vi hoppas kunna hämta hem en del av tappet utomlands, där vi sålt in den ganska bra. Mads Mikkelsen, som har huvudrollen, brejkade som Bond-skurk ungefär samtidigt, vilket blev en fördel för oss.

Är Gangster ett lika stort högriskprojekt?
– Ännu mer. Regissören är debutant och det är mer en kärlekshistoria än en actionfilm. Men återigen har vi två riktigt tunga svenska skådespelare med: Micke Persbrandt och Kjell Bergqvist. Tanken är att Gangster ska följas av ytterligare två filmer. En trilogi där man får följa Persbrandts maffiaboss.

Du förlorade båda dina biologiska föräldrar i cancer och din halvbror tog sitt liv. Vad tänker du när det antyds att du är född med silversked i mun?
– Visst har jag haft förmånen att ha det gott ställt ekonomiskt, men samtidigt ska alla ha klart för sig att jag betalat ett högt pris. Pappa dog när jag var tio år, mamma när jag var arton.

Hur blev ditt liv sen? Din styvfar Göran Collert var länge styrelseordförande i Föreningssparbanken.
– Jag är uppväxt med barn­flickor, hade hus­hållerska som fixade sjötunga Walewska när man ville… Och det låter kanske som en räkmacka i till­varon, men så var det inte. När mamma gick bort så blev jag ensam med min adoptivfar, men mitt i allt smällde bankerna ihop där i slutet på 80-talet. Han hade fullt upp med sitt då, och hade väl ingen riktig koll på hur man skulle uppfostra barn genom att sätta gränser.

Går du fortfarande i terapi?
– Ja, en gång i veckan ungefär – och jag slås ständigt av vilket stigma det är att lida av mental ohälsa i vår värld. Jag har varit deprimerad sedan jag var liten. Det har hänt så många konstiga grejer runt mig. Jag var en av de sista som lämnade Sture­compagniet när skotten föll. Gjorde mun mot mun-metoden på en väns storasyster som senare dog. Jag var i New York under 11 september-­attentaten. Dessutom har jag medvetet försatt mig i farliga situationer. Kört båge rakt genom trafikerade korsningar i hög fart…

Och för tio år sedan var du nära att dö.
– Jag kom hem sent och skulle bara springa upp och säga till pappa att jag var hemma när jag halkade, föll nedför en trappa och slog huvudet i ett marmorgolv. Jag fick en hjärnblödning.

Vad minns du av olyckan?
– Jag minns när jag föll och när jag vaknade på intensiven på Karolinska sjukhuset. Jag var väldigt dålig, men hade tur. En otroligt skicklig läkare på neurokirurgen råkade jobba just när jag kom in.

Har du fått några men?
– Huvudet är helt buckligt. Stygnen går utmed hårfästet. De sågade bort en bit av skallbenet för att kunna ta bort blodet som tryckte mot hjärnan. En läkare sa att jag hade fler stygn än Börje Salming. Det gör mig en smula stolt. Jag fick dålig balans efter olyckan också, och ramlar nu lätt om jag dricker alkohol. En gång föll jag över ett bord och blev pepprad med glassplitter. Månader senare skulle min dåvarande flickvän massera mig – och skar sig i handen. En glasbit stack ut från min ländrygg.

Kring olyckan var du ihop med prinsessan Victoria och syntes mycket i tidningarna. Ändå stod det inte mycket om att du höll på att dö.
– Nej, pappa lyckades på något vis lägga locket på. Kanske visade medierna också en viss hänsyn. Det skulle nog inte ha hanterats likadant i dag. Medie­klimatet har hårdnat betänkligt.

I senaste taxeringen hade du en årsinkomst på 96 800 kronor. Lever du på din flickvän?
– Ingen risk. Hon pluggar till sjuksköterska. Men det går ingen nöd på oss. Jag har bara inte velat plocka ut någon lön ur projekten än. Allt ska gå till att göra filmerna så bra som möjligt.

Men du siktar väl på lönsamhet snart?
– Min vision med bolaget är främst att producera fler filmer, nå ut till mycket folk och så småningom göra engelskspråkig film. Min inspiration är Bob Evans. En söt pojke som var halvtaskig skådis och playboy men mognade och gjorde succé som produktionschef på Paramount under deras storhetsperiod på 70-talet.

Ser du dig som en playboy?
– Knappast. Mina relationer har varat i minst åtta år och jag går alltid i jeans. Jag har ingen direkt kotlettfrisyr heller.

Hans Wiklund