Filip & Fredrik på Åre Gay Days

I vår reprisserie av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons klassiska Caféreportage har vi kommit fram till ett av de mest spektakulära: En insiderrapport från den svenska fjällvärldens största kulturkrock. Här är hela dokumentet från Åre Gay Days 2001. Foto Bingo Rimér.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Fredag eftermiddag, Åre centrum.

Man kan alltid lita på Bingo.

Visserligen kommer vår fotograf snart att fucka upp en hel filmrulle genom att glömma bort att kameralinsen immat igen. Men nu är han bara Bingo, där han sitter i framsätet i en Taxi Björn Olsson-bil och gör sitt bästa för att rensa luften.

Den timide taxichauffören sa inte ett ord när han en stund tidigare la upp våra lagg på takräcket, och förmodligen hade han tänkt hålla käften under hela resan. Anledningen är, antar vi, enkel: Han vill inte bli hej och tjenare med några Stockholmsbögar. Med det nöjer sig inte Bingo med, utan frågar:

– Har du träffat nån bög nån gång?
– Nej, faktiskt inte…
– I helgen kommer du inte undan. Jag har glidmedel om du vill låna!

Vi kommer fram till Torvtakets lägenhetsby och vår tystlåtne chaufför har nog aldrig lastat av tre par slalomskidor så här fort förut.

Vi är här för att bevittna den första upplagan av Åre Gay Days. Idén är hämtad från Aspen, där man på prov anordnade en gay week under lågsäsong för ett antal år sen och förvandlade en förväntad mellanvecka till publiksuccé. Framgångssagan fortsatte hela 90-talet och har nu blivit en institution i det amerikanska skidparadiset.
På programmet i Åre står traditionsenliga fjällevenemang som slalomtävlingar, pulkrace och bastubad, med den lilla skillnaden att deltagarna uteslutande är homosexuella. Ja, förutom vi då, som rest hit för att se om matchen mellan superstraighta Åre och 200 partysugna bögar är lika kittlande i realiteten som på pappret.

Några minuter efter taxiepisoden träffar vi en tjej som kallas Stollan och som misstänker att Åre inte riktigt är förberett på vad som komma skall. En kille vi träffar utanför Konsum betonar fördomarna som ekar mellan de jämtländska bergväggarna:

– Jag vet åtminstone fem näringsidkare som flytt stan för att slippa det här. Somliga har förutfattade meningar, trist nog. I vissa lokalbors ögon är Gay Days alltså lika naturligt i Åre som den där ensamme svarte mannen som sålde korv vid Slussen i Stockholm på 50-talet och blev en turistattraktion på kuppen. Men den historien kommer sannolikt att upp repas. För vad Åreborna inte anar i denna stund är att folk i byn på måndag kommer att prata om ”årets ösigaste helg”.

Torsdag eftermiddag, Stockholms Central.

Bingo är sen som fan, så vi väljer att kliva ombord på det chartrade tåg, The Gay Train, som ska ta oss upp till Åre.

Upplägget är helt perfekt: en restaurangvagn, en diskovagn, fem snygga förstaklassvagnar, en mycket tolerant konduktör med YMCA-mustasch och ett Alfapetspel som vi får anledning att återkomma till.

Just när Bingo ramlar in i vår vagn och lite för högt drar ett uselt skämt om bögar – givetvis för att bevisa vilken soft inställning han har till killar som ligger med andra killar – börjar tåget rulla. Vi hör det bekanta SJ-plinget i högtalarna och stålsätter oss för den förväntande harangen om att bistrovagnen – vadå ”bistro”? – öppnar strax norr om Märsta, men överraskas av en sammetslen stämma:

– Bonjour! Welcome! Bienvenue! Willkommen! Buenos dias! Välkomna! Jag heter Mrs Green och jag är er värdinna under resan. Jag och min väninna Ninotcha har druckit martinis sen klockan tio i morse, så ni ligger efter. Seså, sätt igång och festa nu allihop!

Jublet sprider sig från vagn till vagn. Mrs Green och Ninotcha är transvestiter och välbekanta för resenärerna. Tåget har rullat i ungefär nio minuter, men det börjar redan konsumeras olika former av stimulantia i kupéerna. Vid Uppsala knuffas vi och våra nya polare från bögsajten Sylvester.nu in i läderbaren. En trevlig man i 20-årsåldern stegar fram och kör upp en klordoftande flaska i näsan på oss.
– Andas djupt, beordrar han.

Vi lyder. Och ägnar de närmaste tre minuterna åt att skratta åt konduktören som envisas med att kalla Filips skor för ”kulpåsar”. Intressant i sig.

De närmsta timmarna ägnar vi åt diskussioner om saker vi inte vet ett skvatt om, men som i gayvärlden är lika basic som överdrifter är för kvällstidningarnas krimreportrar, exempelvis de stora skillnaderna mellan en dj som kallar sig Tall Paul och en annan som heter Paul van Dyke. Som för att fly börjar vi sjunga Allt som jag känner och lyckas helt undgå att tåget står stilla i Bräcke i 45 minuter.

Strax efter 23 rullar tåget in i Åre. När de 200 bögarna väller ut ur vagnarna till de väntande taxibilarna så är onyanserade tankar om landstigningen i Normandie inte långt borta.

När vi väl kommit tillrätta i vår lägenhet upptäcker vi att Kanal 5 kör NHL Powerweek. I vanliga fall hade vi bänkat oss och pratat om hur cool Marios comeback är, men just nu känns sånt bara väldigt o-party. I stället fortsätter vi kvällen med Mrs Green på baren Werséns. Vi spolar i oss tre hotshots utan att blinka. Sen svartnar det.

Fredag morgon, Åre fjällbys frukostmatsal.

När Thorbjörn Larsson var chefredaktör på Aftonbladet lär han vid ett tillfälle ha gett rockskribenten Per Bjurman bassning för att denne i en krönika skrev att han var bakfull.
– Intervjuobjekten får gärna vara bakfulla, men aldrig en Aftonbladetmedarbetare, förklarade Thorbjörn och trodde på sig själv.

Eftersom vi här inte bromsas av publicistiskt hyckleri kan vi skriva som det är: Vi mår som två nyrånade luder när vi smyger in på välkomstfrukosten. Vi är omåttligt stolta över att vi över huvud taget har masat oss upp ur sängen, och förväntar oss att våra medresenärer ska må lika risigt som vi.

I stället möts vi av ett nytt ”Bonjour! Welcome! Bienvenue!” från Mrs Green och hennes väninnor som just anlänt från Göteborg. De har varit igång sen klockan sju i morse och har inga planer på att låta eventuella bakfyllor gå ut över nån annan. Vi inser också snart att det skenbart klyschiga påståendet ”bögar har fan så mycket roligare när de festar” faktiskt är sensationellt sant. Det är som om de har tagit en högskoleexamen i 120-poängskursen ”så kramar du musten ur 72 timmars fritid”. Mrs Green, Krizze Deelight, den 57-åriga Divana Doronville (från Monaco!) och de andra utnyttjar sin tid i Åre med kirurgisk precision.

Det brukar tjatas om att den effektive Johan Staël von Holstein gärna spränger in sex möten på en timme. Mrs Green & Co är bättre än så. Får de en chans att prata inför grupp i tio sekunder så pressar de ofelbart in tre noggrant uttänkta lustigheter på den tiden. Vi kan inte annat än ifrågasätta våra egna, rätt slätstrukna existenser.

Det är också just den här generösa stämningen som gör Åre Gay Days till en kanonsuccé. Visst, vi träffar en del straighta killar och tjejer som gärna hade sett ett större raggutbud, men även de går med på att den här partystämningen blir svår att toppa i framtiden. Åre – Sveriges Aspen på riktigt?

– Precis som i Aspen så är det i alla fall inget direkt tvärsnitt av bög-Sverige som kastar sig utför puckelpisten här, säger Henrik från Sylvester.nu.

Åre är helt enkelt lite för dyrt.

I stället är det gänget vi väljer att kalla ”de kapitalstarka hudläkarbögarna” som är här. En lätt generalisering, förstås, men det är en rolig formulering och vi tycker att den är träffande med tanke på att det är hyfsat täta bögar som rest hit. Henrik förklarar också att det inte är många bögar som är hudläkare, ”men det är många hudläkare som är bögar”. Den ekonomiska antitesen till Åre Gay Days är följaktligen den gay-Finlandsfärja som snarare bevistas av ”de kapitalsvaga Pressbyrånvikariebögarna”.

När vi ändå är inne på ämnet generaliseringar kan vi slå fast att de kapitalstarka hudläkarbögarna kan delas in i fyra underkategorier:

• Tomasbögarna (döpta efter en av resans stora profiler). Relativt unga, hårda, klubbande bögar som ogillar schlagersvängen och som ”levt” mer än Lou Reed och Freddie Wadling tillsammans.

• Liberacebögarna (även kallade Extravagansbögarna). Killar, inte sällan transvestiter, som lägger om håret i liften och som ”vågar vägra vardag”, i alla fall här i Åre.

• Alfapetbögarna (även kallade Buggande bögar). Lite lugnare snubbar som låter sig underhållas av Tomas- och Liberacebögarna. De gillar schlager och blir aldrig vildare än när de buggar på afterskin.

• Gubbögarna (kallas bara Gubbögarna). Äldre män som alla en gång varit Tomas-, Liberace- eller Alfapetbögar, men som nu softat ner ett par pinnhål och helst sitter på en renfäll och ger varandra axelmassage.

– Jag är inte helt med på er term ”Alfapetbög”, får vi höra av en kille som kallar sig Clark Kent.

– Men jag fattar vad ni menar. Vårt problem är att vi, ”Alfapetbögarna”, gillar att underhållas av dem ni kallar Tomasbögar och Liberacebögar på fester, och att det alltid är de killarna som figurerar i media. Det ökar polariseringen mellan straighta och homosexuella, och det är trist.

Lördag eftermiddag, Olympialiften.

Trots Clarks smågriniga utspel i går faller vi hjälplöst för de extravaganta bögarnas underhållande infall och deras livsbejakande val att kalla groggar i plastmuggar för cocktails. (Dessutom är vi värdelösa på Alfapet.) Man får ju lätt för sig att transvestiter för sig bäst i finare salonger, där deras franska brytning kan kamma hem uppskattande bifall, men har man en gång sett en salt västkusttransa dominera ett pulkarace är dylika fördomar bortblåsta för alltid.

Det är Krizze Deelight från Göteborg som dominerar. Inte för att hon är snabbast, utan för att hon grenslar boben med en entusiasm som till och med överglänser bröderna Mahres när de äntligen fick leka av sig i parallellslalomen i slutet av WC-säsongen. Krizze tar sats ända nerifrån de genomskinliga Askungeklackarna och när hon utan fruktan kastar sig ner för den svarta backen sprutar snön in under festblåsan. Hon skriker i falsett när hon plötsligt lämnar den utstakade banan för att i stället hänge sig åt ett improviserat störtlopp innan hon avslutar sin vansinnesfärd med en volt och ett tjut. Man kan lätt föreställa sig att Bengt Grives bildspråk skulle ha nått nya höjder om han hade fått ynnesten att kommentera det här.

Själva står vi bara mållösa och konstaterar att vi inte har tänkt på bröderna Mahre på 14 år.

Roliga timmen fortsätter på afterskin på Bygget. Mrs Green och Ninotcha intar scenen och förklarar att de varit ”pilska i pisten” i dag och att backarna varit lite för branta men att det var ”bra med de där skyddsnäten för annars hade man ju genast suttit i grenen”. Halvdåliga ordvitsar, men levererade med sån pregnans att hela haket börjar jubla. Ryktet om Ninotchas påsättning av en lokal, straight företagare har redan spritt sig och spär på euforin.

Efter Bygget väntar ett smörgåsbord av efterfester. Klockan halv tre på natten börjar den långa helgens festande ta ut sin rätt. I alla fall för oss. Medan vi lite skamset smyger in i en Björn Olsson-taxi för att åka hemåt så skrålar böggängen ikapp för att festa in gryningen.

Lunchtid, söndag. Åre fjällbys skiduthyrning.

Vi har precis lämnat in skidorna när vi får syn på en teknologstudent som enkelt känns igen tack vare sin lila overall, fylld av käcka tygmärken. Gayhelgen åtföljs av tre studentveckor i Åre, och den här killen verkar vara först ut. Han stapplar ner med sina skidor. På overallens rygg har han tryckt namnet ”Foppa”, något som Bingo inte tänker låta passera obemärkt.

– Yo, Foppa! Kan man få en kram?

Foppa stannar upp, vänder sig om och blänger surt på oss innan han går vidare.

Och vi som hade ångest för att vi skulle åka hem.

FILIP HAMMAR & FREDRIK WIKINGSSON

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Filip minns:
"Jag tror aldrig att vi varit så fulla i jobbet som här. Jag minns knappt att vi klev av tåget i Åre. Sen fortsatte det i tre dygn. På vägen hem sa en av bögarna stolt att han hade knullat på en straight bagare från Järpen."

Fredrik minns:
"Ett av de Caféreportage som var roligast att göra. Det hjälpte oss faktiskt att sälja in High Chaparall till Femman sen. Vi visade artikeln och sa: 'Programmet ska vara exakt den här typen av gonzojournalistik, fast i tv-form'."

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *