Ditt fullständiga namn lyder Bill Istvan Günther Skarsgård. Storyn bakom de kreativa mellannamnen?
– Istvan är ungerskt och kommer från att mamma blev gravid i Ungern. Günther är mammas efternamn. Bill vet jag faktiskt inget om.
Hur trött är du på att prata om din familj, förresten?
– Väldigt. Men det är lika bra att reda ut det så här i början av karriären. Och det har nog varit mer till fördel än till nackdel, faktiskt.
Har du funderat på att byta efternamn för att ”stå på egna ben”?
– Då måste man ju komma på ett coolt namn först. Som Billy Powerz, haha. Nä, det är ju mitt familjenamn som farfar kom på och som jag är stolt över. Och Sverige är för litet, folk vet ju ändå vem man är. Så det vore bara löjligt.
Sitter du, Gustaf, Alexander och Stellan och jämför filmkarriärer hemma vid söndagsmiddagen?
– Nej, men vi pratar mycket om jobbet. Precis som en snickare som pratar med en annan snickare om vad man använde för regel eller spik, så snackar ju vi om vad man gjort på jobbet. Och jag kan få råd och tips av de andra mer erfarna i familjen.
Du har stora roller i ett flertal filmer framöver. I den första, I rymden finns inga känslor, spelar du en kille med Aspergers syndrom. Var hämtade du inspiration till den rollen?
– Jag läste mycket böcker och kollade dokumentärer, för att se hur vissa med Asperger beter sig. Det hade nog inte gett så mycket att träffa folk med syndromet. Att ha Asperger är så individuellt och varierar från person till person.
Nästa, Himlen är oskyldigt blå, bygger på en sann historia om en knarkhärva och den så kallade Sandhamnsligan på 70-talet. Där rivstartar du med att visa kuken i första scenen. Hur var det?
– Det är faktiskt en specialtillverkad löspenis som ser otroligt verklig ut. Så det var ganska lugnt egentligen. Jag hade kalsonger på mig och tjejen jag spelar mot höll på med löspenisen. Det är nog jobbigare för biobesökaren att titta på. Det är ju väldigt direkt.
Du gör snart huvudrollen i Simon och ekarna också. En klassisk bok som nu filmas för första gången.
– Ja, det är stort. Det är kul att den utspelar sig på 30- och 40-talet. Jag gillar kläderna, med trenchcoats och hattar. Lite Gudfadern-känsla.
Men din meritlista rymmer fortfarande ingen Beck- eller Wallander-film. När dyker du upp där?
– Haha, nej, men det kommer väl. Jag har inte fått frågan än. Vi får väl se, det är ju där jobben finns.
Den oundvikliga följdfrågan: Siktar du på Hollywood? Och pratar du tillräckligt bra engelska för en bred karriär där, eller kommer du att typecastas som tysk skurk?
– Jag har faktiskt ganska bra uttal. När vi var små var vi mycket i USA när pappa spelade in. Men det finns ju 309 miljoner amerikaner som pratar bättre amerikansk engelska än jag. Så Hollywood är något som händer om det händer, inget man kan planera. Det är ju lite mer än språket som ska klaffa.
När läkare är på fest brukar de få diagnostisera folks krämpor. Vilka frågor får man som skådespelare?
– Det är mest om det är jobbigt att kyssas på film. Och om hur man gråter utan att vara ledsen. Men de brukar i alla fall inte be mig gråta på beställning. Tack och lov.
Vad gör du för att koppla av?
– Jag gillar att fiska. Men det måste finnas mycket fisk. Jag gillar inte att bara sitta där, man måste få upp något också. Så att man kan tillaga den. Och så gillar jag själva kampen. Det får inte vara för lugnt.
Ge mig ditt bästa fiskrecept!
– Det är superenkelt. Nyfångad, färsk abborre, smörstekt med mycket salt på en knäckemacka.
Hur känns det att vara Hammarbyare nu när ni harvar i Superettan?
– Ja, det har varit ett tungt år. Superettan är ju trist. Men jag går inte på så mycket matcher längre. Det blir mer Champions League på tv.
Hur lång är du?
– 1,91. Men Sam, min yngsta storebror är 1,98. Pappa är 1,93. Farmor är 1,80. Det är ovanligt med en så lång gammal tant. Så det är väl där längdgenerna kommer från.
Ni skulle kunna starta ett familjebasketlag.
– Ja, och alla mina kompisar har spelat basket. Men jag har alltid tyckt det var för sent för att bli riktigt bra. Ända sedan jag var tio. Eftersom de andra hållit på något år längre än jag.
Hur ser du på ditt yrkesval? Det är inte mycket till tonårsrevolt att bli skådis, precis som pappa och flera av bröderna.
– Nej, inte särskilt. När Gustav och Alex slog igenom tänkte jag att jag ska bli något helt annat, bara för att inte vara likadan. Men jag kom inte på vad. Jag gick naturvetenskaplig på gymnasiet. Men det var ingen direkt revolt. Det var mer min bror Sam, som pluggade till läkare, som tyckte att jag borde skaffa en bredare utbildning.
På din Facebooksida finns bilder där du dricker öl, postade i i början av 2008 – när du alltså fortfarande bara var 17 år. Vem köpte ut åt dig?
– Va, kan man se mina bilder? Herregud, jag trodde jag tryckt i alla privacy settings som finns. Det måste jag ändra direkt. Jag har till och med satt att man måste ha en gemensam Facebookvän för att kunna adda mig.
Apropå det, din bror Alexander berättade i Café för några år sedan att er pappa fick hämta honom i en fyllecell i Solna när han var tonåring. Har du något sånt på ditt samvete?
– Nej, pappa har inte behövt hämta mig. Och jag har aldrig blivit hemkörd av polisen. Det är inte det att jag är mer skötsam, absolut inte. Jag har gjort samma skit som alla andra, men helt enkelt inte blivit ertappad, haha.
* * * * *
FAKTAFIL
Namn: Bill Istvan Günther Skarsgård.
Född: Den 9 augusti 1990.
Familj: Pappa Stellan, mamma My, syskonen Alexander, Gustav, Sam, Eija och Valter.
Karriär: Filmdebuterade som tioåring i Järngänget. Spelade i de bägge Arnfilmerna Tempelriddaren och Riket vid vägens slut. Hade en roll som nörden Pontus i Kenny Begins.
Aktuell: Har huvudrollen i tre olika filmer framöver: I rymden finns inga känslor (september), Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå (går upp i oktober), och Simon och ekarna (som går upp i februari 2011).
Intervju tidigare publicerad i Café 9/2010.