Gottfrid Swartholm Warg döms till fängelse – läs Cafés exklusiva dokument om The Pirate Bay-geniet som gick för långt

Daniel Goldberg & Linus Larsson  |  Publicerad 2014-10-31 07:00  |  Lästid: 13 minuter

The Pirate Bay-ikonen Gottfrid Svartholm Warg dömdes i dag till tre och ett halvt års fängelse i Köpenhamn. Han var tillsammans med en dansk man anklagad för ett dataintrång hos det danska Skatteverket i februari 2012. Rätten avvisade Svartholm Wargs försvar att den aktuella datorn varit fjärrstyrd, men gick inte heller helt på åklagarens linje som yrkade på sex års fängelse. Den medåtalade dansken dömdes till sex månaders fängelse. Café har tidigare skrivit om det rekordstora dataintrånget samt om The Pirate Bay-ikonen Gottfrid Svartholm Wargs uppgång och fall. Läs hela reportaget, ursprungligen publicerat i Café 11/2013, här.

 * * *

Klockan är fem minuter över ett på eftermiddagen. I ett förhörsrum på Kronobergshäktet i Stockholm sitter en mager man i 30-års­åldern med skägg, långt hår och begynnande flint. Intill sitter två polismän.

Mannen heter Gottfrid Svartholm Warg. Många känner honom som Anakata, en av världens mest myt­omspunna hackare. 2009 dömdes han till fängelse och skadestånd på flera miljoner kronor för att ha drivit fil­delningssajten The Pirate Bay.

Nu är det den 13 september 2012 och anklagelserna som ligger på bordet den här gången är betydligt grövre. Det pratas om dataintrång mot storföretag och svenska myndigheter. Poliser som arbetat med fallet beskriver det som den största dataintrångshärvan i svensk historia. Återigen är Gottfrid en av de misstänkta.

I slutet av augusti greps han i Phnom Penh. Tre dagar har gått sedan svensk polis hämtade honom ur häktet i den kambodjanska huvudstaden och  eskorterade honom ombord på ett plan mot Stockholm. För drygt 48 timmar sedan landade det på Arlanda. Gottfrid har suttit inlåst sedan dess.

Den ena polismannen i förhörsrummet tar ordet:

– Känner du till det här intrånget mot Logica? frågar han.

– Inga kommentarer, svarar Gottfrid.

– Har du någon speciell anledning att du inte kommenterar?

– Inga kommentarer.

– Känner du Johan Eriksson?

– Inga kommentarer.

Gottfrid Svartholm Warg var geniet som skrev koden bakom The Pirate Bay. Här syns han tillsammans med Fredrik Neij, som ansvarade för driften av sajten. 

* * *

Sommarsolen står högt över Stockholm när vi träffar Kristina Svartholm, Gottfrid Svartholm Wargs mamma, över en kaffe i Sturegallerian. Nio månader har gått sedan det första förhöret på Kronobergshäktet. Hennes son står nu åtalad för dataintrång och grovt bedrägeri. Gottfrid sitter fortfarande inlåst, med stränga restriktioner kring vilka kontakter med omvärlden som är tillåtna.

Kristina Svartholm ser utmattad ut. Kanske är det inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Mediernas intresse för hennes son är stort, och Gottfrids kändisskap har fått många att ta sig friheter i bevakningen. Hon försöker korrigera felaktigheterna så gott det går, säger hon, men få av journalisterna bryr sig. Bara någon dag innan vi träffas har TT rapporterat att Gottfrid Svartholm Warg sitter i fängelse – trots att domen inte har fallit (”häktad med besöksförbud” hade varit en mer korrekt formulering).

– Han var bara någon meter hög när han började prata om att ”nätet vill vara fritt”. Jag förstod inte var han fått det ifrån, säger Kristina Svartholm med ett leende.

I snart tio års tid har hennes son varit en av piratrörelsens omslagspojkar. Det var Gottfrid som skrev koden bakom The Pirate Bay. Senare hade han ett finger med i byggandet av visselblåsarsajten Wiki­leaks. I mediebevakningen framställs han, i skarp kontrast mot sajtens verbala och världsvana språkrör Peter Sunde, ofta som ett gåtfullt geni. I en scen i Simon Kloses dokumentärfilm TPB AFK ställer han sig framför en whiteboard och skriver talet pi till den fyrtionde decimalen – direkt ur minnet. I samma film ryter han framför en dator som saknar internetuppkoppling: ”Jag får abstinens, jag har inte nätat på hela dagen!”

2006 stängdes The Pirate Bay ner i en polisrazzia. Tre dagar senare samlades flera hundra personer för en demonstration på Mynttorget i Stockholm, där piratflaggorna vajade i solskenet. Tillslaget och de efterföljande demonstrationerna cementerade The Pirate Bays symboliska roll, och skänkte ikonstatus till Gottfrid och de andra grundarna.

Kristina Svartholm ser händelsen ur ett annat perspektiv. I samband med razzian slog polisen till även mot det lilla internetföretaget PRQ, som drevs av hennes då 22-åriga son. Få i den åldern kan skryta med att driva ett eget företag. Ännu färre har fått det raserat mer eller mindre över en natt. 186 servrar, de flesta tillhörande kunder utan någon som helst koppling till The Pirate Bay, beslagtogs. Det skulle dröja mer än ett år innan de lämnades tillbaka, och ytterligare två innan rättsprocessen kring sajten avslutades.

Tillslaget mot PRQ påverkade Gottfrid djupt, hävdar Kristina Svartholm. Hans företag var slaget i spillror. Runt hörnet väntade åtal och gigantiska skadeståndskrav.

Bekanta berättar hur han redan då började prata om att lämna Sverige.

* * *

Allt hade börjat med ett felmeddelande våren 2012. Klockan var strax efter sju och marsmorgonen höll just på att ljusna. På en av skärmarna hos IT-företaget Applicate dök meddelandet upp. Ett konto som tillhörde en vanlig säljare försökte komma åt information i ett sådant tempo att varningsklockorna började ringa. Själva databasen låg hos IT-företaget Logica, där uppgifter från Skatteverket, Kronofogden och polisen fanns lagrade.

Det rörde sig om personuppgifter, inklusive omkring 10 000 person­nummer till människor med skyddad identitet. Vissa var försedda med adressuppgifter, och ytterligare flera hundra skulle kunna kompletteras genom att lägga samman databaser.

Vem kunde vara intresserad av en sådan förteckning?

En titt på de vanligaste orsakerna till skyddad identitet kan ge en finger­visning: Män som förföljer kvinnor de haft en relation till. Brottslingar som vill hämnas på vittnen eller åklagare. Utpressare som förföljer människor som har flytt till Sverige.

Nu slangades alltihop vidare till datorer någon annanstans i världen. Metoderna som hade använts vid intrånget var oroväckande avancerade. Vid flera tillfällen utnyttjades intrångsvägar som tidigare var okända och därför omöjliga att stänga – så kallade Zero Days, de av hackare mest eftertraktade och av säkerhetspersonal mest fruktade säkerhetshålen. Ett tydligt tecken på att man inte hade med snorungar att göra, utan fullblodsproffs. I minst två år hade hackarna haft tillgång till systemen, slog en intern utredning fast. Den 29 januari 2010 registrerades som datumet då brottet påbörjades.

Några av de hackade kontona för­bluffade utredarna. Ett tillhörde ingen mindre än Monique Wadsted, advokaten som hade företrätt Hollywoodbolagen och sett till att The Pirate Bay-männen dömdes till fängelse några år tidigare. På kort tid hade hon förvandlats från en relativt anonym affärsjurist till en av piratrörelsens mest bespottade fiender. Nu dök hennes namn upp i en utredning om ett storskaligt dataintrång.

Knappt två veckor efter upptäckten lämnades en polisanmälan in. Vanligtvis skulle den öppna polisen ta hand om ett ärende av det här slaget, men nu rörde det skyddade personuppgifter och statliga myndigheter. Säpo fick fallet på sitt bord.

Det är sällan en lätt sak att spåra ett dataintrång. Attackerna genomförs regel­mässigt via mellanstationer, hackade datorer som används som osynlighetsmantlar för att dölja var i världen personen egentligen befinner sig. På så sätt kan ett intrång studsa flera varv runt jorden innan det når slutmålet. Sådana trick gör spårningsarbetet minst sagt svårt och tidsödande. Mycket riktigt såg intrången ut att komma från hela världen. I utredningen figurerar adresser i länder som Iran och Kina sida vid sida med svenska. Men en sak var tydlig – spåren uppträdde i två separata kluster.

* * *

Ett av klustren låg i ett oansenligt bostadsområde i Ludvika där trevåningshus ligger utspridda mellan parkeringar och träd i små klungor. Flera bredbandsuppkopplingar i kvarteret hade använts, vilket målade upp bilden av en hel liga som hade bosatt sig invid varandra och nu samarbetade.

En dag sent i mars 2012 slog polisen till mot fyra adresser i området. Samtliga skulle visa sig vara bottennapp, men först efter att de misstänkta tvingats sitta igenom förhör där de anklagades för grova dataintrång. En 19-årig kvinna, som hade sin mamma med sig under förhöret, förklarade att hon inte förstod någonting. Hon hade en vanlig bärbar dator kopplad till sitt trådlösa nätverk, men gjorde ingenting ovanligt på nätet. Ändå hade hennes adress dykt upp i loggfilerna från intrånget.

Situationen var förbryllande. Avtrycken i de hackade datorerna var tydliga, men de misstänkta tycktes inte ha någonting med varandra att göra, mer än att de bodde i närheten av varandra.

Förklaringen kom två veckor senare, när polisen en tidig morgon gjorde husrannsakan mot ännu en adress.

Där togs 35-årige Johan Eriksson och hans flickvän in på förhör. Mängder med utrustning togs i beslag. På balkongen hittades det mest udda: en förstärkare för trådlösa nätverk, tillräckligt effektiv för att nå nätverk flera hundra meter bort. Vid tillslaget stod den riktad rakt mot en av de grannlägenheter som redan fått besök av polisen. På en av Johan Erikssons datorer låg lösenorden, med markeringar som gjorde tydligt att grannarna hade hackats.
Genom att ansluta via deras nätverk kunde angriparen få det att se ut som att de låg bakom alltihop.

Ett första förhör klarades av på 20 minuter. Johan Eriksson förklarade sig oskyldig, sattes i en bil med två poliser och kördes mot Stockholm för vidare utfrågning. I Avesta stannade de till när en av polismännen behövde gå på toaletten. Den and­ra fortsatte att småprata med 35-åringen i baksätet. Det var en rädd människas fråga som kom över hans läppar:

– Vilket straff riskerar jag?

Han upprepade att flickvännen var oskyldig. Sedan sa han någonting som poliserna skulle lägga på minnet:

– Det är flera personer inblandade i detta.

Det var ett uttalande som var lätt att skriva under på. Det andra klustret av nätadresser som hade dykt upp i spårningen hörde hemma i Phnom Penh, Kambodjas huvudstad.

Gottfrid flyttade in i en lägenhet i Phnom Pehns populära turiststråk Sisowath Quay.

* * *

Phnom Penh, november 2008. Ett meddelande postas i nätforumet Khmer440.com, ett tillhåll för inflyttade väster­länningar i Kambodja:

”Do you guys need any help administering the server? I’ll arrive in Cambodia in about 1.5 weeks, and I have extensive experience administering large web sites (large as in one-of-the-biggest-sites-in-the-world-large).”

Avsändaren, som kallade sig Agrippa, hade dykt upp i diskussionstrådarna under sommaren. Han hade ställt frågor om att flytta till landet, om visumregler och bett om tips på språkskolor. Nu tycktes han ha bestämt sig. Flytten skulle gå om några veckor.

Forumchefen BubbleT tackade för erbjudandet. ”Hör av dig när du är i stan. Kanske kan vi ses och snacka lite”, svarade han.

Att han i själva verket pratade med Gottfrid Svartholm Warg hade han ingen aning om.

Säg ”Phnom Penh” och många tänker på de mest psykedeliska scenerna i filmen Apocalypse now. Storögda turister som beskriver staden landar ofta i uttryck som ”Sydostasiens vilda västern”.

Klyschorna rymmer en del sanning. Kaoset som präglade landet efter Röda khmerernas skräckvälde är historia, men jämfört med grannländerna är Kambodja fortfarande underutvecklat. Phnom Penh är en populär, snabbväxande och välkomnande turistdestination, men också en nedgången och fattig stad. Hasch och marijuana säljs relativt öppet och offentligt vapenskrammel hör till vardagen. Så sent som i somras åtalades premiärministerns tidigare livvakt för att ha skjutit en man efter ett krogbråk.

Gottfrid landade i Kambodja i december 2008, några månader innan The Pirate Bay-rättegången inleddes. Saker och ting tycks ha fallit på plats snabbt i det nya landet. Gottfrid började arbeta som utvecklare och startade eget som it-konsult. Han flyttade in i en lägenhet ovanför Cadillac Bar & Grill på turiststråket Sisowath Quay. En fin adress, mitt i Phnom Penhs nöjeskvarter med utsikt över floden Tonle sap.

Han fortsatte att knyta kontakter med andra inflyttade på forumet, ställde frågor om sitt nya hemland och erbjöd kostnadsfri hjälp med strulande datorer.

I Sverige rullade cirkusen kring The Pirate Bay vidare. Men i Kambodja tycks Gottfrid sällan ha berättat om sitt tidigare liv. Först när rättegången drog igång, och bilder på hans ansikte dök upp i medier över hela världen, la de andra användarna på Khmer440-forumet ihop ett och ett.

Avslöjandet att den nördige svensken de lärt känna i själva verket var en internationell kändis möttes av förtjusning:

”Det är en ära att få posta intill dig”, skrev någon.

”Om jag vetat vem du var hade jag bjudit på en öl eller tre för länge sedan”, skrev någon annan.

”Tack allihopa! Jag är tillbaka i Phnom Penh om ett par veckor, när de här galenskaperna har blåst över”, svarade Gottfrid. Bara någon timme tidigare hade The Pirate Bay-rättegångens andra dag avslutats.

Knappt två månader senare föll domen: ett års fängelse och sammanlagt 32 miljoner kronor i skadestånd.

Exakt hur domen påverkade Gottfrid vet bara han själv, och i skrivande stund sitter han inlåst. Men en som har sin bild klar för sig är Kristina Svartholm. Hon berättar om tiden efter The Pirate Bay-rättegången och insikten om att hennes son hade ett liv på existensminimum att se fram emot. Att bli kallad martyr är en klen tröst när man själv får stå för skadeståndet.

Gottfrid lockades aldrig av offentlig­hetens ljus, säger hon:

– Jag märkte snarare hur han drog sig tillbaka. Han har aldrig varit intresserad av kändisskap på det sättet.

Bekanta i Kambodja vittnar om hur Gottfrids beteende förändrades efter domen. Hans inlägg på nätet blev allt mer sporadiska, för att till slut tystna helt. Han dök inte upp under hovrättsförhandlingarna i Stockholm, med hänvisning till att han var allvarligt sjuk. Han lämnade så småningom jobbet som utvecklare.

Den 29 januari 2010 genomfördes de tidigaste upptäckta dataintrången i Logicas stordatorsystem. Drygt sex veckor senare gjorde Agrippa sitt sista inlägg på Khmer440-forumet och försvann.

Åtalet mot Anakata, Gottfrids mytomspunna hackarnamn, fick bland annat Wikileaksgrundaren Julian Assange att reagera.  

* * *

Två år senare, våren 2012, satt svenska polisens IT-brotts­utredare med ett omfattande material att gå igenom. Datorer, hårddiskar och nätverksutrustning hade körts från Ludvika till Stockholm. Man hade dessutom begärt tillgång till misstänkta Google-, Facebook- och Passagen-konton, en process som krävde korrespondens med amerikanska FBI. Det innehåll polisen kom över lades i samma hög som de beslagtagna datorerna.

Det kanske mest spektakulära hittades i en vanlig bildfil, kryptiskt döpt till ”vfqfssij.jpg”. En polistekniker klickade upp bilden på sin skärm. Ett bekant ansikte dök upp. Där syntes ett inskannat kambodjanskt körkort, komplett med Gottfrid Svartholm Wargs fotografi till höger.

Tillsammans med chattloggar och referenser till Anakata räckte det för att polisens bild skulle klarna. Att intrång hade spårats från Kambodja framstod allt mindre som ett mysterium. Och så var det advokaten Monique Wadsteds hackade konto. Få skulle ha funnit lika mycket nöje i att utnyttja hennes identitet som den dömde grundaren av The Pirate Bay, resonerade polisen.

Under våren och sommaren etablerade svensk polis kontakt med sina kollegor i Kambodja. Misstankarna radades upp och nätadresser, som de misstänkte tillhörde Gottfrid i hans exiltillvaro, bifogades. Fram­för allt betonades att intrången var ”de allvarligaste som någonsin har drabbat svenska myndigheters it-system”.

Vid punkten om lämplig dag för tillslag: ”Så snart som möjligt.”

Just som man i Sverige försökte få den kambodjanska polisens uppmärksamhet upptäcktes någonting som fick härvan att växa ytterligare. I Nordeas stordatorsystem försökte någon genomföra den ena märkliga transaktionen efter den andra.

Fysiskt sett skedde intrången i Danmark, där Nordeas stordatorsystem är placerat. Med tillgång till ett sådant kan man fritt starta överföringar av pengar till andra konton, vilket var just vad som hände.

Det började i liten skala. Strax före midnatt den 22 juli slussades 24 200 danska kronor från fackföreningen BUPL:s konto till en man bosatt i södra Sverige. Dagen efter: drygt 30 000 kronor från Odense kommun. Så fortsatte det, tills omfattningen fullständigt ändrade skala den 1 augusti.

Då försökte den som hade hackat maskinen skicka över fyra miljoner kronor till företaget System Services Establishments konto i Lichtenstein. Mindre än en halvtimme senare skjutsades två miljoner kronor iväg med slutdestination Cypern. Båda gångerna togs pengarna från kontokortföretaget Nets. Sammanlagt rörde det sig om överföringar på motsvarande sex miljoner kronor, nog för att få även en storbank som Nordea att vidta panikåtgärder.

Alla transaktioner till utlandet började granskas. De flesta gånger lyckades banken stoppa överföringen eller få tillbaka pengarna som hackaren hade försökt föra vidare – blott 24 000 danska kronor ska slutligen ha landat i främmande händer – men frågan är om banken verkligen hade koll på vad som hände. I åtminstone ett fall skedde det först efter att kontots ägare själv upptäckt att pengar var försvunna.

* * *

I augusti 2012 kunde polisen konstatera att deras brev till Kambodja hade fått effekt. En sensommardag nåddes de av beskedet att Gottfrid Svartholm Warg hade lokaliserats och snart skulle gripas.

Dagen därpå stövlade en grupp kambodjanska polismän genom förmiddagshettan i centrala Phnom Penh, uppför trapporna intill Cadillac Bar och in i Gottfrids lägenhet. Där grep de svensken och beslagtog all utrustning de kunde hitta. Ett meddelande skickades till Stockholm och en grupp svenska poliser gjorde sig redo att hoppa på ett plan till Kambodja. De skulle själva se till att han fördes hem till Sverige.

Än skulle det dröja, men på datorerna skulle man hitta spår som förvärrade det kommande åtalet. De mystiska intrången mot Nordea hade utförts via en hackad dator på en gymnasieskola i Malmö.

På den hittade man spår av inloggningar från – Kambodja. På datorn från lägenheten i Phnom Penh återfanns den sista pusselbiten, adresser och filer som visade att just den var attackens ursprung.

En helt ny akt lades till förunder­sökningen: fler intrång, och framför allt grovt bedrägeri.

Gottfrid satt gripen i drygt en vecka. Sedan packades hans ägodelar i två plåtlådor, en för hans personliga ägodelar och en annan för datorerna som skulle utgöra bevisningen mot honom.

På väg genom flygplatsens säker­hets­kontroll filmades han av de lokala myndigheterna. Jämför man bilderna med dem från The Pirate Bay-rättegången 2009 är det svårt att tro att de föreställer samma person. Tre år senare ser Gottfrid ut att ha åldrats ett decennium. Han är mager och blek, klädd i en grön t-shirt och med långt stripigt hår som faller över axlarna. Vid metalldetektorn höjer han på uppmaning båda armarna. Resultatet blir en Jesusliknande gest. Det 27-åriga datageniet slår ner blicken när hans kropp genomsöks av flygplatsens personal.

* * *

Den 20 maj klev Gottfrid in genom dörrarna till Stockholms tingsrätt. I åtta månader hade han då suttit frihetsberövad, omväxlande i häkte och på fängelset i Mariefred. Av det långa håret fanns bara en kort snagg kvar. Skägget är fortfarande långt, men hackaren gav ett mer städat intryck i sin vinröda tröja och ljusa skjortkrage.

Åtalspunkterna gällde dataintrång, grovt bedrägeri och flera försök till grovt bedrägeri. Det är allvarliga brott med flera års fängelse på straffskalan, och genom en komplicerad väv av bevisning tyckte sig åklagarsidan kunna knyta både attackerna mot Logica och Applicate samt stöldförsöken från Nordea till Gottfrid.

Han försvarade sig genom att, enkelt uttryckt, skylla på andra. Gällande attacken mot Logica pekade han ut en hackargrupp vid namn “the lattice team” som skulle ha haft sin bas i Kambodja. Stöldförsöken skulle ha genomförts av en svensk med koppling till den organiserade brottsligheten. De verkliga hjärnorna ska alla vid ett eller annat tillfälle ha haft tillgång till Gottfrids dator i Phnom Penh.

Ända sedan polisens förundersökning i fallet blev offentlig har säkerhetsexperter turats om att imponeras av de tekniska kunskaper som bevismaterialet ger prov på. Gärningsmännen uppvisade tålamod och snillrikhet på en nivå som sällan syns ens i mycket allvarliga dataintrångsfall. På så vis stämde anklagelserna väl med den klassiska uppfattningen av vad som driver en hackare. Jakten på kunskap och utmaningar, viljan att likt en bergsbestigare nå platser där ingen satt sin fot tidigare. Kanske är det mer sannolika motiv än polisens misstankar om organiserad brottslighet, hämndaktioner på vittnen och utpressare som förföljer människor med skyddad identitet.

I tingsrätten upprepade åklagaren frågan om vilka de mystiska brottslingarna som hade använt hans dator egentligen var.

– Vet du vad som händer med så kal­lade golare i fängelset? svarade Gottfrid.

Den 20 juni 2013 dömdes Gottfrid Svartholm Warg av Nacka tingsrätt till två års fängelse för grovt bedrägeri och dataintrång. Han fanns då alltså skyldig till både intrånget hos Logica och stölderna ur Nordeas dator-system. Ett par veckor senare överklagade Gottfrid domen.

Tingsrättens beslut slog ner som en bomb i de kretsar som följt Gottfrid sedan tiden med The Pirate Bay. Inte minst intrånget mot Nordea rimmade illa med bilden av mästerhackaren Anakata, mannen som byggt världens mest populära fildelningssajt och arbetat med Wikileaks. Det hade inte handlat om nätfrihet eller hunger efter information, utan om något så krasst som pengar.

Ingen som står Gottfrid nära vill skriva under på att han bryr sig om sådana saker. Pengar, att leva flott, är helt enkelt inte hans stil.

Även under rättsprocessen hade många fortsatt att försvara sin gamla pirathjälte. Wikileaks grundare Julian Assange poserade med en lapp där han skrivit “Free Anakata”. På nätet såldes t-shirts med samma budskap. Men det fanns en skillnad mot uppståndelsen kring The Pirate Bay-rättegången. Då hade ingen ifrågasatt vad Gottfrid hade gjort. Hans anhängare hade snarare hyllat honom för hans gärning. Den här gången gick deras försvar, särskilt vad gällde anklagelserna om bedrägeri, i stället ut på att han var oskyldig.

Intrånget mot Logica var förvisso tekniskt väldigt imponerande, men inte ens Gottfrids allra mest högljudda fans kunde se försök till bedrägerier för miljontals kronor som någonting hjältemodigt.

Tre månader senare fick de, åtminstone delvis, rätt.

I hovrätten visade ett nytt expertvittne hur det rent tekniskt var möjligt att datorn, precis som Gottfrid hade hävdat, kunde ha fjärrstyrts av någon annan. Det räckte för att domen skulle ändras. Gottfrid Svartholm Warg friades från anklagelserna om bedrägeri.

Fängelsestraffet, nu enbart för dataintrånget mot Logica, sänktes till ett år. Beskedet mottogs med en suck av lättnad bland Gottfrids anhängare. Hackarikonen Anakatas rykte var återupprättat.

I november 2010 dömdes piratrörelsens omslagspojkar Peter Sunde (till vänster), Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij (till höger) till fängelse av hovrätten.

* * *

Frågan är vem som skapade hackarikonen Gottfrid Svartholm Warg? De som känner honom bäst säger ju att han inte dras till rampljuset.

– Många ser på Gottfrid som den klassiska hackaren. Jag är inte säker på att han själv ser sig så, säger en person som har umgåtts nära honom i hackarkretsar.

Även Kristina Svartholm har sin bild klar.

– För Gottfrid handlade det inte om att stå på barrikaderna. För honom är det tekniken som är det intressanta, säger hon.

Den tekniska gärningen i The Pirate Bay är obestridlig. Sajten förde upp frågan om nätfrihet högt på samhällets agenda. Den skakade om den stelbenta underhållnings­branschen och förändrade sättet människor konsumerar musik och film på.

Straffet som Gottfrid och de medåtalade fick för att ha drivit den var det strängaste någonsin i ett svenskt fildelningsfall. Hade det inte varit för utlämningen så hade han förmodligen aldrig återvänt hem, tror Kristina Svartholm.

– Skadeståndet är så stort att det aldrig kommer gå att betala tillbaka. Min son kommer aldrig kunna leva ett normalt liv i Sverige, säger hon.

– Man måste fråga sig, vad skapar man när man delar ut en sådan dom?

Den 25 september dömde Svea hovrätt Gottfrid Svartholm Warg till ett års fängelse för dataintrång mot Logica och Applicate, men friade honom från anklagelserna om intrång mot Nordea och bedrägeri. I skrivande stund är det oklart om domen kommer överklagas till Högsta domstolen. 

Daniel Goldberg och Linus Larsson

Foto: TT, Aftonbladet, Getty Images.

Johan Eriksson heter i verkligheten något annat. Texten publicerades ursprungligen i Café #11 2013.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:43