I boken “The war for late night: When Leno went early and television went crazy” förklarar journalisten Bill Carter varför musikinslagen alltid ligger sist i pratshower. För att tittarna flyr. I panik. Börjar Zorro-zappa med fjärrkontrollen.
Carter tror att segmenten helt kan försvinna och jämför med profiler som Craig Ferguson och Stephen Colbert – som klarar sig finfint med lite eller ingen musik.
Även Sveriges enda leverantör av dagliga liveframträdanden, TV4:s Nyhetsmorgon, har lagt om kursen. Sedan ett drygt år kör de bara artister på helger. Musiksmaken är som baken och blir därför en fiende hos program som strävar efter bredast möjliga tilltal och för ett Jihdeskt jihad mot det alternativa.
Samuel T. Herring i Future Islands hos David Letterman.
Livemusik på tv slåss för sin överlevnad. I det skenet är det lite lustigt att mitt musikår 2014 inramas och definieras av två framträdanden på Late show with David Letterman.
Tidigt i mars uppträdde Future Islands med Seasons (waiting for you). Jag förhäxades av sångaren Samuel T Herring och hans dans – den mest ockulta sedan Julian Assange rejvade på Island.
Och bara den 5 november, kvällen innan kongressvalet, rev Father John Misty av sin nya singel Bored in the USA på samma scen. Gåshuden har fortfarande inte falnat.
Han heter egentligen Josh Tillman, men bytte alltså alias till det mer katolskt pedofilklingande Father John Misty. Innan dess hade han släppt ett antal singer-songwriter-album som J. Tillman och spelat trummor i Fleet Foxes.
Under en tripp till Big Sur beslutade Tillman att lägga om karriären. Han tog med lite svamp (”tillräckligt för att kväva en häst”), klättrade upp naken i ett träd och fick en uppenbarelse: dels att han skulle skriva (den rejält refuserade) romanen Mostly hypothetical mountains, dels att han skulle göra mer bandbetonad folkrock.
Första albumet som Father John Misty, Fear fun, släpptes 2012. Nya I love you, honeybear ankommer den 10 februari men är redan släppt på Spotify.
http://www.youtube.com/watch?v=hIFrG_6fySg
Balladen Bored in the USA var en av fjolårets starkaste låtar. Den upplevs bäst hos just David Letterman. Framträdandet är ett slags varieté och innehåller bokstavligen självspelande pianon. Samtidskritiska textrader kompas av burkskratt. Hela numret är en passning till uramerikanska fenomen som Randy Newman, The Cosby Show och Gene Kelly – men landar i ett starkt ifrågasättande av vad USA egentligen utvecklats till 2014. Eftersmak: vidbränd.
Turisterna i publiken, som knappt hunnit få av sig skumfingrarna från Madison Square Garden, vet inte om de ska skratta, gråta eller skynda att söka asyl i Ecuador.
Father John Misty vågar sticka ut hakan och skapa Konstig Stämning i ett mysmonopolistiskt sammanhang. Letterman stapplar ner till scenen, vänder sig mot bandet och kläcker till sist ur sig de enda ord som kommer till honom:
”How ’bout it for these folks?!”
* * *
Mer musik:
Emil Persson: ”Vi borde sluta hoppas på att artister ska lyckas överträffa sina mästerverk”