Melodifestivalen är ingenting att fira, menar Cafés tv-expert Jan Gradvall. Inför Melodifestivalen 2010 tog han slutligen bladet från munnen och sågade jippot vid fotknölarna – en gång för alla.
* * *
Science fiction-författaren Philip K Dick, som skrev romanförlagan till Blade runner, har sagt: ”I consider the universe to be a clever fake.”
Det är svårt att inte tänka på Dick när man snart – tag plats, dörrarna stängs – återigen föses in i den skickligt konstruerade men totalt artificiella fejkvärld som kallas Melodifestivalen.
Slut ögonen och föreställ dig följande framtidsscenario: Om några år kommer Fotbollsgalan enbart uppmärksamma spelare från division 3 och division 4. Några enstaka spelare från division 2 kallas dessutom in som jokrar. Trots detta så kommer kanalchefer och journalister, vilka går varandras ärenden i en medial win/win-situation, att försöka övertyga dig om att detta är riktiga stjärnor.
Precis där befinner sig Melodifestivalen i dag. I den riktiga världen fortsätter svenska låtskrivare att vara världsledande. Allra störst är fortfarande Max Martin som, efter att han återigen breddat sin repertoar med låtar som I kissed a girl (Katy Perry) och So what (Pink), nu har samma position i popmusiken som Zlatan har inom fotbollen. En annan stjärna är Nadir ”RedOne” Khayat, som skrivit monsterhitsen Poker face och Just dance med Lady Gaga.
Men ingen av Sveriges 25 internationellt mest framgångsrika låtskrivare gör låtar till Melodifestivalen. Även vad gäller artister så är det – i bästa fall – ett gäng division 2-spelare som mönstras på planen.
Visserligen försöker Christer Björkman övertala oss om att det höjer festivalens status att en artist som Salem Al Fakir ställer upp i år. Men det räcker med att studera hans dalande karriärkurva för att konstatera motsatsen. Om Salems bleka andra album inte hade floppat skulle han knappast sagt ja till Melodifestivalen.
Sverige är det sista land i Västeuropa som bryr sig om festivalen. Innan införandet av deltävlingar 2002 så var den på dekis även i Sverige. Det var ett genidrag av SVT:s dåvarande nöjeschef Svante Stockselius, som på detta vis utnyttjade allt han lärt sig som sportchef på Expressen.
Nu kan man dock konstatera att införandet av deltävlingar även har påverkat själva musiken.
Förra årets bästa låt i Melodifestivalen var Love love love med Agnes, en låt som precis som hennes Release me hade potential att bli en världshit. Men när det amerikanska skivbolaget fick höra Love love love satte de fingret på problemet: ”Varför låter den så konstigt?” Jämfört med Release me lät produktionen på Love love love daterad och provinsiell. Ungefär som vi svenskar tycker det låtar när vi hör popmusik från Bulgarien.
De svenska festivallåtarna har väldigt lite gemensamt med den musik som hörs internationellt. Syftet med dem är heller inte att bli listettor utomlands, utan att klara kvalet i Sverige. För att lyckas måste de 1) passa Christer Björkmans musiksmak och 2) gå att bildsätta när ett fullsatt Cloetta Center vill klappa takten.
Resultatet har blivit en inavlad Belgian Blue-schlager dominerad av tonartshöjningar och dansande körsångare, en musikgenre som är unik för Sverige. Utomlands, däremot, uppfattas Christer Björkman-popen som banjotoner från svenska verandor. De internationella resultaten talar för sig själva. De senaste åren har Sverige haft följande placeringar i Europafinalen: 18, 18, 21.
Och allt detta ägnar kunniga popskribenter tre månaders heltidsarbete åt att bevaka.
Det är inte så konstigt att man den närmaste tiden kommer att känna sig som Harrison Ford när han fäller upp kragen i syraregnet.
Drömmer Christer Björkman om elektriska får?
Jan Gradvall
* * *
Mer av Gradvall!
”Därför är Vänner fortfarande lika aktuell” – Jan Gradvall hyllar serien som firar 20 år i tv-rutan
”Knark leder till bättre tv” – Jan Gradvall om varför cannabisserien High Maintenance visar vägen