David Lagercrantz är aktuell med sin andra bok i Millenniumserien, Mannen som sökte sin skugga. Café mötte honom inför det upphaussade boksläppet:
”Det är märkligt med en sådan här resa, vansinniga saker blir fort en del av ens liv.”
Det finns väl ingen svensk författare som så många vill se dratta på ändan som David Lagercrantz. Rent bildligt alltså. Att det ska gå käpprätt åt helvete för karln som gjort sig ett namn på att skriva Zlatan Ibrahimovics biografi och som tagit över stafettpinnen i Millenniumserien efter upphovsmannen Stieg Larsson och tjänat miljoner.
Kanske är det avundsjuka, att han inte är en ”riktig författare” eftersom han skriver andras historier eller hans neurotiska och till synes självupptagna karaktär som orsakat det här behovet.
Leif GW Persson är bara en dem som uttryckt känslan av att vilja plocka ner sin 55-årige författarkollega, och han gjorde det med sedvanlig spydighet i samband med att han anklagade Lagercrantz för att ha stulit professorns Bäckström-karaktär i Det som inte dödar oss: ”Han är fantasilös. Det är ingen som läser David Lagercrantz egna historier så skadan är ju minimal men nu har han väl så att han klarar sig ett tag. Annars får han väl hitta någon annan döing att ta över.”
Café träffar den ledigt, men prydligt, klädde författaren i ett rum med böcker från golv till tak på förlaget Norstedts på Riddarholmen i Stockholm. Där står utgåvor av erkända och hyllade författare som PO Enquist, Sigrid Undset, Kristina Sandberg och August Strindberg. Han sitter i en mörk fåtölj i konferensstil och läser ur den senaste boken av den upphöjda italienska författaren Elena Ferrante som han lägger ner på bordet framför sig men tar upp flera gånger och trummar på med fingrarna.
Precis som inför Lagercrantz första Millennium-bok är det en hejdundrande hemlighetsmaskin som dragit igång över hela världen och det är första intervjun som han kan prata om Mannen som sökte sin skugga, den femte delen i berättelsen om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Så frågan är väl om Lagercrantz kommer att dratta på ändan den här gången.
David, behöver vi vara oroliga för dig nu när det kommer en ny bok i Millenniumserien, det verkade som att du hade det hyfsat jobbigt sist?
– Nej, det finns annat att oroa sig för i världen och jag har fått lite tjockare skinn sedan sist. Det är märkligt med en sådan här resa, vansinniga saker blir fort en del av ens liv. Vi får se, jag kanske bryter ihop, men just nu känner jag mig faktiskt starkare.
Då kallades du gravplundrare och intervjun med dig i Aktuellt är fortfarande något av det konstigaste som hänt i tv, hur minns du den?
– Det som gjorde mig upprörd var inslaget före intervjun, som var fullständigt infamt. När jag sitter på midnattssläppet av Det som inte dödar oss håller jag masken, jag tror att alla hatar mig mer än någonsin, tror att jag tvålats till ordentligt och avslöjats totalt. När jag går ut från Akademibokhandeln är jag så jävla förbannad att jag sparkar till en svängdörr allt vad jag kan. Men det är en plåtdörr så jag bara skriker.
David Lagercrantz har pluggat journalistik och jobbat som kriminalreporter på Sundsvalls Tidning och sedan på Expressen. Han bokdebuterade 1997 med Göran Kropp 8000+ om äventyraren, och har – förutom Zlatan – skrivit böcker om Håkan Lans och Alan Turing. Han är också bror till Marika Lagercrantz och Davids insats i SVT-dokumentären Året med Millennium 4 skvallrar om en talang för skådespelaryrket.
Du har ett väldigt dramatiskt sätt.
– Jag spelar inte dramatisk, det är bara sådan jag är. Skör och transparent. När jag tidigare höll inne, öser jag bara på nu. Det är väl det som händer med åldern och när det börjar lossna i ens karriär.
Har du tänkt på en filmkarriär?
– Det första jag ville bli var skådis, det var min enda talang. Jag gick på Vår Teater men när det bara var tjejer i min klass kände jag mig mobbad och slutade. Jag brukar säga att om inte det hade hänt hade jag varit filmstjärna, men det hade jag inte.
Inte?
– När jag var som mest dramatisk under Millenniumrörelsen castades jag faktiskt till huvudrollen i Ruben Östlunds film, den senaste som vann Guldpalmen. Då var jag mitt allt, så det kändes helt absurt och jag var säkert helt värdelös. Men han såg något i mig, så jag förberedde mig och gjorde det.
Ångrar du inte att du inte var med i filmen, när det gick så bra?
– Jaaaa! Man kan dagdrömma om allt möjligt, men nej nej nej det hade inte funkat haha.
David skrattar livligt, gestikulerar på ett karismatiskt sätt och det verkar inte, trots otaliga intervjuer i samband med de senaste boksläppen, som att han väger sina ord. Han tycks trivas i uppmärksamheten på ett genuint sätt samtidigt som han knäpper med sina fingrar på boken av Elena Ferrante – en författare som trots sitt nyliga genombrott redan nämns i Nobelprissammanhang.
Du har berättat i radio om den depression du gick in i efter din pappa Olofs ord ”inget du gör, David, gör du med allvar” – vilka reaktioner har du fått?
– Det blev en fantastisk reaktion. Jag tror många hade bilden av mig som någon sorts glidare och inte fattade vilket mörker det hade varit, sen har jag fortfarande dåligt samvete eftersom jag inte är en brevskrivare som min far. Efter sommaren vällde det in brev men jag pallade inte med att svara, helt enkelt. De ligger där, snart ska jag svara.
En annan som påverkats mycket av relationen med sin pappa är Alex Schulman, hur är läget mellan er?
– Jag kallar oss Romeo och Julia. Det är inte så att jag ska få ihop det med honom, men vi var från två fiendeätter som nu skålat och tagit i hand.
En släktfejd?
– Sven Stolpe (Schulmans morfar, reds anm) var besatt av min pappa, hatade honom och skrev ett karaktärsmord på honom. Olof (Lagercrantz, Davids pappa, reds anm) brydde sig inte så mycket men det spelade ju en roll att Olof hade haft ett förhållande med Svens fru, vilket förstås skapade en helvetes vrede. Det fanns där i botten och när Alex Schulman hade sin blogg.
Men nu är ni på god fot?
– Ja, det är vi. Jag har respekt för honom, han är en väldigt fin författare, som när han skrev om sin mammas alkoholism. Jag gick fram till honom och sa det på bokmässan 2015, han blev väldigt glad.
Hur är det att leva med en så neurotisk person som du?
– Det har sina sidor. Jag hoppas att det är bra, mitt i allt det här neurotiska är jag också konflikträdd och undrar hela tiden: Är du arg nu, gjorde jag bort mig? Små saker kan bli jättestora och jag kan inte vänta till efter middagen, jag blir tokig. Jag kan vara väldigt jobbig, helt enkelt.
Hur träffades du och Anne?
– Det var på en fest, hon var hur ung som helst då och vi försvann i väg för att hångla. Hon hade kommit hem från USA där hon gått i samma klass som Monica Lewinsky, jag sa att hon skulle lägga till det i sitt CV när hon sökte sina första jobb.
Hur många P3-dokumentärer har du varit med i egentligen, det känns som ett tiotal?
– Jag har faktiskt ingen aning, tre i alla fall. Jag är glad för min bakgrund som kriminalreporter, förut var det skämmigt men nu tycker jag att det är lite kul.
Som ung kriminalreporter ska du ha somnat på krogen Skeppsbrokällaren i Sundsvall och blivit utsläppt av polis, vad saknar du från den här tiden?
– Det fanns något häftigt i det där, jag var gladare för framgångar då än nu. Som när jag hade en egen nyhet på löpsedeln. En del av det var solkigt och sorgligt, men det fanns något kul i ens sätt att orka. Work hard, play hard, det går inte längre. Work hard, möjligtvis.
Hur har du det med alkoholen i dag?
– Bra, tror jag. Min dekadens är räddad av två saker: min fåfänga, jag vill inte vara plufsig, och min sömn. Dricker jag kraschar jag. Jag dricker alltid, men inte så överdrivet mycket längre.
Vilken är din sämsta drogupplevelse?
– På journalisthögskolan hade jag någonting på gränsen till en haschpsykos, det var fruktansvärt obehagligt. En förfärlig drog.
Aldrig mer?
– Aldrig mer. Skulle jag torska på någonting är det neråt, jag behöver inget uppåt. Har aldrig provat heroin, men gissar att jag skulle känna ”aaaaah, det är lugnt till slut”.
Med Zlatanboken har David blivit en av Litteratursveriges största kändisar – något han ibland utnyttjat för att uttrycka sin åsikt om både det ena och det andra. Som när han kallade Riddarhuset och deras tidning (ja, han tillhör adeln) för idioter.
Är du fortfarande heligt förbannad på Riddarhuset?
– Nej, det kan jag inte påstå att jag är. Det är inget jag är stolt över, att skryta om anor är det värsta jag vet. När folk som går och sprätter på grund av sitt ursprung utan att ha begåvning eller bildning ser jag rött.
Jag tänkte på det att din äldsta dotter inte nämns bland dina barn i adelskalendern eftersom du och din fru inte var gifta när hon föddes …
– Det är jag vansinnig på! Det gör mig helt galen. Varje gång de förnyar adelskalendern står det att jag har två barn. Du fattar, om man har en äldsta dotter som man älskar mer än något annat och det står att man har två barn, då vill man ju strypa dem. Det visar hur jävla mossiga de är. Bara för att jag inte var gift med hennes mamma, du vet. Du har rätt, du vinner frågan, jag är fortfarande arg på dem.
Kan du hålla med om att det finns något överlägset och poserande i hur du pratar?
– Det kan det säkert finnas, massor av saker sprider signaler. Förut kunde någon bli aggressiv utan att jag fattade det, nu är jag vaccinerad att inte sprida sådana signaler. Det sista jag vill är att vara överlägsen, det är ett otroligt osympatiskt drag. Men nu när jag blir äldre och får lite framgång släpper jag lite på det, då får de väl tycka så.
Du bor granne med puben Southside i Stockholm, varför syns du aldrig på deras quizkvällar?
– Det kan man fråga sig. Det känns inte riktigt som min grej.
Känns som att du skulle kunna vara hyfsat framgångsrik där ändå.
– Jag gjorde ett av mitt livs fiaskon när jag var med i På Spåret, för då var jag totalt förvirrad och tyckte att det var fruktansvärt. Så jag undviker alla frågetävlingar.
Du har sagt att du ska sluta att skriva Lisbeth Salander-böckerna efter den här och nästa, är det helt säkert?
– Nu har jag sagt nej så många gånger att jag måste gå vidare, det är viktigt för mig.
Du har inte kollat på en dyr, fransk vingård som kan få dig på andra tankar?
– Nä, nu har jag det faktiskt väldigt bra. Jag har köpt en liten ö i finska skärgården och det räcker gott. En fransk vingård nej, då skulle jag nog bli alkoholiserad i alla fall.
Första Millenniumboken sålde i 6,5 miljoner exemplar …
– Jag tror faktiskt att det är mer, men det spelar ingen roll. 6,5 har den definitivt sålt.
Vad köpte du för din del av kakan?
– Jag har jättemycket pengar investerade i bolaget och sen har jag köpt allt möjligt, konst och så. Jag ger pengar till Läsrörelsen och nu kommer jag att ge till undersökande journalistik. Jag är glad för pengar men vet väldigt många, inga namn, som bara vill ha mer mer mer. Också i mitt eget yrke. Det viktigaste till syvende och sist är att man dör och känner att man gjort någonting bra.
Vet du hur mycket du tjänat på Millenniumboken?
– Nä, jag vet inte riktigt det.
Väl medveten om hur folk snackar och ”håller på kring pengar” häller David Lagercrantz upp vatten i ett glas till sig själv och erbjuder Café. Trummandet och knäppandet med fingrarna på Elena Ferrante-boken ökar aningen i intensitet.
Du vill inte säga?
– Nja, men 30 miljoner har jag tjänat hittills på Millenniumboken. Eller mer.
Det dräller in förslag om böcker du ska skriva, vilket är det vansinnigaste du fått?
– Jag får allt möjligt som är på gränsen till knäppt. Jag fick ett mejl från en dam som hade skrivit 490 sidor och ville att jag skulle skicka tillbaka det redigerat.
Det gjorde du inte.
– Nej, men det kommer och har redan kommit böcker och alla har studsat på mig. De studsar på mig och sedan studsar de vidare på någon annan, så är det. Jag har inte tid och är ganska kräsen helt enkelt.
Nu har det gått så lång tid sedan Zlatanboken att du kan berätta hur han var på riktigt under de där 100 timmarna?
– Jag kommer alltid vara lojal mot honom och tyckte han var förbluffande bra. Först var jag som en liten skolpojke men han visade upp en helt annan Zlatan än sin vanliga grej.
Hur?
– Vid ett tillfälle berättade han att han bara läst en bok: Paulo Coelhos Alkemisten. Den har lite dåligt rykte så jag hade inte läst den, men gick hem och gjorde det på en kväll. När jag kom tillbaka och tänkte diskutera boken med Zlatan verkade det inte riktigt som han hade läst den heller …
Mer intresserad av annat.
– Jag blev lite orolig om han skulle läsa vår bok, men den läste han noga. Det var dock ett ämne som passade honom ganska bra …
Är svenska herrlandslaget i fotboll bättre utan Zlatan?
– Det är otroligt mycket tråkigare, fotbollen och idrotten i dag består av stjärnor. Det fanns ju en magi med Zlatan, även om han ibland var lite trött i landslaget. Sverige har förlorat någonting, det fanns en lyskraft och vi får inte igen den.
Det går ganska bra ändå.
– Jag är så trött på när de jävla tränarna säger att det bara handlar om att vinna, att det inte handlar om hur man gör målen, att de bara ska göras. Det är bara skitsnack! Fotboll är skönhet och upplevelse.
Lisbeth Salander är i finkan i nya boken, och du gjorde tydligen ett besök på Hall. Kan inte tänka mig någon person som är sämre lämpad för Hall än du.
– Jag passar inte bra på Hall, hoppas jag inte hamnar där. Jag skulle hålla föredrag för fångarna och eftersom det var alla möjliga nationaliteter frågade jag ”should I do it in english eller på svenska?”. SVENSKA FÖR FAAAN, skrek någon. ENGLISH FOR GOD’S SAKE, skrek en annan. FUCK YOU ENGLISH! Fan ska jag göra nu, då tog jag varannan mening på svenska och engelska. Det var dumt att ställa dem inför det valet för då kom alla sprickor fram.
Dansar du?
– Jag kan dansa eftersom jag var rocking in the eighties. Men min hemliga förmåga är annars att jag kan jonglera, det lärde jag mig av avundsjuka då min syster var gatuartist. Och göra armhävningar. Det gör jag hela tiden, som en del av min neuros. Där är jag helt oslagbar.
Hur många?
– Jag kan lägga mig ner nu och göra 50 på raken. Kan till och med bevisa det för dig om du vill?
Han är på väg upp ur den mörka fåtöljen av konferensstuk, men stannar halvvägs.
Du blir så svettig, men finns det något i ditt liv du ångrar mer än allt annat?
– Jag ångrar att jag drällde runt så mycket och festade sönder mitt åttiotal. Och när jag slutade på Piratförlaget var jag så jävla fylld av ilska. Jag var så fruktansvärt arg och sa någonting oerhört elakt om Guillou. Det var småaktigt och dumt av mig, men det var gammal ilska som pyrde upp.
David har såklart inte heller glömt bort Leif GW Perssons tjuvnyp från 2015. Han vrider på sig när han ska svara och ler återigen stort, blossar upp som en generad seriefigur.
Har framgången gjort det lättare för dig att stå över sådana bråk, som när Leif GW Persson kallar dig ”fantasilös”?
– I allmänhet tycker jag att man ska kill them with kindness. Jag vill inte döda honom, GW är en grandios person och heder åt honom, och det är väl roligt om han har en åsikt om mig. Men jag känner ofta att dessa uttryck är ett sätt att befästa sin egen person, och det är någonting som urgröper en.
Vad har du för plan, vad ska du göra de närmaste sju till tio åren?
– Jag skulle vilja skriva riktigt bra. Målbilden är att höra till de bästa författarna. Inte nödvändigtvis bli Dan Brown, utan skriva något som håller på riktigt. Som Elena Ferrante.
Har du det i dig då?
– Jag kan i alla fall säga att jag är en late bloomer. Min pappa började skriva riktig bra när han var typ 70. Man brukar säga att rumänska gymnaster toppar när de är 14, och författare kan toppa när de är 75. Titta bara på PO Enquist och alla möjliga. Med lite tur har jag i alla fall någonting hyggligt i mig. 
