Emil Persson: ”Jag älskar Spice Girls och E-type – på riktigt”

Tobias Ivarsson  |  Publicerad 2014-10-14 17:20  |  Lästid: 2 minuter

Är guilty pleasures – att gilla kultur man inte vill gilla – bara ännu ett sätt för folk att odla sin coolhetsimage? Cafés Emil persson förklarar varför skämmiga låtar börjar få hipsterstatus.

* * *

I slutet av juli släppte Spotify unik statistik. Genom att syna spellistor döpta till ”guilty pleasures” kunde tjänsten presentera våra skämmigaste musikmåsten. I topp fanns Lou Begas Mambo no 5, Wham!:s Wake me up before you go go och The Knacks My Sharona.

Men frågan är om listan visar vad vi verkligen tycker om – eller snarare vad vi tycker om att tycka om? (Håll ut, det klarnar.)

Guilty pleasure-fenomenet – att gilla kultur man inte vill gilla – är komplext. Det senaste decenniet har låtar börjat hipsteradlas. Artister som vi tidigare skrattat åt har fått en statusboost av att synas i ett hippt sammanhang.

Det tydligaste exemplet är förstås Journeys Don’t stop believin’ som genom Sopranos blivit världens största låt. Liknande status­alkemi har Rick Astley fått uppleva tack vare skämtet ”rickrolling”. (Man klickar på en länk som påstås leda till, säg, en läckt Beyoncé-låt, men i själva verket leder till Never gonna give you up.) Britney Spears Everytime blev chockcool efter Spring breakers – och Haddaways What is love är sedan länge legitim på innerstadsförfester eftersom den förknippas med A night at the Roxbury.

Men det är lätt att gilla något när man kan skyla sig med en ironisk sköld. Och här kommer den avancerade guilty pleasure-psykologin in: Att gilla till exempel Rick Astley blir 2014 en medveten paketering av sig själv som en oängslig person. Ungefär: ”Jag diggar inte bara svåra Soundcloudremixar utan är ’skön’ nog att också uppskatta (hipstersvanmärkta) Africa med Toto och You can call me Al med Paul Simon.”

spice girls
Vad säger dina guilty pleasure-låtar om dig själv?

Den typen av resonemang visar i själva verket just hur oerhört medveten och ängslig man är.

Synar man Spotifys guilty pleasure-lista hittar man också hipsterfavoriter som Journey, Rick Astley och MC Hammer. Låtar som inte längre gör skäl för sitt ”guilty”-prefix. Äkta guilty pleasures är låtar där konsumentens skam är mörk, på gränsen till canerogen, inte del av ett imagebygge. Låtar som ännu inte nått HBO-serier eller Hitlåtens historia.

Jag bär på dem. Du också. För mig är det bland andra Pinks Don’t let me get me, Savage Gardens Truly madly deeply, E-Types Life, Enrique Iglesias Escape, Paris Hiltons Stars are blind, Avril Lavignes Complicated, Lambrettas Bimbo, Ashlee Simpsons Pieces of me och Spice Girls briljanta balladtrippel 2 become 1/Goodbye/Viva forever.

Om jag erkände detta på rockjournalisternas fackmöten skulle jag omedelbart förslutas med en Plutosk ”Do not open til Xmas”-munkavle. Men det kan svänga fort. Precis lika spännande som att diskutera vilken artist som ska bli nya Lorde eller Sam Smith är det numera att fundera över vilken bortglömd pärla som står näst på tur att göra en Don’t stop believin’-klassresa.

Emil Persson

* * *

Mer musik:

Emil Persson: Vi borde sluta hoppas på att artister ska överträffa sina mästerverk

”Vi blev stoppade av polisen mitt i natten” – First Aid Kit om polisens drograzzior, Jack White och att åka på turné med sin pappa

10 låtar du inte visste var covers

Zombies, bubbelgum och politik – se världens 9 bästa musikvideor

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:45