När jag var nio år gammal reste mina föräldrar till Sri Lanka för att adoptera ett syskon till mig. Jag var i extas. Innan mamma och pappa åkte bad jag dem hämta hem en bror i min ålder.
Jag minns också att jag hade en väldigt tydlig bild av hur denna brorsa skulle se ut.
Han skulle ha Mowglis frisyr och avväpnande sätt – både som personlighetsdrag och rent bokstavligt: jag fantiserade om att han skulle vara väldigt bra på att sparka pistoler ur händerna på kolonisatörer. Han skulle även ha Tarzans son Koraks list och deffade barnmuskler – samt en exakt likadan elefant som en liten indisk pojke jag hade sett på tv en gång.
Och när min bror och hans elefant äntligen kom till Sverige, då skulle vi kunna rida in på den tutande besten i min mellanstadieskola och den skulle inte bara stjäla medhavd frukt ur Salomonryggsäckar eller tvinga lärarstaben att knäböja. Den skulle också få Marina, tjejen jag var kär i, att äntligen se mig och tänka: ”Där är han, elefantguden.”
Ja, det skulle bli underbart att få en brorsa.
Det blev det också, men inte riktigt som jag tänkt mig. För efter tre veckor kom mina föräldrar hem med en pytteliten – syrra.
En syrra som snart skulle växa upp och börja klä sig i rosa Musse Pigg-t-shirts, staka sig igenom Roxettes Listen to your heart på pianot och störa när jag hade kompisar på rummet.
I dag är jag naturligtvis oerhört glad över att just min syster blev min syster. Ja, jag får till och med existentiell ångest av att tänka på vad som skulle ha hänt om mina föräldrar lytt mitt råd och adopterat en pojke i stället.
Den tanken är ungefär lika svindlande som att fundera över vad som skulle ha hänt om bara en enda av ens egna förfäder – från den första encelliga organismen och hela vägen fram till ens egen farsa – hade valt att kolla Sportspegeln ”den där kvällen” i stället för att krypa ner hos frugan.
Men ändå har jag aldrig riktigt kunnat glömma min fantasibror.
Och det är kanske på grund av honom som jag alltid varit både fascinerad av och avundsjuk på de av mina kompisar som har jämngamla bröder.
Pojkar som växer upp med bröder kanske grälar, slåss och konkurrerar med varandra. Men de har också alltid någon som har deras rygg. De av mina kompisar som vuxit upp med bröder är, tycker jag, ofta grabbigare och har fler översittartendenser än ensambarnen. Men jag inbillar mig också att de är mer handlingskraftiga, våghalsiga, mindre sjåpiga och reagerar starkare på orättvisor.
Att relationen mellan två bröder är speciell bevisas också av hur själva ordet ”bror” används. Vill jag lite lagom coolt berätta för en annan man hur mycket han betyder för mig så kallar jag ju honom inte för min ”tremänning”. Nästan alltid när vi vill beskriva manlig lojalitet använder vi varianter av ordet ”bror”. Barndomskamrater kallar varandra ”blodsbröder”, soldater ”vapenbröder”, Lundaspexare ”broder!” och fritidsledare som vill snacka med kidsen på kidsens vis säger ”eller hur, bruschan?”.
Och när man pratar om manlig gemenskap pratar man ofta om brödraskap. Ända sedan Killinggänget gjorde narr av företeelsen på 90-talet har det funnits ett slags löjets skimmer över ”män som gör saker tillsammans”. Med all rätt, kanske. Men det betyder ju inte att vi inte kan ha behov av det ändå.
Det sägs att den gamla tidens bondesamhälle var tryggt, men att det var enerverande att alla kände varandra och hela tiden la sig i varandras liv. I dag lever vi friare – inbillar vi oss. För den sociala kontroll som kommer av att ha 2 658 Facebookvänner som står redo att missförstå vartenda ord man yppar kan också vara jobbig. Så det kanske inte är så konstigt att man behöver en fristad där man kan visa känslor genom att ge varandra näsblod och skämta på ett sätt som skulle vara totalt stötande om inte alla i rummet fattade att man bara skojar.
Så varför är då egentligen ”bror” ett så värdeladdat ord för oss män?
Jag tror att det är så här: En brorsa är någon som delar två av de tre faktorer som gör oss till dem vi är, arv och miljö. Den tredje delen kallar forskare epigenetik och representerar alla de slumpmässiga faktorer som påverkar oss under livets lopp. Så den delen kan vi strunta i. Och att miljön påverkar oss är väl inte heller så konstigt.
Kvarstår då generna.
Det biologiska arvet kan dock vara lite knixigare att diskutera utan att, som det heter, ”skapa debatt”. Det kan bli oerhört fel att säga att ens gener påverkar vilka förutsättningar man har som människa – men det behöver inte vara mindre kontroversiellt att påstå motsatsen.
Att säga att människors intelligens är medfödd tangerar gamla tiders rasbiologi och att pojkar gillar Spindelmannen och flickor cupcakes är sexism. Samtidigt är det till exempel klar Carolavarning på att hävda att homosexualitet inte är medfött utan ett val och att man därför kan bli ”botad” från det.
Men hur vårt biologiska arv nu än påverkar oss så är det inget snack om att den faktiskt gör just det.
Det visar inte minst syskonforskningens hardcorevariant, den om enäggstvillingar.
I Ohio föddes 1939 ett enäggstvillingpar som skulle få stor betydelse för forskningen kring arv och miljö. De bortadopterades som nyfödda pojkar till två olika familjer och när bröderna återförenades 39 år senare uppvisade de en mängd likheter.
Båda hade blivit döpta till Jim, båda var 180 centimeter långa och vägde exakt 82 kilo. De var båda frånskilda från kvinnor som hette Linda och numera gifta med kvinnor som hette Betty och de hade båda söner som de hade döpt till James Allan (okej, en Jim stavade Alan med ett ”l”). Både två arbetade som sheriffer och gillade att snickra på fritiden, de rökte Salem och drack Miller Lite. De led också av migrän samt hade haft varsin hund som hette Troy när de växte upp.
Flera av dessa förbluffande likheter var kanske bara sammanträffanden, men de gav upphov till en mängd forskning som i dag har gett hos en ganska exakt skala på vad som är ärftligt och hur mycket.
Och det är kanske därför vi har en sådan hangup på broderskapet. Män är intresserade av andra män. Vi ser till andra män för att hitta förebilder och varnande exempel, för att få svar på frågor som: Hur ska jag leva mitt liv? Hur ska jag komma över mina svårigheter? Hur ska jag bli en lycklig människa?
Vi behöver helt enkelt någon att jämföra oss med – och vem står oss då närmare än en bror?
Detta blev uppenbart när jag i vintras satt med min flickvän på BB och väntade på att vår andra dotter skulle födas. En sjuksköterska började småprata med oss och när hon hörde att vi redan hade ett barn och att det skulle skilja tre år mellan dem sa hon:
– Precis som mina grabbar.
– Så hur är det med tre års åldersskillnad? sa jag.
Hon funderade en stund.
– Jag ska inte ljuga, sa hon till slut. De var absolut för jävliga när de var små pojkar. Höll på att slå ihjäl varandra mest hela tiden. Men i dag är de 29 och 32 och ringer varandra varenda dag.
Hon var tyst ett tag innan hon la till:
– Vi föräldrar får vara glada om vi hör av dem en gång i månaden.
Då insåg jag. Det var inte främst jag som skulle få en dotter till. Det var min äldsta dotter som skulle få en syster.
Eller närmare bestämt: den sortens jämnårig lekkamrat som jag aldrig fick.
Just precis: en ”brorsa”.
Någon min dotter skulle gräla, slåss och konkurrera med – men som också alltid skulle ha hennes rygg. Och någon som fortfarande finns kvar när jag och min flickvän är borta.
Även om just den sista tanken är deprimerande så förstod jag också att detta är det finaste man kan ge någon.
Eller hur, bruschan?
Krönikan är tidigare publicerad i Café 2012.