Daniel Lindström: ”Löpningen tog mig genom mitt livs värsta kris”

Markus Thunberg  |  Publicerad 2015-03-24 16:17  |  Lästid: 7 minuter
_C8A2431

I höstas stod Cafés Daniel Lindström inför sitt livs tuffaste utmaning. Han fann styrkan i löpningen – och mitt i det personliga kaoset tog han sikte på New York Marathon.

* * *

Staten Island, New York, 2 november, 2014.

Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv, och då är jag ändå uppväxt i Jämtland.

Klockan är åtta på morgonen och jag och 55 000 andra löpare befinner oss vid Forth Wadsworth, en före detta militärbas som byggts för att försvara Upper Bay men som här och nu mer liknar ett tältläger eller förläggning för utsatta och nödställda.

Människor ligger och skakar av köld inlindade i svarta soppåsar, filtar och slitna sovsäckar. Man sitter i grupper tätt intill varandra för att försöka behålla temperaturen från de kroppar som tappert försökt att värma upp.

Det är två plusgrader men den starka vinden (de har varnat för nedblåsta träd och elledningar på morgonnyheterna – ”arctic blast”) gör kylan olidlig.

Det känns just nu mycket, mycket längre än 4.2 mil till målet i Central Park.

Det känns på alla sätt som en oöverstiglig resa.

En funktionär berättar för mig att detta ser ut bli den kallaste tävlingen på 19 år medan jag står i kön för att lämna in överdragskläder som ska transporteras till målgången.

Förutom att vädersituationen känns svårbemästrad, det kan man ju ändå inte göra någonting åt försöker jag tänka, är det andra frågor som skapar nervositet före starten.

Har jag fått i mig tillräckligt mycket kolhydrater? Förutom pastaladdningen dagarna innan behöver min kropp (90 kilo) 300 gram kolhydrater extra nu på morgonen för att levern ska få ordentligt med glykogen och hålla en jämn blodsockernivå under loppet.

Kommer magen kunna hantera all gröt, yoghurt, bagels, bananer och energibars som jag tryckt i mig senaste timmarna?

För att inte tala om all sportdryck som ska sköljas ner under resans gång.

Jag känner plötsligt att jag måste leta upp en toalett.

Att få springa det mäktiga och mytomspunna New York Marathon, erkänt svårt att anmäla sig till på grund av dess popularitet, har fungerat som någon slags inspirerande fantasi för mig genom många träningspass.

Nu står jag här, i viss mån vid mina drömmars mål, men den här resan började med kris och kaos.

2014 var mitt livs hittills tuffaste år.

På våren separerade jag och min fru plötsligt efter ett nästan 15 års långt förhållande.

_C8A2279

Det var som om hela marken drogs undan från mina fötter och jag ramlade rakt ner i ett stort svart hål.

Morgonen efter vi pratat om skilsmässa för första gången – och jag inte sovit en minut under hela natten – hade jag redan bestämt med mina träningskompisar att vi skulle springa intervaller vid backarna kring Kaknästornet på Gärdet i Stockholm.

Jag var helt groggy, benen bar mig knappt och jag fick blodsmak i munnen efter några minuter. Det gjorde ont överallt, från huvudet ner till tårna.

Men på något sätt samlade jag ihop mig och bestämde mig för att det här var bra. Att bli svettig och andfådd stötte bort de andra ohyggliga känslorna.

Sedan den morgonen sprang jag i stort sett varje dag.

Löpningen blev min terapi. Det var i skogen ute på Djurgården jag kunde samla tankarna om vad som höll på att hända med mitt liv.

Vi varje tillfälle som fanns, morgon, lunch och kväll, snörade jag på mig skorna. Ofta sprang jag inte särskilt långt alls men det hjälpte ändå för att göra mig starkare i sinnet.

Forskare på Karolinska institutet har nyligen hittat orsaken till varför träning hjälper vid depression. När vi blir stressade så tillverkar kroppen ett ämne, kynurenin, som gör att vi mår dåligt och kan få symptom på depression. Men vältränade muskler omvandlar detta ämne och hindrar det från att ta sig in till hjärnan.

Efter den morgonen sprang jag genom krisen. 

Jag sprang och sprang och sprang.

_C8A2689
När jag var i skolåldern ägnade jag mig uteslutande åt bollsporter. Friidrott i allmänhet och löpning i synnerhet var inte ens att tänka på. Det verkade både töntigt och trist.

Det tog ungefär 35 år innan jag förstod tjusningen med att springa.

Som för många andra i min ålder handlade det om att gå ner i vikt och skaffa sig en hälsosam grundkondition. Jag har aldrig varit så förtjust i att träna på gym och många andra aktiviteter kräver alldeles för mycket tid och planering. Springa kan man göra när som helst, var som helst.

Just lättillgängligheten anges i undersökningar som den viktigaste anledningen till att många svenskar väljer löpning framför andra träningsformer. I det samhälle vi lever i dag, där livet snurrar på i allt högre hastighet samtidigt som fritiden krymper, är löpningen ett fantastiskt enkelt sätt att motionera på.

En annan faktor som bidragit till den rådande löptrenden är såklart utvecklingen av produkter kring sporten. Utbudet av skor, kläder, klockor och accessoarer har gjort folk mer medvetna om att även utrustningen kan påverka resultatet.

Men kanske allra mest intressant är den nya communityrörelsen kring löpningen. Med hjälp av appar och sociala närverk kan löpare dela med sig av sin träning och även hitta nya vänner att träna tillsammans med. I USA har löpningen blivit som mest populär bland 20-åringar som flyttar in till storstäderna och ansluter sig till organiserade löparklubbar för att träffa en partner.

De tre stora tillverkarna av löparskor, Asics, Nike och Adidas, hävdar alla att vi än så länge bara är i den stora löparvågens inledningsfas.

_C8A2999

Det har berättats för mig att man ska ta det lugnt vid starten uppför den 1 298 meter långa dubbeldäckade hängbron Varrazano-Narrows Bridge som förbinder Staten Island med Brooklyn. Här kan man minsann till och med passa på att ta selfies med Manhattans skyline i bakgrunden.

Jag ser dock inga löpare som stannar och fotograferar uppe på bron. Däremot är det gott om skräckslagna ansikten som möter naturens ofattbara krafter.

Vinden är brutal.

Det första som händer mig är att min keps blåser av huvudet och försvinner ner i Narrows-sundets mörkblå vatten. Nummerlappen, fäst med små säkerhetsnålar på en tunn funktionströja, är på väg att slitas sönder. Hörlurarna lossnar från öronen för att sladden lyfter mot himlen och viras runt huvudet.

Förutom att vinden förflyttar min kropp i sidled gungar betongfundamenten samtidigt på ett obehagligt sätt av trycket från 55 000 löpares fötter.Jag är chockad av den hänsynslösa starten och blir närmast skräckslagen när jag tagit mig över bron, in till Belt Parkway i Brooklyn och inser att jag ska springa genom fem stadsdelar i en och samma riktning.

Motvind i stort sett hela distansen – check.

New York Marathon har arrangerats varje år sedan 1970 med 2012 som enda undantag då stormen Sandy krävde över hundra dödsoffer i USA och lamslog kommunikationer som t-bana, flyg och färjetrafik i New York. Beslutet att ställa in tävlingen, som motiverades med att vitala samhällsresurser som polis och brandmän skulle bistå de som drabbats av orkanen, var ändå kontroversiellt. Tävlingen genomfördes till och med 2001, bara två månader efter terroristattacken mot World Trade Center.

Marathonloppet, världens största sett till antalet delatage, har blivit en del av New Yorks dna med två miljoner i publiken längs banan och ännu fler på tv.

JS1_3731

Hur förbereder man sig inför ett marathonlopp? En sak är säker – man måste börja träna i tid och springa mycket. Helst runt 50 kilometer i veckan kanske ett år före tävlingen. Jag började med kortare lopp, försökte samla erfarenhet och bygga uthållighet i min löpning. De senaste två åren har jag sprungit Stockholm Marathon två gånger, Lidingöloppet två gånger och flera halvmarathon. Min grundkondition är god men jag väger ganska mycket och känner mig sällan lätt och snabb.

Experter på området hävdar bestämt att långpassen på 25-30 kilometer är själva fundamentet i marathonträningen. Du måste ut och mata, mil efter mil efter mil. Men även komplettera med intervaller-, tröskel- och backpass.

Maratondistansen har gjort många av världens bästa löpare ödmjuka. Allt är oförutsägbart. Vad som helst kan hända, även för eliten.

Första milen genom Brooklyn går förvånansvärt lätt. Fjärde avenyn är spikrak och man behöver inte tänka så mycket på vad som händer förutom att njuta av publikens entusiasmerande hejarop.

I Williamsburg känner man igen kvarteren vid Bedford Avenue. Här blandas publiken av ortodoxa judar i flätade polisonger och den för stadsdelen nästan parodiska hipstercrowden. Jag låtsas att tjejerna i Girls hejar på mig.

Vid en vätskekontroll spiller jag en plastmugg med vatten över båda mina vantar. Det är så kallt att det känns som om fryser till is ögonblickligen. Jag måste slita av mig dem och kasta på vägen.

Ett störande moment.

Ännu mer enerverande är att jag håller på att få skavsår på själva trampdynan under den högra foten. Det gör mer och mer ont för varje kilometer och den irriterande känslan sprider sig även som värk uppåt längs benet. Jag försöker att inte detta på det, men tyvärr stör det mig genom hela resterande loppet. Jag har ont.

Senare på kvällen förklarar en elitlöpare från Asics att jag måste var helt tappad bakom en vagn som använt hela nya kompressionsstrumpor. ”De ska användas och tvättas minst 10 gånger inför ett marathon!”

Okej, visste inte det.

Efter drygt halva loppet, vid 25 kilometer, kommer jag fram till Queensborough Bridge. En fruktad sträcka på det här loppet, både uppförsbacken och utförslöpningen tär på vaderna. Det hårda betongunderlaget är stumt och skoningslöst mot kroppen och vinden får extra fart mellan vajrar och brofästen.

Längs vägen på bron ser jag duktiga löpare som redan fått kramp och lagt sig ner på marken i smärtor. En kvinna ramlar framstupa intill mig när vi får nedförslut in mot Manhattan och skrapar upp ena knät. Vi är några som gör ett halvhjärtat försök att stanna och hjälpa henne men farten är så hög och man har bara fokus framåt. Inget får störa en nu, inte ens en annan människa som behöver hjälp.

204392_174816955_XLarge

Sista tre kilometerna genom Central Park går på ren vilja. Solen strålar nu från himlen och de gula höstlöven skimrar i ljuset. I parken känns luften ren och energigivande. Jag har ont i hela kroppen men njuter ändå av stunden. Tar av mig hörlurarna och försöker ta in hela situationen och den enorma stämningen. Gatan är kantad av tusentals och åter tusentals åskådare som bär fram dig vid målet intill West 66 street och den berömda lyxkrogen Tavern on the Green.

Jag korsar mållinjen på 3:20:26 och slår mitt tidigare personbästa på marathon (Stockholm) med drygt 12 minuter. Det märkliga är att man inte är direkt andfådd eller konditionsmässigt slut efter 42 kilometer. Smärtan sitter enbart i benen, i låren och i vaderna som bultar, värker och krampar.

När man äntligen sprungit klart slutar benen att fungera. För mig tar det över två timmar att gå tillbaka från Central Park till mitt hotell på 50:e gatan, en sträcka på inte mer än åtta kvarter.

När jag svåruthärdligt lunkar nedför Madison Avenue invirad i en silverfärgad fleecefilt går solen sakta ner bakom skyskraporna och skapar ett filmiskt ljus och en märklig stämning på gatan. För när jag ser mig omkring rör sig mängder av människor sakta fram på trottoarerna i likadana filtar, likt en scen i Walking Dead.

Ansiktena är plågade med ögonen lyckliga.

Vi klarade det här, vi kom i mål!

Då kommer tårarna för mig.
 
Daniel Lindström

Foto: Magnus Ragnvid

* * *

Mer träning!

Kalle Zackari Wahlström om nya säsongen av Svett och Etikett: ”Det var svinjobbigt!”

Daniel Lindström: Så kommer du igång med löpningen i vår 

Stor guide: Så här väljer du skor som passar just dig och din löpstil

Löpargurun Markus Torgeby: ”Jag bodde i en kåta i Jämtland i fyra år”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 12:40