Det är svårt att begära mer av än lokal kines än vad man får på Ho’s på Södermalm: räkchips, språkförbistring, särskrivningsrejv i menyn – och dessutom ljuvlig mat.
Erik Niva, 38, blickar ut mot Hornsgatan. Fönstret är storprickigt av novemberregn. Mittemellan oss står en flaska vitt och undermåligt kylt Jacob’s Creek.
Vilken typ av intervjufrågor är du tröttast på?
– Det jag själv har bäddat för: att jag ska förklara varför fotbollen är något mer än en sport och hur det hänger ihop med samhället.
Det är din Sweet home Alabama.
– Det är inte bara min Sweet home Alabama, det är hela mitt sound, liksom.
Ja, nej, det orkar jag fan inte fråga om.
– Nej, jag fattar att du inte kommer go down that alley. Jag har inga problem att dra det, men har man konsumerat något av det jag gjort känner jag att man kanske inte behöver fråga så jävla grundläggande om det. Det är inte fel på frågan – felet är att jag har fått den 10 000 gånger.
En månad tidigare. Lördagsmorgon. Sömndruckenhet och svinkyla möts och skapar ett slags socialt svårnavigerad älvdans över Gröndals bollplan.
Hugo Niva, 7, kommer springande efter dagens första match mot Stuvsta. Han vill visa upp sitt nya matchställ: Gröndal IK:s emblem på bröstet, Medo Sushis logotype på magen, ett sprillans nytt nummer på ryggen.
– 18! utbrister han.
– Vet du varför det är bra?! säger Erik. De två första säsongerna i Tottenham, innan han fick nummer 10, hade Harry Kane nummer 18.
– Perfekt!
Hugo springer iväg. Föräldrar förhåller sig till varandra. Liven längs linjen.
– Peter jobbar, eller? säger Erik till mamman bredvid.
– Ja, varannan helg. Det är som hemma hos er.
– Jag ska jobba senare i dag och Hugo får faktiskt lov att följa med, så vi kommer att behöva avbryta strax. Min sambo har gått och blivit förkyld och det underlättar ju inte med lilla Margit.
– Just det, men hon föddes ju i somras så då är hon väl lite mer rörlig nu?
– Nja, hon är fortfarande inte speciellt mobil, det kan man inte påstå.
Tystnad. Blickarna vänds ut mot konstgräset igen.
Nu har jag ju inte barn – och jag fattar att det generellt är ljuvligt – men det måste ändå vara rätt höga ”det var så här det blev”-poäng i just de här situationerna.
– Jo, men det var egentligen starkare när Hugo först började umgås med kompisar i treårsåldern och krävde att man skulle följa med. Då fick jag tillbringa väldigt många timmar med brevbäraren Benny och vi hade inte så bra flow i snacket. Man visste att det var tre timmar med honom och efter att vi gått igenom Postverkets omstrukturering rätt tidigt, ja, då hade vi inte så mycket mer.
Erik och Hugo hoppar in i en taxi och åkter till MTG:s lokaler på Ringvägen. I källaren ligger den Viasatstudio som vecka ut och vecka in producerar studioopium för fotbollsfolket.
Erik går in i det kombinerade omklädningsrum och sminkloge där kollegorna Ola Wenström och Ola Andersson redan är i full färd med att byta om: lyckligt gifta män, men likväl utrustade med imponerande skilsmässokroppar.
När Hugo följt med pappa till jobbet tidigare har han fått hänga mycket med sminkösen. Dagens sminkös visar sig heta Frida och härstamma från Kiruna, relativt nära Eriks hemtrakter.
– Det är samma mentalitet, förklarar Erik. Samma gruva.
– Gruva?! utbrister Hugo och tittar upp från sin iPad där ett parti Minecraft rasar.
– Ja.
– Jag började precis göra en gruva.
– Det är bra, det visar att du förvaltar arvet från malmfälten där du kommer ifrån.
– Pappa, vet du vilken sorts hacka man brukar hacka med?
– Nuförtiden har de mest stora maskiner men när de började hade de hackor, antar jag. Vet du vad som är konstigt, Hugo? En gång på sommaren när jag var yngre jobbade jag som guide i gruvan – och ändå kan jag inte ett smack om den.
Valet står mellan den vegetariska kycklingen och det vegetariska lammet. Efter viss överläggning med servitören fastnar Erik för lammet. Eventuell lök undanbedes.
Hur förhåller du dig till det intresse som uppstått kring din person?
– Jag är ju väldigt mycket av uppfattningen att livet är två plus och är därför inte så jävla känslostormig av mig. Om folk tycker att jag är toppen registrerar jag det i för liten utsträckning, om folk tycker att jag är värdelös registrerar jag det i befriande liten omfattning; om det händer något bra är det kul i 20 minuter, om det händer något värdelöst är det jobbigt i 40 minuter – sedan är det ändå två plus igen.
Det är lätt att tänka att två plus låter lite deppigt, men i den ekvationen ligger ju också att du sällan är ett plus.
– Jag kan absolut ha en timme då livet är ett plus. Men jag skiljer mig mycket från Anna där. När det händer något bra kan hon surfa på vågen en bra lång tid och när hon blir sur så är hon sur mycket längre än jag.
Balanserar ni varandra i det?
– Vi har ju varit ihop så jävla länge, 15 år, så det där har vi någonstans lärt oss att hantera. Om jag missar tunnelbanan och det är tre minuter till nästa är jag ett plus de där tre minuterna. Problemet tidigare var att jag under de minuterna kunde få henne att börja röra sig neråt – och sedan var hon borta i två dagar som konsekvens. Jag fick lov att inse att jag inte behöver kicka på sopkorgen under de tre minuterna och hon fick förstå att jag måste få muttra lite.
När jag intervjuat dig tidigare har du sagt att du vid ett tillfälle testade terapi i samband med ett breakup. Det måste ha varit länge sedan om du och Anna har varit ihop i 15 år?
– Det var faktiskt i relation till Anna. Vi hade en period då vi inte bodde ihop. Det var den där sexårsgränsen eller vad man nu brukar säga.
Hur länge breakade ni?
– Hon flyttade ut i september och tillbaka i maj. Åtta–nio månader.
Okej.
– Ja.
Tystnad.
Det är sådant här jag frågar om i stället för att fråga om hur fotbollen hänger ihop med samhället.
– Jag vetifan vad som är att föredra, alltså.
Erik Niva växte upp i Malmberget i Norrbotten. Mamma Karin jobbade som gymnasielärare, pappa Jim var ingenjör som sögs in i kommunhuset, storebror Per var intresserad av datorer. Rent generellt var det ett hushåll där man tog debatten.
– Min tvärsäkerhet kommer definitivt hemifrån, säger Erik. Ingen annan i familjen är fotbollsintresserad – men när jag kommer hem till jul och vi käkar middag så tror min pappa och bror ändå på fullaste allvar att de kan berätta för mig vad som är problemet med Aston Villa.
Eriks eget fotbollsintresse uppstod mest av en slump. Tipsextra stod på när Jim låg och sov i tv-soffan och kom i förlängningen att lägga grunden för ett livsverk.
– Jag får den där frågan hela tiden – ”varför fotboll, varför England, varför Tottenham?” – och jag var sex år gammal, liksom. Things happen.
Hemmet var tryggt och medelklassigt, men Erik kände tidigt att han hade svårt att passa sin runda identitet i gruvsamhällets fyrkantiga hål.
– Jag kände mig fångad i en normatik som inte var min egen, i det lilla livet och det lilla tänkandet. Jag känner ömhet för Malmberget och har en jävla respekt för folket som bor där – men det var aldrig min plats på jorden. Viljan att komma därifrån var det som gav mig driv, upptäckarlusta och handlingskraft i tonåren. Någonstans finns det fortfarande bensin kvar i den tanken.
Erik startade punkfanzinet Benzine i tonåren och började rycka in på lokala Norrbottens-Kuriren. Han reste runt mycket på egen hand, drog på språkresor till England och bockade av svensk mellanstad efter svensk mellanstad i punkkonserternas tjänst.
Redan i ettan skrev Erik 1,9 på högskoleprovet och därefter blev gymnasiet en lång väntan på (den sannolikt exceptionellt bylsiga) studentkostymen. Så länge han fick godkänt i grundämnena kunde han inte bry sig mindre om resten.
– Jag var väl lite fånig i det där. Demonstrativt oppositionell. Gjorde en poäng av att visa att undervisningen inte var värd någonting för mig och kunde därför sitta hela mattelektionen och trycka på lika med-tangenten för att se hur många tryck jag kom upp i på fem minuter. Mattelärarens son kom senare fram på krogen och ville slåss för att jag behandlat hans farsa så jävla illa.
Det fanns ingen uttalad dröm om att jobba med journalistik eller ens skriven text. Det fanns, emellertid, förutsättningar.
– Tröskeln var inte så hög för mig eftersom vi hade böcker hemma på ett sätt som mina kompisar inte hade; min morsa var akademiker från Uppsala medan mina kompisars föräldrar var gruvarbetare. Det gjorde också att jag fick ett självförtroende i klassrummet som jag inte alls är säker på att jag fått om jag vuxit upp i ett akademiskt samhälle.
Efter gymnasiet gjorde Erik två olika vändor till London. Bland annat fick han praktik på ansedda fotbollsmagasinet FourFourTwo.
– Jag var inte den som fick skriva det stora porträttet om Roy Keane – men jag fick göra ett uppslag om White Hart Lanes historia just i det nummer som hade ett stort porträtt på Roy Keane.
När praktiken var slut drog Erik till Umeå och läste olika strökurser: statsvetenskap, sociologi, ekonomisk historia. Efter två år där var det dags att ta tag i livet. Han sökte till journalisthögskolan i Sundsvall, kom in och skaffade sig en utbildning.
Och, mer viktigt, en livspartner.
MTG-husets personalmat bjuder dagen till ära på pastagratäng. Hugo synar den skeptiskt. Erik synar Hugos skepsis.
– Om du gillar den är det toppen, annars värmer jag den här pirogen som jag tog med.
– Jag vill ha pirogen.
– Okej. Klockan fyra spelar Tottenham mot West Bromwich. Vet du vem som spelar i West Bromwich nuförtiden?
Hugo skakar på huvudet.
– Nacer Chadli.
– Gör han?!
– Jajamän. Den förre Tottenhamspelaren.
– Han är ju tydligen bra där också, inflikar Ola Wenström utan att lyfta blicken från det utskrivna sändningsschemat. Hans lagkamrat Jonas Olsson höjer honom till skyarna.
– Ja, du påstår ju det. Men Jonas Olsson höjde Pavljutjenko till skyarna också en gång i tiden. ”Bästa forward jag mött, oerhört bra fart”, liksom. Bara – nej! Han är oduglig!
Erik hänger en slak slips runt halsen.
– Sedan är det ju givetvis ofrånkomligt att Chadli avgör mot oss i dag.
Anna Tiberg är till vardags hyllad journalist på Dagens Arbete och sambo med Erik Niva. De gick i samma klass på journalisthögskolan i Sundsvall och hennes första minnesbilder, från första skoldagen, avtäcker en kille i för stor Fjällrävenjacka och långa jeans som trampats sönder i fotmynningen.
– Vi gick och fikade tillsammans med en tjejkompis som bodde i hans korridor, säger Anna. Jag tyckte att han var klipsk, snäll och redan då väldigt självsäker. Han är extremt trogen sin världsåskådning. Det tyckte jag var intressant och imponerande.
Eriks världsåskådning går ju delvis ut på att livet är två plus. Är det så du upplever honom också?
– Man kan nog lätt få intrycket att han är en pessimist – och det är han ju på många sätt. Det finns en svärta, en svartsyn. Det har vi pratat mycket om genom åren. Hans bild är ju att det är bra att föreställa sig att dåliga saker ska hända för då kan man ha en beredskap för det.
Anna minns bland annat när de gjorde kortpraktik på Dagbladet i Sundsvall tillsammans. Lokaltidningen svämmade inte sällan över av praktikanter – vilket ledde till att Erik Niva placerades i en skrubb.
– Det var inte alls bra. Han resonerade: ”Nu kommer allting gå åt skogen, för är man i skrubben får man inte någon kontakt med redaktionen i övrigt och då får man inte något timvik och då får man inget sommarjobb och då får man ingen bra långpraktik och då blir det ingen karriär.” Bara utifrån skrubben hade han stakat ut hur allt skulle gå åt skogen, inte bara med journalistiken utan han utgick från att han skulle behöva hitta annan försörjning, -kanske kontakta socialen och så vidare – rakt ner i helvetet. Det är ett sätt för honom att möta problem, men ett ganska ansträngande, sorgset, sätt att förhålla sig till tillvaron på.
Är det jobbigt att leva med?
– Det är en grej som har varit jobbig för oss att hantera. Men uppbrottet tror jag gjorde att han funderade en del. Det där har också förändrats, särskilt sedan vi fick barn. Det är svårt att stå för den där svartsynen inför sina barn. Och om du inte har insett det redan är han förmodligen världens bästa pappa, enormt och innerligt engagerad i sina barn.
Anna är själv fatalt fotbollsointresserad, men har lärt sig att leva med sporten.
– Just hur Eriks humör påverkas av Tottenham är också något som förändrats med åren. Tidigare var det så att om de åkte på en orättvis förlust i 93:e minuten verkade han redo att gå och dränka sig. Han gick och la sig på sängen utan ett ord. Om vi befann oss i ett socialt sammanhang kunde han dra sig undan och bara sitta tyst i ett hörn. Jag driver inte med honom i de lägena, men har fortfarande svårt att förstå hur det kan vara så viktigt. Samtidigt handlar hans gärning väldigt mycket om att förklara just varför det är det.
I första klass: Erik Niva och Charlotte Gyllenhammar. Bildligt och bokstavligt.
Allt är i sig likt i främre delen av X2000 mot Göteborg: det finns laptopmän, det finns konduktörer med ”nya resande?”-tourettes, det finns outgrundligt uselt wifi, det finns kaffe, det finns bonsaibakverk (för dagen minimuffins) – och nu även två pinfärska På spåret-deltagare.
Erik Niva och konstnären Charlotte Gyllenhammar har parats ihop och ska senare under dagen debutera i det som man inom vissa kulturer brukar kalla för SVT:s långkörare.
Paret har fått lite instuderingsmaterial av produktionsteamet – närmare bestämt en sammanställning över en massa gamla resmål från programmet, kompletta med ledtrådar och förklaringar.
De använder tiden på tåget åt att försöka synka strategier och associationsbanor. Chicago, Nairobi, Karlskrona och Austin hinner avverkas innan Jönköping osäkrar den riktigt stora Erik Niva-misstrogenheten. Han läser tiopoängaren demonstrativt och högt:
– ”Lätta brigaden leddes av earlen av Cardigan”…
Han betonar med sedvanlig dialektal emfas.
– Det är liksom…
– Det är helt vrickat, instämmer Charlotte.
– Tydligen är den en referens till lätta brigadens anfall som var slaget vid Baklava 1854, fortsätter Erik. Alltså det är så långt borta att…
Han tystnar. Läser vidare.
– Okej, den andra delen av ledtråden, ”om du kan detta har du vår stad som i en liten ask”, vilket refererar till Ivar Kreuger, kan visserligen ge en svaret – men den första delen ger absolut ingenting för någon människa i världen.
– Man får alltså inte låta sig…
– …nedslås av lätta brigaden, avslutar Erik. Nej, så är det ju.
I gruppspelet ska de först möta Jonas Eriksson och Åsa Sandell, därefter Kalle Lind och Isobel Hadley-Kamptz. Erik har direkt definierat det som ”dödens grupp” – även om han är noga med att poängtera att utgången är sekundär.
– Själv minns jag aldrig resultatet, trots att jag tittat på programmet, men så fort det offentliggjordes att vi skulle vara med upplevde jag att folk enbart pratade om huruvida man skulle vinna eller förlora. Det var inte riktigt så jag trodde att folk såg på det här. När så många andra tar det på oerhört stort allvar påverkas man ju lite.
– Jag håller med, säger Charlotte. Men det är som Kristian och Fredrik sa till mig: det viktiga är hur man gör det, oavsett resultat. Att man antingen gör det med charm eller med elegans.
– Jaha. Då får du stå för elegansen så får jag helt enkelt hitta något annat värde att jobba med.
Under den sista terminen på journalisthögskolan i Sundsvall sökte Erik praktik på olika kultur-, samhälls- och sportredaktioner. Aftonbladets dåvarande sportmagasin S nappade.
Erik var först besviken över att inte hamna på moderskeppet Sportbladet, men insåg ganska snart att sportmagasinet var en välsignelse i featureförklädnad. Bland det första han fick göra var att – mitt under rådande Beckhamboom – följa med Real Madrid på marknadsföringsturné i Kina för att skriva om fotbollsimperialismen.
– Jag har aldrig jobbat hårdare i mitt liv än under den våren, säger han. Jag var på sportmagasinet mellan 08 och 17 och körde sedan extrapass på Sportbladet mellan 17 och 03. Det är som det alltid tjatas om: tur, talang och tajming. Jag tänker inte sitta och vara självförminskande – jag hade idéer och driv och ett tänk som låg rätt i tiden – men det låg just rätt i tiden. Hade jag kommit fem år tidigare hade det inte funnits utrymme och hade jag kommit fem år senare hade det inte funnits resurser.
Det vegetariska lammet landar på bordet. Erik räcker över sina pinnar till servitören.
– Jag är en sådan att jag gärna tar vanliga bestick om det går.
Det är svårt att beskriva hur mycket ditt bestickbehov lirar med varumärket här.
– Jag kan se hur det är en fördom du skulle kunna ha om mig.
Nu till den klassiska Caféfrågan ”hur mycket tjänar du?”. Hur mycket tjänar du?
– Dagens Media la ut någon sådan lista i dag och då stod det typ 950 000 om året. Där redovisas lönen, som står för den absoluta majoriteten av min inkomst, men sedan har jag ytterligare lite som någon form av bolagsutdelning. Så det är nog till och med lite mer än så.
Är du en sådan människa som investerar och har dig?
– Nej, jag är en sådan människa som betalar av mina lån. En gång om året har vi möte med en personlig bankman och de blir utbytta varje år för att vi nöter ner dem, tydligen. De försöker alltid få mig att investera och jag vägrar alltid och vill betala av och göra mig fri från dem i stället. Men det fanns något år i början då jag var lite halvt intresserad av att play ball och ville ha deras etiska fonder, för jag hade kollat upp att de inte var totalt jävla moraliskt förkastliga. De bara: ”Nej, för helvete, det ska du inte!” ”Jo, det ska jag visst!” Det slutade med att den här personliga bankmannen gick och hämtade ett friskrivningsbrev där jag fick underteckna att jag gjorde detta mot hans uttryckliga rekommendation.
Bankmannen ville inte ta ansvar för dina usla investeringar gentemot sina chefer?
– Exakt. Och faktiskt hade ju den här människan helt rätt i sak: det gick en kvart och så hade jag förlorat 35 000 spänn. Den sjönk som en jävla sten. Så den dagen jag ska investera av ekonomiska skäl tänker jag bara gå in och be om Carl Bildts jävla fondportfölj direkt, liksom. Ge mig vapen och sudanesisk olja.
Bortsett från avbetalningar: vad lägger du pengar på?
– Typ ingenting, om jag ska vara helt jävla krass. Men jag vänder samtidigt inte på slantarna. Vill jag åka och se Spurs så avstår jag inte av ekonomiska skäl. Vill vi göra en resa så behöver vi inte fundera på det. Sedan har jag ett jättekonstigt förhållande till min ekonomi: jag har en fast idé om vad saker borde kosta – och om de kostar mer än så tänker jag inte betala. Vilket kan få konsekvensen att om jag tycker att en chipspåse borde kosta 20 spänn och den kostar 23 spänn så köper jag den inte. Trots att jag vill ha chips.
Erik visas till sin spartanska loge inne på SVT Göteborg. Av namnlapparna att döma huserar Fredrik Lindström i logen mittemot och Jonas Eriksson i logen bredvid.
Han plockar fram datorn och klickar upp Spotify.
I dörröppningen framträder vad som visar sig vara en av På spårets frågeskrivare och det är rätt att säga att det över huvud taget inte går att se mer ut som rollen: han bär kofta och ursinnigt runda glasögon, och håller i en pärm som antagligen vet vart hela säsongen är på väg.
– Värmer du upp med lite musik, Erik? ler han vänligt.
– Jajamän.
– Vad lyssnar du på?
– Sardo Numspa från Helsingborg.
– Vad är det?
– Samtida svensk punkrock. Det är underskattat. Eller inte skattat alls i de allra flesta fall. Fullständigt oskattat får jag nog faktiskt lov att acceptera att det är.
– Är punkrock en genre du är vass på?
– Om jag har något ess att kasta fram ur rockärmen så är det väl svensk 90-talspunk. Jag såg att ni hade någon ledtråd om Dia Psalma och Strängnäs förra säsongen. Den hade jag ju inte bommat – även om Dia Psalma inte riktigt var mina boys i sammanhanget.
Fredrik Lindström uppenbarar sig bredvid. Pappmugg med kaffe i hand. Liten träspatel i pappmuggen.
– Vad roligt, vad kul. Jag försökte initiera allsång på Dia Psalmas Luft i studion när vi körde den frågan. Men Dia Psalma är ju inte punk.
– Nej, jag pratade om mitt punkfanzine tidigare och där drev jag tvärtom kampanjer mot Dia Psalma och det de gjorde med vår scen. De raserade och förstörde allting. Men det förtar ju inte att de var från Strängnäs.
– Sannerligen inte, säger Fredrik och vaggar vidare ut i korridoren. Vi ses snart.
Man kan försöka, men man kommer att misslyckas med att hitta en mer prisbelönt svensk sportjournalist än Erik Niva. Han har vunnit Guldskölden – tävlingen där Sveriges mest inbitna fotbollsfans röstar fram sina journalistfavoriter – sex år i rad nu.
Och även om Erik för all del plockat hem flera rena skribentutmärkelser också får man förutsätta att hans popularitet åtminstone inte skadats av det faktum att han de senaste sex åren gjort mycket mer tv.
Han började synas i Svenska Fans webb-tv-format Eurotalk redan 2006 och året därpå i pilotprojekt som Laul calling hos Aftonbladet. Från 2010 har han varit en del av Viasats fasta expertbesättning och sänt tusentals timmar Premier League- och Champions League-fotboll från källaren på Södermalm.
Mycket har gjorts av Eriks dialekt genom åren, men mer intressant är hans unika sätt att uttrycka och formulera sig i tal: han pratar så grammatiskt korrekt att det skulle gå att transkribera honom rakt upp och ner utan att någonsin få några rödmarkerade meningsbyggnationer.
– Det var först när folk började poängtera det där som jag insåg att det kanske skiljer sig från andras sätt att uttrycka sig. Jag vet inte om det finns en term för det, men jag ser meningarna torna upp sig i mitt eget huvud som om de liksom sköts ut från en teleprinter. När jag var liten märkte jag att jag kunde läsa hela meningar baklänges just i och med att orden kom som skrift i mitt huvud. Det var bara att läsa dem bakifrån och fram – vilket bland annat har inneburit att ett av mina partytrick är att framföra hela den svenska hockey-VM-låten Nu tar vi dom från 1989 baklänges.
De första Viasatåren kunde det kännas som att Ola Wenström satt och letade andningshål i Eriks utsagor för att bryta in och tvinga sändningen framåt – men nu är det som att studiosamtalen format sig efter Erik snarare än tvärtom.
– Jag har alltid varit rätt övertygad om att jag har en egen väg att gå och ett värde i att följa den. Jag har aldrig sett behov av att lära mig att skriva så som man ska göra i en kvällstidning. Jag har aldrig, vilket kanske är ännu tydligare för folk, känt något behov av att lära mig att prata som man gör i en tv-sändning eller att fördela ordet 100 procent jämnt i alla lägen. Det är jävligt viktigt för mig att inte börja prata som alla andra bara för att det finns någon jävla
karriärstrateg i sotarmössa på en mediebyrå i Stockholm som säger att det vore en bra sak att göra.
Sportbladets andra stora stjärnskribent, Simon Bank, är inne på samma linje.
– Viasat hade väl alternativen att antingen skjuta honom eller älska honom, säger Bank. Erik bryter alla regler som över huvud taget finns vad gäller att breda ut sig. Det är bara Viasat, och möjligen SVT, som kan svälja de där bombmattorna. Han hade inte alls kommit till sin rätt på samma sätt om man satt in honom i någon reklamkanal där han fått höra: ”Lite kort nu, Erik.”
Det är väl rätt att säga att han fått lite av ett kultfölje. Utöver det uppenbara – kunskapen – verkar han besitta en otrolig likeability. Vad tror du det beror på?
– What you see is what you get. Han är energisk, associativ och rolig så in i helvete. Sätter ett Kalajsnikovmagasin i bröstet på myten om den tystlåtne norrlänningen. Sedan är han på något sätt besläktad – även om de är så långt ifrån varandra som man kan komma – med Robert Laul, såtillvida att de är jävligt tydliga och utmejslade, nästan på gränsen till karikatyrer. Och bjussiga med sig själva. Om Erik går på en allsvensk match i dag är det hyfsat stor chans att alla sexåringar ser honom som den största stjärnan på plats – inklusive spelare och tränare.
Vilket är ditt eget mest definierande minne av honom?
– VM 2014 i Brasilien. Vi hade ett helvetesprogram som innebar matchbevakning varje dag, sena nätter, uppstigning 04.30, flyg och ny match. Erik hade dragit på sig öroninflammationen från helvetet och det enda han önskade sig var matcher som avgjordes snabbt så han kunde skriva klart tidigt, knarka feberdämpande och sova i alla fall fem–sex timmar. Problemet var att samtliga hans matcher blev nattmanglingar som gick till förlängning eller straffar. Utan undantag. De där dagarna och nätterna var fina personporträtt, dels eftersom han så klart alltid levererade utmärkta krönikor genom feberdimman, dels eftersom hans Iorpersonlighet fick blomma fritt – han tyckte på allvar att det berodde på en deterministisk konspiration riktad mot honom.
Nacer Chadli har precis gjort 1–0 för West Bromwich mot sitt gamla lag Tottenham. Erik sitter tyst vid bordet på Viasatstudion och stirrar tomt framför sig med Hugo i knät. Även om studions huvudmatch är Chelsea–Everton har han svårt att slita blicken från Hawthorns.
Men så zonar han in igen, rycker upp sig och pekar på den stora monitorn som Ola Andersson sitter och trycker på.
– Ser du den där skärmen, Hugo? Vet du vad den gör?
– Det är sånt de borde ha gjort i stället, va?
– Exakt. Ola gör såna här ritargrejer på den och bestämmer ”kolla här, den här killen som vi har en cirkel kring – han
markerar ju inte som han ska”, liksom.
– Jag såg när Costa sköt innan, då stod någon försvarare bara och glodde.
– I så fall löper den personen risk att få Olas cirkelgrej runt sig.
Erik vänder sig rakt ut i luften och säger högt till ingen uppenbar:
– Behöver vi följa upp det där med
Chelseas laguppställning eller kommer det bara att falla på plats?
Tystnad. Efter ett par sekunder återkopplar Ola Wenström.
– Hon uppfattade det.
Med ”hon” åsyftas i det här fallet Jennifer Kücükaslan, sändningens producent, som befinner sig i kontrollrummet.
– Jag har ingen sådan där earpiece utan måste alltid prata rakt upp i luften och hoppas att någon snappar upp det, förklarar Erik.
– Det ska sägas att alla vill att Erik ska ha en, förtydligar Ola Wenström.
– Men ingen vågar säga till mig.
– Åjo, det har vi sagt många gånger.
– Ja, men jag är väl den enda här som tycker det är viktigt att inte ha det.
Varför är det viktigt att inte ha det?
– För jag kommer att hålla de där tiderna ändå. Det är ingen som behöver säga till mig att det är tolv sekunder kvar.
Erik har beställt dessert. Citronglass. Vinflaskan börjar lida mot sitt slut.
Din kollega Robert Laul var väldigt modig och ärlig när han för ett år sedan berättade om sin alkoholism. Ni två har ju jobbat väldigt tätt genom åren. Spillde det där någonsin över på dig?
Erik lägger ifrån sig besticken.
– Det här kan jag prata om. Men jag känner att om jag ska prata om det så måste jag cleara det med Laul. Och om han säger ja så vill jag gärna att det står i texten just att jag har kollat med Laul.
Högst rimligt.
– Bra. Det är nämligen speciellt såtillvida att det är en av få personer i mitt liv som jag tvingats omvärdera längs vägen. Jag var bra kompis med honom, trivdes jävligt bra med honom och hade alltid ganska lätt att försvara honom: ”Bufflig typ, dåligt omdöme ibland, men ändå ett gott hjärta.” Sedan blev en av konsekvenserna av hans eskalerande sjukdomstillstånd att han byggde upp mig till någon form av jävla nemesis. Han vände sig aktivt emot mig på ett väldigt påtagligt och påfrestande sätt.
Hur, exakt?
– Han uttryckte i flera olika sammanhang, både externt och internt, att han helt enkelt tyckte att jag var överskattad och oförtjänt av min position. Byggde upp en bild av att jag aktivt stod ovanför honom och bromsade hans karriär. Och det innebar att jag där och då upplevde att det här inte alls var en person som i grunden hade ett gott hjärta, utan en person som aktivt och genuint tycktes vilja mig illa. Och det var jävligt, jävligt svårt att förhålla sig till.
Erik tystnar.
– Men vi är inte ovänner på något sätt längre. Han har hört av sig till mig och bett om ursäkt och den har jag accepterat. Jag har förståelse för att destruktiva livsmönster kan ta en till platser i livet där man inte tänker klart. Så även om vi inte har den relation vi en gång hade finns det inga problem mellan oss. (Robert Laul till Café: ”Det är en viktig del av mitt tillfrisknande att konfronteras med den skada jag har orsakat andra människor. Det fungerar som en påminnelse om destruktiviteten i en sjukdom som ställer till med så mycket elände för så många människor.”)
Är du konflikträdd som person?
– Nej, men inte heller konfliktsökande.
Kort paus.
– Jag kan berätta detta också, för det är lite relaterat till Laul – men framför allt det nog mest relevanta måttet på mitt eget förhållningssätt till konflikter. Jag var jävligt nära att sluta på Sportbladet efter VM 2010. Vi hade fått en tillförordnad chef som inte rejtade mig över huvud taget, så när jag kom tillbaka från föräldraledigheten fick jag inte längre skriva de matcher jag skrivit tidigare. Det fanns en uttalad vilja att satsa på andra skribenter och andra tonlägen.
Hur hanterade du det?
– Jag tyckte det var värdelöst, såklart. Samtidigt hörde Svenska Fans – som på den tiden var en mycket starkare och mer relevant aktör än de är i dag – av sig och frågade om jag var intresserad av att bli chefredaktör där. I anslutning till detta gick Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och funderade just på hur fan han skulle göra med chefspositionen på Sportbladet, om den här chefslösningen skulle permanenteras. Han frågade mig om hur jag såg på situationen och jag sa som det var: att vi inte kom överens, att jag kände mig marginaliserad och att jag faktiskt fått det här andra erbjudandet som jag behövde ta ställning till.
Och hur landade det?
– Det som hände var att det där internt blev känt som att jag mer eller mindre skulle ha ställt ett ultimatum. Chefen eller jag, liksom. Det gjorde jag inte – men det var väl i och för sig ungefär så situationen såg ut. Det innebar att en del folk blev förbannade och tyckte att jag snabbt hamnat i en position som jag inte gjort mig förtjänt av. Då blev jag tvungen att fråga mig själv: Har jag varit en intrigant jävel som gått över lik och huggit folk i ryggen för att förbättra min egen position? Och det kände jag ändå inte. Jag hade bara stood my ground utifrån det som i mina ögon var helt rimliga premisser.
Erik tömmer vinglaset.
– Så det är inte så att jag söker eller uppmuntrar konflikter – men inte heller så att jag bara tänker krypa ihop i ett hörn och acceptera att någon annan ska göra det jag gör bara för att folk blir förbannade.
Viasatsändningen går mot sitt slut. Chelsea leder planenligt. Snart ska Erik och Hugo åka hem till de resterande två fjärdedelarna av familjen: Anna och Margit.
Margit Niva föddes mitt under brinnande fotbollsmästerskap i somras. Den 16 juni, dagen innan Sverige–Italien, publicerade Erik ett Instagraminlägg från Toulouse och förklarade kryptiskt att hans EM var över med hänvisning till familjeskäl.
Anna hade redan tidigare under graviditeten haft problem med för högt blodtryck och fått läggas in för observation, men läkaren bedömde ändå att graviditetscykeln skulle gå hela vägen till augusti och rekommenderade Erik att trots allt åka till Frankrike.
– Så jag åkte, men under tiden hade Anna observationer varannan dag och de gav sällan goda besked. Efter en vecka gjorde en annan
läkare dessbättre bedömningen att jag skulle flyga hem.
Fyra dygn senare föddes Margit, sju veckor för tidigt, 1,7 kilo lätt.
– Vi hade hoppats att det skulle gå till i alla fall 35 veckor, för då kommer man in i någon form av normalspann. Men när vi kom ner på neonatalen – alltså avdelningen för prematurt födda – tillhörde hon ändå de större barnen där. Margit föddes i vecka 33, vissa andra hade fötts i vecka 22. Man fattar inte hur fan det går till.
I vilken utsträckning den prematura födseln kommer att påverka Margits liv – om ens över huvud taget – är för tidigt att säga.
– Det finns förhöjd risk för i stort sett alla åkommor du kan tänka dig: astma, allergier och tillväxthämningar. Vi ingår fortfarande i en massa riskgrupper som vi kommer att behöva förhålla oss till i åratal framöver. Men så här långt har inga besked varit negativa. Det troligaste är fortfarande att det inte kommer att påverka henne över huvud taget. Vi har gott hopp.
Han tittar ner på Hugo, Hugo tittar ner på sin gruva.
– Men nu får jag lite dåligt samvete för att jag har en kille som bara har spelat iPad precis hela dagen.
– Det behöver du inte ha.
– Behöver jag inte det?! skrattar Erik. Vad skönt att du ger mig den sinnesron.
Han klappar sin son på huvudet.
Och på tv-skärmen framför dem prickar Dele Alli in 1–1 för Tottenham i minut 89 och raderar ut Nacer Chadlis ledningsmål.
Fotograf Calle Stoltz/Mink Mgmt. Stylist Emine Sander. Grooming Oscar Svensson/Mikas Looks. Fotoassistent Cornelia Wahlberg.