En lutfisks dagbok – sagan om en bortglömd

Joel Linde  |  Publicerad 2015-12-21 17:40  |  Lästid: 2 minuter
lutfisk

21 december. Kära dagbok. Jag har precis fått beskedet att jag ska vara med på julbordet i år. Mamma har berättat historier om hur det var förr, om hur vi fick platsen mitt på bordet och alla ropade vårt namn. Men hon säger att det är andra tider nu, att jag inte ska ha för höga förhoppningar. Men jag tror verkligen att de kommer gilla mig, jag känner det på mig.

23 december. Jag hade ett långt snack med syltan. Vi har mycket gemensamt, hon och jag. Hon berättade skräckhistorier om vad hennes pappa var med om förra året, att han hamnade bakom en låda prinskorv och började mögla innan han brutalt tömdes i soporna. Jag antar att jag borde vara inställd på det värsta.

24 december. I dag har det varit kaos. Sillen, laxen och Jansson försvann tidigt från kylskåpet, och jag trodde att de hade glömt mig. Till slut tog en äldre man med mig till bordet. En amerikan frågade vad jag var för något, sen hånade han mig. Sa att jag var det äckligaste han sett.

24 december, kväll. Jag har legat här länge nu, det börjar bli svettigt och jag känner att jag nästan börjar lukta lite. Sillen, laxen och Jansson är borta sedan länge. Men den äldre mannen har sneglat, jag tror att han gillar mig.

25 december. Mamma hade nog rätt, jag blev inte middagens höjdpunkt. Men det fanns ju så otroligt mycket att välja på, det är inte så konstigt att vissa saker inte går åt. Och vi har ju fortfarande mellandagarna, jag är säker på att de kommer se mig då.

26 december. Det har kommit ännu fler burkar sill, och skinkan har ställt sig framför mig så att jag knappt ser ut ur kylskåpet längre. Det känns instängt, nästan klaustrofobiskt. Jag tänker på vad syltan berättade om sin pappa.

30 december. Alla runtomkring mig kommer och går, till och med syltan är borta. Den äldre mannen har inte synts till på länge. Jag börjar tappa hoppet.

4 januari. Skinkan är borta och jag kan äntligen se ut igen. Nu kommer det hända! Bara en tidsfråga.

5 januari. En kvinna öppnade kylskåpet, såg mig och sa ”åh fy fan vad det luktar”. Därefter greppade hon tag i min tallrik och förde mig mot soporna. Hon började tippa mig, men jag höll mig kvar. Då började hon ruska och jag fick streta emot av full kraft. Jag sög mig fast mot det kalla porslinet, och just när jag kände hur mina dagar var räknade hörde jag honom ropa.

5 januari, kväll. Den äldre mannen hade kommit för att hämta näsduken han glömt, och när han såg att kvinnan försökte göra sig av med mig blev han rasande. Nu ligger jag i en utnött Konsumpåse i baksätet av hans Opel Astra. Han har redan tagit ett hörn av mig att suga på. Jag visste att han gillade mig.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-28 15:50