Sverigedemokraterna har lanserat en ny kampanj mot tiggeriet på Östermalm i Stockholm som redan uppmärksammats. Komikern David Sundin skriver om problemet ur ett annat perspektiv.
* * *
Ni vet hur det är. Man stressar från jobbet. Man ska handla mat på vägen hem. Det ska bli kyckling och pasta. När man kommer hem så slår det en – man har glömt köpa mjölk. Det var ju själva kuken också. Man hade ju kanske kunnat skita i det men barnen vill ha sin mjölk och man vill ha mjölk i sitt kaffe i morgon bitti annars kommer ju den dagen att vara helt jävla förstörd. Ni vet hur det är. Tre snabba pussar på familjen (Melvin har lärt sig göra high-five!), in med grejerna i kylen och så ut igen. Livet suger ibland, am I right?
Men nu måste man ju gå förbi den där tiggaren. Igen. Det är jobbigt att se dom, tiggarna. Nu säger jag det bara. Jag hatar att se dom. De sitter där och de ser likadana ut och säger bara samma sak hela tiden. Ni vet hur det är. Det låter kanske hemskt men jag vill verkligen inte se de här tiggarna, det vill jag inte. Det vill nog ingen. Alltså, det är jättetråkigt att de är fattiga eller vad nu problemet är men kan de inte vara det någon annanstans? Kan ingen göra något åt det här? Jag kan inte hjälpa alla så jag hjälper ingen och nu måste jag faktiskt ha mjölk till kaffet så att inte livet ska suga så mycket.
”Nu säger jag det bara. Jag hatar att se dom.”
Och inget händer och tiden bara går. Tiden går och gick och om det var Moderaterna eller Socialdemokraterna som sänkte Sverige en gång för alla, det minns ingen längre och det spelar inte längre någon roll. Men jobben försvann och pengarna försvann och fabrikerna stängde och vi försökte göra revolution och säga ifrån men inget hände och nu är allt bara piss och skit och det känns som om det kanske ska bli krig. Du har inget jobb och ingen du känner har något jobb. Sverige gick sönder. Allt var så fint förr. Men nu kan man snacka om att livet suger. Ni vet hur det är. Man blir så himla frustrerad när man inte kan ge mat till sina barn, am I right? Man är maktlös och man känner sig som en förlorare fast än det inte är ens eget fel. Ni vet hur det är.
Så får du höra om ett annat land. Som inte har sjunkit till jordens botten varken bildligt eller bokstavligt och du skulle kunna åka dit säger de. Du skulle kunna åka dit för där har folk kvar sina jobb och sin ekonomi och det är vackert där och alla är så givmilda. Det är ett fantastiskt land. Du får bara vara där ett tag men det räcker gott och väl. Deras kronor och ören motsvarar våra veckolöner här. Dra på trissor. Och i det här läget har valmöjligheterna tagit slut. Visst skulle du kunna börja stjäla eller nåt men sån är ju inte du. Valmöjligheterna och alla andra möjligheter har tagit slut och ni vet hur det är, man skrapar ihop det sista, kanske får man till och med låna ihop pengar, för att kunna åka. Det får man betala tillbaka när man kommer hem. Men i det vackra landet är ju alla så givmilda. Och de har kvar sin ekonomi, det har inte vi.
”Låt mig i alla fall få ihop till ett mål mat om dagen.”
Ni vet hur det är. Man ger sig av. Man säger att allt ska bli bra. Att man kommer snart, mer snart än vad de kan ana. Och man kommer fram. Vädret är väl… ja vad ska man säga. Inte fullt så härligt som de beskrev det kanske. Men vi ska ju inte vara här så länge, det ska vi inte. Och det är kanske inte läge att vara kräsen. Först samlar vi ihop till biljetten hem. Sen nog med pengar så att familjen klarar sig ett halvår kanske. Kunna pusta ut. Ett par månader skulle räcka. Kanske vänder ekonomin där hemma sen. Eller tänk om man får ihop till ett helt år? Det vore väl nåt. Ok, då ska vi se, då ska vi bara hitta något bra ställe att sitta och få pengar på. Kanske ett där det inte regnar så mycket. Ett ställe där det inte är så mycket is. Där det passerar mycket folk så att det här går fort, man vill ju inte vara ifrån sin familj i onödan, ni vet hur det är.
Jag ska vara ärlig med er. Det tar emot att sätta sig här. Det är under all min värdighet. Jag hade en reklambyrå där hemma. Nu sitter jag i tjottahejti med bara en vindbyxa mellan mina knän och asfalten för alla möjligheter tog slut. Låt det gå fort nu bara. Låt mig i alla fall få ihop till ett mål mat om dagen, och sen lite som jag kan spara. Börja skicka hem lite pengar redan nu kanske. Så att Melvin (high-five!) och Elsa kan få mat. Det är det viktigaste. De var så magra när vi åkte. Livet suger. Vi var många som åkte hit. För många, bergis. Du skulle åkt tidigare. Du skulle varit först. Dumma dumma, mig.
Ni vet hur det är. Man sitter där helt jävla bortgjord i tjottahejti. Folk susar förbi. De har väl mycket med sitt. Det ska vara kyckling och pasta och mjölk i kaffet så att livet inte ska suga så mycket. Jag har lärt mig säga tack så mycket på deras språk. Jag har en bild på mina barn. Som man älskar så mycket att man kan vara ifrån dom. Som man älskar så in i helvetes mycket att man var tvungen att åka ifrån dom och nu vet man inte om man någonsin kommer att komma hem igen och allt är bara piss och skit och livet suger.
Ni vet hur det är. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland har man det bra och ibland har man det bara förjävligt och livet suger. Jag ser på de som passerar mig och de vill inte ha mig här och det kan jag förstå för jag ser inte särskilt kul ut längre. Men jag begär inte att de ska ge mig allt de har. Jag begär inte att de ska ge mig något varje gång. Jag begär inte att de ska ge något till alla. Men kanske något litet ibland. Ni vet hur det är. Så att livet inte ska suga så mycket, am I right?
High five.
* * *
Läs mer av David Sundin!
David Sundin är komiker och en av medlemmarna i Alla mina kamrater som gör podcasten med samma namn. Texten ovan publicerades ursprungligen på hans blogg david.cafe.se – här nedan är några av de bästa, roligaste och mest lästa texterna från bloggen.
En vanlig dag som föräldraledig
Öppet brev till Madde och Chris
Barnmorskor är det coolaste som finns
Barn är verkligen meningen med livet