Jonas Cramby: Jag var en riktig mobilknarkare – så här gjorde jag för att tända av

Jonas Cramby | Publicerad 2015-07-06 11:00 | Lästid: 5 minuter

Twitter, Facebook, Pinterest… Jonas Crambys mobilberoende höll på att knäcka honom (och hans tjej). Så i somras började han sitt nya, urkopplade liv. Det fanns bara ett problem…

* * *

När jag och min sambo grälar är det oftast för att hon tycker att jag knappar på min mobiltelefon hela tiden. Och hon har rätt, det gör jag.

– Ett ögonblick bara, säger jag när min flickvän ber mig lägga bort mobilen och håller upp ett pekfinger medan jag kollar färdigt en Youtubefilm där en fet unge fäktas till Star wars-musiken.

När den första iPhonen med 3G släpptes i Sverige för fyra år sen började inte bara våra toalettbesök bli betydligt längre – den förändrade också hur vi umgås med våra vänner och familjer. Eller inte umgås med dem. Över en natt tystnade sorlet kring middagsborden och lekparkerna fylldes med oputtade barn i slaka gungor (jag lovar, det är jättesvårt att hålla farten på en gunga samtidigt som man leker med iBeer-appen). Jag slår vad om att vi om 20 år kommer få se unga performancekonstnärer kasta bajs på gamla mobiltelefoner och skrika:

– Du såg mig aldrig, farsan. MEN JAG FINNS! JAG FINNS!

Jag är, som sagt, inte bättre jag.

Men det är inte bara min familj som lider av mitt Internetberoende, det är jag själv också. Internet kan vara ett fantastiskt verktyg och en oöverträffad underhållare. Men att ständigt vara uppkopplad kan också sno din tid, göra dig passiv och ouppmärksam på världen runtomkring.

Kanske är det därför en av vår tids senaste statussymboler är att unna sig lyxen att under en längre tid vara ”urkopplad”: sluta kolla mailen, strunta i att uppdatera Facebook, inte kolla Twitter eller ens leta på matbloggar efter ett riktigt bra pannkaksrecept.

Dessa människor, ”de urkopplade”, har jag nog sett som lite finare än oss andra eftersom de inte slösar bort sin tid på ”det meningslösa pladdret på internet” utan i stället ägnar sig åt det som verkligen är viktigt i livet: de tar sig tid att prata, verkligen prata, med sina barn, de luktar länge och sensuellt på ett nyplockat äpple och tackar hantverkarna för den senaste köksrenoveringen genom att respektfullt föra ihop händerna och buga.

Eller så gör de det som verkar vara ”de urkopplades” allra främsta uppgift här i livet: att i fenomenartiklar i dagspressen sitta uppkrupna på en torptrappa med sin brokiga, busiga familj i knät och prata om hur mycket lyckligare de blev sedan de slutade kolla smartphonen hela jävla tiden.

Man skulle kunna säga att ”de urkopplade” är vår tids vise män – och kvinnor – och jag, som alltid känt mig lite småkorkad, har naturligtvis länge velat ta del av deras insikter.

Om Internet, i synnerhet då sociala medier, är en digital version av det mänskliga samhället – ja, då har de som dragit sig undan denna gemenskap nog alltid setts som lite klokare än de som stannat kvar.

Inom de flesta religioner och trosriktningar finns det ju munkar, nunnor och vise hen. En eremit var till exempel, under den bibliska tidsåldern, en person som sökte upplysning genom att ensam irra omkring i öknen i exakt 40 år (lite jobbigare än att sluta pinna solnedgångar på Pinterest).

Under medeltiden fanns det till och med ett yrke som kallades ”ankorit”. Ankoritens arbetsuppgift var att muras in i en liten hydda längs en kyrkas vägg med bara två smala gluggar att kika ut igenom: en in i kyrkan, för att kunna kolla gudstjänsten, och en ut mot gården så att besökarna kunde pressa in (förmodar jag) platt mat. Sedan satt ankoriten där inne, alldeles helig, och mumsade pannkakor, tunnbröd och quesadillas. Om man, som jag, är för rastlös för att ens kunna åka tunnelbanan en station utan att plöja Twitterfeeden låter denna livsstil förstås rätt soft.

Även flera av de stora filosoferna predikar det avskilda livets fördelar. Redan på 1700-talet menade Immanuel Kant, som jag citerat på dessa sidor tidigare, att det finns två sorters lycka: den enkla, oförstörda som uppfyller oss när vi beundrar soluppgångar, ser vågor slå mot stranden eller plockar kantareller i prickiga Hunterstövlar – samt den fula, låga sorten som vi upplever när vi visar upp oss för andra. Vilket i dag innebär att vi lägger upp bilder på vår mysiga söndagsfrukost på Facebook (men inte när vi får skäll av vår partner för att vi har mobilen med oss till frukostbordet) eller länkar till en debattartikel på Twitter för att visa att vi har alla de rätta åsikterna.

Det avskilda livets försvarare nummer ett var dock Henry David Thoreau, som under arbetet med sin bok Skogsliv i Walden tillbringade två år och två månader ensam i en liten stuga vid sjön Walden i Connecticut. Thoreau mådde illa av samtidens besatthet av kommunikation och törst efter nyheter och ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så ståndaktigt och spartanskt att allt som inte var liv drevs på flykten”.

Nu älskar jag visserligen Skogsliv i Walden – men hur jobbig kan egentligen informationshetsen på 1840-talet ha varit? Det fanns väl typ en telegrafmaskin i byn åtta mil bort.

Men i dag, när de flesta av oss har tusentals digitala vänner och mänsklighetens samlade information ständigt tillgänglig i byxfickan, är det kanske inte så konstigt att många längtar efter ett enklare liv.

Jag vet i alla fall att jag har gjort det.

Så i somras bestämde jag mig för att koppla ur.

* * *

Den främsta orsaken till att jag ville ta en digital paus var att jag uppfattade det som om all information jag sög i mig gjorde mig till en lite tråkigare människa.

Förutom att jag uppenbarligen blev sämre på att umgås med dem runt omkring mig hade mobilen också en förödande effekt på min lust att hitta på grejer. Om man fyller varenda liten lucka i sitt liv med att kolla Twitter så finns det helt enkelt ingen tid kvar till slut.

Att ständigt vara uppkopplad och utsättas för människors duktiga åsikter och skrävliga semesterbilder gjorde snart också min mobiltelefon till en groteskt uppblåst version av den sorts sociala kontroll som jag en gång flyttade från en småstad för att slippa.

Alla röster på Internet hade börjat göra det svårt för mig att lyssna på det som Thoreau menade var den största informationskällan av dem alla: mig själv.

I ett anfall av beslutsamhet tog jag en dag i slutet av juni först bort Twitterappen på min iPhone. Sedan Facebook, WordPress, mailappen och sist Safari. Jag var fri.

De första dagarna vet jag inte hur många gånger jag reflexmässigt plockade upp mobilen för att kolla vad som hade hänt i världen och vad mina bekantas bekantas bekanta hade för åsikter om det.

Men ganska snart började jag i stället ägna mig åt det som brukar beskrivas som livet i de där fenomenartiklarna: Jag lekte med mina barn, fyndade allmoge på loppisar, plockade kantareller, tog långa strövtåg genom naturen och till sist vågade jag, eftersom jag inte var exponerad för 600 samtidssatiriker på Twitter längre, att sätta min första egna surdegskultur (som jag döpte till Thoreau).

Det var urmysigt.

Problemet var bara att det var så himla urmysigt att jag av bara farten, som en ren reflex, började publicera bilder på mitt nya fria liv på den enda sociala medie-appen jag inte hade raderat: Instagram.

Jag hade alltså misslyckats med att vara urkopplad.

Men samtidigt, slog det mig plötsligt, vad gjorde det?

Det verkliga problemet, insåg jag, var ju faktiskt att jag börjat tänka lika kategoriskt som de åsiktspoliser på Internet som jag hade velat slippa genom att koppla ur.

Man behöver inte vara antingen i- eller urkopplad.

Saker kan vara både bra och dåliga. Samtidigt.

Internet och sociala medier är ju faktiskt bara ännu ett sätt för oss människor att umgås – och trivs du inte i ett sällskap är det bara att söka upp ett annat.

De olika sociala plattformarna är lite som lunchborden på en arbetsplats. Välj ett som verkar trevligt. Om du tycker att det är astråkigt att sitta vid Facebookbordet och lyssna på när småbarnsföräldrar diskuterar avföringsrutiner, Let’s dance och hur himla skönt det ska bli med helg – ta då i stället en sväng till Twitterbordet och kasta dig in i en högljudd debatt om Vitryssland. Och när du tröttnat på folks chica politiska åsikter – sätt dig en stund med de quirky 35-åriga kidsen med gula kånkenryggsäckar som äter cupcakes och gör pärlplattor på Instagram.

Eller så går du bara ut i parken en stund, sätter dig under ett träd och luktar länge och sensuellt på ett nyplockat äpple.

Jonas Cramby

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 10/2012.

* * *