Ebbot Lundberg listar sina 10 sjukaste turnéminnen

Arga trafikpoliser, galna gycklare och dimmiga kaftantvillingar. Soundtrack of Our Lives-legenden Ebbot Lundberg listar tio helt ocensurerade turnéminnen.

Victor Johansson | Publicerad 2013-11-22 14:59 | Lästid: 4 minuter

1. Bakisfiaskot i London

– Vi var extremt bakis och uppträdde på BBC i London 1997, hårt sminkade med kärringoutfits. Det blev en usel radiointervju och sedan körde vi två låtar som lät sämre än det sämsta man kan föreställa sig. Som ett gäng häxor som på nåt obeskrivligt sätt lyckats trolla till sig en liten tillfälligt het radioposition i den engelska etern. Vi blev inte helt otippat därefter ”sparkade” av skivbolaget.

2. Ett mordiskt motorstopp

– 2003 får vi motorstopp i Bristol, en white trash-skithåla i den amerikanska södern. Det visar sig att chauffören är efterlyst för mord, och han blir upphämtad av polisen. Vi blev strandsatta i två dagar. Den sista kvällen gjorde vi en fantastisk unpluggedspelning för cirka 50 tandlösa rednecks i stadens enda bar.

3. Det stora franska bussbråket

– Vår busschaufför hamnar i gräl med två nitiska poliser när vi ska parkera utanför ett spelställe i Paris 1999. Föraren, som inte kan franska, blir rosenrasande och drar en stor baguette – som han precis hade tänkt äta – i huvudet på den ena av dem så gendarmsmäcken flyger av. Den andre konstapeln blir skräckslagen, sladdar på en hundskit och faller pladask på trottoaren. Stort tumult uppstår, vår chaffis brottas ned av hysteriska poliser och får – efter en intressant kamp på marken – sitta i finkan två dygn. Sedan som en liten aperitif visade det sig att speldatumet var felbokat med två månader.

4. Clashen med The Clash

– När jag går ut i publiken under den här spelningen på Bowery Ballroom i New York 2002 råkar jag trampa en snubbe i skrevet. När jag tittar ner ser jag att det är The Clash-legenden Joe Strummer som ligger och ylar på golvet. Vet inte om det var orsaken till hans bortgång två veckor senare. Men han verkade glad efteråt i alla fall.

5. De schweiziska gycklarna

– 2004 hamnar vår trummis med ett gycklarsällskap i Bern på någon skum pub och drar med sig cirka 20 personer, varav majoriteten är dvärgar, till en efterfest på hotellet. En tjej får då panik och svimmar. Sedan får en dvärg snedtändning i fyllan och börjar jaga vår stackars backlinetekniker skrikande med ett plastsvärd ute i korridoren ända bort till hotellets swimmingpool. Situationen lugnade dock ner sig något eftersom alla andra följde efter och hoppade i. Det blev lite Trollkarlen från Oz möter Fångarna på fortet-stämning där ett tag faktiskt. Ett fantastiskt minne.

6. Kalabaliken i Skottland

– En av våra kära gitarrister försover sig i ett skotskt skogsområde 2003 – under festivalen T in the Park – och springer in på scenen efter halva extranumret. Och trillar rakt av scenen! Folk i publiken trodde att det ingick i showen. Vilket vi också hävdade efteråt.

7. Kinesisk soldatmobbing

– Vi spelar på en festival vid mongoliska gränsen 2009 och möts av militär och kineser som aldrig – eller väldigt sällan – sett européer över huvud taget. Vi blir utskrattade på grund av vårt utsteende. Det var total mobbing faktiskt. Fick en släng av medeltid helt klart. Och vi behandlades som om vi vore utomjordingar innan giget. Och även såklart under själva giget. Men vi mottogs, tack och lov, med jubel efter spelningen. Det finns hopp i universum trots allt. Många kinapuffar ville också gärna känna på min fasta sköna Jabba the Hut-mage. Som för övrigt har en helande effekt.

8. En obekväm doftsanning

– 2004 är vi bjudna till svenska konsulatet i Los Angeles och står i hissen med bland andra Al Gores fru Tipper Gore (censurivraren som länge jobbade för att album med ”skadliga” låttexter skulle förses med varningsmärken – Cafés anm). Då släpper någon i bandet en stinkande brakskit. Hissen fastnar plötsligt mellan två våningar och ytterligare en sunkig rökare släpps då av ljudteknikern. Pinsam tystnad uppstår. Vi försöker hålla tillbaka garvet samtidigt som alla håller på att kvävas. Där kan man verkligen snacka om en ”inconvenient truth”. Vi borde ha fått en sticker på vår nya platta av henne där det stod: ”Parental advisory – explicit smells.”

9. Kraftwerk och förnedringen

– Vi delar backstageområde på Arvikafestivalen 2005 med världens skyggaste band: Kraftwerk. En man sitter och stirrar in i en brasa. Det visar sig vara Florian Schneider. Vår basist Kalle G:son dyker försynt upp, förberedd med sina vinylskivor för signering. Han sätter sig bredvid oss och räcker fram plattorna till Schneider med en svart tuschpenna. Det känns som att tio sekunder blir till tio minuter då übersturmbahnführer Schneider slowmotionaktigt vrider sitt kantigt tyska nylle mot Kalle. Med ett extremt trött stön tar han skivorna och signerar – och förnedringen är total.

10. Den pårökta kopian

– Det här var 2006, tror jag. Vi spelar på en festival i den australiska bushen och jag får efter ett tag alla i publiken att sätta sig ned. Jag har svart kaftan och det är stekhett. Blickar ut i publiken, alla har satt sig utom en snubbe med skägg och vit kaftan. Ser exakt ut som min absoluta spegelbild. Snubben är i alla fall glatt påtänd då jag vadar långsamt genom folkhavet fram till honom och vi möts – likt yin och yang. (Se 2.26 in i klippet nedan – Cafés anm.)